Translate

onsdag 31 december 2014

Gott nytt år!

Tack kära läsare för det här året! Jag vet att det inte varit så många inlägg nu på slutet, men det har helt enkelt berott på att vi har haft det så bra att jag inte har haft så mycket att skriva om. Och M är 10 år nu och ofta känns det fel att utelämna honom, även anonymt. Vi var på badhuset igår och det gick hur bra som helst. De enda spår av negativa autismsymptom som kunde utgöra ett hinder var att M inte gillade när de tutade i högtalarna samt att han inte vågade åka rutschkana fastän han åkte den sist han var där och tyckte att det var kul då. Lillebror lekte som vilket barn som helst. Ingen hade ett utbrott och barnen löd oss. Fastän magarna var tomma på slutet så var det ingen som "rasade". Härligt! Nu kan vi göra roliga saker med barnen! Så underbart det var att se lillebror och lillasyster skina upp i stora leenden, första gångerna i sina liv då de var i stora poolen med vågor och bubbel. Tänk att de nästan hann bli 7 respektive 5,5 år innan de fick uppleva det. Det känns lite sorgligt, men jag vet att maken och jag båda gjort så gott vi kunnat genom åren och dessutom så hade det varit farligt att ta dit dem.

Ibland är det ovanligt lugnt här hemma. Som i morse när lillebror och lillasyster lekte fint tillsammans, och jag och maken kunde sitta i köket och snacka med varandra en liten stund. Harmoni!

Just nu så spelar killarna datorspel. Lillasyster leker med lera och jag går och pular. Det känns nästan lite tomt. Som att vi behöver aktivera oss mer. Vi har tyvärr tappat kontakten med nästan alla vänner vi umgicks med förr, så vi sitter här hemma ensamma ikväll på nyårsafton, men det är okej. Vi har inte orkat bjuda tillbaka till de som bjudit in oss. Vi har levt dag för dag så länge och inte orkat planera. Andra har kanske tröttnat på oss och våra barn? När vi har setts har det ändå varit svårt att vara social då vi fått ränna efter barnen. Och så verkar vissa uppleva att vår kost är en barriär helt i onödan. Några av de vänner som vi fortfarande umgås med erkände att de gärna vill träffas, men tycker att det är svårt med vår kost. Och det vet jag ju redan. Tycker det själv rätt ofta..... Så vi löste det så att jag tog med fika till alla, så kunde de slappna av och jag med då jag visste att barnen inte skulle få i sig något som de reagerar på. :)

Snart är jag förhoppningsvis så stark att jag/vi orkar städa huset plus laga middag till fler än bara vi 5 i familjen och då ska vi bjuda hit någon annan familj. Eller så får det bli knytkalas, för det viktigaste är ju inte vad man äter, utan att man träffas. Men det kommer att ordna sig på ett sätt eller annat.

God jul och gott nytt år allihopa! Jag kommer förmodligen aldrig sluta blogga, men jag kommer fortsätta blogga enligt min devis: Jag bloggar när jag har något att berätta. Annars är jag tyst. Kanske blir det många inlägg, kanske få? Vem vet vad nästa år bjuder på? Och jag vet att jag lovat några av er att skriva ett inlägg om Ms näringsterapi, och det tänker jag hålla. Så fort jag hinner och orkar.

Ha det riktigt bra i kväll alla fina!

onsdag 24 december 2014

Det bästa med julafton

"Jag vill ha tje (3) spel. Det jäckej." sa lillebror innan jul. Han ville alltså inte ha något mer i julklapp. Han har tröttnat på leksaker fastän han inte ens är 7 år. Lillasyster däremot ville ha typ allt i leksakskatalogen. Det var likadant förra året. Hon pekade på leksak efter leksak och sa : "En tånn, en tånn, en tånn....." Ja, hon var rätt bedårande (men fick inte allt hon pekade på). :) M visste inte alls vad han önskade sig. Han har också tröttnat på leksaker. Ärligt talat så har de här barnen ganska mycket leksaker, böcker och andra prylar redan. Pust!

Vi kom på några saker som vi kunde ge till M bl a en bok om Karl den tolfte, en bok om rymden och en tredje bok om/med Sven Nordqvist - Ms favoritförfattare, en diskolampa, ett schackspel och ett alfapet-spel. Lillebror fick också en diskolampa till sitt 2-kvadrat stora "rum". Det var tidigare en garderob, men en dag så skällde han på mig och frågade varför jag hade "mögat ner" hans rum. "Det ä snyggt" säger han varje gång vi föreslår att han ska dela lillasysters rum med henne istället. Ja, jag antar att han gillar det lite spartanskt - han har bara några få grejer i rummet. Och jag kan inte säga annat än att jag förstår honom.... Jag försökte ge lillebror några tuschpennor i år också, men de gav han direkt till lillasyster för att han inte behövde dem. Det ena spelet - Little Big Planet 3 fick han förstås för några dagar sen. Han hade inget att göra och vi frågade honom om han ville ha det i förväg. Det ville han! Och han tittade konstigt på oss när det gick upp för honom att vi redan haft det hemma ett bra tag. Han sa:
"Ni skulle ha gett mig det dijekt."

Så lik maken han är. Traditioner är inte hans grej.

Lillasyster fick det ena pysslet efter det andra och var helt salig. Pyssel-heaven! Och naturligtvis så ville hon att jag skulle pyssla med henne. (Det vill hon alltid.)

När dagen var slut så frågade jag barnen:

"Vilket var nu det bästa med julafton?"

Lillasyster var först med att svara:

"Att sitta i tomtens knä...... för att det var så mjukt."

Hon visste ju om att det var jag som hade klätt ut mig. Förra året som kom lillebror och lillasyster på att det var maken som hade klätt ut sig, så i år så gjorde vi en rolig grej av det. Lillasyster och jag hade planerat att det skulle vara jag och brorsorna fick inget veta. (M fick förstås veta i förväg, i smyg, för jag var lite osäker på hans reaktion om det inte blev som han hade tänkt sig. Plus att jag inte visste om han skulle känna igen mig. Han har lite svårt att känna igen folk när de klär ut sig. Lillebror fick inget veta, för jag visste att han skulle känna igen mig.) Lillasyster gick in för "luret" men ville ändå fortsätta att tro på tomten. Lite grann. :) Så hon spelade med. Den där fleece-dräkten var tydligen väldigt mjuk att sitta på.

Lillebror behövde inte heller fundera så länge på vad det bästa var med julen:
"Det va spelen."

Han och maken har spelat nya datorspel en stor del av dagen. Lillebror är väldigt duktig, och spelar egentligen på för hög nivå. Han spelar vuxenspel. Han behöver maken till att läsa texten och hjälp med att komma igång med spelen. Maken tycker väl inte alltid att det är så kul, men han gör det för lillebrors skull. Det är deras sätt att umgås.

M visste inte vad det bästa var med dagen. Men när jag pressade honom lite så sa han:
"När vi myste i sängen, Sven Nordqvistboken och att farmor kom."

Vi hade börjat julafton med att ligga i sängen och kramas en lång stund, han och jag.

Tänk, alla tre barnen svarade att det viktigaste var kontakt, tid och närhet med en vuxen i deras liv. (Förutom på den där boken då.) Tänkvärt, eller hur?!

Jag och maken då? Vi brukar sällan ge varandra något faktiskt. Ingen av oss gillar överraskningar eller att få presenter. (Eller julen faktiskt.) Men jag lagade en av hans favoriträtter; hemfriterad pommes och hamburgare. Maken är inte så förtjust i julmat så han blev rätt hungrig framåt eftermiddagen. Där tror jag att vi har en ny tradition faktiskt. Jag ska göra likadant nästa år.

Imorgon ska vi nog spela lite schack och lite alfapet. Och pyssla lite mer gissar jag....



torsdag 18 december 2014

"Kan du hitta på ett botemedel för M?"

På väg hem från dagis såg jag M på skolgården. Han sprang runt för sig själv och viftade. Det brukar han göra på förmiddagsrasten. Jag gick fram till honom, sa hej och frågade hur religionsprovet hade gått. (Vi övade i två timmar igår, pust!) Medan vi pratade kom en annan kille fram till mig. Det var en lillebror till en av Ms klasskamrater. Han har varit hemma hos oss en gång, så han kände igen mig. Han tittade på mig och frågade:

"Vad är det för någon sjukdom M har?"

Jag tänkte: Ojdå, den diskussionen nu igen. Och nu hör M dessutom vad vi säger, så jag måste svara något bra. Man har ju hittat samband mellan autism och inflammatoriska markörer osv, men ingen erkänd forskare eller forskargrupp har gått ut och sagt att det är en sjukdom. Och den diskussionen kan jag ju inte gå in på med ett barn, speciellt inte när M hör. Så jag svarade.

"Det är ingen sjukdom. Det kallas autism. Eller Asperger. Det betyder att M fungerar lite annorlunda bara."

Killen fortsatte: "Vad jobbar du med?"

"Jag jobbar med att hitta på nya mediciner. Det kallas läkemedelsutveckling."

M var tyst. Och viftade. Killen fortsatte:

"Kan du hitta på ett botemedel för M?"

Tystnad. Jag tänkte några sekunder innan jag svarade. Det lönade sig nog inte att gå in på diskussionen om att det inte går att bota, för att det inte är en sjukdom. Killen såg Ms behov av hjälp och då spelar det ingen roll om man kallar det sjukdom eller något annat.

"Nej, det är nog svårt. Och jag vill inte bota M heller, för det är mycket som är bra med autismen."

Killen inflikar: "Ja, M är jättesmart!"

Han sa det rätt ut så M hörde det. Bra! Jag fortsatte:

"Men jag vill hjälpa honom med det som är svårt för honom. Det vill ju alla föräldrar. Förbättra för sina barn. Och det är t ex därför som vi tagit bort gluten och mjölk, för att M mådde dåligt av det."

Jag måste vara ärlig. Om jag intalar mig själv och andra att "M bara är annorlunda och ska få vara som han är" så sviker jag M. För han lider av känslan han har i kroppen som gör att han vill vifta. Han lider av ångesten. Det säger han själv. Jag behöver lyssna på honom och ta honom på allvar. Och viftandet är den största "pusselbiten" som vi har kvar och som kostomläggningen faktiskt inte gjort någon skillnad på. Vi får hoppas att sensomotoriken kan hjälpa. Det blir att göra övningar i jul.

