Jag har äntligen kommit på en frukost som funkar perfekt! Han äter fort så han hinner leka också, blir ordentligt mätt och jag slipper tjata. Han har vant sig vid havregrynsgröt! Ett tag trodde jag aldrig att han skulle kunna äta det. Jag trodde att det var konsistensen som blev för konstig för hans lilla hals, i och med att han har överkänsliga sinnen. Länge har han avskytt det, men vi har fått honom att testa med jämna mellanrum och nu tycker han att det är jättegott om han får lite kanel på. Han slevar det i sig på bara några få minuter. Jag hinner knappt se det, så fort går det! Perfekt, även om han inte vill ha det exakt varje morgon!
Men då har jag ett annat knep som brukar funka rätt bra. Jag säger att han får två mackor på hyllan i skolan istället för ett rött äpple, som han älskar att äta vid fruktstunden. Det är inget tomt hot och jag som egentligen inte gillar hot, har inget problem med det. Frukost måste man äta, så är det bara! Och om han inte äter hemma, så får han ta igen det på fruktstunden (okej med fröken), men då hinner han inte äta frukt också. En fullt logisk konsekvens (och ingen bestraffning). Så när han springer iväg och klockan börjar närma sig, säger jag "Då börjar jag bre två mackor då!" och han blir tokig, sätter sig ner och äter upp maten så fort han kan.
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
måndag 29 november 2010
torsdag 25 november 2010
Raseriutbrott: När han inte får som han vill
Igår när jag hämtade M på skolan var han glad. Han stod där påklädd med sin fröken och väntade. Helt plötsligt frågade han om vi kunde åka pulka, bara han och jag. Jag svarade att det inte gick eftersom jag hade lillasyster med mig och hon var hungrig. Istället kunde han göra det med hon som kommer hem till oss och leker med honom några timmar varje dag. Det blev inte populärt, för han ville göra det med mig. Han började yla och skrika. Jag förstod genast att det var något annat som låg bakom och mycket riktigt var han kissnödig. Vi skyndade hem och han kissade, men det hjälpte inte. Han skrek fortfarande efteråt.
Eftersom han aldrig har dessa utbrott i skolan så vet jag att han kan bita ihop om han vill och därför borde kunna bita ihop mot mig också. Jag hade redan en reservplan i huvudet, men sa till honom: "Jag kan inte tänka ut något fiffigt nu när du bara skriker. Jag hör inte mina egna tankar, utan bara ditt skrik. Sluta skrik så kanske jag kan komma på en lösning." Det var trögt, men till slut lugnade han sig. Då presenterade jag min lösning för honom: "Vi ber att 'hon som kommer hit' tar lillasyster istället, så hinner vi lite pulkaåkning i samband med att vi hämtar lillebror på dagis." Och så blev det! "Vilken tur att du lugnade dig", sa jag till honom efter några åk. "Så jag kunde tänka ut denna fiffiga lösning. Annars hade vi nog fortfarande varit i hallen och varit arga på varandra och missat all den här skojiga pulkaåkningen."
Det här är bara början, för vi måste verkligen jobba med detta. Jag vägrar låta honom få sin vilja igenom, genom att få utbrott. Vi har gjort honom till lags länge nog, för att han var liten, förvirrad och arg. Snart kommer vi ha tre barn som skriker och kastar sig så fort de inte får sin vilja igenom, för de andra två härmar sin autistiske bror och det går inte. Nu har han mognat så pass att det går att få ett slut på det - tror jag, eller så är det i alla fall värt ett försök.
Eftersom han aldrig har dessa utbrott i skolan så vet jag att han kan bita ihop om han vill och därför borde kunna bita ihop mot mig också. Jag hade redan en reservplan i huvudet, men sa till honom: "Jag kan inte tänka ut något fiffigt nu när du bara skriker. Jag hör inte mina egna tankar, utan bara ditt skrik. Sluta skrik så kanske jag kan komma på en lösning." Det var trögt, men till slut lugnade han sig. Då presenterade jag min lösning för honom: "Vi ber att 'hon som kommer hit' tar lillasyster istället, så hinner vi lite pulkaåkning i samband med att vi hämtar lillebror på dagis." Och så blev det! "Vilken tur att du lugnade dig", sa jag till honom efter några åk. "Så jag kunde tänka ut denna fiffiga lösning. Annars hade vi nog fortfarande varit i hallen och varit arga på varandra och missat all den här skojiga pulkaåkningen."
