Nästan direkt när jag hade lagt upp förra inlägget kom lillebror ner och skuttade runt i vardagsrummet och berättade glatt för mig att han hade vunnit i Fortnite tillsammans med sin kompis.
Det visar tydligt några saker:
1) Han var inte längre sur på mig för att jag kommit in på hans rum och stört.
2) Det var inte direkt någon stor konflikt vi hade, enligt honom. (Vuxna kan nog få för sig sånt.) Alternativt så är han inte så särskilt långsint.
3) Jag är tillräckligt viktig för honom för att han ska vilja dela sin glädje med mig.
4) Han vet att han är viktig för mig och att jag glädjs med honom.
Vad hade då hänt om jag hade gjort en stor sak av det tidigare? Försökt att uppfostra alltså? Hade han kommit över det så fort? Hade han i sitt hjärta velat dela sin framgång med mig? Hur hade vår relation fortsatt under dagen?
Jag är rätt säker på att det är bättre att bibehålla en bra relation till sitt NPF-barn är att försöka uppfostra om ditten och datten. Har man en nära relation, där barnet litar på en och kommer till en, så löser man det mesta. Kanske inte direkt men till slut.
Jag försökte problemlösa med honom enligt CPS-metoden men det gick inget vidare. Han hade inte så många förslag. Jag förelog att han skulle sätta ut en varningslapp, typ post-it lapp med texten "Onlinespel pågår!" eller "Fortnite", men han var inte så sugen på det. "Då måste jag ju sätta upp lappen varje gång." Så det är kanske bättre att jag utgår ifrån det varje gång jag knackar på.
Knacka måste man förresten, annars blir han vansinnig. En gång när jag stormade in för att jag inte tänkte mig för så blev han ursinnig. Jag bad om ursäkt och bad att få backa bandet och göra om. Jag gick ut igen, ställde mig och knackade på och frågade om jag fick komma in. Det godtog han.
Och naturligtvis sa jag åt honom att han inte kan bete sig illa mot folk som hjälper honom. Även om de är störiga. För då slutar de helt enkelt att hjälpa honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar