Min pappa är här på besök. Jag är så glad att han lever och är hos oss, och att han och mina barn får träffas. Pappa är alkoholist, och jag trodde aldrig att han skulle leva så här länge. Än mindre kunna vara nykter och komma hit igen. Jag ser många drag av asperger och ADHD hos honom, men han har ingen diagnos.
Något som slog mig, är att han verkligen inte alls kan tolka signaler. Han pratar på, och inte alltid vid helt rätt tillfälle... Han har mycket att berätta och märker inte alls hur trött och stressad jag är. Inte ens när jag tar djupa andetag för att lugna ner mig, och tror att jag ser jätteirriterad ut.
Jag måste erkänna att denna svårighet hos honom, irriterat mig en del genom åren. Tyvärr. Jättetrist, för lösningen är verkligen så enkel: Tydlighet och att sätta ord på känslorna. Idag, så pekade jag med hela handen och sa:
"Kan inte du och M gå ut i vardagsrummet och fortsätta prata där? Jag är helt utmattad och orkar inte lyssna. Jag är egentligen inte irriterad på er, utan på själva situationen här hemma, och vill inte bli arg på er."
Pappa svarade lättad: "Jag fattar. Vad bra att du säger till!" och tog med sig M därifrån, utan att bli ett enda dugg sur. Tänk att det var så enkelt!
Jag blir samtidigt ledsen, för om jag hans dotter, inte fattat detta förrän nu: Hur har han egentligen haft det i livet?
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
torsdag 28 juni 2012
Min pappa och tydlighet
Etiketter:
Social förmåga,
Tydlighet,
Äldre släktingar
onsdag 27 juni 2012
Boktips: Grodan blir glad
Idag plockade barnen upp den fina boken: "Grodan blir glad." av Max Velthuijs. Den verkar vara slut på förlaget, men finns kanske på biblioteket, om någon vill läsa. Jag tycker i alla fall att det är en fin liten bok, som förtjänar att läsas för barn med särskilda förmågor och svårigheter.
I bokens början, är grodan glad för att han är grön och kan simma och hoppa. Men han blir snart missnöjd, eftersom han kommer på att han inte kan flyga som ankan. Och inte heller baka kakor som grisen, eller läsa som haren. Haren förklarar dock för grodan, att han inte heller kan flyga eller baka kakor, eller simma och hoppa som grodan. Och boken slutar jättefint:
Haren: "Och du är en groda, och vi tycker om dig allihop."
Grodan gick tankfull ner till floden och tittade på sin spegelbild i vattnet.
"Det där är jag", tänkte han.
"En grön groda med randiga badbyxor."
Plötsligt kände han sig alldeles lycklig.
"Haren har rätt", tänkte han. "Vilken tur jag har som är groda!"
Och så gjorde han ett skutt av glädje - ett långt grodhopp,
så där som bara grodor kan.
Självklart, kan det vara tufft att vara ett barn med diagnos, och barnen måste också få tycka att det är jobbigt. Men visst vore det toppen om barnen även kunde få känna som grodan ibland? Att få ta ett glädjeskutt, antingen med benen eller mentalt. Och få känna att de är bra, just precis sådana som de är.
I bokens början, är grodan glad för att han är grön och kan simma och hoppa. Men han blir snart missnöjd, eftersom han kommer på att han inte kan flyga som ankan. Och inte heller baka kakor som grisen, eller läsa som haren. Haren förklarar dock för grodan, att han inte heller kan flyga eller baka kakor, eller simma och hoppa som grodan. Och boken slutar jättefint:
Haren: "Och du är en groda, och vi tycker om dig allihop."
Grodan gick tankfull ner till floden och tittade på sin spegelbild i vattnet.
"Det där är jag", tänkte han.
"En grön groda med randiga badbyxor."
Plötsligt kände han sig alldeles lycklig.
"Haren har rätt", tänkte han. "Vilken tur jag har som är groda!"
Och så gjorde han ett skutt av glädje - ett långt grodhopp,
så där som bara grodor kan.
Självklart, kan det vara tufft att vara ett barn med diagnos, och barnen måste också få tycka att det är jobbigt. Men visst vore det toppen om barnen även kunde få känna som grodan ibland? Att få ta ett glädjeskutt, antingen med benen eller mentalt. Och få känna att de är bra, just precis sådana som de är.
Etiketter:
Berätta om diagnosen,
Boktips,
Självförtroende
tisdag 26 juni 2012
Lokföraren, fortsättningen
I augusti så skrev jag ett långt inlägg om lokföraren Torolf som blivit av med sitt jobb som lokförare, enbart för att han fått diagnos Asperger. Läs gärna det, med efterföljande kommentarer (många bra kommentarer):
http://aspergermamma.blogspot.se/2011/08/lokforaren.html
Tyvärr är det så att Torolf fortfarande inte får köra tåg. Fallet är dock inte klart. De driver det med hjälp av en advokat. Naturligtvis håller jag alla tummar och tår för att det ska gå bra.
Under tiden kan ni titta på TV4-programmen, där han var med, samt läsa artikeln i Forskning och Framsteg:
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=torolf_blev_av_med_jobbet_pa_grund_av_aspergers_diagnos&videoid=2202646
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna?title=nyheterna_25_juni_19_00&videoid=2202728
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=kraftiga_reaktioner_kring_torolf_som_forlorade_jobbet_pa_grund_av_asperger&videoid=2202760
http://fof.se/tidning/2012/5-6/omstridd-diagnos-stoppar-lokforare
Upprörande eller hur?! Som ni läser och hör, verkar samtliga experter inom autism eniga om att Torolfs diagnos, egentligen INTE utgör ett hinder för hans yrkesverksamhet. Och att Transportstyrelsen gör fel.
Sprid gärna denna information! Detta är ett viktigt fall, inte bara för Torolf, utan för alla med diagnos Asperger. Och för alla som kommer få diagnosen i framtiden (som då blir autism). Och för att Sverige ska få behålla alla sina bra lokföraren. Samt kunna rekrytera bästa möjliga lokförare även i framtiden.
Kommentera gärna här, om ni vill! Hans fru läser min blogg och blir glad för alla stöttande kommentarer. Och gå gärna med i facebookgruppen "Torolf - Lokföraren med Asperger"
https://www.facebook.com/groups/324883317598515/
http://aspergermamma.blogspot.se/2011/08/lokforaren.html
Tyvärr är det så att Torolf fortfarande inte får köra tåg. Fallet är dock inte klart. De driver det med hjälp av en advokat. Naturligtvis håller jag alla tummar och tår för att det ska gå bra.
Under tiden kan ni titta på TV4-programmen, där han var med, samt läsa artikeln i Forskning och Framsteg:
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=torolf_blev_av_med_jobbet_pa_grund_av_aspergers_diagnos&videoid=2202646
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna?title=nyheterna_25_juni_19_00&videoid=2202728
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=kraftiga_reaktioner_kring_torolf_som_forlorade_jobbet_pa_grund_av_asperger&videoid=2202760
http://fof.se/tidning/2012/5-6/omstridd-diagnos-stoppar-lokforare
Upprörande eller hur?! Som ni läser och hör, verkar samtliga experter inom autism eniga om att Torolfs diagnos, egentligen INTE utgör ett hinder för hans yrkesverksamhet. Och att Transportstyrelsen gör fel.
Sprid gärna denna information! Detta är ett viktigt fall, inte bara för Torolf, utan för alla med diagnos Asperger. Och för alla som kommer få diagnosen i framtiden (som då blir autism). Och för att Sverige ska få behålla alla sina bra lokföraren. Samt kunna rekrytera bästa möjliga lokförare även i framtiden.
Kommentera gärna här, om ni vill! Hans fru läser min blogg och blir glad för alla stöttande kommentarer. Och gå gärna med i facebookgruppen "Torolf - Lokföraren med Asperger"
https://www.facebook.com/groups/324883317598515/
En spricka i hjärnan?
Som jag skrivit om tidigare, har M långt hår. Han är hårdrockare och försöker se ut som den avlidne sångaren Bon Scott i AC/DC. Och tänker låta håret växa ända ner till knäna. (Ja, vi får diskutera den detaljen....) Vi stöttar honom i att vara sig själv, istället för att tala om hur man böra vara och se ut. Så långt är allt bra, med andra ord.
Ett problem som dock dyker upp med jämna mellanrum, är att han periodvis får behov av muntligt stimuli. Vad gör han då? Jo, tuggar på håret. Det hamnar mat i det, blir tovigt och trassligt och svårt att reda ut. Och han tycker inte att det är skönt när vi borstar ut tovorna. Dessutom vet han att det sliter på hans fina år. Ändå kan han inte sluta tugga på det. Rätt knäckande för honom, trots att han vet att det beror på aspergers. (Det vill säga, att han kan skylla på aspergers, om han vill.)
Tuggummi hjälper till viss del. Tyvärr innehåller de man hittar i affären aspartam, som man inte ska äta om man har ADHD. Det blir att beställa på nätet, som enbart innehåller xylitol. (Mycket man ska göra och hinna!)
Idag så blev han väldigt orolig när vi borstade ut håret, och frågade om han hade en spricka i hjärnan. Stackars liten! Så jag kramade om honom, och försäkrade så mycket jag kunde, att han inte har det. Att det inte är något fel på hans hjärna. Att det bara är det att hjärncellerna sitter ihop lite annorlunda än för oss neurotypiska. Och att det har sina fördelar, som med matten, men även nackdelar, som med tuggandet. Jag tror att han köpte den förklaringen. Men usch vad hemskt, att han trott så om sig själv.
