Tre olika typer av skrik och några fina skålar

Lillasyster skriker rätt ofta nu för tiden. Hon skriker oftast av en av följande tre anledningar:

1. Hon vill bestämma något. Ofta småsaker, eller vad vi andra ska göra. ("Hämta vatten till mig nu. Nu! NU! NU! NU! Kom! Buääää!") Hon skriker för att få sin vilja igenom. Vissa kallar detta för trots. Inte kan man göra henne till lags med varje litet knasigt påfund, bara för att hon skriker.....  Jag brukar säga till maken: "Vi förhandlar inte med terrorister." Så hon får fortsätta vara arg när hon skriker av denna anledning.
2. Hon har problem med att hantera sina känslor. Då behöver hon mycket stöd.
3. Hon har ett utbrott/sammanbrott/meltdown (vad ni nu vill kalla det), oftast p g a att hon är trött och hungrig efter dagis. Då vill hon oftast vara ifred och brukar slå efter en, om man följer efter och vill trösta. Det enda som funkar är att låta henne vara, så hon kan återfå kontrollen över sig själv. Nummer 2 kan givetvis sluta i att man hamnar här, om hon inte får rätt stöd.

Det finns inga tydliga gränser mellan dessa tre olika sorters skrik varken i hur de låter, eller vad de rör, vilket gör det oerhört svårt. Man får försöka se vilket skrik det är, i varje ny situation. Och ens egna förmåga att se skillnad varierar givetvis beroende på hur trött man är. Tyvärr så gör jag inte alltid rätt.....

För att ni ska förstå lite mer vad jag menar, får ni ett exempel från idag:

Lillasyster tappade en skål i golvet. En flisa gick av och det blev en lång spricka i den. Skrik gånger 10: "Buähhh!" Jag inser att hon är enormt besviken på sig själv, och har svårt att hantera den känslan. Hon ber mig att laga skålen. Jag vet att den inte går att rädda. Jag vet också att hon kommer få ett sammanbrott om jag ger henne den information på en gång, just när det precis har hänt. Så jag säger:

"Vi kan se om vi kan limma den sen. Jag vet inte var limmet är. Vi får vänta tills pappa kommer hem."

Självklart vet jag att det inte går. Men jag säger så, så hon kan vänja sig lite vid tanken på att det kanske inte går.

"Laga den NU." insisterar hon. Jag vet att det beror på att hon fortfarande känner sig besviken på sig själv, och vill bli av med den känslan. Det handlar inte om trots.

"Men jag vet verkligen inte var limmet är." svarar jag och hon accepterar mitt svar.

"Men går den å laga?" undrar hon.

Jag svarar: "Vi får se. Men om den inte gör det, så finns det nya i affären. De kostar bara 15 kronor och det har vi."

Hon: "Handla en NU." 

Detta är fortfarande inte trots, utan att hon bär på besvikelsen och känner sig misslyckad. Jag som inte har lust eller kan åka till affären svarar:

"Men affären håller på att stänga nu. Jag kan ta det i nästa vecka. Och då kanske jag hinner leta efter ännu finare skålar. De har kanske randiga? Förresten, kan inte du måla hur skålarna jag ska leta efter ska se ut?"

Hon skiner upp: "JAAA!" (Hon älskar att måla.)


Så får jag henne alltså att gå från besviken till glad och sugen på att designa skålar, på några få sekunder. Tänk så enkelt det var, när jag bara kom på rätt sak att säga.

När hon hade målat klart, så blev det så här.

Nu finns det kanske inte exakt sådana här skålar, men jag vet att lillasyster är så pass flexibel att hon nöjer sig med en ny snygg skål, vilken som helst nästan, när det väl kommer till kritan. Bara den är ny och lite färgglad. Så det blir nog bra. Och så sa jag till henne:

"Om det inte finns sådana skålar redan (som hon har ritat), så kan vi berätta för dem att de kan börja göra sådana, för att de är så fina." (Win-win alltså, hur det än ligger till....)

"Jaaa!" svarar hon strålande glad med självförtroendet i topp. Inte minsta spår av besvikelsen är kvar.

Någon skulle kunna påstå att jag curlar henne. Men jag ser det som att jag hjälper henne hitta strategier att klara av besvikelser. Hon är inte mogen för att klara av dem på egen hand ännu. Och så distraherar jag henne givetvis. Hon är ändå bara 4 år. Tids nog lär hon sig.