Det här är bara början, för vi måste verkligen jobba med detta. Jag vägrar låta honom få sin vilja igenom, genom att få utbrott. Vi har gjort honom till lags länge nog, för att han var liten, förvirrad och arg. Snart kommer vi ha tre barn som skriker och kastar sig så fort de inte får sin vilja igenom, för de andra två härmar sin autistiske bror och det går inte. Nu har han mognat så pass att det går att få ett slut på det - tror jag, eller så är det i alla fall värt ett försök.
tisdag 23 november 2010
Nageltrång, handskar och att komma i tid
Igår morse så hade vi som vanligt lite tidsnöd innan skolan. De två småsyskonen var missnöjda i vagnen, klockan närmade sig 8.20 och M klagade över att han hade ont i tån. Jag tittade på den och såg att han hade nageltrång. Jag fixade det snabbt med en nagelsax och M sa att det mesta av det onda var borta. Därefter hjälpte jag honom på med strumporna och ytterkläderna. Det gick rätt fort men när vi skulle hjälpas åt med handskarna fastnade han och började ställa en massa frågor om nageltrång. Har man inte haft det förut så undrar man givetvis. Har man autism, kan det ofta vara svårt att släppa en sak och gå vidare. Han kunde inte släppa det utan bombarderade mig med frågor medan småsyskonen skrek i vagnen. Inget hände med handskarna.
Klockan ringde på skolan och jag sa att nu fick vi bara gå till skolan så han slapp komma för sent igen. (Han gjorde det för första gången i förra veckan och hatade det.) Men då skulle han helt plötsligt få på sig handskarna först. Vi bor precis intill skolan och det var inte alls kallt. Då sa jag till honom: "Vilket väljer du: Stå här och prata om nageltrång eller ta på dig handskarna och därmed komma för sent, eller att bara skynda till skolan så du kommer i tid?" Han valde komma i tid och jag fick honom att ta handskarna i handen. Han kom ur sin bubbla och förstod vad som var viktigast för stunden. Bra, men detta måste vi jobba med rent generellt. Att få honom att inse med hjälp av logik. Så långt det går givetvis.
Det är alltid så här - han kan helt enkelt inte plocka ut vad som är viktigast för stunden, utan behöver någon som pushar honom i rätt riktning. Vi är så vana vid det, men när man tänker på hur mycket vi gör det blir man helt matt. Och vilken tur att han har en resursperson i skolan, som för honom framåt där!
Klockan ringde på skolan och jag sa att nu fick vi bara gå till skolan så han slapp komma för sent igen. (Han gjorde det för första gången i förra veckan och hatade det.) Men då skulle han helt plötsligt få på sig handskarna först. Vi bor precis intill skolan och det var inte alls kallt. Då sa jag till honom: "Vilket väljer du: Stå här och prata om nageltrång eller ta på dig handskarna och därmed komma för sent, eller att bara skynda till skolan så du kommer i tid?" Han valde komma i tid och jag fick honom att ta handskarna i handen. Han kom ur sin bubbla och förstod vad som var viktigast för stunden. Bra, men detta måste vi jobba med rent generellt. Att få honom att inse med hjälp av logik. Så långt det går givetvis.
Det är alltid så här - han kan helt enkelt inte plocka ut vad som är viktigast för stunden, utan behöver någon som pushar honom i rätt riktning. Vi är så vana vid det, men när man tänker på hur mycket vi gör det blir man helt matt. Och vilken tur att han har en resursperson i skolan, som för honom framåt där!
tisdag 16 november 2010
Att acceptera sig själv
I förra veckan var jag på kurs om mat och autism. Jättenyttigt och bra att prata med andra föräldrar. Vi kom att prata lite om det här med när man ska berätta. En mamma hävdade att ju förr desto bättre, så att barnet tidigt accepterar sig självt så som det är, f a innan 9-årsåldern då barn jämför sig mycket med andra. Det fick mig att tänka till. Vi har valt att inte berätta än, eftersom vi inte vill att han ska ha det att skylla på för att han inte vill öva det som är svårt för honom. Hm, svår fråga tyckte jag, men sen kom jag på att jag bara kunde fråga honom: "Om det finns ett annat namn än 'törstig hand' på det som du har, vill du veta det då? Ska vi leta upp det namnet?" "Nej, det räcker med 'törstig hand'", svarade han och så var den saken ur världen, i alla fall för ett litet tag.