Ett problem som dock dyker upp med jämna mellanrum, är att han periodvis får behov av muntligt stimuli. Vad gör han då? Jo, tuggar på håret. Det hamnar mat i det, blir tovigt och trassligt och svårt att reda ut. Och han tycker inte att det är skönt när vi borstar ut tovorna. Dessutom vet han att det sliter på hans fina år. Ändå kan han inte sluta tugga på det. Rätt knäckande för honom, trots att han vet att det beror på aspergers. (Det vill säga, att han kan skylla på aspergers, om han vill.)
Tuggummi hjälper till viss del. Tyvärr innehåller de man hittar i affären aspartam, som man inte ska äta om man har ADHD. Det blir att beställa på nätet, som enbart innehåller xylitol. (Mycket man ska göra och hinna!)
Idag så blev han väldigt orolig när vi borstade ut håret, och frågade om han hade en spricka i hjärnan. Stackars liten! Så jag kramade om honom, och försäkrade så mycket jag kunde, att han inte har det. Att det inte är något fel på hans hjärna. Att det bara är det att hjärncellerna sitter ihop lite annorlunda än för oss neurotypiska. Och att det har sina fördelar, som med matten, men även nackdelar, som med tuggandet. Jag tror att han köpte den förklaringen. Men usch vad hemskt, att han trott så om sig själv.
Etiketter:
ADHD i munnen,
Hjärnan,
Självförtroende,
Tuggande
tisdag 19 juni 2012
Logik och döden
Nyligen, så hade vi ett dödsfall i släkten. Ingen som barnen träffat, men det gick inte att dölja för M, eftersom maken och jag var ledsna. Och även farmor var ledsen. Det är klart att det inte är lätt för M att förstå något, som är för svårt för oss vuxna att greppa. I vilket fall så behövde han prata av sig lite om detta. Vi har pratat lite allmänt om döden och förklarat, sedan tidigare. Att alla människor som lever ska dö. Det kommer ingen människa som lever undan, det vill säga det är "priset för att få leva". Och så vidare.
Eftersom M är hjälpt av sin starka logik, så la jag upp det nya samtalet enligt flera val, där han fick höra sina alternativ. Det jag sa, finns nedan i kursiv stil. Det kanske ter sig som konstiga formuleringar för någon av er, men M förstår detta sätt att prata alldeles perfekt.
Vilket väljer du?
1) Att du aldrig blev till. Att du inte fick finnas. Tänk om pappa och jag hade sagt: "Det räcker med två vuxna i familjen. Vi vill inte ha några barn."
2) Att du har levt innan, blivit en gammal gubben, och redan dött. (Det är inte ett sånt tokigt alternativ. Bättre än nummer 1.)
3) Att du lever nu, och kommer dö sen.
Han valde nummer 3.
Ja, du är ju en människa som lever nu. Vilket väljer du?
1) Att du är en gammal människa som snart ska dö.
2) Att du är en rätt ny människa som har nästan hela livet framför dig: Skolan, universitetet där du ska lära dig om vindkraftverk, jobba, träffa en flicka, få barn, bli en morfar/farfar, och bli ännu äldre och bli vithårig som gammelfarmor.
Han valde nummer 2.
Okej, vilket väljer du:
1) Att oroa dig för döden.
2) Att ha roligt, mest hela livet.
Han valde nummer 2.
För att vara övertydlig, fick han ett alternativ till.
Så när du är en gammal gubben som snart ska dö, vilket vill du tänka:
1) Detta oroade jag mig för hela livet. Ojsan, jag glömde visst att ha kul.
2) Jag hade i alla fall roligt nästan varje sekund.
Han valde nummer 2.
Det kan ju vara svårt att alltid ha kul och tänka glada tankar, så vi gick igen vad man kan göra när man börjar tänka på döden "av misstag". Att man kan putta ut sådana tråkiga tankar, med glada tankar. Att eftersom ingen som lever vet vad som händer efter döden, kan man välja att tro vad man vill.
Tänk om vi blir en kattfamilj, som åker rutschkana på en regnbåge (utan rött).
Han fick något drömskt i blicken, och log. (En liten varning är på sin plats, för att göra det FÖR kul. Trist om något barn springer ut framför en bil, för att testa vad som händer efter döden...... M skulle aldrig göra det, så därför kan jag säga så.)
Om nu något roligt händer efter döden, vilket hade du velat tänka:
1) Jag gick och tänkte på att något hemskt skulle hända efter döden, hela mitt förra liv. Och så blev det inte så. Vad störigt att jag slösade hela mitt förra liv, på att oroa mig i onödan.
2) Oj, vilken tur att jag tänkte glada tankar i mitt förra liv, för det fanns ju inget att oroa sig för.
Han valde nummer 2. Och sen så såg jag på honom att det räckte. Han var lugn och glad. Vi kommer få gå igenom dessa alternativ flera gånger till, under hans uppväxt. Det är jag säker på. Och det kommer inte alltid vara så här lätt, när han är äldre.... Men det är bra att redan nu försöka skapa en grundtrygghet, med hjälp av logiken. Han är ju väldigt ängslig av sig.
PS. Min logik: Oavsett vad som händer efter döden, är det alltid bättre att vara glad nu. Att leva livet. Varje sekund man har dödsångest och mår dåligt, är en förlorad sekund. En sekund då man lika gärna kunde varit död. Det hade kanske till och med varit att föredra (för då lider man förmodligen inte i alla fall)? Jag vet, inte så lätt för alla, men detta funkar för mig.
Eftersom M är hjälpt av sin starka logik, så la jag upp det nya samtalet enligt flera val, där han fick höra sina alternativ. Det jag sa, finns nedan i kursiv stil. Det kanske ter sig som konstiga formuleringar för någon av er, men M förstår detta sätt att prata alldeles perfekt.
Vilket väljer du?
1) Att du aldrig blev till. Att du inte fick finnas. Tänk om pappa och jag hade sagt: "Det räcker med två vuxna i familjen. Vi vill inte ha några barn."
2) Att du har levt innan, blivit en gammal gubben, och redan dött. (Det är inte ett sånt tokigt alternativ. Bättre än nummer 1.)
3) Att du lever nu, och kommer dö sen.
Han valde nummer 3.
Ja, du är ju en människa som lever nu. Vilket väljer du?
1) Att du är en gammal människa som snart ska dö.
2) Att du är en rätt ny människa som har nästan hela livet framför dig: Skolan, universitetet där du ska lära dig om vindkraftverk, jobba, träffa en flicka, få barn, bli en morfar/farfar, och bli ännu äldre och bli vithårig som gammelfarmor.
Han valde nummer 2.
Okej, vilket väljer du:
1) Att oroa dig för döden.
2) Att ha roligt, mest hela livet.
Han valde nummer 2.
För att vara övertydlig, fick han ett alternativ till.
Så när du är en gammal gubben som snart ska dö, vilket vill du tänka:
1) Detta oroade jag mig för hela livet. Ojsan, jag glömde visst att ha kul.
2) Jag hade i alla fall roligt nästan varje sekund.
Han valde nummer 2.
Det kan ju vara svårt att alltid ha kul och tänka glada tankar, så vi gick igen vad man kan göra när man börjar tänka på döden "av misstag". Att man kan putta ut sådana tråkiga tankar, med glada tankar. Att eftersom ingen som lever vet vad som händer efter döden, kan man välja att tro vad man vill.
Tänk om vi blir en kattfamilj, som åker rutschkana på en regnbåge (utan rött).
Han fick något drömskt i blicken, och log. (En liten varning är på sin plats, för att göra det FÖR kul. Trist om något barn springer ut framför en bil, för att testa vad som händer efter döden...... M skulle aldrig göra det, så därför kan jag säga så.)
Om nu något roligt händer efter döden, vilket hade du velat tänka:
1) Jag gick och tänkte på att något hemskt skulle hända efter döden, hela mitt förra liv. Och så blev det inte så. Vad störigt att jag slösade hela mitt förra liv, på att oroa mig i onödan.
2) Oj, vilken tur att jag tänkte glada tankar i mitt förra liv, för det fanns ju inget att oroa sig för.
Han valde nummer 2. Och sen så såg jag på honom att det räckte. Han var lugn och glad. Vi kommer få gå igenom dessa alternativ flera gånger till, under hans uppväxt. Det är jag säker på. Och det kommer inte alltid vara så här lätt, när han är äldre.... Men det är bra att redan nu försöka skapa en grundtrygghet, med hjälp av logiken. Han är ju väldigt ängslig av sig.
PS. Min logik: Oavsett vad som händer efter döden, är det alltid bättre att vara glad nu. Att leva livet. Varje sekund man har dödsångest och mår dåligt, är en förlorad sekund. En sekund då man lika gärna kunde varit död. Det hade kanske till och med varit att föredra (för då lider man förmodligen inte i alla fall)? Jag vet, inte så lätt för alla, men detta funkar för mig.
Etiketter:
Bildschema,
Logik,
Pedagogik,
Rädslor,
Tidslinjer,
Tydlighet
fredag 15 juni 2012
Hur jag förklarar varför vi åker till BUP
Jag såg att någon googlat och sökt svar på hur man ska förklara besök på BUP för sitt barn. Jag förklarar så här numera:
"Om man bara har tagit hand om hundar i hela sitt liv, och sen får en katt, så blir det ju lite knasigt. Då måste man lära sig vad en katt gillar. För det blir inte bra om man försöker behandla katten, som man behandlar en hund. En katt gillar oftast inte att vara kopplad till exempel. Och den behöver få vara ifred oftare. Och äta annan mat än hundarna.
