Vi letar buggar i lillebrors liv

Just nu har vi det lite tufft. M och lillebror "maskar" på kvällen för att få vara uppe så länge som möjligt. Allting tar jäääättelång tid, dator kan inte stängas av och det är många saker som ska fixas innan de kan lägga sig. Ok, nattningsrutiner kan man ju få ha, men man behöver inte borsta håret i en halvtimme eller fjanta med gosedjurskatter klockan 22..... Eller gå på toa och kissa 6-7 gånger. Maken och jag håller emot stenhårt just nu, men det hjälper liksom inte. M och lillebror börjar bli stora och envisa. Och de lär sig inte av sina misstag och förstår inte hur allt hänger ihop fastän jag har förklarat det massor av gånger. De lever båda mest i nuet. Och i nuet så vill man ju ha roligt.

Givetvis leder detta till att de är trötta på morgonen när jag väcker dem. M blir som en sengångare och kommer upp alldeles för sent innan taxin kommer. Och lillebror kommer ofta för sent till skolan. Vi kämpar på.

I morse så testade jag att ge blodkorv istället för den vanliga hamburgaren med bröd till lillebror. Min tanke var att blodkorv är mer lättätet och borde gå snabbare att få i sig. Jag hade dessutom tagit sladden till hans dator eftersom han "tjuvspelar" när han säger att han tittar på film på morgonen. Just nu är han så ljudkänslig att han äter frukost på sitt rum. Jag hade också tagit hans mobil eftersom han inte kunde sluta spela schack på den igår och kom för sent p g a det. Så i morse så sa jag att han fick läsa en bok istället. Då kunde han inte lägga ifrån sig boken. Övergångar är svåra och timstocken ser han inte. På 40 minuter åt han 3 bitar blodkorv. När han var färdig att gå så hade halva gymnastiklektionen gått. Plutten råkade pipa till och då blev det för mycket för lillebror som inte gillar plutten och inte klarar hans bebisljud.

Lillebror bröt ihop. Jag fick ge hungriga plutten till yrvakne maken och gå ut med lillebror och hjälpa honom på med kläderna där. Han var jätteledsen och kände sig misslyckad för att han missade lektionen.

Alltså ibland så fattar jag inte hur han fungerar. Jag hade ju sagt åt honom i 40 minuter att lektionen börjat osv så han visste om det. Men helt plötsligt så slog det honom att han var sen med full kraft. Han ville att jag skulle följa med till gympan och när vi kom fram så ville han inte visa kamraterna att han var ledsen. Han ville ha en kram som tröst men när jag kramade honom så stötte han bort mig. Han var riktigt förvirrad. Resursen kom till oss och lillebror kastade sig på marken och skrek så nog alla klasskamrater såg det. Det var riktigt synd om honom. Vi gick tillbaka till skolan och han fick äta bananen och mackan som jag turligt nog hade fått ner i väskan. Och han gick in på sin egna toa och lugnade sig. Vi kom på att han ska testa att äta frukost i trädgården imorgon. Utan något med sig. Jag fick springa hem till maken och plutten för att amma. Tur vi bor nära skolan!

Ikväll så ritade jag upp det här med tiden. Att han först valde att ha kul och att det därefter blev väldigt ledsamt och att jag rekommenderade att det var lite mindre kul först vid frukosten och sen roligt på gympan.

Så slog det mig helt plötsligt hur jag ska resonera med honom. Han har ju stark logik och gillar ju allting som har med datorer att göra: Vi ska leta buggar i hans liv!

Jag sa: "Jag älskar dig och du är en fantastiskt människa. Jag tycker att du förtjänar att ha det så bra som möjligt i ditt liv. Tycker inte du också det?"

Jodå, det höll han med om.

"Vad tycker du om att vi försöker hitta lite buggar i ditt liv och försöker lösa dem? Så blir ditt liv bättre. Hur många orkar vi? 10? 20? 30?"

Det ville han absolut. Vi kom upp med tre:

1) Han stänger inte av datorn i tid (lillebrors förslag)
2) Han drack sig mätt ikväll så han blev hungrig igen när han skulle somna. (Mitt förslag.)
3) Han tycker själv att han hade lättare att somna när han fick lite melatonin . (Fast jag och maken ser ingen skillnad - han somnar lika sent med.)

Början på collaborate problem solving med andra ord.... Och han lyssnar.

Som att trampa på en mina

Jag kom på en jämförelse ikväll. Att försöka sätta hårt mot hårt mot lillebror, för att försöka uppfostra honom, känns som att trampa på en mina för att försöka oskadliggöra den. Ty han exploderar alltid rakt i ansiktet på en när man försöker. Det är rätt lönlöst. Det gäller att lugna sig själv, backa, vara låg-affektiv och vara smartare.