Vi tror att han inte kommer ta det bra när vi säger att han har autism. I hans dagisgrupp fanns det en kille med autism och utvecklingsstörning som M var rädd för eftersom han nöps när orden saknades. Hade vi sagt till M att han har autism nu, hade det förmodligen blivit ett trauma. Om vi hade sagt Asperger, så tror jag att det hade varit rätt neutralt för honom, bara han inte hört ordet "syndrom" någonstans... Han blev nämligen livrädd för en liten flicka med Downs Syndrom för ett år sedan och pratar om det än. Men jag tycker nog att ordet "törstig hand" funkar ett litet tag till. För att han ska acceptera sig själv, så säger jag saker som "För barn med törstiga händer, är det lite svårare att läsa ansiktsuttryck. Ni behöver öva lite mer på det." Kan han acceptera alla delar av hans autism, tror jag inte det blir lika traumatiskt för honom den dagen vi säger att "törstig hand" är en typ av autism. Då känner han redan sig själv, bara att själva namnet saknats. Och vi glömmer naturligtvis inte berätta vilka styrkor som den "törstiga handen" har medfört honom.
Vi tror att han inte kommer ta det bra när vi säger att han har autism. I hans dagisgrupp fanns det en kille med autism och utvecklingsstörning som M var rädd för eftersom han nöps när orden saknades. Hade vi sagt till M att han har autism nu, hade det förmodligen blivit ett trauma. Om vi hade sagt Asperger, så tror jag att det hade varit rätt neutralt för honom, bara han inte hört ordet "syndrom" någonstans... Han blev nämligen livrädd för en liten flicka med Downs Syndrom för ett år sedan och pratar om det än. Men jag tycker nog att ordet "törstig hand" funkar ett litet tag till. För att han ska acceptera sig själv, så säger jag saker som "För barn med törstiga händer, är det lite svårare att läsa ansiktsuttryck. Ni behöver öva lite mer på det." Kan han acceptera alla delar av hans autism, tror jag inte det blir lika traumatiskt för honom den dagen vi säger att "törstig hand" är en typ av autism. Då känner han redan sig själv, bara att själva namnet saknats. Och vi glömmer naturligtvis inte berätta vilka styrkor som den "törstiga handen" har medfört honom.
Vi äter i skift
Jag tror att vi alla har med oss bilden av hur en familjemåltid ska vara. Alla sitter på sina platser och äter, ler och småpratar om dagen som varit. När någon vill ha något ber de snällt efter det. Alla sitter still och äter upp, sen frågar barnen ifall de får springa iväg och leka. Hos oss är det raka motsatsen. Alla tre barnen springer iväg och leker mitt i måltiden, hela tiden. Ingen ber snällt efter något utan alla tre skriker rakt ut så fort de vill ha något och ingen kan någonsin vänta. Maken och jag får serva dem, samtidigt som vi tjatar eller bär tillbaka dem till måltiden. Lillasyster sitter än så länge i sin babystol så hon sitter oftast still, men det börjar bli svårare och svårare att få henne att gå med på att sitta i den. (Någon som försökt sätta i ett barn i en sådan, när barnet stretar emot och sätter fötterna på kanten hela tiden?)
Det är väldigt vanligt att autister har svårt att sitta still vid matbordet och äta upp. Vår son har förmodligen ADHD också, vilket inte gör det enklare för honom. Annars tror jag det är en kombination av saker som gör att han springer iväg: Han har myror i byxorna, det är många ljud och synintryck vid matbordet som är jobbiga för honom, det är jobbigt att äta, speciellt med bestick och han känner inte hunger lika tydligt som oss andra. Dessutom kan den "törstiga" handen inte vifta samtidigt som han äter (om han inte viftar med maten vilket han gör hela tiden). Så han springer iväg, och springer iväg... Jag ljuger inte om jag skriver att vi vid vissa måltider tjatar tillbaka honom till matbordet 20-30 gånger. Och de små barnen gör som han gör och inte som pappa och mamma säger. (Tro mig, vi försöker verkligen uppfostra dem till rätt måltidsbeteende.) De tittar på sin autistiske bror och tror att det är så man gör när man äter här hemma. Och vi vuxna springer hela tiden för att hämta olika saker till barnen (mer dricka, en ny sked, peppar, osv), eftersom M har svårt för att vänta. "Jag vill ha mjölk. Mjölken, mjöööölken, MJÖÖÖLKEN!" Även detta otåliga beteende härmar de små, samtidigt som de sitter och balanserar på tripp-trappstolar emellanåt med de små rumporna halvt i luften. De pekar och skriker efter det som de vill ha, som om deras små liv var i fara.