Det är samma sak med dig. De flesta vuxna vet hur man tar god hand om neurotypiska barn, men inte lika mycket om hur man tar hand om aspergerbarn eller barn med ADHD. Det är därför vi måste till BUP, så att pappa och jag kan lära oss att ta hand om dig på bästa sätt. Så att vi lär oss mer om Asperger och ADHD. Så vi förstår vad du behöver och vad vi ska hjälpa dig med. Annars blir det som att vi försöker ta hand om en katt, på hund-sättet."
Det här förstår han, för han älskar katter. Och liknelsen blir bra, eftersom han får vara katt. Dessutom är en katt inte sämre än en hund. Bara annorlunda.
PS. Liknelsen förutsätter förstås att man sagt till sitt barn, att det är lite annorlunda.
"Om man bara har tagit hand om hundar i hela sitt liv, och sen får en katt, så blir det ju lite knasigt. Då måste man lära sig vad en katt gillar. För det blir inte bra om man försöker behandla katten, som man behandlar en hund. En katt gillar oftast inte att vara kopplad till exempel. Och den behöver få vara ifred oftare. Och äta annan mat än hundarna.
Det är samma sak med dig. De flesta vuxna vet hur man tar god hand om neurotypiska barn, men inte lika mycket om hur man tar hand om aspergerbarn eller barn med ADHD. Det är därför vi måste till BUP, så att pappa och jag kan lära oss att ta hand om dig på bästa sätt. Så att vi lär oss mer om Asperger och ADHD. Så vi förstår vad du behöver och vad vi ska hjälpa dig med. Annars blir det som att vi försöker ta hand om en katt, på hund-sättet."
Det här förstår han, för han älskar katter. Och liknelsen blir bra, eftersom han får vara katt. Dessutom är en katt inte sämre än en hund. Bara annorlunda.
PS. Liknelsen förutsätter förstås att man sagt till sitt barn, att det är lite annorlunda.
Ms pedagoger förespråkar den öppna vägen
Jag skrev inte det i mitt förra inlägg om skolavslutningen, men vi fick en viktig kommentar från pedagogerna idag. De tackade oss för att vi valt den öppna vägen mot klasskamraterna. Det är inte alla föräldrar i klassen som valt den vägen, så de kan jämföra.
M har det väldigt bra. Duktiga pedagoger, som vill förstå honom. Som är prestigelösa och trygga i sin roll, och ser arbetet med M som en del av sin egen kompetensutveckling. Och de ser mig och maken som resurser för att underlätta deras jobb med M. Vi diskuterar dagligen stort som smått tillsammans, och löser det mesta när vi slår våra kloka huvuden ihop. Faktiskt.
Och de flesta av barnen i skolan är snälla. När det behövs, styrs de upp av pedagogerna DIREKT. Jag har själv sett det många gånger, när det gäller olika incidenter bland barnen. Men barn, är barn. De går ju inte att styra upp hur mycket som helst. Och korta stunder är barnen ensamma, utan någon som kan styra upp.
I alla fall, den viktiga kommentaren var: "Det blir lätt fniss i klassen, om barnen inte vet varför någon beter sig annorlunda." Spontant fnissande är ju svårt att stoppa. Pedagogerna kan säga åt barnen att sluta fnissa, men barnen kan inte styra detta hur mycket som helst. När något knasigt händer, så fnissar man. Inte för att vara elak, utan för att det bara blir så. Och det kan även hända om man blir osäker, när något jobbigt händer. Så gör ju både M och lillebror! Och så kan det lätt hända, att flera barn fnissar över samma händelse.
När jag tänker på att M kunde varit utsatt för dagligt fnissande, så ryser jag. Jag ser hans osäkra min i mitt inre. Tur vi inte hamnat där. Tur att pedagogerna tidigt haft möjligheten att förklara Ms beteenden. De har "motat Olle i grind". Barnen är numera så vana vid M. De vet ju varför han är som han är. Inget konstigt. Inget att varken fnissa åt, eller retas för. Å jag tycker faktiskt, att jag ofta ser att de hjälper honom.
M har det väldigt bra. Duktiga pedagoger, som vill förstå honom. Som är prestigelösa och trygga i sin roll, och ser arbetet med M som en del av sin egen kompetensutveckling. Och de ser mig och maken som resurser för att underlätta deras jobb med M. Vi diskuterar dagligen stort som smått tillsammans, och löser det mesta när vi slår våra kloka huvuden ihop. Faktiskt.
Och de flesta av barnen i skolan är snälla. När det behövs, styrs de upp av pedagogerna DIREKT. Jag har själv sett det många gånger, när det gäller olika incidenter bland barnen. Men barn, är barn. De går ju inte att styra upp hur mycket som helst. Och korta stunder är barnen ensamma, utan någon som kan styra upp.
I alla fall, den viktiga kommentaren var: "Det blir lätt fniss i klassen, om barnen inte vet varför någon beter sig annorlunda." Spontant fnissande är ju svårt att stoppa. Pedagogerna kan säga åt barnen att sluta fnissa, men barnen kan inte styra detta hur mycket som helst. När något knasigt händer, så fnissar man. Inte för att vara elak, utan för att det bara blir så. Och det kan även hända om man blir osäker, när något jobbigt händer. Så gör ju både M och lillebror! Och så kan det lätt hända, att flera barn fnissar över samma händelse.
När jag tänker på att M kunde varit utsatt för dagligt fnissande, så ryser jag. Jag ser hans osäkra min i mitt inre. Tur vi inte hamnat där. Tur att pedagogerna tidigt haft möjligheten att förklara Ms beteenden. De har "motat Olle i grind". Barnen är numera så vana vid M. De vet ju varför han är som han är. Inget konstigt. Inget att varken fnissa åt, eller retas för. Å jag tycker faktiskt, att jag ofta ser att de hjälper honom.
Etiketter:
Berätta om diagnosen,
Kompisar,
Pedagogik,
Självförtroende,
Skola
Belöningsssystem: Belöningsormen
Idag tänkte jag slå ett slag för belöningssystem. Klicka på bilden, så blir den större:
Rätt använt, så tycker jag att belöningssystem är bra. Många är kritiska mot dem. Orsaken tror jag är, att man ibland tvingar barnet till önskvärt beteende, utan att ta reda på den egentliga orsaken. Det är alltid fel. Ett belöningssystem bör inte ersätta en ordentlig analys över vad som är fel och rätt hjälp. Till exempel om barnet vägrar gå till skolan, måste man ta reda på varför och förbättra skolmiljön i första hand. Ett belöningssystem i det läget, gör förmodligen bara barnet olyckligare.
När det gäller M, så vet vi orsakerna till de svårigheter vi använder belöningsormen för. Vi stöttar honom med det som han får kryss på ormen för; att äta upp sin frukost, att klä på sig utan att springa iväg och torka sig själv efter att han bajsat. När han klarat något av detta får han ett halvt kryss på ormen. Vi har valt halva kryss, eftersom han är rätt så duktig, och det går för snabbt annars. Man kan förstås göra en längre orm också, med fler kryss innan varje belöning. Och emellanåt får han fjärdedelskryss, när det är ett gränsfall om han ska ett halvt eller inte. Hellre ge för mycket, än att inte ge, när han själv upplever att han varit duktig.
Belöningarna kommer för var tredje kryss, och man börjar kryssa nerifrån. Ni ser att jag gjort streck, där jag också skrivit vad han fått (kattböcker, i detta fall). När man kryssat alla kryss inklusive huvudet, så får man något extra bra. M väljer alltid en utflykt till sina favorit-vindkraftverk med maken. Här ser ni att två kryss saknas. Huvudet är redan kryssat, eftersom M varit extra duktig. Det krävs något extra, för att man ska få kryssa huvudet i vår familj. Och han har redan varit extra duktig. Det där med huvudet, kan man förstås skippa helt. Det är något jag kommit på själv. Man kan ha huvudet som vilket kryss som helst. Om man gör som jag, är det nog klokt att se till att "extra duktig" inträffar innan alla de andra kryssen är kryssade. För det får inte bli en "flaskhals", dvs ett för svårt hinder som stoppar upp. Den som är uppmärksam, ser att en "vanlig" belöning väntar för närvarande. Helst ska man ha den förberedd, så man kan plocka fram den, och ge direkt. Och självklart måste man i förväg avtala med barnet när det är möjligt att genomföra den stora grejen, om det inte går att genomföra den direkt.
Det viktigaste, som jag tycker, är att belöningssystemet är positivt för barnet. Får man inget kryss, så är det inte hela världen. Man får strax en ny chans. Oftast brukar jag inte ens kommentera att det inte blev något kryss, för då berättar jag ju för M att han precis haft ett misslyckande. Totalt onödigt, om han inte tänkt på det själv. Och helst ska man inte hamna i tjat och hot, om de där kryssen. Då blir alltihopa bara jobbigt och tråkigt. Det ska vara lustfyllt och något extra för barnet. Ett erbjudande. Och belöningarna kan vara vad som helst. De behöver inte vara dyra. Det kan vara klistermärken, tid framför datorn, eller en utflykt till en lekplats.