Det här med val

Det här med val är alltid svårt för mina killar. Jag brukar försöka förenkla valen när det går och jag märker att stressen för barnet är för högt.  Val brukar medföra ångest. För tänk om man väljer fel. Oj vad man ska klandra sig själv då för sitt misslyckande. Bättre då att inte lägga upp valet för dem så det kan leda till ett misslyckande (lika lätt).

T ex så var maken och handlade nya skor till lillebror (utan att lillebror var med). Maken ringde från butiken för att höra om lillebror ville ha svarta eller blå-oranga skor. 

Jag ropade upp till lillebror som satt vid datorn och kopplade av (och nog inte ville bli störd med ett val): 

"Vill du ha blå-oranga skor?" 

"Ja, det vill jag." svarade han.

Så var den saken klar. 

Hade han fått välja mellan svarta och blå-orange så hade det tagit längre tid och kanske skapat ångest. Visst ska han lära sig att välja men det tröttar ut med för många val. Och min förhandsinfo säger att han kommer bli nöjdare med blå-orange. Han bryr sig dessutom inte så jättemycket om färger.

Storstädning

Innan jag råkade bli gravid med plutten så brukade jag säga att jag skulle behöva 1 eller 2 månader ostörd tid för att få ordning på hemmet. Finns det någon här som känner igen att man har en back-log med år av städning? För att man helt enkelt varit tvungen att prioritera barnen, för att se till att de har det bra först och främst. Att man inte kunnat hålla i ordning i varje skåp, eller på vinden. Man har kanske själv naturligt svårt att hålla ordning p g a egen NPF eller så har partnern NPF och man står ensam med allting?

Jag har inte själv svårt att hålla ordning och organisera, utan det är faktiskt en av mina styrkor. Men man måste orka. När barnen somnat kl 23 och man måste röja köket, så varken orkar eller hinner man städa något ytterligare därefter. Och så har det varit så i flera år, så man ligger hopplöst efter. Man är glad bara man fått undan det värsta och får sova 6-7 timmar innan det är dags för nästa dag. Och maken? Ja, jag vill inte säga något för han håller på att städa garaget och det håller på att bli bättre där. Men visst det kräver rätt mycket energi av honom. Det ligger inte naturligt för honom.

Barnen med NPF har inte heller städning och ordning som sin specialitet, så där får man stötta. Och barnen river ut saker medan man städar i en annan del av huset. Och de är 3 stycken och man själv ingen bläckfisk. Känns det igen?

Just nu så drar M ut pusselbitar och papperstussar i sitt rum. Pusslen ska väck så fort jag orkar. Jag fattar inte vad han gör med toalettpappret. Lillebror spelar mest dator, men han äter vid datorn. Klarar just nu inte att äta med övriga familjen p g a smaskande och andra ljud och synintryck (syskonen är fula). Så det blir kladdigt och smuligt i hans rum. Och jag kan inte heller påstå att lillasyster är en mästare på att hålla ordning. Tyvärr. Allting kan förvaras på golvet och ber man henne städa så kan hon lägga 10 gånger mer energi på att gnälla och skrika för att slippa än vad det tar att bara plocka upp. Snart tar jag en sopsäck och lägger ner allting i och ställer in på vinden. Fast jag vet inte om det skulle hjälpa. Då tycker hon nog bara att jag är elak och lär sig ingenting. Det som däremot hjälper var när lillebror fick dammsuga sitt rum själv. Sen kom han ner och skulle som vanligt skutta runt med mat i handen här på nedanvåningen. "Vad skulle du tycka om jag gick upp och smulade knäckebrödssmulor på ditt rum just nu?" frågade jag. "Det skulle kännas lite jobbigt." sa han skamset. Just det.....

Hur som helst, så har jag visserligen inte fått 1-2 månader ostörd tid. Och då menar jag 30-60 ostörda dygn från att ta hand om barn och laga mat osv. Men jag har fått 1 år föräldraledighet. Den ska ju visserligen spenderas genom att ta hand om plutten, men när han sover eller leker nöjt så städar jag så mycket jag hinner. För det är faktiskt lite så att det trots kolik, är en rätt bekväm tillvaro att få en sladd. Jag har erfarenheten och kunskapen som behövs men tiden som en förstagångsförälder har på dagtid när de andra 3 är i skolan (även om jag måste ta igen en del nattsömn). Jag har redan hunnit gå igenom flera rum. Det är mycket som kvarstår, men det är så skönt att få ordning i hallen t ex. Så mycket lättare livet blir när man hittar bland sina grejer. Det blir verkligen en ond cirkel när man går på knäna p g a barn med behov. Det blir jobbigare och jobbigare ju mer hemmet förfaller.