Efteråt frågade jag M hur det hade känts att killen hade trott det där med sjukdomen, och det hade inte känts bra. Så klart. Frågan kommer säkert upp fler gånger. Och det är klart att de andra barnen kan få undra och har rätt att få svar på sina frågor. De är ju bara barn. Så ärligt som det går fast med hänsyn till Ms känslor. En svår balansgång.

söndag 14 december 2014

TEMA TRADITIONER: Lucia

Jag måste ju berätta för er hur det gick för M i fredags när 4:orna lussade för hela skolan. Det gick bra! Han var med! Några anpassningar som hjälpte honom att våga:

  • Ms resurs lös med ficklampan när de gick i en mörka korridoren mellan gympasalen och matsalen.
  • M fick gå sist, för att slippa att någon gick med ett levande ljus bakom honom.
  • Han fick gå en annan väg upp på scen än de andra barnen. Men det var det nog ingen som märkte. 
Förmodligen var det så, att eftersom alla vuxna backade och lät honom titta på under generalrepetitionen, så fick han lugn och ro att se hur det skulle gå till när alla detaljer (såsom tända ljus) var på plats. Och kunde själv hitta styrkan att våga.

Han var inte ett av de barn som sjöng mest, om man säger så.... Men vad gör väl det!? Han var med i luciatåget som vem som helst. Efteråt blev han helt själaglad och sa till resursen: "Klarade jag det? Gjorde jag verkligen det?" (Tidigare hade han sagt: "Jag vill vara med, men jag vågar inte.")

Egentligen så var ju generalrepetitionen för föräldrarna, men då var han ju som sagt inte med, så jag smet in för att se på honom när han lussade för skolbarnen. Givetvis fick jag det. Jag stod där med glädjetårar i ögonen i mörkret.... Det allra bästa var att alla pedagoger var så glada efteråt och påpekade vilken seger det var för M. Det var det!

M har givetvis fått mycket beröm för att han vågade. Han vet att han har förmågan att få sig själv att göra sånt som han vill, men egentligen inte vågar. Vilken bra sak att ha med sig i livet!

På kvällen sen när han skulle somna låg och han och sjöng luciasånger för mig. "Mamma kommer du ihåg att vi sjöng den här..... Och den här....."

Här ser ni M närmast i bild.


torsdag 11 december 2014

TEMA traditioner: Utanförskap vid generalrepetitionen

Ikväll var det lucia i fjärdeklassen. De ska lussa för hela skolan imorgon, så ikväll var det generalrepetition för föräldrarna. M hade övat. Lucialinnet var struket, vita kläder t o m vita strumpor att ha under var medtagna. Det hade gått bra att öva, även om M hade varit lite orolig över de levande ljusen som tärnorna, vissa av stjärngossarna och lucian hade. Som jag skrev om igår var han rädd att någon skulle råka tända eld på hans långa hår. Vi hade kommit fram till att han kunde stoppa det innanför linnet om han ville. Frid och fröjd - nästan, trodde vi.

Morgonens övning med släckta ljus gick bra. På eftermiddagen kom oron. Oro för att barnen hade gått lite huller om buller i slutet av luciatåget. Hur skulle det bli med tända ljus? Och så var det väldigt mörkt i gympasalen där de började och slutade tåget. Jag fick ett mejl från resursen att M hade brutit ihop och varit jätteorolig och fått för sig att vi skulle bli jättebesvikna om han inte var med i luciatåget. Resursen hade gjort vad hon kunde för att lugna och trösta och sagt att M inte behövde vara med, men M hade ändå varit ledsen. Så jag packade mina saker och åkte hem från jobbet. Maken har en låsning i ryggen, så jag satt ändå beredd.... Dessa dagar så är jag tacksam för att jag jobbar deltid med ett flexibelt arbete.....

Jag kände mig faktiskt rätt ledsen. Inte för att M inte skulle vara med just idag. Utan för att hans utanförskap blev tydligt för mig. Han ville egentligen vara med, men vågade inte.

Väl hemma så lugnade jag och maken M.

"Det allra viktigaste för oss är att du har det bra. Vi är redan oändligt stolta över dig och kan därför inte bli stoltare. Vi vill inte att du ska utsätta dig för obehagliga saker bara för att göra oss glada."

Att backa och inte ställa några krav samt att få honom att bli trygg igen är det enda som funkar i det läget. Vi lämnade det helt upp till honom om han ville var med på generalrepetitionen. Han ville inte.

Jag, lillasyster och M gick och satte oss i publiken istället. Resursen var också där. Barnen såg lite förvånade ut när de såg M i publiken, men jag tror inte att M noterade det. Ibland är det en fördel att ha svårt att tolka andras ansiktsuttryck.....

M såg att:
* Det inte började brinna i någons hår.
* Barnen inte gick huller om buller på slutet.
* Att någon släckte ljusen när barnen gick ut.
* Att det fanns vattenhinkar på flera ställen i lokalen.
* Att tomtarna bakom stjärngossarna inte hade några riktiga ljus i sina ljuslyktor.

Men han var fortfarande orolig för att det var så mörkt då de skulle gå in och ut ur matsalen och in i den kolsvarta gympasalen. Det är ju ett lösbart problem. Vi kom fram till att vi skulle ta med en ficklampa som resursen kan lysa med eller ge till M.

M och jag stannade kvar och pratade lite med pedagogerna. (Lillasyster hon klättrade i ribbstolarna.) M fick gå runt och titta på allt och vänja sig vid tanken, att kanske, kanske skulle han våga vara med imorgon. Resursen gick igenom med honom hur det skulle gå till. M kom fram till att han till 70% vill vara med imorgon. Tänk, från 0% till 70% på bara en timme! Så bra att han kunde titta på ceremonin i trygghet först!

Och vi hade en reservplan.

"Vad är det värsta som kan hända?" undrade jag.

"Jo, att du blir rädd och då får du bara gå ur tåget."

Vi gick ut när pedagogerna skulle låsa och larma. Lillasyster ville kolla in lekplatsen och det kunde vi ju göra en liten stund. M och lillasyster sprang runt där en stund. Så snubblade M och skrubbade benet. Tur vi bor nära. På 1 minut var vi hemma.

När han skulle sova så pratade vi om det här med rädslor och farliga saker. Han konstaterade att det inte hade blivit farligt på uppträdandet.

"Ja, du ser. Det är även farligt att springa runt på en lekplats. Man kan snubbla på en kant och skrapa upp sitt ben. Man kan t o m snubbla på sina egna fötter och landa så illa att man dör. Så när man vaknar på morgonen - ska man verkligen gå ur sängen då?"

M flinade. Han förstod precis vad jag menade. Jag klappade honom på pannan och så fortsatte jag:

"Och vet du förresten att de allra flesta människorna som dör ligger i sängen. Så vågar man ligga kvar i sängen? Vad ska man göra? Gå ur sängen eller ligga kvar?"

Han flinade ännu mer. Inget slår att försöka övertala honom med logik.....

"Så ska man gå ur sängen och försöka göra det man vill och inte oroa sig för mycket?"

"Ja, det ska man." svarade M innan han somnade.

Hur det blir imorgon när M vaknar får vi se..... Då kan lika gärna oron vara tillbaka och t o m så räknar jag med det. Men vi gör ett försök.

onsdag 10 december 2014

TEMA TRADITIONER: Årets luciafirande i vår familj.

I år är det fjärde året i rad som vi skippar luciafirandet på dagis. I år är det sista året för lillasyster som börjar skolan nästa höst. Hon har ju inte NPF men vill ändå inte gå upp så tidigt på morgonen, vara utomhus och lussa för alla föräldrar i mörkret. Denna gång försökte jag trycka lite extra på fördelarna för att jag tror att lillasyster kanske hade gillat det ändå. Men nej, hon vill inte. Och hon slipper. Hon kan lussa lite hemma om hon vill och sen har faktiskt barnen i hennes grupp lussat för varandra lite igår i samband med att de hade en teaterföreställning. Det räcker nog.

Något som är nytt för i år är att Ms klass, fyrorna, ska lussa för hela skolan. M ska vara stjärngosse och vi tror det ska gå bra. Det största problemet är att M är orolig för att vi inte ska hinna fixa några vita bambustrumpor till honom att ha under linnet. Men han är så pass flexibel numera att det säkert går att ta ett par andra strumpor om de jag beställde igår kväll inte hinner fram. Och så är han lite orolig för att barnen (tomtarna) bakom honom ska råka tända eld på hans långa hår. De ska tydligen ha ljuslyktor. Och den oron kan jag faktiskt förstå. Det är inte så behagligt när någon går bakom en med levande ljus. Jag har själv varit Lucia en gång och hade stearinljus i håret och det kändes lite oroligt.....

Förskoleklassen har inte planerat något firande och jag tror inte att lillebror kommer vilja klä ut sig, men vi får se. Han kommer i alla fall bli erbjuden att göra det här hemma.

Mitt bästa tips till er alla är att göra det som själva passar er och era barn. Det finns inget som säger att man måste vara med. Man kan lika gärna stanna hemma och mysa som vi gjort i flera år. Och luciafirandet kommer igen nästa år. Man får fler chanser. Och kanske vill barnet vara med då, som M i år?

Så här resonerade vi tidigare år:

http://aspergermamma.blogspot.se/2013/12/tema-tradtioner-vi-skippar.html

http://aspergermamma.blogspot.se/2012/12/tema-traditioner-luciafirande.html



fredag 5 december 2014

Varför lillebror beter sig i skolan

Det blev en konflikt här igen mellan oss föräldrar och lillebror. Han har varit rätt olydig på sistone och det kan vara rätt jobbigt. Trots? I alla fall, maken tog skålen med äpplen från arbetsbänken och skulle flytta den till lillebrors plats. Det var allt. Lillebror blev arg och smällde till en sak. Då fick vi nog av hans dåliga beteende och sa just det till honom också. Han svarade:

"Men jag betej mig i skolan. Det ä föj att...."

och sen hörde jag inte resten för att M sa något i mun på honom.