Jag tror att M känner rätt så bra inför sina ormar. Igår bad han att få spara alla ormar tills han flyttar hemifrån. Självklart får han det. Det är väl jättebra och kunna ta fram sina ormar, och titta och tänka att man varit duktig för varje litet streck. Bra för självkänslan, tror jag.
Var jag tillräckligt tydligt? Fråga annars!
Rätt använt, så tycker jag att belöningssystem är bra. Många är kritiska mot dem. Orsaken tror jag är, att man ibland tvingar barnet till önskvärt beteende, utan att ta reda på den egentliga orsaken. Det är alltid fel. Ett belöningssystem bör inte ersätta en ordentlig analys över vad som är fel och rätt hjälp. Till exempel om barnet vägrar gå till skolan, måste man ta reda på varför och förbättra skolmiljön i första hand. Ett belöningssystem i det läget, gör förmodligen bara barnet olyckligare.
När det gäller M, så vet vi orsakerna till de svårigheter vi använder belöningsormen för. Vi stöttar honom med det som han får kryss på ormen för; att äta upp sin frukost, att klä på sig utan att springa iväg och torka sig själv efter att han bajsat. När han klarat något av detta får han ett halvt kryss på ormen. Vi har valt halva kryss, eftersom han är rätt så duktig, och det går för snabbt annars. Man kan förstås göra en längre orm också, med fler kryss innan varje belöning. Och emellanåt får han fjärdedelskryss, när det är ett gränsfall om han ska ett halvt eller inte. Hellre ge för mycket, än att inte ge, när han själv upplever att han varit duktig.
Belöningarna kommer för var tredje kryss, och man börjar kryssa nerifrån. Ni ser att jag gjort streck, där jag också skrivit vad han fått (kattböcker, i detta fall). När man kryssat alla kryss inklusive huvudet, så får man något extra bra. M väljer alltid en utflykt till sina favorit-vindkraftverk med maken. Här ser ni att två kryss saknas. Huvudet är redan kryssat, eftersom M varit extra duktig. Det krävs något extra, för att man ska få kryssa huvudet i vår familj. Och han har redan varit extra duktig. Det där med huvudet, kan man förstås skippa helt. Det är något jag kommit på själv. Man kan ha huvudet som vilket kryss som helst. Om man gör som jag, är det nog klokt att se till att "extra duktig" inträffar innan alla de andra kryssen är kryssade. För det får inte bli en "flaskhals", dvs ett för svårt hinder som stoppar upp. Den som är uppmärksam, ser att en "vanlig" belöning väntar för närvarande. Helst ska man ha den förberedd, så man kan plocka fram den, och ge direkt. Och självklart måste man i förväg avtala med barnet när det är möjligt att genomföra den stora grejen, om det inte går att genomföra den direkt.
Det viktigaste, som jag tycker, är att belöningssystemet är positivt för barnet. Får man inget kryss, så är det inte hela världen. Man får strax en ny chans. Oftast brukar jag inte ens kommentera att det inte blev något kryss, för då berättar jag ju för M att han precis haft ett misslyckande. Totalt onödigt, om han inte tänkt på det själv. Och helst ska man inte hamna i tjat och hot, om de där kryssen. Då blir alltihopa bara jobbigt och tråkigt. Det ska vara lustfyllt och något extra för barnet. Ett erbjudande. Och belöningarna kan vara vad som helst. De behöver inte vara dyra. Det kan vara klistermärken, tid framför datorn, eller en utflykt till en lekplats.
Jag tror att M känner rätt så bra inför sina ormar. Igår bad han att få spara alla ormar tills han flyttar hemifrån. Självklart får han det. Det är väl jättebra och kunna ta fram sina ormar, och titta och tänka att man varit duktig för varje litet streck. Bra för självkänslan, tror jag.
Var jag tillräckligt tydligt? Fråga annars!
Speciella behov vid skolavslutningen
Idag var det skolavslutning. M har slutat 1:an. Vi var först på uppträdande. M satt rätt långt fram och lyssnade. Med hörselkåpor. Det funkade jättebra. Därefter gick vi på avtackning i klassrummet.
När vi satt och lyssnade på hans fröken, så slog det mig vilket svårt jobb det är att vara tillräckligt tydlig mot M. Hans fröken är jätteduktig, lyhörd, tydlig och pedagogisk och vi är verkligen nöjda. Man ser att hon tänker noga på att vara så tydlig som möjligt, och hon lyckas väldigt bra. Men det är ändå svårt att tänka på allt, på grund av att M fungerar som han gör. Som väl är, är M duktig på att säga till, fråga och fylla i när det behövs. Han har, sedan han var liten, alltid ställt de där frågorna "När? Var? Hur länge? Med vem?" och så vidare rent spontant. Vi har bara behövt svara på dem. Och det gör även hans fröken eller hans resurs. Tålmodigt. Så allt är bra, egentligen.
Jag vill ändå berätta om det som hände i klassrummet, för att det så tydligt visar hur M tänker och fungerar. Det var fokus på en flicka i klassen, som skulle sluta och byta skola. Hon fick teckningar som barnen gjort och ett lycka till. Hon var väldigt ledsen, och det visste M, eftersom hon hade sagt det till oss när vi gick in i klassrummet.
När avtackningen var klar, pratade fröken om sommarlovet, och sa något liknande: "Sen ses vi igen i augusti." Då fyllde M i, utan att räcka upp handen impulsiv som han är: "Ja, alla utom C." (Flickans namn.) Jag och maken tittade på varandra. Maken viskade: "Ja, det var spiken i kistan." Maken menade att det var en onödigt kommentar från M, eftersom det var underförstått och flickan var ledsen och inte behövde påminnas om detta mer. Rent socialt blir det ju lite tokigt när M säger sånt. Men om man ser det från hans sida, så är det ju så han tänker. Begreppet "vi" innefattar alla barn i klassrummet, för honom. Så han behöver förtydligandet: "vi=alla utom C, i detta sammanhang".
Men alltså, hans fröken kan ju naturligtvis inte prata så hela tiden, eller förtydliga varje liten sak han undrar över. Det blir för jobbigt och trögt. Det är, bland annat, därför som M behöver en resurs vid sin sida. Någon han kan viska till och fråga när han blir osäker på vad som menas. Idag var resursen framme vid tavlan, och vi föräldrar borde förmodligen satt oss bredvid M, istället för att ställa oss bakom. Dagens lärdom, att ta med sig till nästa gång!
Och sen skulle barnen få diplom. M väntade först tålmodigt. När ett par stycken barn hade fått, kunde han inte hejda sig längre, utan sa lite osäkert: "Ska alla barn få diplom?" Även det gissar jag var tydligt för de flesta barn. Och dessutom, så tror jag att fröken faktiskt sa det rent ut innan utdelningen. Men M är ju disträ och sitter ofta i andra tankar. Även om tydligheten finns, är det inte säkert att han uppfattar den. Bra att han frågar då, men jag hade önskat att han räckte upp handen, istället för att prata rätt ut.... Men, men det mognar säkert hos honom snart. Och som sagt, en vuxen behöver sitta på visk-avstånd.
Om man tänker på hur han känner det. Sitter där och ser kompisarna få diplom, så är det klart att man förstår hur osäker han ofta är på tillvaron. Han frågade mig även härom dagen, om han slapp gå om ettan. Jag hade inte ens tänkt den tanken. Han klarar ju av skolarbetet och uppfyller målen. Så jag förklarade att bara två kategorier barn får gå om ett år i skolan:
1) De som har svårt med skolämnena
2) De som är fiffiga, men inte gör som fröken säger
Han tillhör ju ingen av dessa kategorier, så det var min tanke att han skulle förstå att han är trygg eftersom han är fiffig och gör som fröken säger (oftast, till slut och med hjälp av resursen).
Och det där diplomet, det glömde M naturligtvis i klassrummet. Jag hämtade det precis. Vi bor ju granne med skolan, så det är lätt gjort. M är ju glömsk med sina saker, så han kan behöver lite stöttning med sånt också. Han lär sig inte, för att man gör en stor sak av sånt, eller tvingar honom att gå och hämta ALLT han glömt. Det är bara nedbrytande för självkänslan.
När vi satt och lyssnade på hans fröken, så slog det mig vilket svårt jobb det är att vara tillräckligt tydlig mot M. Hans fröken är jätteduktig, lyhörd, tydlig och pedagogisk och vi är verkligen nöjda. Man ser att hon tänker noga på att vara så tydlig som möjligt, och hon lyckas väldigt bra. Men det är ändå svårt att tänka på allt, på grund av att M fungerar som han gör. Som väl är, är M duktig på att säga till, fråga och fylla i när det behövs. Han har, sedan han var liten, alltid ställt de där frågorna "När? Var? Hur länge? Med vem?" och så vidare rent spontant. Vi har bara behövt svara på dem. Och det gör även hans fröken eller hans resurs. Tålmodigt. Så allt är bra, egentligen.
Jag vill ändå berätta om det som hände i klassrummet, för att det så tydligt visar hur M tänker och fungerar. Det var fokus på en flicka i klassen, som skulle sluta och byta skola. Hon fick teckningar som barnen gjort och ett lycka till. Hon var väldigt ledsen, och det visste M, eftersom hon hade sagt det till oss när vi gick in i klassrummet.
