Translate

torsdag 15 december 2016

"Spännande" syskondynamik och hot med biljardkö

Hej igen allihopa!

Jag har inte skrivit på länge och det beror på någon slags kombination av tidsbrist och att jag inte har känt att jag haft så mycket nytt att tillägga. När man sover 5 timmar om natten så känns det inte som att man borde prioritera att blogga....

Det blir långsamt bättre här hemma men M och lillebror har båda varit på väg in i väggen i omgångar och det har lett till att maken och jag haft det väldigt ansträngt. Det är tur det är jul snart! Då får vi åtminstone sova ut, för barnen - hör och häpna - brukar klara sig själva en stund på morgonen.

Det som fick mig att känna mig lite bloggsugen ;) var dagens incident. För en gång skull testade vi att maken gick och tränade och handlade medan jag hade alla barnen och gav dem kvällsmat. Normalt brukar vi hjälpas åt. Maken har hand om lillebror, vilket betyder att de spelar datorspel. Det är det lillebror älskar mest av allt - att få spela en stund med sin pappa. Samtidigt så fixar jag fram kvällsmat och har hand om lillasyster och M, som faktiskt ofta leker fint ihop.

Eftersom maken inte var här så fick jag ta stänga-av-datorn-konflikten med lillebror. Han brukar bli arg, skrika, få sammanbrott osv. Och idag så har nog blodsockret lågt vilket innebar att han var på särskilt dåligt humör. Speciellt som han inte hade fått spela med maken. Han kom ner och skrek och då blev lillasyster sur eftersom hon inte hörde filmen som hon och M tittade på till kvällsmaten. Hon skrek åt honom att vara tyst. Och det funkar ju inte i det läget.... Konflikten mellan barnen eskalerade och jag fick gå emellan fysiskt för att lillebror inte skulle skada lillasyster. Han slår hårt och siktar alltid med knytnäven i huvudet numera.

Hon har inte känslan för när det är läge att vara tyst och inte förståelsen för vad ett sammanbrott är. Det ska vara rättvist och hon tar inte skit. Vilket alltid leder till att hon får stryk om inte maken eller jag hinner gå emellan. När ska hon förstå? Pust!

Idag var det så illa att lillebror blev rädd och tyckte att jag var så dum så dum. Verklighets uppfattningen blir lite skev i det läget. Han gick och tog en biljardkö för att försvara sig med och började vifta den mot mig. Samtidigt så skrek lillasyster skällsord åt honom. Inte så låg-affektivt.... Så jag fick ryta åt henne att vara tyst, för att det inte skulle eskalera igen. Sen tog jag det lugnt, backade, talade tyst och lugnt till lillebror och sa att jag inte hade velat skada honom. Väntade. Sen till slut så fick jag honom att lägga undan kön.

Det var lite obehagligt där ett tag. Han är stor och stark och hade han dängt den i huvudet på mig så hade det kunnat gå illa. Men jag visste att tricket var att INTE försöka ta den från honom när han var arg. Det är ju ett lätt misstag att göra. I det läget så blir det lätt att man tänker "jag måste få bort kön från honom". Ja, det var ju faktiskt min första instinktiva tanke. Som väl var följdes den raskt av "om jag närmar mig honom nu så kommer han slåss med den".

En ny era har kommit till familjen- när jag är rädd för lillebror fysiskt för att han börjar bli starkare än mig. Och de där biljardköerna måste vi kanske göra som men mycket annat - förvara högt upp.

Hur har ni det? Är det någon som läser här fortfarande, eller är det mest spamrobottar som jag ser klicken från? ;)

10 kommentarer:

  1. Hei,

    Jeg titter fremdeles innom en gang i blant for å se om det fremdeles er liv i bloggen din! Jeg har fulgt bloggen din lenge, og lurer derfor på hvordan det går med dere. Jeg er på en måte blitt glad i deg og barna dine, siden jeg har fulgt deg så lenge, selv om jeg jo ikke kjennere dere.
    Jeg har lært veldig mye av dine blogginnlegg. Selv har jeg bare "vanlige" barn. Men når jeg ventet mitt første barn, var jeg så heldig at en av mine nærmeste venninner ventet barn omtrent samtidig med meg. Vi gledet oss veldig, og snakket og planla alt det vi skulle gjøre sammen med barna (vi ventet hver vår gutt), og vi håpet at de to også skulle bli gode venner.
    Men ting ble ikke helt sånn. Vi opplevde det å få barn helt forskjellig. Mens mitt barn var "enkelt", og oppførte seg som man forventer av små barn, så var min venninnes barn "vanskelig" og krevde mye. Det ble etterhvert slik at hun nesten alltid avslo når jeg spurte om vi skulle treffes. Jeg syntes det var veldig trist. Jeg følte at jeg mistet venninnen min, at hun ikke lenger satte pris på mitt vennskap 
    Så etter mye frem og tilbake fikk min venninne en autismediagnose på sitt barn. Og det forklarte jo hvorfor ting hadde vært så vanskelig. Jeg ønsket å vise at jeg var der for henne, om hun hadde behov for det. Men jeg visste ikke så mye om autisme, så jeg visste veldig lite om hennes utfordringer og hva jeg kunne hjelpe henne med. Og min venninne hadde ikke ork/evne til å sette meg inn i hennes situasjon. Kort fortalt så kom jeg over din blogg, og gjennom den lærte jeg meg masse om hvordan hverdagen kan være i en familie der noen av personene har autisme. Og jeg kunne møte min venninne på en ny måte med denne kunnskapen. Så takket være deg har vi funnet tilbake til hverandre. Jeg skjønner nå at til tider har hun bare ikke ork og anledning til å treffe meg, men at hun fremdeles setter stor pris på mitt vennskap. Kanskje enda større nå, ettersom jeg er en av de som prøver å møte henne og hennes familie med forståelse.

    Gjertud M.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh vilken fin historia! Jag blir alldeles varm och sitter nu här med en tår i ögat. <3 Jag är så glad att ni hittat tillbaka till varandra. Och jag kan intyga att hon värdesätter dig, för man har oftast inte så många vänner som står ut med en och allting runt omkring så de få riktiga vänner man har betyder extra mycket. Tusen tack för att du skrev det. Gjorde min kväll och nu kommer jag kunna somna med ett leende. (Lite jobbig kväll annars.) Kram!

      Radera
  2. Hej!

    Vill bara säga att jag också kikat in här då och då för att se om ett nytt inlägg har dykt upp. Jag har undrat hur det har gått för er, och med killarnas mående. Hoppas du fortsätter skriva, för det betyder mycket att läsa om hur andra familjer med nfp-barn (och vuxna) har det. Jag har själv en son med högfungerande autism på 5 år. Ibland känns det väldigt ensamt. Jag har fått mycket tips och stöd av att läsa vad ni har gått igenom. Särskilt intressant är det för närvarande att läsa om skolan, eftersom min son börjar förskoleklass nästa höst och jag är VÄLDIGT nervös för hur det ska gå.

    Kram till dig och tack för en viktig blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tusen tack för de fina orden! Gjorde mig jätteglad! :) Hoppas det går bra till hösten. Ta dialogen tidigt med rektorn och var ärlig, är mitt bästa tips. Sönerna mår ok. M har haft mycket ångest och oro och lillebror är otroligt trotsig och somnar sent just nu, så vi har det rätt slitigt. Jag kommer säkert igen snart dock! Älskar ju att skriva. Kram!

      Radera
  3. Jag hänger också kvar och blir lika glad varje gång du gör ett nytt inlägg :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att höra! :) Tack för återkopplingen!

      Radera
  4. Jag hänger också kvar så klart! Håller koll några gånger i veckan faktiskt :), menar inte till stress utan för att visa mitt intresse.

    God jul syrran!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det betyder så klart massor för mig syrran!
      Kram!

      Radera
  5. Jag besökte din blogg för första gången för någon månad sen. Har en pojke på fyra år med autistiska drag. Har läst igenom många av dina gamla blogginlägg, de innehåller många kloka betraktningar och strategier. Jag har sparat några guldkorn och tar fram dem ibland och läser :-) De är en stor hjälp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sofie! Underbart att höra! Jag blir så glad. Tack för att du återkopplar detta till mig. :) Just nu orkar jag inte blogga så mycket - därav det sena svaret. Vi har det lite tufft just nu i familjen men kommer nog igen snart och skriver mer. :) Mvh "Aspergermamma"

      Radera