Translate

onsdag 18 maj 2016

Med knytnäven som bästa vapnet i alla lägen

Idag har jag spenderat en lång stund med lillebror för att:

1) Förklara att det inte är att försvara sig när man slår någon som man tycker är allmänt störig.

2) Att knytnäven inte är ens bästa vapen

3) Att knytnäven inte bör vara det första vapen man tar till.

4) Att hjärnan + munnen är ens bästa vapen
 

5) Att man inte får försvara sig med knytnävarna mot folks ord. Man måste försvara sig med ord. Eller genom att berätta för en vuxen.
 

6) Att man kan välja att vända någon som irriterar en ryggen och gå iväg.

7) Att jag också tycker att lillasyster kan vara störig emellanåt.

 
Jag körde givetvis även argumentet: "Får jag slå dig om jag tycker att du är irriterande?" Det tyckte han. Hans logik är sån. Och han tycker ju inte att han är störig mot mig, och jag slår inte honom, så alltså är detta inget som kommer inträffa. Så han kan lugnt säga att jag får slå honom om han är jättestörig. 

Och hans logik säger också att när han känner sig attackerad och vill försvara sig så ska han använda sitt bästa vapen: Knytnäven. Han blev jättefrusterad när jag sa att man inte kan göra så när man är vuxen. Att man hamnar i fängelse då. Han tycker att jag egentligen borde få slå någon som irriterar mig när jag är ute på stan. Fullt logiskt enligt hans logik.....

Pust! Vet inte om något fastnar, men han kan inte gå och slå på lillasyster så fort hon visar sig för att han tycker att han försvarar sig mot hennes irriterande existens......

Det blir att prata om det här igen och igen. Som tur är, så är det "bara" hemma han beter sig så här.  Än....

3 kommentarer:

  1. Fast jag skulle vilja säga emot lite här. Jag har diagnos både adhd och asperger och arbetar med barn med neuropsykiatriska tillstånd. Och jag skulle utifrån mig själv vilja säga att det inte handlar om en "brist" som gör att man vill slåss. Jag känner FORTFARANDE igen mig i resonemanget.
    Men skulle vilja säga att det inte beror på en intellektuell brist utan snarare att man blir så enormt störd av den här yttre påverkan. Tro mig, personer med dessa tillstånd har ett nära gudomligt tålamod. Men då det finns så mycket man behöver ha tålamod med så räcker det inte till, och istället för att få beröm, respekt och kärlek för sitt tålamod, välvilja och ansträngning så får man höra att man saknar tålamod, är aggressiv osv.

    Jag skulle vilja trycka på hur viktigt det är att respektera alla människors känslor och att leva sig in i dem. Vi alla har ju rätt till våra känslor och vi vill ju inte undertrycka någons känslor. Speciellt inte någon med t ex ADHD och Aspergers. Oavsett ålder. Det finns en stor risk att man trycker ner och trycker undan barnets känslor och därmed skapar frustration, oro, ångest, aggressivitet och andra utåtagerande känslor. Så jag tycker att det är viktigt i den här situationen att visserligen vägleda och guida barnet på vägen mot vuxenlivet, men ännu mer BEKRÄFTA barnets känslor och finna en lösning på hur barnet ska SLIPPA, STÅ UT MED och ACCEPTERA känslorna.
    Dvs när det blir för mycket, när tålamodskvoten är slut, DÅ flyger knytnävarna. Äldre personer lär sig ofta att gå undan. Gå iväg, gå hem, gömma sig på toaletten, ta en andningspaus utomhus eller liknande. Barn har svårt för att göra dessa avvägningar och även många vuxna.

    Barn med autismspektrum och ADHD är inte dumma. Det är ofta inte någon frågan om utvecklingstörning. Dock kommunicerar och reagerar man inte likadant, vilket upplevs som en "brist". Men uppvisar inte även de som inte kan tolka denna kommunikation en "brist" på att läsa av andra samt att kommunicera? Jo, exakt! Så det är viktigt att respektera personen även om det är ett barn.

    Jag skriver självklart detta långa meddelande även för att utomstående ska kunna se detta.
    Jag personligen kan vittna om att detta tillvägagångssätt inte passar för en person med dessa neuropsykiatriska tillstånd.

    Lycka till och allt gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar! Jag tror dock att du missuppfattade några saker, eller så har jag inte skrivit det tydligt nog just i detta inlägg. Jag bekräftar alltid hans känslor. Det behöver man göra, för han kan oftast inte sätta ord på dem själv. Så jag sätter ord på dem och så får han säga om jag gissar rätt. Om man inte gör detta så lugnar han sig inte heller och man kan inte nå honom. Då eskalerar det bara.

      Och han har ingen utvecklingsstörning. Det har vi aldrig tyckt. Han är mycket smart. Det är "bara" impulskontrollen som brister och det kan vara direkt när han vaknar dvs även när han inte borde ha slut på tålamod för att han sovit hela natten. (De är inte alltid ovänner heller - rätt ofta leker de.) Jag känner till det här med tålamodsburken som rinner över och det ligger förstås en hel del i det. Så fungerar vi ju allihopa men vi har olika "hinkar".

      Han tycker verkligen att knytnäven är ett vapen som han får använda. Han sa själv att han vill använda det bästa vapnet som han har och det är knytnäven. Så vi måste träna honom socialt här. Visst har man rätt till alla sina känslor, sitt unika funktionssätt och allt sånt men man kan inte gå runt och boxa på folk på grund av dem. De tror jag säkert inte heller du menar, men jag vet inte hur vi annars ska göra. Vi är rädda att vi får hälsa på honom i fängelset i framtiden annars. Och då kan jag nämna att min man känner igen sig i precis hur lillebror tänker just för att han fungerar likadant, och han är den som är mest orolig för den saken. Någonstans har maken lärt sig detta. Och det gör ont på lillasyster varje gång. Och han har kapaciteten att förstå vår syn på saken, även om jag nog måste förklara det några gånger.

      Och som du ser under punkt 6) så håller jag på att lära honom hur han ska slippa dessa känslor, så jag tycker inte att du är helt rättvis mot mig. ;) Det går inte på annat sätt än att han går iväg. Han irriterar sig på så mycket med lillasyster. Han tycker att hon smaskar fastän hon inte gör det, osv. Så jag tänker att det bästa sättet är att gå iväg istället för att springa efter och smockas som det är nu. Tipsa gärna om du har fler strategier. Och kom ihåg att han är liten. Bara 8 år. (Att acceptera känslorna är nog på för hög nivå.)

      Och att förstå hans, Ms och makens känslor - det är ju det som hela bloggen går ut på. Det är därför jag började blogga en gång i tiden. För att sätta mig ner och reflektera och försöka förstå.

      /"Aspergermamma"

      Radera
  2. Kanske känns det här igen...? http://pretentiostandningshal.blogg.se/2016/may/till-dig-pa-offentlig-plats.html

    SvaraRadera