"Vänta lite nu. Alla får vara tysta. Lillebror har något viktigt att förklara", sa jag.

Alla tystnade och lillebror fortsatte:

"De ä föj att de bejättaj vad som ska hända."

Han hade inte fattat varför maken tog äpplena. Där kom det igen. Förberedelse. VARFÖR. Det är ju så centralt för lillebror. Han måste alltid veta varför och helst lite innan. Och det är ju faktiskt VI föräldrar som lärt pedagogerna just detta. Jag har t o m berömt dem just för att de varit så bra på det. Och så har vi inte fattat vikten av att förklara varför med även småsaker. Då är det tur att man kan få sån här återkoppling av sitt barn, så man får chansen att bättra sig.

tisdag 25 november 2014

Utvecklingssamtal för lillebror

Jag var på utvecklingssamtal för lillebror igår. Det går faktiskt bra för honom i skolan (förskoleklass) trots att han inte har någon resurs. Det var visserligen några små "issuen" i början av terminen som duktiga pedagoger har jobbat och hjälpt honom med. Han spottade ut maten i matsalen. La sig i när andra barn spelade spel och inte följde hans regler. Han var allmänt tvär och fick en del utbrott, med mera. Men nu så funkar det bra. Pedagogerna har lärt sig vad lillebror behöver och han har mognat och kommit in i skolarbetet som han tar på allvar. Han gillar att få uppgifter och är noga med att slutföra dem. Han hjälper gärna till om någon ber honom, tänker på andra, deltar på rätt sätt i samlingen, har mycket bra finmotorik och får sällan utbrott numera. Och slåss inte. Förklarar istället. Ni som känner honom och sett honom som liten vet att detta är stort. 

Eftersom allting är bra, så tycker de inte att han behöver någon resurs. Vi enades om att vi kanske ändå borde skriva någon slags åtgärdsplan bara för att det ska finnas. Inte för att det behövs. 

När lillebror var 3,5 år så var livet väldigt jobbigt för honom. Han hade många symptom av autism. Han hade utbrott flera gånger om dagen, lekte inte, sprang mest runt, led av starkt solljus, misstolkade andra människor. Vi tog bort gluten ur hans kost. När han var 5 år fick han diagnosen "autism med hyperaktivitet". Då tog vi även bort all komjölk. Sen dess har hans utveckling exploderat på alla fronter. Visst har vi jobbat mycket med honom, men det hade inte varit möjligt om vi inte hade tagit bort det som stressade hans kropp.

Våren 2013 kunde han knappt dra ett streck på pappret, för han ritade för löst. Kolla vilken fin robot han målat alldeles nyligen.










söndag 16 november 2014

Matteläxa: Former i 2D och 3D - svårt vid visuella perceptionsstörningar

Vi har länge vetat att M har problem med den visuella perceptionen, dvs att tolka synintryck. Vi har tagit honom till optiker och ögonläkare, men deras tester klarar han bra. Han ser alltså liten text på långt håll. Det som han har svårt med är rumstolkningen. När han var liten så stegade han sig fram till föremål för att lära sig hur långt bort de var. Fastän vi bor i en länga med 8 likadana kedjehus så frågade han vilket som var störst. Perspektivet gör ju att de längre bort ser mindre ut. Han gick fram till alla hus och ställde sig på exakt samma ställe för att se vilket som var högst. Det var samma sak med träd. Och han har frågat och frågar vilket som är högst, i flera år. Nu så tror jag att han lärt sig se lite bättre, men det är ändå något vi måste jobba med fortfarande.

Ett sätt är att låta honom följa olika föremål med blicken, för han har svårt med att rikta blicken åt rätt håll. Det är speciellt jobbigt för honom att titta åt höger. Han får ont i huvudet och kliar sig i ögonen när jag rör saker (hans gosedjurskatter) åt höger. Det blir givetvis bättre och bättre ju mer vi tränar, men det ställer ju ändå till det i vardagen fortfarande. Som på matten när de just nu har olika former i 2D och 3D i läxa: cirkel, kvadrat, rektangel, triangel samt klot, kon, cylinder, kub, rätblock, tetraeder. Ms resurs skrev till mig i kontaktboken att M hade mycket svårt för detta på lektionen, även fast de hade formerna i 3D att känna och titta på. Han hade svårt att fatta hur många hörn de olika figurerna har. Att en kon såg ut som en triangel från sidan, osv.



Eftersom min vän Sabina har mycket bättre koll på det här med visuella perceptionsstörningar, så frågade jag henne vad vi skulle göra. Vi har nästan bara helgen på oss. Läxförhöret är på tisdag. Hennes blogg är helt fantastiskt - den tycker jag ni ska läsa. Hon länkade upp följande tre inlägg åt mig och tipsade mig om att stapla memorykort så M kunde förstå skillnaden mellan 2D och 3D.

https://autismeyes.wordpress.com/2012/11/01/konturer-och-former-fran-2d-till-3d-och-tillbaka-igen/
https://autismeyes.wordpress.com/2012/11/15/vinklar-och-horn-med-kanseln-som-hjalpmedel/https://autismeyes.wordpress.com/2014/02/11/area-och-volym-nya-ovningar/

Jag testade det med kvadratiska memorykort och M såg direkt att det blev en kub. Sen testade jag med cirkulära memorykort. "Ett klot!" sa M då. Hm, vi hade lite att jobba på, med andra ord......

Så idag så pysslade vi de olika formerna med papper och tejp. M tyckte det var jättetroligt att klippa tetraeder, kub, rätblock, cylinder osv. För att formerna tydligt skulle framgå, så tog vi papper i olika färger på de olika sidorna. Så blev det tydligt också skillnaden mellan 2D och 3D. Vi pysslade nog totalt med detta i nästan 2 timmar. Så nu tror jag faktiskt att M kan alltihopa inför tisdag. Nu har han fått se och känna på alla former. Han försökte t o m göra ett klot (vilket så klart inte gick), och vi kom fram till att det i det fallet behövs lera. En pyramid, med en kvadrat som bas, kunde vi också göra. Och vi kom fram till att den har ett mer hörn än en tetraeder.

Så här ser en kub ut, innan vi vikt ihop den:


 Så här blev det:

Här är jag igen

Det har varit lite tunt med inlägg på sistone. Det beror på en kombination av olika saker. Först och främst så har livet här hemma blivit mycket lättare. Lillebror har inte så många negativa autismsymptom kvar, så jag har inte lika mycket att skriva om honom. Det finns 773 publicerade inlägg med detta i bloggen, så rätt många ämnen har jag redan berört och jag tänker inte skriva om dem igen, och igen. Sen så har jag börjat jobba. Visserligen halvtid, men dygnets timmar räcker ofta inte till. Och eftersom jag har mer ork rent fysiskt så vill jag komma igång och städa huset, för det behövs verkligen.

Och sen så har jag börjat läsa på om näring, vitaminer, hjärnan och egentligen hela kroppen. Det finns mycket kunskap i utlandet och jag känner att jag måste ta till mig den nya kunskapen för att se om det är något mer vi kan göra för M. Med tanke på hur pass mycket bättre lillebror mår, så kan jag inte låta bli att tänka att även M kan må bättre än vad han gör idag. Jag vill i alla fall försöka. Det verkar på den senaste forskningen som att inflammation har en central roll vid autism. Och inflammation kan man få av bland annat födoämnesallergier. Vi har ju upptäckt en hel del, men har vi upptäckt alla? Vi har börjat gå hos en näringsterapeut med M för att reda ut detta samt om han har några vitamin- och mineralbrister. Det är helt enkelt svårt det här med människokroppen, så jag vill läsa på fakta (studier och lyssna på duktiga forskare) och sen så är det bra att testa hur det verkligen står till i Ms kropp, så vi inte bara gissar och ger vitaminer och mineraler i blindo. Vi har gjort ett test som visade på magnesiumbrist och zinkbrist. Just nu väntar vi på fler resultat, men jobbar på att stärka Ms kropp under tiden. Jag vet inte hur mycket intresserade ni läsare är att veta om detta, så jag kommer inte gå in så mycket på det, för det är rätt mycket, om inte någon av er kommenterar och ber att få veta. Eftersom jag själv inte vet vad som funkar för M ens en gång, så vågar jag inte ge några generella råd. Mer än att jag mer och mer tror på att ta hjälp från någon som är duktig på detta och som inte är rädd för att testa. Vi går privat, då vi inte orkar kämpa med den offentliga sjukvården. Då får man också betala testen ur egen ficka.

"Test, don´t guess!"

Jag kommer förmodligen aldrig sluta blogga, så ni vet. Men jag kommer följa det som jag alltid följt: Jag bloggar bara då jag tycker att det är kul + att jag känner att jag har något som jag verkligen vill berätta. Jag vill ju varken slösa er eller min tid.

fredag 10 oktober 2014

Taxi - livsfarligt för barn med autism?

Jag läste följande inlägg av en mamma till en son med autism. Det handlar om två taxiresor som kunde haft livsfarlig utgång. Ett gripande inlägg som jag rekommenderar er att läsa och sprida så detta inte händer igen.

http://kejsarrummet.blogg.se/2014/october/taxiresor.html


Tina Wiman skriver också om händelsen:

http://munderbar.wordpress.com/2014/10/10/men-halla-taxibolaget-hur-svart-kan-det-vara-att-inte-tappa-bort-barn-med-autism-pa-vagen/

måndag 6 oktober 2014

Ska livet alltid vara så här jobbigt?

Trots att båda sönerna har det bra i skolan, så har det varit lite motigt för dem nu på sistone. Lillebror begriper inte att jag inte begriper att datorspel är viktigare för honom..... "Men de läj ju mig inget." sa han härom dagen. Han syftade till matten som är för lätt. Och det var ett enda tal som skulle varit svårt som var för lätt. Jag inser att jag får använda två kontaktdagar framöver och besöka skolan och se om jag kan klura ut några förbättringar för dem båda. Varför inte? Jag har ju rätt till det och försäkringskassan betalar.