När avtackningen var klar, pratade fröken om sommarlovet, och sa något liknande: "Sen ses vi igen i augusti." Då fyllde M i, utan att räcka upp handen impulsiv som han är: "Ja, alla utom C." (Flickans namn.) Jag och maken tittade på varandra. Maken viskade: "Ja, det var spiken i kistan." Maken menade att det var en onödigt kommentar från M, eftersom det var underförstått och flickan var ledsen och inte behövde påminnas om detta mer. Rent socialt blir det ju lite tokigt när M säger sånt. Men om man ser det från hans sida, så är det ju så han tänker. Begreppet "vi" innefattar alla barn i klassrummet, för honom. Så han behöver förtydligandet: "vi=alla utom C, i detta sammanhang".
Men alltså, hans fröken kan ju naturligtvis inte prata så hela tiden, eller förtydliga varje liten sak han undrar över. Det blir för jobbigt och trögt. Det är, bland annat, därför som M behöver en resurs vid sin sida. Någon han kan viska till och fråga när han blir osäker på vad som menas. Idag var resursen framme vid tavlan, och vi föräldrar borde förmodligen satt oss bredvid M, istället för att ställa oss bakom. Dagens lärdom, att ta med sig till nästa gång!
Och sen skulle barnen få diplom. M väntade först tålmodigt. När ett par stycken barn hade fått, kunde han inte hejda sig längre, utan sa lite osäkert: "Ska alla barn få diplom?" Även det gissar jag var tydligt för de flesta barn. Och dessutom, så tror jag att fröken faktiskt sa det rent ut innan utdelningen. Men M är ju disträ och sitter ofta i andra tankar. Även om tydligheten finns, är det inte säkert att han uppfattar den. Bra att han frågar då, men jag hade önskat att han räckte upp handen, istället för att prata rätt ut.... Men, men det mognar säkert hos honom snart. Och som sagt, en vuxen behöver sitta på visk-avstånd.
Om man tänker på hur han känner det. Sitter där och ser kompisarna få diplom, så är det klart att man förstår hur osäker han ofta är på tillvaron. Han frågade mig även härom dagen, om han slapp gå om ettan. Jag hade inte ens tänkt den tanken. Han klarar ju av skolarbetet och uppfyller målen. Så jag förklarade att bara två kategorier barn får gå om ett år i skolan:
1) De som har svårt med skolämnena
2) De som är fiffiga, men inte gör som fröken säger
Han tillhör ju ingen av dessa kategorier, så det var min tanke att han skulle förstå att han är trygg eftersom han är fiffig och gör som fröken säger (oftast, till slut och med hjälp av resursen).
Och det där diplomet, det glömde M naturligtvis i klassrummet. Jag hämtade det precis. Vi bor ju granne med skolan, så det är lätt gjort. M är ju glömsk med sina saker, så han kan behöver lite stöttning med sånt också. Han lär sig inte, för att man gör en stor sak av sånt, eller tvingar honom att gå och hämta ALLT han glömt. Det är bara nedbrytande för självkänslan.
Etiketter:
Självförtroende,
Social förmåga,
Tydlighet
onsdag 13 juni 2012
Tidslinjer - hjälp att förklara det självklara
Ikväll tänkte jag äntligen lägga ut en bild på mina tidslinjer, som jag försökt beskriva i text för länge sedan. Sorry, att det tagit sån tid.....
Anledningen är jag gjorde en åt M ikväll. Han satt alldeles för länge vid matbordet. Och han åt inte, utan tittade mest på film och viftade med sallad. Och smet ut i trädgården och lekte. Jag fick hämta tillbaka honom till matbordet, eftersom han var tom i magen och därmed ledsen. Han grät över minsta småsak. Så höll vi på några gånger, fram och tillbaka, helt utan resultat.
Syskonen hade däremot ätit upp, så de fick stanna ute och leka. Ändå så kopplade inte M att han skulle skynda sig att äta, så han sen kunde springa ut och leka, glad och mätt i magen. Han fick hjälp av följande tidslinje (klicka på bilden, så blir den större):
Längst ner har jag skrivit att det är en tidslinje och markerat ut hur tiden går med en pil. Det gjorde jag för er läsares skull. Det brukar jag aldrig behöva göra för M, för han är så väl förtrogen med hur det funkar. Det funkar ju precis som alla barnfilmer. Ni vet, det är en liten markör som visar hur tiden går från vänster till höger, och därmed hur lång tid man tittat och hur lång tid det är kvar av filmen.
Han fick ritat två alternativ:
Alternativ nummer 1, är förenklat den han hade fastnat i. Han viftar med salladen vid matbordet och är ledsen, under hela tiden innan läggdags.
Alternativ nummer 2 innebär att han äter upp maten i rimlig tid, och sen har resten av tiden över till lek, då han också är glad.
Jag skriver text, eftersom M läser bra nu och detaljer i bilder ofta stör honom. Man kan självklart använda enbart bilder på sin tidslinje. Det är att föredra till små barn, och så gjorde jag innan M kunde läsa. Och var inte rädda för att ni ritar fult, för jag tror inte att era barn bryr sig. De blir förhoppningsvis glada för att få det förklarat, oavsett hur ni ritar. Titta så jag ritar.... (En av de saker som jag behöver öva på, brukar jag säga till M.....)
Anledningen till att jag gör tidslinjer, och att detta faktiskt så gott som alltid hjälper M att komma vidare, är att han lätt fastnar i ett ledset tillstånd när han är hungrig, törstig, kissnödig eller bajsnödig. Han förstår inte riktigt vad grundproblemet är. Han trodde ikväll, att han var ledsen för att han inte fick vara ute och leka. Och märkte inte att han faktiskt var ledsen hela tiden när han var ute. Det måste man berätta för honom, och det blir tydligt för honom när han tittar på tidlinjen. Självklart får han den tid han behöver, för att titta och förstå sambandet som jag har ritat.
Och när han förstått, så frågar jag alltid honom: "Vilken väljer du?" Och då väljer han alltid rätt. Och jag spelar alltid förvånad och säger: "Men nu är du ju på nummer 1. Vad knasigt! Då får du byta till 2:an." Och så gör han det. Om inte direkt, så efter att man visat honom tidslinjen några gånger. Ibland får man ha lite tålamod. Han tänker, som sagt, inte lika klart när basbehoven trycker på. Och glömmer sig. Det där med knasigt, lägger jag till för att avdramatisera. Jag tror det är viktigt att man inte klandrar honom för detta, för han kan verkligen inte hjälpa att det.
Anledningen är jag gjorde en åt M ikväll. Han satt alldeles för länge vid matbordet. Och han åt inte, utan tittade mest på film och viftade med sallad. Och smet ut i trädgården och lekte. Jag fick hämta tillbaka honom till matbordet, eftersom han var tom i magen och därmed ledsen. Han grät över minsta småsak. Så höll vi på några gånger, fram och tillbaka, helt utan resultat.
Syskonen hade däremot ätit upp, så de fick stanna ute och leka. Ändå så kopplade inte M att han skulle skynda sig att äta, så han sen kunde springa ut och leka, glad och mätt i magen. Han fick hjälp av följande tidslinje (klicka på bilden, så blir den större):
Längst ner har jag skrivit att det är en tidslinje och markerat ut hur tiden går med en pil. Det gjorde jag för er läsares skull. Det brukar jag aldrig behöva göra för M, för han är så väl förtrogen med hur det funkar. Det funkar ju precis som alla barnfilmer. Ni vet, det är en liten markör som visar hur tiden går från vänster till höger, och därmed hur lång tid man tittat och hur lång tid det är kvar av filmen.
Han fick ritat två alternativ:
Alternativ nummer 1, är förenklat den han hade fastnat i. Han viftar med salladen vid matbordet och är ledsen, under hela tiden innan läggdags.
Alternativ nummer 2 innebär att han äter upp maten i rimlig tid, och sen har resten av tiden över till lek, då han också är glad.
Jag skriver text, eftersom M läser bra nu och detaljer i bilder ofta stör honom. Man kan självklart använda enbart bilder på sin tidslinje. Det är att föredra till små barn, och så gjorde jag innan M kunde läsa. Och var inte rädda för att ni ritar fult, för jag tror inte att era barn bryr sig. De blir förhoppningsvis glada för att få det förklarat, oavsett hur ni ritar. Titta så jag ritar.... (En av de saker som jag behöver öva på, brukar jag säga till M.....)
Anledningen till att jag gör tidslinjer, och att detta faktiskt så gott som alltid hjälper M att komma vidare, är att han lätt fastnar i ett ledset tillstånd när han är hungrig, törstig, kissnödig eller bajsnödig. Han förstår inte riktigt vad grundproblemet är. Han trodde ikväll, att han var ledsen för att han inte fick vara ute och leka. Och märkte inte att han faktiskt var ledsen hela tiden när han var ute. Det måste man berätta för honom, och det blir tydligt för honom när han tittar på tidlinjen. Självklart får han den tid han behöver, för att titta och förstå sambandet som jag har ritat.
Och när han förstått, så frågar jag alltid honom: "Vilken väljer du?" Och då väljer han alltid rätt. Och jag spelar alltid förvånad och säger: "Men nu är du ju på nummer 1. Vad knasigt! Då får du byta till 2:an." Och så gör han det. Om inte direkt, så efter att man visat honom tidslinjen några gånger. Ibland får man ha lite tålamod. Han tänker, som sagt, inte lika klart när basbehoven trycker på. Och glömmer sig. Det där med knasigt, lägger jag till för att avdramatisera. Jag tror det är viktigt att man inte klandrar honom för detta, för han kan verkligen inte hjälpa att det.