Facebookgrupp för yrkesarbetande om kostomläggning

Jag har precis startat en ny facebookgrupp som är tänkt att funka som en mötesplats för:

1. yrkesarbetande som är nyfikna på och/eller har erfarenhet av kostomläggning för barn med neuropsykiatriska symptom/diagnoser och
2.  NPF-föräldrar med erfarenhet av kostomläggning samt
3. övriga NPF-föräldrar som är nyfikna på kostomläggning.

Ni hittar den här:
https://www.facebook.com/groups/542596089146584/

Tanken är att starta en trevlig, trygg, nyanserad dialog mellan oss föräldrar som sett effekt och intresserade yrkesarbetande från hela Sverige, vilka de än må vara. Allt för barnens bästa. Och vi kommer inte kategoriskt att ta avstånd från mediciner, utan vara ödmjuka inför varandras val med det mesta. (Själv är jag positiv till allt som hjälper barnen, och ser inga motsatsförhållanden mellan kost och medicin. Eller mellan pedagogik och hjälpmedel, för den delen.....)

Exempel på frågor och inlägg som kan dyka upp i gruppen:

• Undran om det verkligen funkar. (Helt ok att undra. Vi svarar.)
• Hur vet man om det funkar?
• Hur gör man?
• Hur länge måste man hålla på?
• Vilken mat kan de äta respektive inte äta?
• Har någon recept på.....?  

Välkomna ni som vill! Hjälp gärna till att sprida att denna grupp finns: På facebook, i bloggar, direkt till era pedagoger, rektorer, kockar, BUP/HAB-personal, andra föräldrar osv. För vi behöver sprida detta budskap: Att många barn kan må bättre med rätt kost. För barnens skull. För de yrkesverksammas skull (som då får ett lättare jobb). Och för föräldrarnas skull (som då får det lättare när de möts av yrkesfolk som har lite insikt i frågan).


PS. Det finns redan en grupp som enbart är till för föräldrar, om någon som läser här, skulle tycka att det passar bättre. Rekommenderas varmt! (Jag är med där.)
https://www.facebook.com/groups/fantastiskaforaldrarkostgruppen/

Vad en otydlig instruktion kan ställa till med

I veckan hade M engelskaläxa. Läxan gick ut på att barnen skulle lära sig vad färgerna heter och ha följande enkla konversation med varandra.

"What colour is the house?"
"The house is brown." eller "It´s brown."

"What colour is the table?"
"The table is red." eller "It´s red."

osv

I veckbrevet så stod det att engelskaläxan var "sidan 11". Instruktionen i boken var tydlig, vilket var bra. Vi övade rätt mycket på läxan. Muntligt förstås, eftersom det främst är så M lär sig.

Så klockan 7.50 innan det var dags att gå till skolan samma dag som läxan skulle vara gjord, så kom M på att han hade glömt måla bilden i skrivhäftet. Skolan börjar 8.20. Hans grundstress var tyvärr redan hög sedan tidigare på morgonen, eftersom han hade kommit på att han fyller 9 år på måndag - en måndag, inte en helgdag. Han hade legat och gråtit en skvätt över det, fastän jag föreslog att vi ska fira honom på söndag istället. (Det ville han.)

I alla fall: Läxan. Det var samma bild som i läroboken, fast svart-vit. Man skulle färglägga med andra färger själv, så man kunde öva med andra färger än i läroboken. Detta delmoment hade barnen enbart fått en muntlig instruktion till. Jag hade inte begripit att bilden skulle målas. Jag hade sett den svart-vita bilden i övningsboken, men trott att uppgiften var klar, eftersom M hade skrivit ut vissa ord. Resursen som vanligtvis håller stenkoll, har varit sjuk i veckan, så denna info hade inte nått mig alls..

Så hur gjorde vi? M satt och åt frukost. Det tar oftast en del tid för honom. Vi bor granne med skolan, men en halvtimme är ändå inte så mycket tid när M ska hinna äta, gå på toa, klä på sig. (Även om han alltid får en del hjälp av mig, för att komma till skolan med energin i behåll.) Han har ju det lite kämpigt med motoriken inklusive finmotoriken. Vi beslöt att jag skulle måla bilden åt honom. Han fick bestämma färgerna, så målade jag. Fusk kanske någon kallar det. Jag kallar det att jag kompenserar honom för hans brister under ett stressigt ögonblick.

