Aspergare i en skola gjord för neurotypiska: "Varför får jag bara E:n?"

I helgen har vi övat inför tyskaprovet som är på tisdag. M går i vanlig tyskagrupp med en resurs vid sin sida, och då ingår prov. Annars har han inga prov för hans pedagoger vet ju vad barnen kan. De är 4 lärare på 6 barn. Och de blir för stressade av prov.

Han har nog inte riktigt fattat vad ett prov på högstadiet innebär. Detta är hans första. "Kan vi inte bara strunta i provet?" undrar han. Jag har tvingat honom att öva i veckan och även i helgen, för jag vet ju vad det innebär att ha prov och jag vet också att han kommer bli ledsen om han får ett F.

"Varför känns det ofta som att jag ska få ett B och så får jag bara ett E?" undrade han uppgivet. Och jag förstår honom. Han är ju jätteduktig på att minnas - skriver oftast jättebra på glosförhören och lär sig utantillkunskap mycket bra, snabbare än de flesta. Ur hans perspektiv så går det ju bra. Och han kämpar jättehårt. Hans svårigheter att dra slutsatser, läsa mellan raderna, koppla ihop fakta från olika områden osv har han inte riktigt förstått och det är kanske inte så konstigt eftersom han ju inte kan det. Han förstår helt enkelt inte vad vi andra kan men som han själv har svårt med. Och nu går han ju med 5 andra elever som fungerar ungefär likadant som han själv.

Så jag förklarade att skolan (tack så mycket "Big Five"....) är utformad för neurotypiska just för att vi är flest. Inte för att vi nödvändigt vis är bättre totalt sett utan för att vi är i majoritet. Om skolan hade anpassats för aspergare hade vi neurotypiska haft svårt och fått kämpa för att minnas alla detaljer osv.

Jag berättade att detta givetvis är mycket orättvist men den verklighet han tyvärr måste leva i. Jag förklarade att det är oerhört viktigt att vi hittar ett yrke för honom som är mer gjort så det passar aspergare, så inte resten av hans liv behöver kännas så här. Att han, som kanske är en triangel, inte ska bankas in i ett kvadratiskt hål. Han förstod liknelsen.

Jag sa att det finns yrken där det är viktigt att kunna mycket fakta, men inte så viktigt att dra slutsatser. Just nu funderar jag på om han ska bli trädgårdsmästare eller något liknande. Där behöver man kunna fakta om varje växt, dvs det simulerar hans intellekt. När man jobbar med växter så jobbar man ju med att skapa liv och det tror jag skulle passa hans pacifistiska själ rätt bra. Och man får vara ute mycket, se grönt och allmänt varva ner. Han har knappt raster i skolan och vill alltid gå ut och vila sig varje dag, oavsett väder, så han älskar att vara ute. Som min bästa väninna med Aspergers fått mig att förstå: Jobbet får inte vara för krävande (även om man har förmågan) för då orkar man inget på fritiden. Och vad får man då för livskvalitet om man bara går hem och vilar/sover? Givetvis får M välja själv, men detta är mina tankar. Det finns inget egenvärde i att pusha honom att "bli sitt bästa jag" yrkesmässigt. Risken är att vi pushar honom nära "väggen" och att han får balansera där resten av sitt liv. Det är som människa han ska bli "sitt bästa jag". Må så bra han kan. Fungera så bra han kan. Klara sig själv osv. Få ett meningsfullt liv och en fritid. Och som min väninna sa: "Hade inte Linné Aspergers?" Ok, en spekulation givetvis men jag kan inte låta bli att le och hålla med. Hur skulle han annars klarat att fullfölja det han gjorde? Det krävs nog en aspergare till det.... ;) Men som sagt, M får välja själv. Jag kan bara råda honom.

M har varit lite sur på mig för att jag har börjat prata om gymnasiet redan nu. Så jag gjorde tio ringar med siffrorna 1-10 i på ett papper som motsvarade alla de alternativ han kan tänkas ha (som vi inte vet än). Och visade hur vi uteslöt dem en efter en så det till sist bara var en kvar. Detta för att M alltid har så svårt att välja. Han behöver tid på sig och vi måste nog också åka och titta dvs hälsa på för att han ska kunna välja.