Etiketter:
Matsituationen/Vid matbordet,
Pedagogik,
Tidslinjer,
Tydlighet
söndag 10 juni 2012
Mindfulness
Jag har precis läst boken Mindfulness för föräldrar av Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg. Många saker som stod i den, har jag redan hört, men jag är ändå glad för att jag läste den. Den gav mig en hel del nya tankar också. Och bra att avsätta lite tid att fundera igenom sånt som egentligen är självklart, men som man glömmer i vardagen.
Bland annat påpekandet att vi faktiskt inte kan påverka framtiden så mycket, genom att oroa oss. Och att man inte kan vänta med att njuta av barnen tills livet lugnat ner sig. Det kommer det kanske inte göra, förrän de flyttat hemifrån. Även en bra kommentar: "Risken för att det ska spåra ur totalt blir inte större för att du tillåter dig att njuta en smula." Rätt självklara saker, men ändå: Jag kom på att jag faktiskt oroar mig liiiite för mycket. Jag borde vara betydligt mer närvarande i nuet. Jag har blivit bättre på det och stannar upp mer, och ser barnen. Och släpper alla tankar och problem, och bara njuter av hur söta de är! Rekommenderas om ni inte redan är bra på det! Ett sätt att få bort en del av oron i nuet, är att se till att man har bra att-göra-listor och en fungerande kalender. Då vet man att man har koll.
Sen en annan sak som jag faktiskt trodde jag kunde rätt skapligt, sen tidigare erfarenhet av Al-Anons 12-stegsprogram (för anhöriga till alkoholister), var att acceptera det jag inte kan förändra. Men lär man sig någonsin det fullt ut? Jag har insett, att jag spiller onödigt mycket energi på att bli sur för att maken inte kommer upp på mornarna, och för att barnen inte somnar när jag vill. Nu till exempel har lillasyster vaknat till, för toalettbesök och mera mat. Det är ju svårt att förändra, så lika bra att acceptera situationen och ta det lugnt, och INTE bli upprörd. Det är som det är. Och att lägga kraften på det som går att göra något åt. Till exempel att ge henne ordentligt med mat så hon står sig återstoden av natten. Man kan faktisk oftast välja om man vill att saker ska komma åt en eller inte. Att sluta att automatiskt reagera, utan att istället tänka efter noga över sina alternativ, och därefter agera.
Ytterligare ett bra tips från boken, var att göra en tacksamhetslista. Alltså en lista på saker som man är glad och tacksam för med dagen. Detta råd har jag gett min far, som kämpar med depression och alkoholmissbruk: Att göra listor på allt som är bra i nuet, och listor på bra mål för framtiden. Det är nog något som alla mår bra av. Även om man inte gör det på papper, eller i dator, kan det vara bra att för sig själv att notera allt som funkat under dagen, som till exempel dagislämningen. Och små saker att glädjas över. Till exempel det otroligt vackra kvällsljuset vi får in i vårt kök den här tiden på året.
Sist några bra citat från boken:
"Vår hjärna vill ha rätt - när vi väl har börjat tolka en situation på ett visst sätt fortsätter vi ofta att se situationen på det sättet, för att bevisa för oss själva att vi faktiskt hade rätt. Vi ignorerar undermedvetet information som pekar åt motsatt håll samtidigt som vi noterar information som stämmer överens med vår första tolkning."
"Hur ofta lyssnar vi till våra barn när de leker? Hur ofta lyssnar vi till deras röster och deras skratt? Hur ofta stannar vi kvar hos dem när de har somnat för att höra deras lugna, fridfulla andetag? Det är också ett sätt att hitta vardagsnjutning för oss föräldrar."
"Kom ihåg att den allra största gåva du kan ge ditt barn är dig själv, din tid och din uppmärksamhet."
"Om du skulle bete dig likadant mot en vän, som du beter dig mot dig själv, då skulle den personen inte vilja vara din vän särskilt länge till." (Med andra ord, var snäll och förlåtande mot dig själv!)
"Men för att orka med resan är det viktigt att vi mammor och pappor tar hand om oss själva. På sätt och vis kan man säga att det i sig är en av de största gåvorna vi kan ge våra barn."
PS. Dags att stänga ner datorn. Lillasyster är fortfarande vaken, men jag tror att jag ska gosa henne till sömns nu.
Bland annat påpekandet att vi faktiskt inte kan påverka framtiden så mycket, genom att oroa oss. Och att man inte kan vänta med att njuta av barnen tills livet lugnat ner sig. Det kommer det kanske inte göra, förrän de flyttat hemifrån. Även en bra kommentar: "Risken för att det ska spåra ur totalt blir inte större för att du tillåter dig att njuta en smula." Rätt självklara saker, men ändå: Jag kom på att jag faktiskt oroar mig liiiite för mycket. Jag borde vara betydligt mer närvarande i nuet. Jag har blivit bättre på det och stannar upp mer, och ser barnen. Och släpper alla tankar och problem, och bara njuter av hur söta de är! Rekommenderas om ni inte redan är bra på det! Ett sätt att få bort en del av oron i nuet, är att se till att man har bra att-göra-listor och en fungerande kalender. Då vet man att man har koll.
Sen en annan sak som jag faktiskt trodde jag kunde rätt skapligt, sen tidigare erfarenhet av Al-Anons 12-stegsprogram (för anhöriga till alkoholister), var att acceptera det jag inte kan förändra. Men lär man sig någonsin det fullt ut? Jag har insett, att jag spiller onödigt mycket energi på att bli sur för att maken inte kommer upp på mornarna, och för att barnen inte somnar när jag vill. Nu till exempel har lillasyster vaknat till, för toalettbesök och mera mat. Det är ju svårt att förändra, så lika bra att acceptera situationen och ta det lugnt, och INTE bli upprörd. Det är som det är. Och att lägga kraften på det som går att göra något åt. Till exempel att ge henne ordentligt med mat så hon står sig återstoden av natten. Man kan faktisk oftast välja om man vill att saker ska komma åt en eller inte. Att sluta att automatiskt reagera, utan att istället tänka efter noga över sina alternativ, och därefter agera.
Ytterligare ett bra tips från boken, var att göra en tacksamhetslista. Alltså en lista på saker som man är glad och tacksam för med dagen. Detta råd har jag gett min far, som kämpar med depression och alkoholmissbruk: Att göra listor på allt som är bra i nuet, och listor på bra mål för framtiden. Det är nog något som alla mår bra av. Även om man inte gör det på papper, eller i dator, kan det vara bra att för sig själv att notera allt som funkat under dagen, som till exempel dagislämningen. Och små saker att glädjas över. Till exempel det otroligt vackra kvällsljuset vi får in i vårt kök den här tiden på året.
Sist några bra citat från boken:
"Vår hjärna vill ha rätt - när vi väl har börjat tolka en situation på ett visst sätt fortsätter vi ofta att se situationen på det sättet, för att bevisa för oss själva att vi faktiskt hade rätt. Vi ignorerar undermedvetet information som pekar åt motsatt håll samtidigt som vi noterar information som stämmer överens med vår första tolkning."
"Hur ofta lyssnar vi till våra barn när de leker? Hur ofta lyssnar vi till deras röster och deras skratt? Hur ofta stannar vi kvar hos dem när de har somnat för att höra deras lugna, fridfulla andetag? Det är också ett sätt att hitta vardagsnjutning för oss föräldrar."
"Kom ihåg att den allra största gåva du kan ge ditt barn är dig själv, din tid och din uppmärksamhet."
"Om du skulle bete dig likadant mot en vän, som du beter dig mot dig själv, då skulle den personen inte vilja vara din vän särskilt länge till." (Med andra ord, var snäll och förlåtande mot dig själv!)
"Men för att orka med resan är det viktigt att vi mammor och pappor tar hand om oss själva. På sätt och vis kan man säga att det i sig är en av de största gåvorna vi kan ge våra barn."
PS. Dags att stänga ner datorn. Lillasyster är fortfarande vaken, men jag tror att jag ska gosa henne till sömns nu.
lördag 9 juni 2012
Annorlunda perception av färg och fåret Shaun
Som jag skrivit om innan, så upplever M färgen rött ganska starkt. Den lyser som en lampa för honom. Även maken upplever rött så, att den lyser lite. Numera har M vant sig vid rött, men det fanns en tid då han gallskrek så fort något var rött. Vi begrep inte att det var fysiskt då, utan trodde att det var 100% psykiskt, dvs bara något han fått för sig. Vi tog hänsyn och tog bort mycket rött, men inte allt. Verkligheten finns ju inte utan rött, så vi tänkte att han skulle bli handikappad om han inte klarade något rött alls. Men stora saker som möbler och tavlor har vi nästan helt utan rött. I sitt eget hem, måste man kunna vila upp sig,och färgen rött är allt annat än vilsam för honom. Det är en balansgång.
I vilket fall så tittade vi på fåret Shaun ikväll. Det var avsnittet "The bull". Där råkar fåren reta upp tjuren av misstag, med en massa rött. Ett rätt kul avsnitt. Jag frågade M om det är så han känner när han ser rött. "Inte riktigt." svarade han eftersom han ansåg att tjuren hade jobbigare med rött, än han själv. Han log igenkännande dock, så jag struntade i att berätta att tjurar faktiskt är färgblinda....
