Skadeglädje mellan syskon

"Det har hänt något alldeles förfärligt. Jag har dött i Minecraft." utbrast lillebror i gallskrik blandat med gråt.

Sammanbrottet var ett faktum. Jag tror ni vet hur det kan vara, så jag besparar er detaljerna.

Mitt i alltihopa så råkade M skratta. Lillebror blev tokig och flög på M och luggade honom i hans långa hår. Det gjorde ont och M började naturligtvis att gråta.

Lillebror var mycket upprörd över att M hade gjort något så elakt som att skratta åt honom när han var ledsen. Jag kunde inte låta bli att notera den viktiga pedagogiska poängen i situationen:

"Men det är ju faktiskt så du gör mot M och lillasyster. Rätt ofta retar du dem tills de börjar gråta och sen  SKRATTAR DU ÅT DEM. Tänk om det hade varit någon av dem som hade förstört i Minecraft och sen skrattade åt dig?! Det är så det känns för dem."

Lillebror blev inte direkt gladare, men den pedagogiska poängen gick faktiskt in. Han fick en aha-upplevelse. Inget slår en förstahandsupplevelse. Lite hårt kan tyckas, men en viktig poäng att få fram i den här familjen, för lillebror retas dagligen. Det är inte heller snällt att låta bli att uppfostra lillebror i det läget, för det går. (Och så tröstade jag honom givetvis också.)

Tema: Syskon till barn med NPF

"Mamma jag har en viktig sak att säga till dig. Ibland när jag slår mig, så hjälper du brorsorna istället för att trösta mig."

Det sa lillasyster till mig ikväll. Och tyvärr så vet jag att hon har rätt. Så är det ibland när man är lillasyster till två brorsor med autism. Ibland får jag för mig att hon hittar på att hon slagit sig för att testa mig och för att få uppmärksamhet. Det är inte alltid som jag kan prioritera henne. Lillebror mår mycket bättre sen vi la om kosten på honom, men han har fortfarande ett himla humör och det är ibland inte så lätt att reda ut. M fastnar i sitt viftande och kommer inte framåt med något om jag inte är där och pushar på och påminner honom att "ta en tugga till". Och lillasyster kan ju göra det mesta själv. Det är svårt för henne att förstå fastän jag har förklarat det flera gånger för henne. Hon är ju minst (5,5 år) och borde vara den som får mest hjälp. I vår familj är det tvärt om. Det är det största barnet som behöver mest hjälp.

Förutom detta så blir lillasyster påverkad av lillebrors humör. Han har bitit henne när han blivit arg under ca 4 år. Vi har fått vara med barnen all vaken tid eller i alla fall inom räckhåll. Det blir hårda bett när en 6-åring biter..... Nu har han äntligen slutat med det sen ett år tillbaka (han är 7 år nu) och kan hejda sig. Äntligen!

M gör inte en fluga förnär och ger sig aldrig på någon. Och han kan faktiskt leka med lillasyster. Det är knappt 5 år mellan dem och M har en del lekande att ta ikapp eftersom han var sen i starten när han var liten, så de leker med gosedjurskatter. Ofta så vill lillebror att M ska spela datorspel med honom istället, så han kommer och försöker dra M ur leken med lillasyster. Det har M svårt att hantera och oftast börjar han skrika så vi vuxna får gå in och bryta lillebrors beteende och ge lillebror en alternativ aktivitet eller hjälpa barnen komma överens om när M kan spela med lillebror. Inte alltid helt lätt!

Lillebror vill just nu helst spela spel. Datorspel eller brädspel, spelar inte så stor roll. Favoriter just nu är Schack och Monopol. Han är väldigt bestämd med Monopol och det är inte alltid lätt för lillasyster som helst av allt i världen vill pyssla med mig. Ofta sitter och och spelar spel OCH målar i en målarbok samtidigt.

M har också ett stort behov av ensamtid och lugn och ro. Det är inte alltid lätt för hans småsyskon som avgudar honom. Det blir lätt att de skriker och då blir det ännu jobbigare för M som är känslig för höga ljud. Och då drar han sig undan mer.

Man kan lätt säga att det finns en viss dynamik i vår familj.... Alla barnen är ju faktiskt syskon till NPF-barn och två av dem har NPF själva.

Utflykt!

Igår var vi på utflykt i en närliggande skog. Det har inte blivit så många utflykter som vi velat, just för att vi varit lite ansträngda på sistone. Det har varit fullt upp på hemmaplan på helgerna och på vardagarna så har vi haft fullt upp med läxläsning. (Ni vet läxor tar lite längre tid för M än för klasskamraterna, förmodligen för att han är trött och då blir disträ och glömsk.)

Igår kom vi alla fall iväg. Det krävdes lite övertalning av lillebror som vägrar att åka bil för att den "luktar så äckligt". Eller så är det en undanflykt för att han bara vill spela datorspel på all ledig tid. Jag sa till honom att det skulle bli precis som i ett spel, fast i verkligheten. Han skulle hoppa och kunde samla poäng om han ville. Det funkade.

Det känns verkligen som att krisen är över i den här familjen. Vi hade jättemysigt. Alla orkade gå själva. Ingen fick ett blodsockerfall. Alla hade humöret uppe under de tre timmar vi var där. Det enda som var lite ansträngande var att lillebror skulle testa sina egna gränser lite väl mycket. Varenda nedfallet träd skulle han klättra på. Motoriken är det verkligen inget fel på. Men till slut ramlade han ner, men undkom med blotta förskräckelsen. Och givetvis skulle han lägga sig på en sten mitt i bäcken och äta sin macka. Men det är väl rätt "normalt" kan jag tänka. Barn måste ju få vara barn och testa sin kropp. För det är ju väldigt kul att ha en kropp och kunna använda den. :)

I morse frågade jag lillebror ifall det var kul. "Det var som ett datorspel, fast det var du som var den lille gubben i spelet. Var det inte det?" sa jag. Han log förnöjt. Han tyckte att det var lika kul som att spela datorspel och vill absolut åka på utflykt igen. Och det blir det. Nu är vi på gång. Vi mår bra. :)

Svåra frågor

M låg i sängen. Det var dags att sova. Han tittade rakt på mig med stora ögon och så frågade han:

”Hade du tagit bort ett barn med Downs syndrom och utvecklingsstörning om du hade fått det nu?”

Jag svarade:

”Nej, det hade jag nog inte. Det hade varit mitt barn lika mycket för det. Och jag hade älskat det lika mycket som er andra tre.”

Han sken upp. Han vet att vi inte planerar fler barn. Vi är medvetna om att orken nätt och jämnt räcker till ta hand om de här tre barnen som vi har satt till världen. Vi måste fokusera på dem och se till att det går bra för dem i livet.

Jag tog mod till mig och frågade det som jag länge undrat:.
 

”Undrar du ibland om jag älskar dig mindre för att du har Aspergers och ADHD?”

”Näe, det gör jag inte. För det gör du väl inte eller?!” sa han rätt förvånad.

”Näe, självklart inte. Det har inte med kärleken att göra. Jag älskar dig så mycket som man kan älska någon. Men jag blir inte glad när ADHDn gör så du inte kan koncentrera dig eller när autismen gör så att du bara vill vifta. Då vill jag hjälpa dig, men det är ju nåt annat. Du vet lillasyster är ju allergisk mot mandel och det ställer ju till lite problem för henne. Men jag älskar inte henne mindre för det. Det vore ju tokigt.” 

Han har under hela sitt liv i princip varje dag fått höra vilken fin människa han är och hur mycket jag älskar honom bara för att han är han. Det är första gången denna fråga kommit upp under hans 10-åriga liv. Han verkar ju inte ha tänkt så själv, men jag ville hellre förekomma än vänta in hans undran, nu när han börjat fundera kring Downs syndrom. För steget är inte långt till att tänka så kring sitt eget syndrom.

Ljudsmocka

Jag har hittat på ett nytt ord. LJUDSMOCKA.

Jag tycker att det är ett mycket bättre ord än "skrik". Ordet ljudsmocka säger betydligt mer om hur det upplevs av mottagaren.

En ljudsmocka är ett sånt där skrik som någon skriker när den blir riktigt besviken, och inte får som den vill och försöker ta makten med skrik. Det är ju faktiskt våld. Det är som att slåss med rösten. Speciellt för personer som är känsliga för ljud. Så jag har börjat säga: "inga ljudsmockor!" varje gång det händer. Oftast är det lillebror och lillasyster som använder sig av ljudsmockor och stackars M som sitter där bredvid och lider. Inte ok!