Det gick bra till en början. Han valde färger och jag målade på. När vi var nästan klara fick han svårare att välja färger. Han kunde inte bestämma sig. Så jag målade någon sak på eget initiativ bara för att vi skulle hinna klart. Det blev inte poppis. Naturligtvis målade jag i fel färg, enligt honom. När jag föreslog att en sak skulle vara vit (så man kan öva på att säga "white"), så krävde han att jag skulle måla den saken med en vit penna. Men då kände jag att gränsen var nådd. Vi brukar inte gå med på alla Ms idéer, för då ökar han bara på sin kravlista. Det kommer sluta med att jag använder exakt EXAKT rätt penna, målar i rätt ordning, att jag vässar pennan ingen så fort han kräver det, osv. Ja ni fattar.... För att han ska utvecklas i rätt riktning, så måste vi ibland stå på oss. Jag stod på mig. M skrek. Jag distraherade honom och målade något annat. Det gick bra.

Så råkade jag måla bordet lite för rött tyckte han. Ni vet rött lyser i hans ögon. (Ja så upplever han faktiskt färgen rött.) Han skrek och skrek om det. Jag hörde först inte vad han ville få fram, men till sist så fattade jag att han bara ville jag skulle sudda ut lite av det röda. Så det gjorde jag. Han hade glömt det vita. Vid det laget hade jag tyvärr tappat tålamodet och blivit arg. M fick hör några inte så väl valda ord om gott nog, att mamma gör sitt bästa och faktiskt hjälper till. Att man inte ska hacka på detaljer då. Ja, typ sånt som har med autismen och göra, och som jag egentligen inte borde lastat honom för. Jag gjorde misstaget att tro att M, som är väldigt högfungerande, förmådde mer än han egentligen förmår. Tyvärr.

Jag insåg mitt misstag när jag hade lugnat mig lite. Bad om ursäkt och sa att jag tyckte vi skulle:

"Skiljas som vänner."

Då bröt han ihop igen. Han hade bokstavstolkat och bara hört "skiljas", så han trodde jag ville skilja mig från honom. Vi är ju vänner också, så fullt logisk tolkning, eller? Lille gubben. Jag insåg missförståndet och sa:

"Jag tycker vi ska bli vänner igen. Bli glada på varandra igen nu innan du går iväg."

Vi kramades. Jag hjälpte honom på med kläderna, som vanligt. Vi pratade lite med varandra, vi sa att vi älskar varandra och sen gick han iväg.

Jag har ingen poäng idag. Jag ville bara berätta vad en otydlig instruktion kan ställa till med för ett barn som M. Vi gör vårt bästa här, föräldrar och elev..... Vi vill göra läxan. (Inte för att jag gillar att läxor finns, men vi gör de vi får.) Tydligare instruktioner tack!

PS. Ni ser kanske att skateboarden fortfarande är "omålad" vit. Det gick bra.....

Sigvardstavla - MEMOdayplanner

För ett tag sen fick vi en MEMOdayplanner. Alltså en tavla som kan användas till att göra schema, med hjälp av magneter och/eller genom att skriva direkt på tavlan med en whiteboardpenna. Här kan ni läsa lite om den:

http://www.abilia.se/produkter/produkt.aspx?productgroup=273159&product=299718

Vår ser just nu ut så här, inför morgondagen:

Till vänster är alltså dagen, och till höger natten. Varje kvart under dagen representeras av en lysdiod. Allt eftersom dagen går, så släcks de röda lamporna. Som ni ser på den digitala klockan är kortet taget klockan 20.59. Lamporna för natten är blå. Jättebra påminnelse för en själv, när man fastnar vid datorn sent på kvällen och det lyser blått i köket.... (Som nu.....)

I mitten, lite till höger ser ni sudden. På schemat har vi blandat text med bilder som sitter uppe med magneter. Vi har också magneter med de första bokstäverna i våra namn: "V, A, G, Mi och Ma". Ni ser t ex att "Ma", "V" och "A" ska gå till skola och dagis imorgon.

I rutan längst ner till höger finns vårt lager med bilder över aktiviteter, roliga som "måsten". Man kan givetvis lägga alla bilder i en låda eller ett kuvert, om man tycket det blir för rörigt att ha dem på tavlan. Vi kommer dock börja med dem så här, för att det blir lite som en väljarbricka också. "Vad kan man hitta på för olika saker under en dag?" Barnen ska absolut få vara med och bestämma vissa av aktiviteterna. Det diskuterar vi under våra familjeråd.