I vilket fall så tittade vi på fåret Shaun ikväll. Det var avsnittet "The bull". Där råkar fåren reta upp tjuren av misstag, med en massa rött. Ett rätt kul avsnitt. Jag frågade M om det är så han känner när han ser rött. "Inte riktigt." svarade han eftersom han ansåg att tjuren hade jobbigare med rött, än han själv. Han log igenkännande dock, så jag struntade i att berätta att tjurar faktiskt är färgblinda....
onsdag 6 juni 2012
Lillasyster
Lillasyster fyller snart 3 år. Jag skriver oftast inte så mycket om henne. Hon är ju förmodligen neurotypisk och så liten ännu. Och har varit sen med talet, så det har varit svårt att veta hur hon tänker. I vilket fall så tycker jag att det är på tiden att jag skriver lite mer om henne. I veckan var jag på utvecklingssamtal. Så här sa hennes dagisfröken:
"Tar hänsyn, har empati, är hjälpsam, visar känslor, är sällan arg, slåss aldrig, markerar verbalt när något inte är okej, respekterar andra, tar emot hjälp när det behövs, är lyhörd för andras behov och hjälper andra, är snabbt framme och tröstar när någon ramlat, delar med sig, har ett sjyst sätt, ansvarar för sina egna saker, visar ansvar mot sniglar & maskar, är mycket i samspel med de andra barnen, är accepterad av de andra barnen, tar kontakt, har lekförmåga, startar och deltar i lek, är trygg och trivs, är ibland försiktig men tar oftast för sig, har roligt - liv och lust i leken, utvecklas, vill lära, duktig på att räkna, vill hjälpa till med mycket t ex att tömma diskmaskinen, självständig, stark vilja, vet vad hon vill, bra på skapande i alla former (måla, pussla, bygga i byggrummet osv), äter ordentligt och går på pottan utan problem."
Ja, detta är alltså hennes dagisläge. Hennes hemmaläge, det vill säga den sida hon visar upp för oss i familjen, är inte alltid riktigt så här bra..... Men så är det nog med de flesta barn. Och vuxna, för den delen. Man visar upp sina sämsta sidor, för de som man är tryggast med. Tyvärr.
Ja, i alla fall: Vad har vi då gjort för att hon ska bli sån? Jo, egentligen ingenting. Hon har bara blivit sån. Det är egentligen rätt förvånande. Vi har inte gjort något särskilt eller något annorlunda med henne, än med pojkarna. Varken för att hon är minst eller flicka. Det skiljer ju bara 1,5 år på henne och lillebror. Och vi låter barnen göra det de vill, oavsett kön. Alla tre kör med bilar, och alla tre har dockor att leka med, alla tre hjälper till med biltvätt och matlagning, och så vidare.... Och om någon läsare skulle få för sig att det är dagisfröknarna som gör skillnaden, så kan jag nämna att den här dagisfröknen som har huvudansvaret för lillasyster och som höll i utvecklingssamtalet, är Ms "gamla" dagisfröken.
Stanna upp en sekund och fundera på hur vårt liv hade varit om vi hade haft två flickor till, som henne, istället för M och lillebror. (Inte för att jag önskar det!) Hade vi inte då ansetts vara helt suveräna föräldrar. Riktiga A-föräldrar. Tänk så fel det hade varit. Vi hade förmodligen inte kunnat alls lika många knep, som vi gör nu. Livet hade bara flutit på. På en räkmacka, som riktiga lyck-ostar! Vi hade blivit beundrade vart vi än hade kommit för våra väluppfostrade flickor. Dessutom tre stycken, på mindre än 5 år. Hur hade vi klarat det så bra egentligen? Folk hade förmodligen beundrat oss, och kanske till och med bett om uppfostringstips. Och jag hade kanske gått på allt detta? Och trott att jag verkligen var en A-förälder. (Finns de förresten?) Och tittat snett på de som hade barn som betedde sig illa? Tänkt saker som: "Vad håller de föräldrarna på med egentligen? Det är ju bara att....." Och så vidare. Jag ryser åt tanken. Jag minns att jag var expert på barn och barnuppfostran väldigt tidigt i livet. Visste mycket bättre än många föräldrar, till och med. Trodde jag.... Så lite jag visste. Inte mycket alls egentligen. Nu vet jag åtminstone, hur lite jag vet. Tror jag.... Och framför allt; hur lite jag vet om andras barn.
Nej, jag ångrar verkligen inte mina söner. Absolut inte. De berikar mig med sina speciella begåvningar. Jag menar det! Det är inte bara en klyscha, som jag tröstar mig med. Jag är så stolt och fascineras varje dag över de saker som de kan. Och de har definitivt gjort mig till en bättre människa. En mer ödmjuk människa.
Och de hjälper mig att försöka se lillasyster precis sån som hon är. Ja, det mesta tyder på att hon är neurotypisk. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att hon förmodligen har en dragning mot bildlig intelligens. Tecken på det: Sent tal som dock kommit igång nu (hon sa inte mycket innan hon var 2,5 år) + duktig på skapande och allt som har med bilder att göra. Jag bad faktiskt dagisfröknarna, att fixa ett bildschema till samlingarna, av denna anledning. Det är ju bra för alla barn, även de utan diagnos. Hade vi haft "tre lillasyster", så hade jag förmodligen inte tänkt på att utnyttja den visuella intelligensen hos henne (eller de andra två) på detta sätt.
"Tar hänsyn, har empati, är hjälpsam, visar känslor, är sällan arg, slåss aldrig, markerar verbalt när något inte är okej, respekterar andra, tar emot hjälp när det behövs, är lyhörd för andras behov och hjälper andra, är snabbt framme och tröstar när någon ramlat, delar med sig, har ett sjyst sätt, ansvarar för sina egna saker, visar ansvar mot sniglar & maskar, är mycket i samspel med de andra barnen, är accepterad av de andra barnen, tar kontakt, har lekförmåga, startar och deltar i lek, är trygg och trivs, är ibland försiktig men tar oftast för sig, har roligt - liv och lust i leken, utvecklas, vill lära, duktig på att räkna, vill hjälpa till med mycket t ex att tömma diskmaskinen, självständig, stark vilja, vet vad hon vill, bra på skapande i alla former (måla, pussla, bygga i byggrummet osv), äter ordentligt och går på pottan utan problem."
Ja, detta är alltså hennes dagisläge. Hennes hemmaläge, det vill säga den sida hon visar upp för oss i familjen, är inte alltid riktigt så här bra..... Men så är det nog med de flesta barn. Och vuxna, för den delen. Man visar upp sina sämsta sidor, för de som man är tryggast med. Tyvärr.
Ja, i alla fall: Vad har vi då gjort för att hon ska bli sån? Jo, egentligen ingenting. Hon har bara blivit sån. Det är egentligen rätt förvånande. Vi har inte gjort något särskilt eller något annorlunda med henne, än med pojkarna. Varken för att hon är minst eller flicka. Det skiljer ju bara 1,5 år på henne och lillebror. Och vi låter barnen göra det de vill, oavsett kön. Alla tre kör med bilar, och alla tre har dockor att leka med, alla tre hjälper till med biltvätt och matlagning, och så vidare.... Och om någon läsare skulle få för sig att det är dagisfröknarna som gör skillnaden, så kan jag nämna att den här dagisfröknen som har huvudansvaret för lillasyster och som höll i utvecklingssamtalet, är Ms "gamla" dagisfröken.
Stanna upp en sekund och fundera på hur vårt liv hade varit om vi hade haft två flickor till, som henne, istället för M och lillebror. (Inte för att jag önskar det!) Hade vi inte då ansetts vara helt suveräna föräldrar. Riktiga A-föräldrar. Tänk så fel det hade varit. Vi hade förmodligen inte kunnat alls lika många knep, som vi gör nu. Livet hade bara flutit på. På en räkmacka, som riktiga lyck-ostar! Vi hade blivit beundrade vart vi än hade kommit för våra väluppfostrade flickor. Dessutom tre stycken, på mindre än 5 år. Hur hade vi klarat det så bra egentligen? Folk hade förmodligen beundrat oss, och kanske till och med bett om uppfostringstips. Och jag hade kanske gått på allt detta? Och trott att jag verkligen var en A-förälder. (Finns de förresten?) Och tittat snett på de som hade barn som betedde sig illa? Tänkt saker som: "Vad håller de föräldrarna på med egentligen? Det är ju bara att....." Och så vidare. Jag ryser åt tanken. Jag minns att jag var expert på barn och barnuppfostran väldigt tidigt i livet. Visste mycket bättre än många föräldrar, till och med. Trodde jag.... Så lite jag visste. Inte mycket alls egentligen. Nu vet jag åtminstone, hur lite jag vet. Tror jag.... Och framför allt; hur lite jag vet om andras barn.
Nej, jag ångrar verkligen inte mina söner. Absolut inte. De berikar mig med sina speciella begåvningar. Jag menar det! Det är inte bara en klyscha, som jag tröstar mig med. Jag är så stolt och fascineras varje dag över de saker som de kan. Och de har definitivt gjort mig till en bättre människa. En mer ödmjuk människa.
