Skräckrädd - tigerkänslor

Lillebror har sedan länge sagt att han blir skräckrädd när det är mörkt. En fas säkert. Han är ju bara nio år och det är vanligt då. Vi måste "monsterkolla" hans säng, bl a. Och dra ner persienner. Det är ju enkelt att utföra.

Man kan ju spekulera i varför han inte alltid ser till att lägga sig innan det blir mörkt och varför han aldrig lär sig. Tiduppfattningen är inte den allra bästa så jag tror det har med det att göra. Det funkar inte trots att han har en egen tavla med lysdioder som släcks varje kvart (memo-day-planner).

Ikväll så skrek han ovanligt mycket över allt möjligt och jag kände mig nog rätt maktlös. Jag skulle hjälpa bara honom, inte syskonen. Han skulle se mer film. Lillasysters snyftande (p g a allergi) var för jobbigt, osv osv. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hade försökt med det mesta. Det är vid dessa tillfällen man tar till strategier som man inte känner sig så stolt över. Jag speglade honom. Jag skrek likadant som honom.

Han blev helt förstörd och sa att jag skapade "tigerkänslor" hos honom. Det kändes som att en tiger skulle ta honom. Givetvis slutade jag att spegla honom. Han lugnade sig lite grann. Till slut hade han lugnat sig så mycket att vi kunde prata om det här med skrikande och att det ger tigerkänslor hos andra människor.

Jag ritat upp honom och maken när de spelade datorspel. I mitt exempel så spelade de datorspel i 2 timmar innan maken inte orkade mer och ville sluta. Jag ritade lillebror som gallskrek. Och en tiger. Maken gick för han ville ju inte ha tigerkänslor. I exemplet gick han sen ner för att äta kvällsmat. Då ritade jag att han skrek p g a lillasysters snyftande och skapade tigerkänslor hos oss andra.

Och jag vet så väl att han är överkänslig för hennes snyftljud. (Hon tar allergimedicin men vi får nog lägga till näsdroppar med.) Jag gjorde en annan ritsaga/seriesamtal för det där alternativen "ta på hörselkåpor" och "gå iväg" finns.

En bra ritsaga/seriesamtal många också innehålla hur man gör rätt, tycker jag. Rätt i exemplet med datorspelandet är att försöka lugna sig, kanske räkna till 10 (det behöver vi också lära honom), tacka maken för tiden och säga att det var kul medan de spelade.

Vi får se hur det går. Hur som helst så är det väldigt plågsamt att ha en 9-åring som gallskriker som en liten bebis så fort han vill ha något. Och det är tyvärr inte bara han. Lillasyster kan också....