M har haft det särskilt tufft eftersom han börjat mellanstadiet. Det innebär fler och tuffare läxor. Vi övar tillsammans, men han tycker absolut att det gått ut över hans livskvalitet. Hans liv har blivit mycket jobbigare. Igår ritade jag upp följande bild för honom. (Det råkade bli på ett gammalt kuvert som låg nära. Jag brukar sällan bry mig om att det ska bli snyggt osv, för förklaringarna behövs oftast bara en gång. Det viktigaste är att det blir av.)


På x-axeln är livet. Han vill gärna bli mer än 100 år, därav skalan. På y-axeln är jobbighet, där 10 är högsta möjliga. Jag ritade in att han faktiskt började livet rätt högt i poäng. Med kolik. Sen blev det bättre och han halkade ner på typ 2-3 i poäng. Nu är det tillfälligt jobbigt för att han är ovan vid mellanstadiet. När han vant sig (vi får hoppas att han gör det), så kommer poängen sjunka ner igen.

I framtiden så vet man ju inte och det viktiga är "hur kan man göra det bättre?". Dvs att komma ner i poäng. Vi kom överens om att försöka hitta strategier. Kanske förbereda läxorna lite bättre? Att han får mer vila hemma?

Jag behövde faktiskt inte göra så mycket mer än att rita upp detta. Han förstod. Fick hopp om livet igen. Det kommer inte alltid kännas så här tufft som just nu.

Idag när han kom hem så berättade han att dagen hade varit ungefär en 3:a. Helt ok med andra ord. Fastän det varit vikarier i skolan.

Vi får se om det håller i sig. Och om poängen rent av halkat ner lite nu när den här stressen "att livet alltid ska vara så här jobbigt", är borta.

lördag 27 september 2014

TEMA utredning - Varför utreder man inte det här också?

Som jag skrev i mitt förra inlägg har vi haft tre mycket bra utredningar. I det här inlägget tänkte jag lyfta sådana som jag hade önskat att man samtidigt hade kollat upp och uteslutit. För visst är det konstigt att man mest tittar på psykiska symptom? Okej, man tittar efter epilepsi och lite på motoriken, men sen tittar man inte så mycket mer. Även om vissa fysiska symptom INTE beror på autismen, så anser jag att man bör erbjuda föräldrarna en fysisk utredning och inte "skylla på" autismen när föräldrar tar upp fysiska symptom och är oroliga. Ibland känns det för mig som att man försöker förklara allt med autismen. Det är för enkelt att säga: "Det är vanligt hos barn med autism." Men vad beror symptomen på? Barn med autism och ADHD kan ha annat också. Det behöver ju inte vara så, men när föräldrarna uttrycker en oro, så tycker jag man ska erbjuda sig att titta mer på barnet och inte bara avfärda föräldrarnas oro.

Till exempel: En period när M gick och harklade sig flera gånger i minuten så tänkte vi: "Åh nej, inte vokala tics nu också". Men vi tog honom till vårdcentralen och kollade halsen och det visade sig att han hade streptokocker. Med penicillin så försvann dessa harklingar. I det fallet var det ju vi föräldrar som först höll på att dra fel slutsats, men angående Ms tics så har vi blivit avfärdade med att "det är vanligt vid autism". Förvisso, men han vill vifta med händerna all vaken tid och säger att han har en fysisk sensation i händerna. "Det sparkar och drar i blodkärlen." Varför skulle han hitta på det? Det verkar inte "normalt" ens för autism. När jag senare hörde talas om restless legs och restless arms höll jag på att bli galen. Symptomen stämmer ju väldigt bra och kan bero på vitamin- och mineralbrister. Även om autismen nu skulle vara hela förklaringen (men jag har svårt att tro det), så tycker jag att någon automatiskt skulle ha uteslutit restless arms, eller i alla fall berättat för oss att denna sjukdom finns, så vi kunde söka vidare själva. Något som vi gör nu, många år senare....... Ja, typ så menar jag.

De här sakerna anser jag att man borde utesluta:
  • PANDAS/PANS. Om man nu istället för autism har streptokocker som utlöser en autoimmun reaktion och det kan botas med penicillin - varför inte screena alla barn för detta? Tänk vilket onödigt lidande för de barn som egentligen har PANDAS/PANS men som får en felaktig diagnos..... http://www.pandasinfo.se/
  • CVI - synnedsättning som ibland kommer tillsammans med autism, och man kan träna. Sen denna fantastiska blogg med bra förklaringar och konkreta tips. Den borde ni alltihopa kolla in! http://autismeyes.wordpress.com/2012/12/25/vem-behover-synterapi-10-tecken-pa-cvi/
  • Födoämnesallergier. I utlandet så finns det stor kunskap om autismdiet, men i Sverige så "tror man inte på det". Jag som trodde att tro var något man skulle göra i kyrkan (eller moské, synagoga osv)........ Min personliga erfarenhet är att sönerna är allergiska mot gluten och komjölk. Läs om deras förbättringar här. De mår mycket, mycket bättre och är gladare och har fått en ökad livskvalitet. Inte för att de är botade från sina charmiga personligheter för det.... Jag har också ett stort kontaktnät med föräldrar som också testar autismdiet och i princip alla som testar på rätt sätt ser stor effekt på barnen. De blir mindre hyperaktiva, gladare (p g a mindre ont i magen?), socialare på eget initiativ, har färre utbrott osv. Tyvärr så finns inte korrekta tester för gluten i Sverige, men om man har en privat läkare som beställer tester från utlandet, så kan man beställa Cyrex tester från London: https://www.cyrexlabs.com/CyrexTestsArrays/tabid/136/Default.aspx. Forskarna vet också att alla människor får läckande tarm av gluten (men vissa kan laga läckan): http://www.kostdemokrati.se/business/2013/08/11/alla-far-lackande-tarm-av-gluten/ Varför inte erbjuda dessa familjer att testa glutenfri och mjölkfri kost? Kontrollerat så är det inte farligt. Jag vet inte ett enda barn som hamnat i svält efter att föräldrarna testat denna diet. Om det inträffar, så kan man ju bara återintroducera vanlig kost. Men de flesta vill fortsätta med dieten för att barnen mår bättre och för att man vänjer sig.
  • Det finns också en hel del forskning kring tarmbakterier och autism, men hur man säkert testar dem vet jag inte. Men i framtiden borde man titta på detta, eller åtminstone hålla sig à jour med vetenskapen.... Jag vet barn som har blivit bättre i magarna av probiotika. Även om det inte hör ihop med autismen, så kan man ju tipsa föräldrar vars barn har magsymptom om det istället för att "skylla på"  autismen. http://www.scientificamerican.com/article/gut-bacteria-may-play-a-role-in-autism/?WT.mc_id=SA_Facebook
  • Mineral och vitaminbrister. Vi har gjort ett hårmineralanalystest och fick då reda på att M har låga värden på magnesium och zink - vilket är väldigt vanligt hos barn med autism. (Och kan höra ihop med restless arms.... Och man måste titta någon annanstans än i blodet, för kroppen prioriterar att hålla upp magnesiumnivån i blodet.) Järnbrist kan ge ADHD-symptom - det är känt. Vi har testat Ms ferritinvärde (kroppens inlagring av järn) hos en privatklinik och det var lite lågt.... Han mår också bättre sen vi börjat ge honom lite extra mineraler. Dessa brister är vanliga, men man testar inte barnen för detta. "Det som inte syns, finns inte." Eller hur tänker sjukvården?
Men i Sverige ska tydligen utredningar vara som de alltid har varit. Eller har jag fel? Har något ändrats så kommentera gärna nedan! Jag förstår att alla läkare, psykologer, sjuksköterskor, kuratorer osv gör så gott de kan, och är överarbetade. Det är väldigt sorgligt, men blir det bättre av att man stoppar huvudet i sanden och vägrar tänka nytt? Borde vi inte utreda våra barn och ungdomar för det som går och där de behöver hjälp, för att hjälpa dem att vara de unika vackra individer som de är?

Fler inlägg på tema utredning hittar ni här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

onsdag 24 september 2014

TEMA: Fördelarna med utredning

Vi har varit igenom 3 utredningar totalt. Två på M (autism och ADHD) och en på lillebror (autism). Alla gånger har det varit bra. Det har varit vi föräldrar som har tryckt på för tidig utredning. Vi har tidigt sett sönernas annorlunda funktionssätt och inte velat vänta in att livet skulle bli tufft för dem innan vi utredde. Varför vänta när man kan få hjälp så fort som möjligt att stötta sitt barn på bästa sätt? Varför vänta på att de ska krascha när man istället kan ge dem lite extra luft under vingarna?

Tidiga utredningar har varit bra för oss på flera sätt:
  • Vi har fått "en karta" till barnens funktionssätt och fått ökad förståelse för hur och varför de fungerar som de gör. Vi har fått en massa verktyg som varit mer eller mindre framgångsrika.
  • Vi har gått från att vara nojiga föräldrar som övertolkar, till att bli betrodda, i omgivningens ögon. "Åh, var det autism/ADHD ändå?!"
  • Barnens pedagoger har tidigt fått extra stöd. Utredarna har faktiskt återkopplat till pedagogerna vad de sett, vilka saker skolan/förskolan kan förbättra och det har varit oerhört värdefullt. Speciellt för lillebror där pedagogerna först inte trodde att han hade "något". Det var inte hemmiljön och de kunde hitta strategier för att förbättra för lillebror!
  • Vi har tidigt kunnat sätta in stödåtgärder på alla fronter i skola/förskola INNAN det gått åt skogen för någon av dem. Detta har vi gjort genom teamarbete tillsammans med pedagogerna. Alla har haft samma utgångspunkt (autism), vilket är oerhört viktigt vid svåra situationer.
  • Barnen har själva fått veta tidigt och jag tror det är en stor fördel. De flesta vuxna med diagnos som jag känner säger själva att de hade velat veta så tidigt som möjligt. Detta har också gjort kommunikationen med barnen lättare. Syskonen undrar ju ibland vad olika beteenden beror på.
  • Vi har kunnat ta bort stämplarna: "Sjuk" och "Skitunge" i skola/förskola och kunnat förklara med andra ord (autism) och därmed förmodligen förhindrat en hel del retande och kanske till och med mobbning. Barnens kamrater har blivit mer förstående och snällare så fort de fått alla beteenden förklarade. Varför viftar M med snören? Varför blir lillebror så där tokarg ibland?
  • Vi föräldrar har tidigt fått träffa någon som förstår en. Kanske inte genom att de själva har upplevt motsvarande, utan genom yrkeserfarenhet. Efter år av "men jag tycker att M/lillebror är så fin" och "det växer nog bort" är det oerhört skönt att sitta öga mot öga med folk som förstår vad det handlar om. Som inte förringar barnens svårigheter, utan tar dem på allvar. Som inte ger en massa beskäftiga uppfostringstips (men som lite försynt påpekar vilka strategier som brukar funka för "de här barnen"). Som ser på en och frågar en hur man själv egentligen orkat. (Okej, egentligen har man inte orkat, men man har tagit hand om barnen efter bästa förmåga ändå.) Någon som plötsligt kom innanför den där försvarsmuren och som såg mig som jag var. Som såg min kamp och hur trött jag var. För en liten stund så var det väldigt skönt att sitta öga mot öga med någon som förstod ungefär vad det handlar om, utan att man först behövt förklara och försvara sig själv och överbevisa. Ingen som säger: "Men mina barn gör också så där" i ett välment men misslyckat försök att trösta. Utan någon som verkligen lyssnar utan att ifrågasätta. Trist att det bara var en liten stund.....
  • Sist men inte minst så har utredningen gjort att man själv tagit kontakt med andra föräldrar i liknande situation. Och jag har kunnat fråga vuxna med egen diagnos/diagnoser många viktiga frågor. Det är nog det som har gett mig mest. Jag som inte själv uppfyller några NPF-kriterier och därför är beroende av sådan input för att försöka förstå. Tack för det alla ni fina öppna människor som jag har haft och har kontakt med!

måndag 1 september 2014

Empati på lillebrors vis

Idag skulle lillebror till tandhygienisten. Ett problem: Lillasyster ville så gärna gå hon också. Hon grät för att han fick gå men inte hon. Jag lovade henne att kolla upp när det var hennes tur.

När lillebror skulle välja leksak efteråt tittade han länge i presentlådan. Han hittade inget direkt som han ville ha. Så plockade han upp en röd bil. 

"Den ska jag ge till 'lillasyster'." sa han. 

Givetvis fick han välja en sak till, till sig själv. Det blev en penna. 

På vägen ut därifrån konstaterade han:
"Jag behövej inte sådana bilaj längje." 

Min lille kille har blivit stor. Glad skuttade han därifrån. Han skulle absolut hålla bilen i sin hand hela vägen hem. Och när vi kom hem sprang han emot henne med sin gåva.

"Här får du en bil." *Skutt, skutt*

Vem har sagt att aspergare inte har empati?

Tema extra stöd: Smockor och seriesamtal

I morse så gick jag med lillebror till skolan som vanligt. Jag pussade honom hejdå och han sprang iväg. Jag växlade några ord med pedagogerna. Jag hörde efter om de ville gå med mig på en kurs för hur man skriver seriesamtal, dvs förklarar sociala situationer med streckgubbar. Det ville de väldigt gärna. Det behövs säkert inte bara bra för lillebror utan säkert för andra barn, kanske alla.

Det var dags att gå in. En pedagog började spela på tamburinen för att samla barnen. Jag såg lillebror på håll. Han stod där tillsammans med ett annat barn och en av pedagogerna satt på huk och pratade med dem två. Jag hörde att någon av dem grät, så jag gick fram till dem. 

Båda killarna grät. Lillebror hade slagit den andre killen. Anledningen? Jo, den andra pojken hade gått utanför förskolebarnens område och lillebror hade blivit rädd att det skulle hända pojken något, så lillebror hade gått fram till honom och sagt till och smockat till honom. 

"Varför sa du inte bara till en fröken?" undrade jag.

Lillebror snyftade så hela han skakade.

"Det kunde jag inte. Det hann jag inte. Om jag hade sprungit eftej en fjöken hade han spjungit iväg och föjsvunnit."

Fler tårar:
"Jag blev tokaj (=tokarg) på honom."

Lillebror upplevde alltså obehag för att tyckte att pojken satte sig själv i fara. Lillebror försökte rädda honom kvar, om än med en lite väl barsk metod.... 

Det inte alltid är som det ser ut när barn slåss. Det är bra att fråga "varför" innan man börjar skälla. Skäll i det läget hade gjort lillebror ännu mer förvirrad och ledsen. (Men det var ingen som skällde. Vi har bra pedagoger.)

Där har vi lite att jobba med; att lära lillebror hitta andra strategier..... Och hur andra upplever tillvaron och hur de tänker. Att göra en cost-benefit-analys, dvs är det värt att smocka till någon för att man tror att de håller på att springa utanför skolans område? Hade pojken verkligen tänkt försvinna eller skulle han ha sprungit tillbaka? Hur upplevde han smockan?

Kursen på barnhabiliteringen kommer komma väl till pass.....

torsdag 28 augusti 2014

Tema extra stöd: Läxläsning

Det märks att det är högre tempo i fyran än i trean. Jag har aldrig riktigt förstått varför det ska vara så och varför man inte gör en mjukare övergång för barnen. Hur som helst så är det kanske bara något man får acceptera och göra det bästa av. Alternativet att de drar ner på tempot i fyran känns inte så bra. Vi får hjälpa M med läxläsningen på bred front så han inte halkar efter. Jag har redan bett om dubbla böcker och att få veta läxor i så god tid som möjligt, helst 3 dagar innan när det är sånt man ska memorera. Det behövs repetition eftersom koncentrationen och arbetsminnet inte alltid är på topp. Vi behöver också leka in det i vardagen. Prata och skoja om det vi t ex tandborsningen. I Storsjön säger vissa att Storsjöodjuret finns. Det badar jämnt. Så därför så ligger det i Jämt-land. Typ så.....

Jag gjorde idag en större kopia av Sverigekartan med landskapen. Det stod på veckoschemat att de skulle kunna alla landskap tills idag, så vi hade övat en hel del. Men det var bara ett första test på hur mycket barnen skulle komma ihåg. Hm, jag får ta upp det här med att "hur:et" är viktigt för oss att veta. För mycket är ju en kamp med M och läxläsning och vi måste veta var vi ska lägga krutet. Inte övar för lite och inte för mycket om det tröttar ur. Kort och gott så måste vi öva exakt rätt saker, med den energi han har. Jag får ta det en runda till med hans nya pedagoger. Nu hänger i alla fall den nya Sverigekartan på hans toalett, så det blir repetition. Om två veckor ska de kunna detta. Jag tror säkert att han kommer tycka det är kul. Han är ju vetgirig. Sitter annars på toa och läser själv om Karl XI och Karl XII med stort intresse. Och alla andra kungar och drottningar. :)


Den egentligen läxan för idag var matteläxan. Att komma ikapp något som han missat i skolan. Resursen och vi har kommit överens om att han ska fokusera på några uppgifter och inte behöver göra alla, för han hinner inte. Han har svårt med finmotoriken, dvs att skriva. Däremot så är han väldigt duktig på matte, så han kan talen ganska direkt, så det är ingen mening att han gör alla tal.



Jag bläddrade upp sidan för att titta var han var. Resursen hade ringat in några tal som han skulle göra. Jag såg också att skrivhäftet var lappat med papper på några ställen. Det såg ut som att han hade suddat sönder pappret och hade fått laga det. Direkt så tänkte jag att det kanske var därför han inte hade hunnit göra klart uppgifterna i skolan. Men jag vet inte. Han får en massa fixa idéer som han bara skriker och skriker om. Det är väldigt funktionshindrande, och inte alltid en lätt strid att ta för resursen i skolan tänker jag. Det gick kanske snabbt att laga, men jag tänker också att M faktiskt borde klara av lite högre krav. Att just han, trots autism - ja jag förstår ju varifrån beteendet kommer, kan lära sig att ta sig över sådana här mentala hinder. Han kan lära sig att gå vidare, om han bara förstår hur viktigt det är att bli klar och hur betydelselösa de saker han hakar upp sig på egentligen är. Om vi kan få honom att själv komma till insikt och hitta kompensatoriska strategier för sig själv. Som maken och jag säger: "If you treat him like an idiot, he will become one."

Okej, nu menar jag absolut inte att man inte ska ta hänsyn alls. Det ska man absolut. Det är bara det att M har en tendens att öka på "kravlistan" på oss och sig själv och livet. Ett tag ville han som liten ha pasta på tisdagar. Och något annat på onsdagar. Vi fick jobba bort det för annars hade alla veckor blivit menysatta. Han mådde mycket bättre av att vara lite flexibel. Det är ju en svår balansgång det här med att hålla ångesten under kontroll, men ändå inte gå med på för mycket så att M inte utvecklas. Helst vill han ju sitta och vifta med snören hela dagarna.....

Åter till matteläxan. Jag insåg direkt att han kunde allt i huvudet redan. Det svåra var att skriva ner det. Han bad mig skriva åt honom. Att fuska. "Skriv så det liknar min handstil!". Näe, det tänkte jag inte göra. Jag föreslog att han bara skulle göra de tal som resursen valt ut. Men nej, det kunde han inte. Han kunde inte hoppa över uppgift 23, för då blev det fult i hans bok. Det fick inte vara uppgift 22 och sen direkt uppgift 24. Andra sidan var det för jobbigt att göra alla tal, så han ville inte göra läxan utan gå och vila. Det kunde jag inte gå med på. Då ville han byta siffror på talen i läroboken. Så uppgift 24 skulle heta 23 i hans bok. Nej, det tänkte jag inte heller gå med på, för längre fram blir det problem. Läraren ser inte snabbt vilka uppgifter han egentligen gjort. Det var dödläge. M skrek och skrek och vägrade. Vi höll på så fram och tillbaka i en timme. Ingen ville ge sig. Klockan hann bli nio. Jag kan väl inte påstå att jag var så där överdrivet pedagogisk..... Tyvärr. Jag var arg. Sa en och annan sak som jag nu ångrar. (Jag är verkligen inte perfekt.) Mest för att det var en lätt uppgift intellektuellt och för att han slösade vår tid och att han la så mycket energi på att slippa. Det hade varit enklare för honom att bara göra uppgiften. Jag förklarade för M att han hade slösat bort en timme av sitt liv med att skrika om läxan, istället för att bara göra läxan och sen kunna göra något annat kul. Då blev han tokarg på sig själv och bara skrek för det. "Har du gjort något sånt här någon gång?" undrade han. "Ja jag har gjort massor av misstag. Och lärt från dem." svarade jag. "Ska det här vara sista gången?" undrade jag. "Jaa, det ska det!" svarade M som fortfarande inte ville göra läxan......


Jag förklarade situationen för maken, som fick ta över. Jag var helt slut. Maken tyckte inte heller att M skulle få igenom något av sina sätt, just för att det kommer leda till problem för honom längre fram. Vi fick helt enkelt sätta ner foten. Så där kan vi inte ha det. Resursen kan inte ha det så och M själv kan inte ha det så. På något sätt lyckades maken få M att göra läxan till slut, och bara att göra de inringade uppgifterna. Det är skönt att vara två föräldrar som kan bytas av!

Resursen och jag SMS:ade lite fram och tillbaka om det. Jag ska skriva en mer detaljerad redogörelse för henne i kontaktboken strax. För detta är något som vi behöver kommunicera om, kanske dagligen i början. Så M kommer in på rätt spår och inte fastnar i omöjliga krav på sig själv. Han har absolut förmågan att klara av fyran. Och resursen har redan börja fundera på om hon kan ge M lite hjälp med läxorna efter skoltiden. Så skönt! Det hade varit välkommet.

Tema extra stöd: Min morgon

6.45: Klockan ringer. Jag trycker på snooze och somnar om. Jag är trött. Det blev visst lite sent igår. Det har varit mycket nu i och med skolstarten. Det känns som att jag går back med livet.

6.55 klockan ringer igen. Jag lägger mig och myser mellan lillebror och lillasyster. Drar mig lite till. Pussar och kramar på de sovande barnen. Och försöker väcka dem.

7.05 klockan ringer igen. Dags att gå upp. Rostar några mackor och steker hamburgare. Det är viktigt att killarna får proteiner i magen om de ska orka ända till lunch. Hinner en vända in i tvättstugan för att lägga in kläderna i torktumlaren, så lillasyster har ett par torra halkstrumpor att ta på sig när vi ska gå.

7.15 försöker väcka killarna. M ligger i sängen och vägrar gå upp. Försöker väcka lillebror utan resultat. Maken kommer upp och ger mig min mobil. "Den låg och ringde i sängen. Du hade glömt stänga av dem." Jag ber honom gå och väcka lillebror.

7.30 M vägrar fortfarande att gå upp. Maken och lillebror ligger och sover tätt ihop. Jag lyckas väcka lillebror. Lillebror går direkt upp till datorn på ovanvåningen och vägrar komma till matbordet. (Note to self - dra ur kontakten till datorn ikväll, så han inte kan börja spela imorgon morgon igen. Att dra ut kontakten när han spelar ger mer besvär än vad det ger hjälp - det blir ett utbrott/sammanbrott.)

7.40 Paniken växer. Jag ryter åt M att sätta sig och äta. Han lyder. Jag tar lillebrors tallrik och går upp med den till ovanvåningen och börja mata honom. Får sen springa ner och kolla så att M kommer ihåg att äta. Det gör han inte. Han tittar bara på filmen. (Filmen gör i alla fall att han sitter kvar vid matbordet.) Jag påminner honom och han äter. Jag springer upp och matar i lillebror mera mat. Håller koll på M. Jag håller på så till klockan 8.05. Maken sover. Hans hälsa är upp och ner, och nu är det ner igen och då är han inte till mycket hjälp på morgonen vare sig han sover eller är vaken.

8.05 M får gå från matbordet utan att ha ätit färdigt sin macka. Jag kollar så att han har med sig alla skolböcker och suckar åt att vi inte han repetera landskapen. Att lära sig 25 landskap på 2 dagar är rätt mycket för M. Jag skrev i kontaktboken att vi behöver minst 3 dagar på oss för sådana här läxor ska sitta. Jag hjälper M att klä på sig så det går snabbare. Tandborstningen hinns inte med. (Jag skäms och känner mig som en dålig förälder. Han har ju haft hål tidigare....) På med väskan. Är allt med? Tyvärr hade vi bara äpplen hemma. Och M behöver frukt för att orka under dagen. Undras hur det går för honom att äta äpplen med en lös framtand. Inte bra i kombination med halväten frukost. Jag släpper iväg M och vet att han hinner. Hans klassrum ligger 200 meter bort.

8.10 Jag ber lillebror att genast stänga av datorn och komma ner. Då han inte lyder går jag direkt upp och han går med på att stänga av datorn. Jag går ner för trappan, men lillebror stannar kvar uppe och sitter där på en stol och flinar åt mig. Jag går upp och bär ner honom för trappan. Eftersom han är en stor 6,5-åring och jag knappt kan bära honom, så blir det inte skönt för honom. Han tolkar det som att jag ville göra honom illa med flit och börjar slå på mig. Han sätter sig i soffan i vardagsrummet och vägrar samarbeta. Jag pratar lugnande med honom och lyckas byta kläder på honom. Jag bär iväg honom till dörren. Han sparkar på mig. Jag får på honom skorna och vi går iväg med fleecen och väskan i handen. Klassrummet ligger som tur är 50 meter bort. Vi har det bra som bor granne med skolan. Det underlättar. Lillebror är sur. Fler sparkar. Väl framme på skolan gömmer han sig bakom ett plank. Jag förvarnar personalen om konflikten. Lillebror kommer fram och ger mig två sparkar till och säger: "Den här var den sista". Nu var vi kvitt enligt honom alltså. Jag förklarar logiken för personalen, som nickar. Jag och lillebror skiljs åt, förhoppningsvis som vänner. Jag går in och tittar i hans nödlåda där vi har extra frukt och en energikaka jag bakat åt honom. Kakan är gammal. Jag tar med den hem. Traskar hem och funderar på om jag kom ihåg att låsa dörren, och hoppas att lillasyster inte ska ha sprungit ut efter mig på gatan där många föräldrar kör som idioter på morgonen på väg till skolan.

8.20 Dörren är låst. Puh! Jag förklarar för lillasyster att hon aldrig från springa efter mig och varför "okej!" svarar hon. Sen tar jag fram ny kaka från frysen och springer bort med den till skolan och hem igen.

8.30 Lillasyster har ätit själv under tiden och även kissat och bytt byxor. Hon behöver bara lite hjälp med att välja tröja. "Det ska vaja en fin, inte en häftig." Hon är rätt självgående, trots att hon är minst, så jag vet hur det kan vara och hur lätt vi hade haft det om vi hade haft tre barn som henne..... Jag hinner starta en tvättmaskin innan vi går till dagis. Maken får sovandes en hejdåpuss av lillasyster. Och "Pinkie Pie" ska med.

8.50 Vi går till dagis, som ligger 400 meter bort. Lillasyster har lite separationsångest, och behöver många pussar och kramar. Inte mig emot. Jag pussar och kramar och berättar hur mycket jag älskar henne och påpekar att vi ses snart igen. Fingertoppskänsla behövs så man går vid rätt tillfälle, inte för tidigt men inte heller för sent så hon hinner bli ledsen.

9.20 Kommer hem. Lägger in några räkningar till betalning samtidigt som jag äter frukost. Försöker varva ner eftersom jag vet att det är skadligt att stressa och äta.

9.30 kommer ekoleveransen hem till dörren. Bananer! Jag kommer på att jag måste sticka bort med två stycken till M i skolan. Cyklar dit i en hast och lägger dem i hans fack när ingen ser. SMS:ar resursen.

9.50 Går och duschar. Som om jag inte var stressad innan, så piper brandvarnaren för att det blivit för fuktigt. Maken sover. Vaknar inte av brandvarnaren.

10.10 Hoppar ur duschen och inser att jag måste sätta mig och skriva ner allt så jag inte kollapsar av stress. Få det ur mig. Så jag drar i bromsen för mig själv. Jag springer ju runt och stöttar alla andra, men ingen stöttar mig. Jag jobbar ju ändå halvtid. (Och det är en himla tur! Ja, jag vet att jag har det oförskämt bra jämfört med många av er andra.) Jobbet kan vänta 15 minuter, så jag hinner bli människa igen. Maken sover. Dags att väcka honom och se om han mår lite bättre idag.

Ursäkta eventuella stavfel. Måste till jobbet, så jag kan komma hem och hjälpa maken med barnen.... Han hämtar vid två och igår hade han nästan somnat på golvet i köket.

tisdag 26 augusti 2014

Tema extra stöd: Lillebrors pedagoger får verktygen

Vi har valt att låta lillebror börja nollan helt utan resurs. Det är för att det gått så bra på dagis hans sista år. De flesta bitar har liksom bara fallit på plats. Och då har det känns fel att låta honom ha ett vuxet "hjälp-jag". Men nu är det ny personal och ny miljö. Vi får helt enkelt se..... Den nya personalen gör ett försök. Vi har en öppen kommunikation med dem. De hade bett mig att komma på sitt personalmöte i måndags och berätta lite kort om lillebror, främst att ge verktygen. Smart, smart personal! De fick 6,5 års beprövad erfarenhet av lillebror inklusive våra bästa tips och trix komprimerat på 30 minuter.