Jag vet att denna tillvaro kan ändras snabbt, speciellt när plutten börjar röra på sig. Man får vara glad för varje dag som funkar.

Och jag ska dessutom försöka dra igång ett eget litet företag vid sidan av min halvtidstjänst. En enskild firma där jag säljer min tid, främst inom kost och näring. För jag har läst på enormt mycket om just det - har lyssnat på säkert tusen föreläsningar, de senaste åren. Mitt specialintresse. :) Och det är delvis därför som jag inte bloggat så mycket på sistone. Mitt fokus har varit på funktionsmedicin som det kallas. Och även om vardagen hela tiden varit enormt upptagen så har jag åtminstone kunnat lyssna på föreläsningar medan jag diskat, städat, cyklat till jobbet osv. Hur jag orkat? Jo, jag får energi av detta. Jag njuter verkligen av att få lära mig nytt (och engelskan är inget hinder så kunskapen trillar rätt in). Det har varit en hjälp att orka. Det vore så kul att kunna hjälpa folk att må bättre med denna kunskap och med ändå rätt enkla medel. (Som jag skrivit tidigare så har vi ju lagt om kosten för hela familjen.) Men mer om det sen! En sak i taget. Stress är det värsta man kan utsätta sig för.

Ögoninfektion

Nu känner jag att jag måste väcka liv i den här bloggen igen. Det är mycket tankar som snurrar. Saker som förändrats och jag behöver den egenreflektion som bloggandet innebär. Det blev tydligt idag när jag var iväg med lillebror, lillasyster och plutten till vårdcentralen.

Men för att börja från början så har vi dragit på oss en envis förkylning i familjen som satt sig i ögonen på lillebror, lillasyster och maken som en jobbig ögoninfektion. Maken har också halsfluss inklusive feber. I morse var det 8 dagar sen lillebror fick ögonkladdet (som klistrar igen ögat om det inte torkas bort) och då är det läge att behandla med salva. En vecka ska man nämligen ge kroppen att försöka lösa det själv innan de skriver ut salvan. Så det var bara att bege sig iväg till vårdcentralen med lillebror. Plutten fick naturligtvis följa med och lillasyster ville följa med fastän hennes ögoninfektion precis börjat. För de har ju så gott bubbelvatten på vårdcentralen. Och fina fiskar i ett akvarie att titta på.

Naturligtvis ringde jag vårdcentralen först och sköterskan ville egentligen att maken och lillebror skulle komma bort tillsammans, men eftersom maken inte sovit så mycket alls under natten och precis hade somnat så fick han en tid efter lunch istället. Och jag visste att maken inte skulle må bra av att behöva ta hand om lillebror för han var verkligt dålig och orkade knappt vara uppe på benen. Det hade kanske funkat i en vanlig familj, men inte i vår NPF-familj. Man får känna sina gränser och inte pusha på för hårt för någon och göra sånt som ger "overload". Så jag travade med barnen till vårdcentralen. Vi bor ganska nära. Tar 5-10 minuter att gå. Så maken fick stanna hemma och sova. (Storebror M var frisk och i skolan.)

Det är inte alltid så lätt att få med sig lillebror som oftast vill göra något annat. Hoppa studsmatta, springa runt, spela dator, eller som idag - leka vattenkrig med lillasyster. Bubbelvattnet lockade men jag la till en muta - att de skulle få välja 1-2 saker var i affären. (Nyttiga och goda givetvis, för att hjälpa kroppen läka.) Man brukar vara rätt matt innan man ens kommit utanför dörren.... 

När vi kom fram så var det ca 20 personer i väntrummet. Alla skulle inte till distriktssköterskan som vi men det var 6-7 pers före vilket ledde till att vi fick vänta i nästan en timme. Jag hade gjort ett stort misstag och glömt att ta med paddan till lillebror, så han hade inte så mycket att göra. Lillasyster hade med sig sin telefon som hon spelade på. Lillebror sprang först runt och tittade på vårdcentralen. Efter ett tag blev han rastlös och ville gå hem. Jag sa åt honom att gå ut och springa lite på torget utanför vårdcentralen och det gjorde han också. Han la sig ner och vilade på en parkbänk. Typiskt ojämn aktivitetsnivå. Även lillasyster var ute en sväng.

