Igår var vi på utflykt i en närliggande skog. Det har inte blivit så många utflykter som vi velat, just för att vi varit lite ansträngda på sistone. Det har varit fullt upp på hemmaplan på helgerna och på vardagarna så har vi haft fullt upp med läxläsning. (Ni vet läxor tar lite längre tid för M än för klasskamraterna, förmodligen för att han är trött och då blir disträ och glömsk.)
Igår kom vi alla fall iväg. Det krävdes lite övertalning av lillebror som vägrar att åka bil för att den "luktar så äckligt". Eller så är det en undanflykt för att han bara vill spela datorspel på all ledig tid. Jag sa till honom att det skulle bli precis som i ett spel, fast i verkligheten. Han skulle hoppa och kunde samla poäng om han ville. Det funkade.
Det känns verkligen som att krisen är över i den här familjen. Vi hade jättemysigt. Alla orkade gå själva. Ingen fick ett blodsockerfall. Alla hade humöret uppe under de tre timmar vi var där. Det enda som var lite ansträngande var att lillebror skulle testa sina egna gränser lite väl mycket. Varenda nedfallet träd skulle han klättra på. Motoriken är det verkligen inget fel på. Men till slut ramlade han ner, men undkom med blotta förskräckelsen. Och givetvis skulle han lägga sig på en sten mitt i bäcken och äta sin macka. Men det är väl rätt "normalt" kan jag tänka. Barn måste ju få vara barn och testa sin kropp. För det är ju väldigt kul att ha en kropp och kunna använda den. :)
I morse frågade jag lillebror ifall det var kul. "Det var som ett datorspel, fast det var du som var den lille gubben i spelet. Var det inte det?" sa jag. Han log förnöjt. Han tyckte att det var lika kul som att spela datorspel och vill absolut åka på utflykt igen. Och det blir det. Nu är vi på gång. Vi mår bra. :)
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
söndag 19 april 2015
tisdag 7 april 2015
Svåra frågor
M låg i sängen. Det var dags att sova. Han tittade rakt på
mig med stora ögon och så frågade han:
”Hade du tagit bort ett barn med Downs syndrom och
utvecklingsstörning om du hade fått det nu?”
Jag svarade:
”Nej, det hade jag nog inte. Det hade varit mitt barn lika
mycket för det. Och jag hade älskat det lika mycket som er andra tre.”
Han sken upp. Han vet att vi inte planerar fler barn. Vi
är medvetna om att orken nätt och jämnt räcker till ta hand om de här tre
barnen som vi har satt till världen. Vi måste fokusera på dem och se till att
det går bra för dem i livet.
Jag tog mod till mig och frågade det som jag länge undrat:.
”Undrar du ibland om jag älskar dig mindre för att du har Aspergers och ADHD?”
”Näe, det gör jag inte. För det gör du väl inte eller?!” sa
han rätt förvånad.
”Näe, självklart inte. Det har inte med kärleken att göra.
Jag älskar dig så mycket som man kan älska någon. Men jag blir inte glad när
ADHDn gör så du inte kan koncentrera dig eller när autismen gör så att du bara
vill vifta. Då vill jag hjälpa dig, men det är ju nåt annat. Du vet lillasyster
är ju allergisk mot mandel och det ställer ju till lite problem för henne. Men jag älskar inte henne mindre för det. Det vore ju tokigt.”
Han har under hela sitt liv i princip varje dag fått höra
vilken fin människa han är och hur mycket jag älskar honom bara för att han är
han. Det är första gången denna fråga kommit upp under hans 10-åriga liv. Han
verkar ju inte ha tänkt så själv, men jag ville hellre förekomma än vänta in
hans undran, nu när han börjat fundera kring Downs syndrom. För steget är inte
långt till att tänka så kring sitt eget syndrom.
måndag 6 april 2015
Ljudsmocka
Jag har hittat på ett nytt ord. LJUDSMOCKA.
Jag tycker att det är ett mycket bättre ord än "skrik". Ordet ljudsmocka säger betydligt mer om hur det upplevs av mottagaren.
En ljudsmocka är ett sånt där skrik som någon skriker när den blir riktigt besviken, och inte får som den vill och försöker ta makten med skrik. Det är ju faktiskt våld. Det är som att slåss med rösten. Speciellt för personer som är känsliga för ljud. Så jag har börjat säga: "inga ljudsmockor!" varje gång det händer. Oftast är det lillebror och lillasyster som använder sig av ljudsmockor och stackars M som sitter där bredvid och lider. Inte ok!
Jag tycker att det är ett mycket bättre ord än "skrik". Ordet ljudsmocka säger betydligt mer om hur det upplevs av mottagaren.
En ljudsmocka är ett sånt där skrik som någon skriker när den blir riktigt besviken, och inte får som den vill och försöker ta makten med skrik. Det är ju faktiskt våld. Det är som att slåss med rösten. Speciellt för personer som är känsliga för ljud. Så jag har börjat säga: "inga ljudsmockor!" varje gång det händer. Oftast är det lillebror och lillasyster som använder sig av ljudsmockor och stackars M som sitter där bredvid och lider. Inte ok!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)