Här är de stödanteckningar som de fick av mig, utskrivet på papper.
  • Blodsockret – håll koll på att han äter, speciellt proteiner dvs köttet. När blodsockret dyker bryter han ihop i sammanbrott/utbrott. Det finns ingen pedagogik som jag känner till som reder upp sammanbrotten som beror på blodsockerfall. Ge frukt eller mat för att få upp blodsockret igen. 
  • Han har stark logik. Utnyttja den. Förklara varför, men inte för komplicerat. Enkel logik. "Lillebror" gör sällan saker för att en vuxen säger det åt honom om han inte förstår poängen med det. Om "lillebror" förstår VARFÖR så går allt mycket lättare.
  • Behöver ibland stöd med att förstå kamrater. Kan snabbt bli arg och slåss. Det är en stark impulshandling, så förebygg! Det är bra om en vuxen är med och lyssnar och tolkar mellan barnen, och reder upp situationen INNAN det eskalerar för lillebror. Ibland hjälper det att lägga orden i munnen på "Lillebror". ”'Lillebror' säg:…..” Påminn honom att säga ”stopp” när han inte vill. När han blivit arg, så är kommunikationen in till hans hjärna avstängd och man får försöka lugna ner honom innan det går att prata med honom igen. Ta tillhyggen ifrån honom direkt! Hans logik gör att han slår tillbaka med samma antal slag som han blivit slagen med. Om någon stöter emot honom av misstag en gång, så slår han tillbaka en gång. Osv. Han ger sig inte på någon och slåss besinningslöst. Det kan vara bra att veta, när  man själv känner paniken i bröstet som vuxen. Men försök att stoppa honom!
  • "Lillebror"smittas lätt av andras känslor, s k affektsmitta. Därför är det viktigt att man som vuxen är lugn i de flesta lägen, speciellt när han är upprörd. Blir man själv uppjagad, så blir han ännu mer uppjagad. Man kan lugna ner honom genom att själv vara lugn och intyga att det han är arg över kommer lösa sig. Se det som att ni sitter vid ratten med hans känslor och måste "styra" honom i lugn och trygghet. Ge konkreta förslag på lösningar. Att lyssna och är bra och drar ner tempot. Att återkoppla att man förstått vad han sagt drar ner tempot och ger en själv tid att tänka ut lösningar.
  • Beröring lugnar honom ibland. Det kan dock variera mellan vuxna och hur väl han känner någon. Kan vara bra att testa sig fram. 
  • Behöver tydlighet. Behöver veta: När? Hur? Var? Med vem? Hur länge? Varför? Osv. Använd timglas eller timstock ifall tidsaspekten är ett problem. Han kan även klockan till viss del. Ge tydliga, inte för långa instruktioner. Gärna i skrift/bild. (Orden försvinner, bilder och text finns kvar.) Utgå ifrån att han behöver en påminnelse ibland. Han gillar regler, men se upp så han inte blir ”regelpolis” och håller efter att regler hålls. Var tydlig med att det är vuxnas ansvar att tillrättavisa andra barn.
  • Han blir busig när han har tråkigt. Kan få för sig att springa iväg. Det är svårt att avbryta honom när han är på bushumör. Allvarliga samtal funkar inte så bra då. Han försöker fjanta bort allvaret. Han vet inte riktigt hur han ska hantera situationen plus att vuxna som är arga ser lite roliga ut för honom. Ignorera fjantet. Försök att se neutral ut. Avled genom att hitta på något intressant. Det som intresserar honom: Matematik, fysik, rymden, natur, datorspel. Berätta gärna efteråt hur han skulle ha gjort, dvs lär honom andra sätt att bete sig än att fjanta. Berätta vilket beteende som du hade velat att han skulle ha, och som hade rett upp situationen.
  • Hade i våras en kort period på förskolan då de andra barnen sprang iväg från honom. Han har lite svårt att våga fråga om han får vara med, för han är rädd att få ett nej. Då kan han istället gå fram och ta något. Lär honom hur han ska göra istället. ”Backa bandet”!
  • Se till att han förstår att ”vi” innefattar honom själv också. Speciellt instruktioner vid samlingar.
  • Kommunicera med honom på hans ”språk”, om inget funkar. Just nu så relaterar han mycket till datorspel. Olika banor man ska klara och låsa upp. Och att man får olika poäng för olika saker. Använd gärna det i skolarbetet, dvs gör det till en datorspelslek om han inte samarbetar.
  • Sätt gärna ord på era egna och andras känslor, som han kan ha lite svårt att förstå. Dra ner tempot och visa tydliga miner.
  • Behöver lite extra stöd med att komma i tid, att hålla rätt på sina saker och veta vart han ska. Skolans ordningsregler innefattar många av hans svårigheter. Han behöver snarare stöd med detta, än ”regeldrillning”. Han vet vad som gäller och gör sitt bästa. Fokus på skolregler ger tyvärr ett dubbelt misslyckande. ”Inte nog med att han har svårt att hejda sina inpulser/hålla rätt på sig. Han bryter mot skolreglerna också…..” Stärk honom när han gör rätt istället! 
De fem pedagogerna på mötet lyssnade intresserat.  Nickade och ställde följdfrågor. Vi avslutade med att konstatera att nu är vi ett team, alla vi vuxna kring lillebror. Detta var bara ett första möte. Det blir fler om det behövs och de kan alltid fråga oss när de ser oss. Jag rekommenderade dem speciellt att fråga maken som är den som hämtar. Han är fenomenal på att förklara lillebrors känslor, eftersom de är så lika. Jag brukar själv fråga honom.

Jag är så tacksam att vi har så engagerad, prestigelös personal, som förstår att lyssna på oss. Som förstår att vi underlättar för dem. Att vi hjälper dem ta god hand om lillebror för allas bästa. Och att vi absolut inte ifrågasätter deras kompetens som pedagoger.

Varför är det inte så överallt i Sverige? Är det inte rätt självklart att man måste hålla ihop som ett team? Varför har vuxna prestige när små barn har det kämpigt? Och varför beskyller vuxna varandra för barnets beteenden som inte barnet kan rå för, istället för att lägga fokus på att hjälpa och stärka barnet?

fredag 22 augusti 2014

Tema studier - ordningsregler, fortsättning från tidigare år

Även på vår skola, där vi är mycket nöjda och har fantastisk personal, finns "något" föråldrade ordningsregler. Förmodligen påtvingat uppifrån högsta ort, i den s k "likabehandlingsplanen". Det känns inte så "likt", när ens barn ska skriva under att de inte ska missa sånt som beror på deras svårigheter p g a NPF. Visst ska de försöka som alla andra och försöka följa regler - det är inte det jag menar. Men de kan inte skriva på att de ska försöka att inte ha NPF-symptom..... Det blir kränkande för dem. De gör så gott de kan. Och vi uppfostrar dem. Vi gör också så gott vi kan. Jag lovar.

Att misslyckas med sånt som man skrivit under på blir ett dubbelt misslyckande. Killarna behöver främst stöd i stället för regler. Och förklaringar om varför.

Visst killarna får allt stöd de behöver i nuläget. Verkligen. Jag kan inte klaga på det. Vi har fantastisk personal. Fantastisk rektor. (Hoppas hon ser mitt svar som kompetensutveckling.....) Men dessa ordningsregler är säkert skadliga för många barn på skolan som inte har samma fina stöd som mina. Ett dokument med gammalt tänk och skuldbeläggande som grund. Så klaga gärna på det! Barnen vet väl ändå det här?


Om man inte vill ta bort dem, kan man väl lägga in det lilla ordet "försöka" överallt, så kan barnen i alla fall lyckas med att försöka.

Ett gammalt inlägg om detta:
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/08/ordningsregler-i-skolan.html

Och årets svar:

Tema studier: Lillebror har börjat skolan

Lillebror började skolan i tisdags. Nollan, dvs förskoleklassen. Vi har valt att låta honom testa först utan resurs, eftersom det gått så bra på dagis under hans sista år där. Han har klarat sig helt utan resurs och många bitar har fallit på plats såsom påklädning, finmotorik och kompislek. Det har helt enkelt känts fel att låta honom ha ett vuxet hjälp-jag eftersom han klarat sig själv. Men vi får se hur det går i skolmiljön......

Pedagogerna har bett mig att komma på deras personalmöte på måndag för att berätta om lillebror. Som jag tolkar dem är han inte helt lätt att hantera..... Ja, eller det vet jag ju, även om jag är lite "hemmablind" eftersom jag kan honom utan och innan.

"Vi har gått på föreläsningar och fått allmän info om NPF. Men vi vet ju inget om 'lillebror'."

"Jag vet ju vad som funkar på (storebror) M vid det här laget, men jag tänker att 'lillebror' är ett helt annat barn." 

"Det är ju ni föräldrar som är experterna på 'lillebror'." 


Man vill ju bara krama om pedagoger som säger så. De vill alltså att jag ska berätta hur lillebror fungerar, varför och hur de bäst bemöter honom. D v s de vill ha verktygen. Självklart ska jag göra mitt bästa för att fokusera just på verktygen och ge dem alla våra knep. Så att det blir så bra som möjligt för oss alla: För lillebror, för klasskamraterna, för pedagogerna och även för mig när jag sitter på jobbet och tryggt kan lita på att lillebror har det bra. Jag är så tacksam över att vi har personal som ser oss föräldrar som en resurs och som förstår att varje barn med NPF är unikt. Varför är det inte så överallt i Sverige? Och varför ska vuxna ha prestige när det handlar om små barns välmående?

Idag hade lillebror verkligen varit sig själv. (Innan i veckan hade han mest sprungit för sig själv.) Han hade:
  • Skakat om en kompis som han inte tyckte följde reglerna i ett spel.
  • Tagit och sprungit iväg med några spelpjäser för några flickor, för att han inte vågade fråga om han fick vara med. Klassläraren hade frågat honom varför han gjorde så och det var för att han var rädd att få ett nej. (Så jag började fundera på om det som hände i våras, när några dagiskompisar lurade honom att backa för att sedan springa ifrån honom, har satt sina spår.) Läraren hade reagerat och tyckt att det var ledsamt och berättat för honom hur han ska göra istället. Bra att hon håller koll på detta!
  • När de hade förklarat gränsen för skolgården, så hade han sprungit runt och kikat noga. När de på ett ställe inte hade någon fysisk gräns, utan en gräns man fick hålla i huvudet, hade han ställt sig på rätt sida och hängt över till andra sidan liksom för att testa. 
  • Vid samlingen hade han pratat och pratat om sitt specialintresse: Sitt datorspel. De andra barnen hade inte fått en syl i vädret och efter en stund hade de sett trötta ut. Klassläraren hade fått avbryta. Jag tipsade om att använda ett timglas, så det blir tydligt hur länge var och en får prata. 
  • När de skulle rita självporträtt så hade han tyckt det var tråkigt och vägrade göra klart det. Han hade istället bläddrat och börjat på nästa sida. Jag tipsade om att prata i termer av datorspel. Att man måste låsa upp bana ett innan man får börja på bana nummer två. Det brukar motivera honom.
  • Nu i sommar så har hygien blivit väldigt viktig för lillebror. I skolan så tvättar barnen händerna innan de går till matsalen. Problemet var att lillebror kom på att han blev smutsig när han tog på sig skorna och fick tvätta om händerna i matsalen. I fortsättningen så löser de det genom att lillebror bara tvättar händerna efter att han tagit på sig skorna, dvs i matsalen.
Nästa blogginlägg kommer handla om vad jag tänker säga till pedagogerna på måndag.