Tyvärr så har vårdcentralen inget tydligt system. Ni vet de har nummerlappar till annat: Till kassan och till labbet. Men inte till distriktssköterskan när man väl skrivit in sig.Man får bara sitta ner och vänta på att de ropar ens namn. Så när lillebror började tröttna och frågade mig när det var vår tur så kunde jag verkligen inte svara utan fick gissa. Samtidigt så gick han runt och pratade om att han ville ha nutella (han får en annan variant utan mjölk och med bättre innehåll, någon gång IBLAND) så folket där trodde väl att han var hög på socker. Jaja, orka bry sig om vad andra tycker. Till slut så sa han att det inte var någon mening med att vänta och tänkte gå hem. Han väger ca 46 kilo nu och är över 140 cm så jag har inte någon möjlighet att stoppa en sån sak även om jag skulle vilja. Så i desperation så ropade jag till en sköterska att jag hade en ADHD-unge som väntat i en timme och tänkte gå hem nu om vi inte fick komma till. De snabbade på. De lät oss gå före. Jag är så oerhört tacksam för förståelse och snabb hjälp. De tittade barnen i ögonen och skrev ut salva till lillebror.

Eftersom maken var sjuk och maten nästan slut hemma så skulle jag också passa på att handla och fylla vagnen med mat så vi klarar oss några dagar. (Tack och lov för hemleverans av matvaror annars, säger jag bara, men man måste beställa några timmar i förväg.) Och lillebror och lillasyster skulle förstås få välja något gott. De hade ändå väntat i nästan en timme. Jag tror att lillebror fått för många intryck för han var helt stirrig i affären. Skulle springa runt och dra i allt möjligt och lägga i korgen. Det blev inte bättre av att plutten skrek för att han var trött och ville komma till ro vilket var lite svårt för honom inne på Ica. Lillasyster hjälpte till så gott hon kunde. La maten jag plockade till mig i sin korg och tröstade plutten när jag var tvungen att hantera lillebrors nycker. Och hon sprang och hämtade varor vi glömt och lillebror när han sprang bort sig. Hans lokalsinne kunde verkligen vara bättre. När vi väl kom till kassan och båda barnen äntligen hade kommit med sina korgar så visade lillebror att han även hade plockat på sig senap och citroner. Eftersom jag precis köpt det i förra veckan, dessutom ekologiska varianter av desamma, så sa jag åt honom att lägga tillbaka det. Men det gick liksom inte in. Han är sällsynt envis och hans sanning är den enda sanningen. Till slut så fick jag honom att lämna tillbaka citronerna, men senapen den fick jag gå tillbaka med själv sen, efter att han sprungit igenom kassan med den i handen, eftersom han inte hittade var han hade tagit den.

När vi äntligen var klara och bara hade med oss det vi skulle ha med oss, så såg jag att jag hade fått meddelande av sköterskan och hon sa att hon hade hunnit skriva ut salvan till oss direkt, istället för vid klockan 15 som hon först sa. Hon såg nog hur desperat jag var. Så vi gick in på apoteket. Oh, the joy! Nu hittade lillebror tandtråd som han absolut skulle handla. Fastän jag sa att vi hade flera påsar henma för att jag redan hade handlat hem det. Det slutade med att jag fick rycka påsen ur hans hand och ge till ett butiksbiträde som hade kommit för att hjälpa mig. Tänk han är 10 år och beter sig som en 3-åring vid godiset...... Det lär dröja innan han får följa med och handla igen. I alla fall med mig.

Jag var ganska frustrerad när jag kom hem. Jag fattar ju att lillebror har svårt att byta perspektiv. Om han har sett att det är slut på tandtråd på toaletten på ovanvåningen så är det hans sanning. Samma med senap och citron. Så jag tog fram alla tandtrådspåsar, citroner och senapen från lagret och visade honom. Då gick det in. Och jag måste faktiskt kunna säga nej till saker han vill handla, även om man kan tycka att det inte hade gjort något att handla det han ville handla. Det går ju åt till slut. Men han måste lära sig att nej betyder nej. Jag förklarade också, igen, att vi båda är i samma "lag i livet" och att om jag säger nej så finns det alltid en god anledning. Vi enades om att han alltid behöver få veta "varför" något är på ett speciellt sätt, men jag undrade om han ibland möjligtvis kan lita på mig om jag säger att han får se "varför" lite senare. Efteråt. Vi får se hur det går med den saken. Jag har rätt små förhoppningar men man får inte ge upp. Nu ska jag sova. Sov väl 4-5 timmar i natt och då sov jag nog inte så bra för maken hostade. Over and out!