Och de hjälper mig att försöka se lillasyster precis sån som hon är. Ja, det mesta tyder på att hon är neurotypisk. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att hon förmodligen har en dragning mot bildlig intelligens. Tecken på det: Sent tal som dock kommit igång nu (hon sa inte mycket innan hon var 2,5 år) + duktig på skapande och allt som har med bilder att göra. Jag bad faktiskt dagisfröknarna, att fixa ett bildschema till samlingarna, av denna anledning. Det är ju bra för alla barn, även de utan diagnos. Hade vi haft "tre lillasyster", så hade jag förmodligen inte tänkt på att utnyttja den visuella intelligensen hos henne (eller de andra två) på detta sätt.
tisdag 5 juni 2012
Har även lillebror autism?
I torsdags kom äntligen specialpedagogen från BUP till dagis, för att studera lillebror där. Jag, hon och två pedagoger hade ett samtal i anslutning. Jag fick därmed en tydligare bild av hur lillebror är på dagis. Vissa saker som jag trodde funkade bättre på dagis än hemma (p g a grupptrycket), gör inte det. T ex så måste de ibland hjälpa honom in på toaletten, så han inte glömmer att kissa. De drar, liksom vi, ofta ner hans byxor och hjälper honom att sätta sig. Annars kan han fastna i att tvätta händerna eller göra fula grimaser i spegeln. (Fast rätt ofta fixar han alltihopa helt själv.)
Specialpedagogen verkar misstänka att han faller inom autismspektrum. Så tolkade jag henne. Hon blev i alla fall rätt paff när jag inledde med att säga, att jag tror att lillebror har ADHD, men inte autism. Hon påpekade att ADHD utreds först vid 5 år.... (Det var inte riktigt så det lät på dem innan. De utreder, men sätter en annan diagnos på barn under 5 år, än ADHD.)
Men allt är nog inte "bara" ADHD ändå, insåg jag på sittande möte....
* Att han ser bokstäver och siffror i allt, till exempel i sandlådan och i maten
* Att han leker men att det alltid är själva konstruktionerna som är viktiga, inte köra med Brio-tåget efteråt och så vidare
* Att han har "teknik-öga" och "detalj-öga". Han gillar att lyssna på gräsklippare och ta reda på hur de funkar.
* Att han lägger märke till minsta ljud, t ex vinden som blåser in under dörrar. När han var 2 år, brukade han peka ut ventilationsrören för fröknarna.
* Känsligheten för stark sol.
* Svårigheter att tolka vuxna och barn. Att han inte tittar dem i ansiktet. (Det gör han med mig.) Att han missförstår andra så ofta, och har svårt att förstå hur andra tänker och känner. Att han har svårt att läsa ansiktsuttryck och se skillnad mellan glad och arg.
* Att man ofta måste röra vid honom, för att få kontakt med honom.
* Att han har svårt att förstå instruktioner.
* Att han fastnar i situationer. T ex när vi gick till dagis så fick han en regndroppe på sig. Han skrek hela vägen om att vi skulle vända hem och hämta regnskyddet, fastän det inte kom mera regn. Han slutade skrika om det först när han kom in på dagis.
* Det sena talet.
Det kändes verkligen konstigt att jag har inte sett den samlade bilden själv. Jag tycker att jag sett ADHDn så tydligt. Jag såg vissa autismdrag, men inte trodde jag att de var så många. Jag ser det tydligare nu, när "autism-glasögonen" är på. Och rent logiskt, så borde han vara "chanslös" genetiskt. Om man tittar på männen i närmsta släkten, så vore det konstigt om han var helt utan autismdrag.
Lillebror är fortfarande samme fine kille efter vårt möte. Så klart! När jag gick därifrån kände jag ingen sorg. Konstigt nog kände jag glädje och en lättnad, för att ha fått veta och för att någon annan hjälpt mig se detta. Att jag inte måste kämpa för varje viktig sak, för mina barn. Jag hade dessutom fått höra om hans styrkor, och insett att han är "bild-smart". Det kände lite sjukt, om jag ska vara ärlig. Jag borde kanske sörjt, men jag såg inte fler svårigheter i livet för lillebror, än de jag redan sett. Kanske är jag naiv. I vilket fall, är det alltid bättre att veta om autism så tidigt som möjligt. Det är mycket viktigt för deras utveckling, att det upptäcks och ges rätt stöd tidigt.
Det viktigaste är alltså att lillebror nu får rätt stöd, oavsett om han får autismdiagnos eller inte. Vi har ringat in hans autismdrag. Och jag är övertygad om att det bara blir bättre för honom. Dagisfröknarna sa: "Vi ska lyssna mer på er. Ni har redan gjort den här resan med ett barn." och "Ge oss gärna flera tips på sånt som funkar." efter att jag gett dem några knep. Så bra! Alla vinner!
Jaja, vi får väl se om det blir diagnos eller inte. Det blir efter sommaren, men nu tänker jag vara glad i alla fall. Glad för att jag har större möjlighet att redan nu se min fine kille precis sån som han är.
"Älska och njut av era barn och var glad åt dem sådana de är, sådana de ser ut, för vad de gör och tänk inte på de egenskaper de inte har." (Citat Doktor Spock)
PS. Ja, jo jag vet - lätt för mig som har högfungerande barn att tänka så. Jag menar inte att belasta någon som har ett gravt autistiskt barn som till exempel inte pratar, eller som tycker att det är jobbigt av andra skäl. Självklart är det jobbigt emellanåt och självklart får man tycka att det är jobbigt. Det är bara att Spocks citat, som står på boken vi fick från BVC, hjälpt mig. Ta inte illa upp snälla!
Specialpedagogen verkar misstänka att han faller inom autismspektrum. Så tolkade jag henne. Hon blev i alla fall rätt paff när jag inledde med att säga, att jag tror att lillebror har ADHD, men inte autism. Hon påpekade att ADHD utreds först vid 5 år.... (Det var inte riktigt så det lät på dem innan. De utreder, men sätter en annan diagnos på barn under 5 år, än ADHD.)
Men allt är nog inte "bara" ADHD ändå, insåg jag på sittande möte....
* Att han ser bokstäver och siffror i allt, till exempel i sandlådan och i maten
* Att han leker men att det alltid är själva konstruktionerna som är viktiga, inte köra med Brio-tåget efteråt och så vidare
* Att han har "teknik-öga" och "detalj-öga". Han gillar att lyssna på gräsklippare och ta reda på hur de funkar.
* Att han lägger märke till minsta ljud, t ex vinden som blåser in under dörrar. När han var 2 år, brukade han peka ut ventilationsrören för fröknarna.
* Känsligheten för stark sol.
* Svårigheter att tolka vuxna och barn. Att han inte tittar dem i ansiktet. (Det gör han med mig.) Att han missförstår andra så ofta, och har svårt att förstå hur andra tänker och känner. Att han har svårt att läsa ansiktsuttryck och se skillnad mellan glad och arg.
* Att man ofta måste röra vid honom, för att få kontakt med honom.
* Att han har svårt att förstå instruktioner.
* Att han fastnar i situationer. T ex när vi gick till dagis så fick han en regndroppe på sig. Han skrek hela vägen om att vi skulle vända hem och hämta regnskyddet, fastän det inte kom mera regn. Han slutade skrika om det först när han kom in på dagis.
* Det sena talet.
Det kändes verkligen konstigt att jag har inte sett den samlade bilden själv. Jag tycker att jag sett ADHDn så tydligt. Jag såg vissa autismdrag, men inte trodde jag att de var så många. Jag ser det tydligare nu, när "autism-glasögonen" är på. Och rent logiskt, så borde han vara "chanslös" genetiskt. Om man tittar på männen i närmsta släkten, så vore det konstigt om han var helt utan autismdrag.
Lillebror är fortfarande samme fine kille efter vårt möte. Så klart! När jag gick därifrån kände jag ingen sorg. Konstigt nog kände jag glädje och en lättnad, för att ha fått veta och för att någon annan hjälpt mig se detta. Att jag inte måste kämpa för varje viktig sak, för mina barn. Jag hade dessutom fått höra om hans styrkor, och insett att han är "bild-smart". Det kände lite sjukt, om jag ska vara ärlig. Jag borde kanske sörjt, men jag såg inte fler svårigheter i livet för lillebror, än de jag redan sett. Kanske är jag naiv. I vilket fall, är det alltid bättre att veta om autism så tidigt som möjligt. Det är mycket viktigt för deras utveckling, att det upptäcks och ges rätt stöd tidigt.
Det viktigaste är alltså att lillebror nu får rätt stöd, oavsett om han får autismdiagnos eller inte. Vi har ringat in hans autismdrag. Och jag är övertygad om att det bara blir bättre för honom. Dagisfröknarna sa: "Vi ska lyssna mer på er. Ni har redan gjort den här resan med ett barn." och "Ge oss gärna flera tips på sånt som funkar." efter att jag gett dem några knep. Så bra! Alla vinner!
Jaja, vi får väl se om det blir diagnos eller inte. Det blir efter sommaren, men nu tänker jag vara glad i alla fall. Glad för att jag har större möjlighet att redan nu se min fine kille precis sån som han är.
"Älska och njut av era barn och var glad åt dem sådana de är, sådana de ser ut, för vad de gör och tänk inte på de egenskaper de inte har." (Citat Doktor Spock)
PS. Ja, jo jag vet - lätt för mig som har högfungerande barn att tänka så. Jag menar inte att belasta någon som har ett gravt autistiskt barn som till exempel inte pratar, eller som tycker att det är jobbigt av andra skäl. Självklart är det jobbigt emellanåt och självklart får man tycka att det är jobbigt. Det är bara att Spocks citat, som står på boken vi fick från BVC, hjälpt mig. Ta inte illa upp snälla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)