Fler blogginlägg på tema studier hittar ni här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

fredag 15 augusti 2014

TEMA studier - M börjar mellanstadiet och det känns bra

M börjar 4:an på tisdag och ska få ny personal. Okej helt ny är den inte, för klassföreståndaren har haft honom i engelska det här året. Konstigt nog så har jag och engelskaläraren inte träffats tidigare, så jag bad om ett möte med henne inför mellanstadiestarten. Bara för att träffas och snacka ihop oss lite. För att "bilda team". Det mötet hade vi idag.

När jag dök upp, så var inte bara klassföreståndaren där. Även parallellklassens klassföreståndare var där. Och specialpedagogen. Och resursen. Och NO-läraren. De hade alla tagit chansen att haka på och vara med på mötet. Och alla tittade de stort på mig. Föräldern som är öppen med sonens förmågor och svårigheter. På vår skola är det alltid så. När jag öppnar munnen och förklarar hur M fungerar och varför, samt vad han behöver så suger de åt sig som svampar. De är erfarna och kompetenta pedagoger, och jag gissar att de ständigt söker ny kunskap. Vill ha fler verktyg för att underlätta sitt arbete. Vill förstå. Ja, så uppfattar jag dem. Självklart vill de göra så bra för barnen som de kan. Självklart vill de underlätta sitt eget arbete med mitt barn. Det är så självklart för dem och för mig. Och så svårt att förstå att det inte är så överallt i vårt land..... Vad ska man med prestige till?

Jag fick se klassrummet och Ms egna rum. Vi gick igenom olika tänkbara placeringar i klassrummet som kunde funka för M, men jag bad dem fråga M själv. Så han ska gå dit imorgon och titta.

Jag inledde med att visa dem alla resultatet på skattningen av Sensory Processing Measure (SPM) som vi föräldrar och lågstadiepersonalen gjort. Och som HAB uttalat sig om, med förslag på åtgärder för att underlätta för M. Det var för att de alla skulle förstå vilka svårigheter han har. Som inte syns. Att han är bland de 1-2% av barnen i Sverige som har det kämpigast med sensoriken. Så de tar hans svårigheter på allvar. Det är annars lätt att tycka att han är så trevlig och så intelligent, att  man inte ser vad han kämpar med inombords. Grafen som visar resultatet är rätt talande. Jag sa att de får kopiera upp papprena och ge till alla som jobbar med M. Här kör vi med öppna kort, för Ms bästa. Hur ska de annars kunna ta hand om honom på bästa sätt?!

Jag pekade på delsumman för området "planering" förklarade att M har mycket svårt att lära sig ta ansvar för sitt egna arbete och planera sin tid. Att det är därför resursen är så värdefull. Jag förklarade skillnaden mellan arbetsminne och långtidsminne. M har nämligen fenomenalt långtidsminne och brukar blända vuxna med sitt minne och sina kunskaper, så det var lite svårt för dem att förstå att han har sådana problem med arbetsminnet dvs korttidsminnet. Jag förklarade att min pappa klarade sitt liv genom att skriva ner listor och bad dem hjälpa M att hitta sådana verktyg för att komma ihåg. Samt att skriva ordentliga arbetsbeskrivningar och inte bara "sidan 32-33", typ....

Jag förklarade också att M inte kan lära sig tänka bort alla intryck som trillar på honom. Att han kan vara med i storklass, men att det dränerar honom på energi. Att det "kostar". De lyssnade och nickade allvarligt. Jag tog även upp det här med att han inte klarar höga ljud och inte kan vänja sig vid det. Samt lite annat.

Vi gick också igenom Ms val av fri aktivitet och jag sa att jag föredrog matematik eftersom han behöver fler utmaningar där. Jag fick då en beskrivning av ungefär vilka barn som hade valt det. Allt för att de vill att M ska ha det bra och passa in, samt gärna söka sig mer till de andra barnen. (Han gör sällan det på rasterna.) Så genomtänkt!

Jag avslutade med att säga att de gärna fick SMS:a eller be om ett nytt möte om det är något de undrar över.
"Ni är duktiga och erfarna pedagoger. Ni är experter på skolans värld och jag är experten på mitt barn. Undrar ni något så finns det alltid en anledning. Bara fråga! Och är det svåra frågor, så får vi slå våra kloka huvuden ihop och försöka lösa det." sa jag och såg hur lättade de såg ut. 

Det kommer bli bra det här!

onsdag 13 augusti 2014

TEMA studier - ADHD-hjälpen

Jag blev kontaktad av en väns svärmor som haft en fungerande verksamhet för barn med ADHD i nästan 15 år. Barn som den vanliga skolan inte klarat av. Jag hade ingen aning om att denna skola finns här i Skåne, i Hjärnarp norr om Ängelholm. Agneta har inte marknadsfört sig så särskilt mycket, men sedan många i hennes närhet har sagt åt henne att hon måste sprida sina metoder, så har hon börjat undervisa pedagoger. Hon berättar om ADHD och hur hon gör för att få en fungerande skoldag. Titta vilka fina omdömen hon fått nedan av barnen, föräldrarna och andra runt barnen! Man blir alldeles varm. Här är hennes gästbloggsinlägg på tema studier:


-------------------------------------------
Hej!

Jag heter Agneta Alexanderson.
Jag har haft en skola i nästan 15 år där jag bara tagit emot bibass, egen påhittad förkortning för barn i behov av särskilt stöd.
Jag har undervisat och funnits i barnens omedelbara närhet hela skoldagen.
Jag har haft många nöjda barn och föräldrar.
Jag har fortfarande kontakt med flera av dem.
Jag har gjort många erfarenheter och skaffat mig stora kunskaper om vad som behövs för att få skoldagarna att fungera.
Jag vet att det finns både rektorer och pedagoger som vill ge bibass det de behöver.
Att vilja räcker inte.
Man måste både veta HUR man ska göra och sen jobba på det viset.
Det är just detta jag specialiserat mig på.
Känner Du någon pedagog som skulle ha nytta av mina kunskaper?
Läs då mer på ADHD-hjälpens hemsida: www.adhd-hjalpen.se
Tack för ordet!  
Agneta Alexanderson,
 A D H D – h j ä l p e n 
 - specialist på pedagogiska lösningar




Så här tycker barnen:
·         Jag kan koncentrera mig.
·         Det gör inget om jag gör fel.
·         Jag får mer hjälp.
·         På min gamla skola fick jag bara skäll hela tiden.
·         På min gamla skola rymde jag, det gör jag inte nu längre.
·         Jag sover bättre på nätterna.
·         Jag är lite bättre på att hålla reda på mina saker.
·         Jag tycker det är roligt att gå till skolan.
·         Jag skriver så det går att läsa.
·         Jag vågar läsa högt. 
·         Jag har bättre humör när jag kommer hem.
·         Jag har inte ont i magen längre
·         Innan var jag hemma flera månader, nu går jag i skolan varje dag
·         Jag känner att jag kan
·         Jag känner mig smartare
·         Jag har blivit bättre på att inte säga nej och vägra göra något
·         Jag har lärt mig mer än jag någonsin gjort på gamla skolan

Så här tycker föräldrar:
·         En skola som till fullo uppfyller kraven på vad vi menar med skolkvalitet.
·         Jag är mycket nöjd och börjar förstå att om mitt barn fortsätter på den skolan kan hon gå en ljus framtid till mötes.
·         Mitt barn mycket lugnare och tryggare, kommer inte som innan hem från skolan gråtande. Sover nu tryggt på nätterna.
·         I dag går mitt barn gladeligen till skolan och kunskaperna har förbättrats på ett sätt vi aldrig trodde var möjligt.
·         På en utvecklingsskala 1-10 med mitt barn, får ni 17.
·         Mitt barn har blivit bättre på att rikta uppmärksamheten utåt.
·         Känner mig trygg med att ni kan hantera också dåliga dagar
·         Mitt barn utvecklas i sin inlärning, studieförmåga och kunskapsinhämtning optimalt hos er
·         Agendan gör att jag lätt kan följa vad som hänt i skolan och en bra utgångspunkt för samtal
·         Mitt barn har enligt vår uppfattning kommit till himmelriket.
·         Tidigare skolvägrare nu först uppe, glad och pigg.
·         Våra förväntningar var höga. De har överträffats. Vi är verkligen nöjda.
·         Ni ska ha stora A för det ni gjort med mitt barn
·         Med hjälp av er duktiga personal har mitt barn äntligen kunnat ta del av alla ämnen i läroplanen och är för första gången på god väg att uppnå kursmålen för sin åldersgrupp.
·        Tack för allt ni gör för min guldklimp

Så här tycker andra runt barnet:
·         Förutom att själva det pedagogiska arbetssättet har varit bra, så har ni också kunnat erbjuda en mycket lugn yttre miljö, något som är mycket svårt att få till stånd i en vanlig skola.
·         Man möts här av det man idag mer och mer sällan får, ett engagemang utöver det vanliga.
·         Jag hoppas verkligen att fler rektorer upptäcker er och vad ni ger, som vanliga skolan inte kan.
·         Ni ska veta att jag så fort tillfälle ges berömmer er för allt ni gjort för att få NN dit han befinner sig i dag.
·         Ni är vår livlina. 
·         Ni gör ett oerhört professionellt arbete.
·         Ni ska ha en stor eloge för allt
·         Jag rekommenderar er varmt.
·         Stora framsteg och snabbare än förväntat, TACK!
·         Med tanke på de svåra förutsättningarna har ni gjort ett mycket bra arbete hittills