Som sagt, det är lite intensivt här hemma just nu. Hinner och orkar knappt blogga. Mycket beror på att M har börjat 4:an. Det är högre tempo med fler läxor. Och även om den effektiva tiden det tar att göra dem inte är så lång, så tar det lång tid här hemma. M försvinner nämligen ofta iväg både i tankarna och rent fysiskt. Jag måste påminna honom med varje nytt moment. Tjata honom tillbaka till läxan. Och jag får inte stå över honom och tjata. Han vill klara det själv. Och det måste han ju få försöka med.
Tyvärr så säger han inte alltid till när han behöver hjälp, och det är ju också ineffektivt.
Detta leder till att tillvaron just nu känns seg som sirap.
Det här med att man måste tjat och påminna, är något som alltid varit så i Ms liv. Det är nog svårt att rå på. Det är mycket därför han behöver ett "hjälp-jag" en stor del av dygnet. Men nu så känner jag att det är dags att åtminstone försöka få honom att hitta strategier för att hålla sig själv igång. Det kommer inte vara lika kul att behöva ett "hjälp-jag" när han är vuxen.....
Idag så pratade vi om att han ska försöka peppa sig själv under dagen. Tänka "Kom igen nu M!" och se till att han gör sin uppgift snabbt, så han kan göra något kul eller vilsamt sen. För det är ju synd om honom när kvällarna mest blir att göra läxa och äta kvällsmat. Idag missade han både sagoläsning med mig och lillasyster och datorspel med maken och lillebror. Trist för alla inblandade. Vi får se hur det går. Det kommer ta tid, men det går inte heller att strunta i det. För då blir det ju aldrig bättre för honom.
Han har även lovat att be om hjälp direkt. För det är inget konstigt att man behöver hjälp. Om man kunde allt från början, så hade man ju inte behövt gå i skolan, eller hur?! Fullt logiskt.
Hej! Jag har läst en hel del på din blogg i samband med att jag desperat googlat runt för att få information om livet med autism. Min son är snart 6 år och ska utredas inom "autismspektrat". Han har alltid varit speciell men liksom ändå hållt sig inom ramarna. Senaste åren har problem på dagis uppdagats, har ofta rört sig om hans missförstånd och behov av förutsigbarhet samt att styra leken. Han har inga direkta nära vänner och isamband med att förskolan lyfte problemet tog vi kontakt med bvc's barnpsykolog som gjorde en observation och test, vilket ledde till remiss till bup. Nu till min fråga: hur lär man sig leva och acceptera detta? Jag har gråtit i veckor, det var som att den bilden jag hade av sonen som vucen försvann, den versionen av honom "dog". Efter denna hysteriska reaktion har jag mest varit likgiltig och inte direkt tänkt på den kommande utredningen men ibland poppar det upp som t.ex. nu då han bjudits på flera kalas och snart själv fyller år. Jag kan inte komma ur offerkoftan och tycker så fruktansvärt synd om mig själv, vilket inte hjälper direkt. Jag har oxå en förälder med alkoholproblem och de andra mor-farföräldrarna är ute ur bilden så man känner sig så fruktansvärt ensam, samt en 7-månaders bebis. Har du några tips på hur man kan sluta "tycka synd om sig själv" som förälder och våga vara med andra barnfamiljer utan att skämmas över sitt speciella barn? :( tack för en inspirerande blogg!
SvaraRaderaHej och välkommen till min blogg! :) Kul att du tycker att den inspirerar. :)
RaderaNu vet jag inte hur du fungerar, men om du t ex fick verktyg för att hantera detta, så att säga fokuserar på "hur gör vi nu för att hjälpa honom" - hade det gett dig styrka? För det gav mig styrka. Det är nog egentligen det som hela bloggen handlar om för mig faktiskt. Att komma ur just offerkoftan och tänka konstruktivt och kreativt. Att se situationen från olika håll och hitta lösningar som jag inte hade tänkt ut annars. Nu funkar kanske inte bloggandet så för alla, men just att man får verktyg tror jag gör en starkare.
Och jag kan bara rekommendera kostomläggning. Den har gjort mirakel här. Lillebror är numera av med nästan alla sina negativa symptom (men har kvar styrkorna som t ex att han är jättesmart på matte). Nu funkar det inte så bra på alla barn, men väldigt många föräldrar ser förbättringar hos barnen.
Sen har vi ju allt stöd du får på habliteringen med strategier och hjälpmedel. Det är ju också något som du kan ta upp där - det du skrev ovan.
Hur han, eller några av våra barn blir som vuxna är ju supersvårt att säga. Många av de här barnen ändras. Vissa är hemma sittare för att sen komma ut och ha vänner osv. Så ta inte ut för mycket i förskott, är mitt tips.
Och att våga vara med andra, tror jag på att berätta. Vettiga personer lyssnar och accepterar en som man är. Och det är bättre att förklarar, för det syns ju ändå att barnet är annorlunda.
Ska fundera lite till. Detta är mina första tankar.
Kram