Jag tycker det är bra att inte ha bilder för precis varje aktivitet som görs, så det inte blir för många olika saker att hålla i minnet, när barnen ska försöka memorera vad som kommer hända under dagen. En bild för tandborstning är t ex onödig för oss. Barnen vet allihopa att man borstar tänderna när man går och lägger sig. (Men den bilden är säkert bra för många andra barn.)

Om ni är intresserade av att ha en likadan tavla, fråga habiliteringen efter en. För de är dyra att köpa privat, ca 9 tusen. Ens barn måste förstås ha uppnått en viss ålder, för att man ska få (låna) en av barnhabiliteringen. M fyller snart 9 år, och jag blev nekad för 3 år sen, när jag först frågade om den. Lillebror och lillasyster tycker att denna tavla är mycket intressant och tittar nästan mer på den än M, så den är säkert bra för mindre barn också. Det är förmodligen individuellt när man är mogen för den, som med allt annat här i världen.

Läs mer under länken ovan, om ni vill veta mer om tavlans funktioner och möjligheter. Det finns absolut mer saker man kan göra, men som jag inte orkar blogga om.

Annars kan man göra sin egen mat-och-sovklockan, med hjälp av en plexiglasskiva och en urtavla, så här:
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/10/mat-och-sov-klocka.html

Jag kan tillägga att vi använder en vanlig månadskalender tillsammans med MEMOdayplannern, för att hålla reda på vilken dag det är. Och för att se skillnad på dagisdagar och helgdagar. Helgdagarna har vi målat gula med en överstrykningspenna i månadskalendern.

Boktips: "Vad betyder det?"

Jag fick tips från barnhabiliteringen om boken "Vad betyder det?". Läs mer om boken på denna sida, där ni också kan beställa den:
http://www.autism.se/uc_content.asp?nodeid=77474

Där står:
"En bok som erbjuder barn med högfungerande autism och Aspergers syndrom en möjlighet att förstå sig själva och andra på ett positivt och uppmuntrande sätt."

Det kan verkligen hålla med om. Boken är skriven på ett fint sätt, som tar hänsyn till barnens känslor.

Egentligen så brukar jag vilja läsa färdigt alla böcker jag skriver om här i bloggen, men denna bok är mer en arbetsbok som tar tid att gå igenom med barnen, så jag vill tipsa er om den redan nu. M och jag, och så småningom även lillebror och jag, kommer förmodligen jobba med den i flera år framöver. Den är en manual både för barn och föräldrar. En manual för hur man ska hjälpa sitt barn på bästa sätt och en manual för barnet hur det kan göra i sociala sammanhang och en manual till hur människor (inklusive en själv) fungerar.

Just nu läser vi om kommunikation, och M orkar med ungefär 1-3 sidor åt gången. Det går inte att gå igenom mer, om han verkligen ska minnas budskapet. Jag läser ur den vissa kvällar, vid sängkanten. Det tar inte särskilt lång tid och ger honom några nya saker att fundera på. Och han har även chans att berätta varför han gör på vissa sätt, för mig. Otroligt lärorikt och viktigt för oss båda.

Ur underkapitlet "Att se till att någon lyssnar":
------------------------------------------------------
"Hur vet jag när någon av mina föräldrar eller lärare eller någon av mina kompisar lyssnar på mig?

* De lyssnar på mig om de just har frågat mig något och om de tittar på mig.
* De brukar lyssna på mig när de står nära mig och om deras ögon är riktade mot mig.
* Om de pratar, så lyssnar de inte på mig."
------------------------------------------------------

Kapitlet om kommunikation innehåller dessutom bland annat följande underkapitel:

Att börja säga något
Att lyssna och svara på vad någon säger
Att prata för mycket (hjälp att förstå varför barnet gör det)
Att ställa samma fråga flera gånger (hjälp att förstå varför barnet gör det)
Att avsluta ett samtal
Att prata för sig själv
Att be om hjälp

Och andra kapitel (än det om kommunikation) är bland annat:
Sätt att tänka
Sinnesupplevelser
Konstnärlig talang
Människor
Att förstå
Tankar
Skola
Kompisar
Att känna sig orolig.