Lösningen? Ja, vi har ingen lösning mer än att vänta på att de ska mogna och att äta i skift så länge. Vi vuxna blir tokiga om vi ska försöka äta själva samtidigt. Jag försöker äta färdigt innan barnen kommer till matbordet medan maken har barnen i ett annat rum. Sen under måltiden hjälper jag barnen och maken får äta. Eller tvärt om. Barnen äter också i skift. I alla fall försöker vi göra så här. Jag kan nog inte beskriva den stress vi känner i ord. Det blir inte bättre av att man själv är hungrig och har griniga ungar som inte förstår att de är griniga p g a hunger. Och ofta så känner vi oss misslyckade för att vi inte lyckats uppfostra barnen bättre. (Men det går inte att uppfostra bort autism och de andra två är rätt små än så länge.)
Det är väldigt vanligt att autister har svårt att sitta still vid matbordet och äta upp. Vår son har förmodligen ADHD också, vilket inte gör det enklare för honom. Annars tror jag det är en kombination av saker som gör att han springer iväg: Han har myror i byxorna, det är många ljud och synintryck vid matbordet som är jobbiga för honom, det är jobbigt att äta, speciellt med bestick och han känner inte hunger lika tydligt som oss andra. Dessutom kan den "törstiga" handen inte vifta samtidigt som han äter (om han inte viftar med maten vilket han gör hela tiden). Så han springer iväg, och springer iväg... Jag ljuger inte om jag skriver att vi vid vissa måltider tjatar tillbaka honom till matbordet 20-30 gånger. Och de små barnen gör som han gör och inte som pappa och mamma säger. (Tro mig, vi försöker verkligen uppfostra dem till rätt måltidsbeteende.) De tittar på sin autistiske bror och tror att det är så man gör när man äter här hemma. Och vi vuxna springer hela tiden för att hämta olika saker till barnen (mer dricka, en ny sked, peppar, osv), eftersom M har svårt för att vänta. "Jag vill ha mjölk. Mjölken, mjöööölken, MJÖÖÖLKEN!" Även detta otåliga beteende härmar de små, samtidigt som de sitter och balanserar på tripp-trappstolar emellanåt med de små rumporna halvt i luften. De pekar och skriker efter det som de vill ha, som om deras små liv var i fara.
Lösningen? Ja, vi har ingen lösning mer än att vänta på att de ska mogna och att äta i skift så länge. Vi vuxna blir tokiga om vi ska försöka äta själva samtidigt. Jag försöker äta färdigt innan barnen kommer till matbordet medan maken har barnen i ett annat rum. Sen under måltiden hjälper jag barnen och maken får äta. Eller tvärt om. Barnen äter också i skift. I alla fall försöker vi göra så här. Jag kan nog inte beskriva den stress vi känner i ord. Det blir inte bättre av att man själv är hungrig och har griniga ungar som inte förstår att de är griniga p g a hunger. Och ofta så känner vi oss misslyckade för att vi inte lyckats uppfostra barnen bättre. (Men det går inte att uppfostra bort autism och de andra två är rätt små än så länge.)
fredag 12 november 2010
Tre förbättringar och en försämring
Idag, medan M var i skolan, ändrade vi om lite i sovrummet där M och maken sover. De sover tillsammans och jag och de två andra barnen i ett annat sovrum. Tidigare, när vi bara hade två barn, sov vi allihopa i ett enda stort familjesovrum, men efter ett tag blev det för jobbigt och jag och lillebror flyttade ut till ett annat sovrum. Alla sängar hade liksom blivit kvar i familjesovrummet och nu var det dags att ta ut en säng, sära på Ms och makens säng eftersom maken är kraftigt allergisk mot kvalster och inte sover så bra bredvid 10-15 gosedjurskatter som absolut inte får tvättas....
Vi visste redan innan att M inte skulle gilla det. Han gillar aldrig förändringar direkt, utan måste få lite tid att vänja sig. Jag förvarnade honom när jag hämtade honom på skolan och körde med logiska argument som att vi måste vara rädda om pappa. Direkt efter att han sett sovrummet, skrek han: "Det blev en försäääämring!" upprepade gånger. Han var så upprörd att det tog ett tag att få fram att det var för att han var rädd att ramla ner på golvet som han skrek så. När jag sa att vi kunde lägga en madrass vid sidan av sängen lugnade han sig och sen lät vi saken vila under resten av dagen.
När han låg i sängen och kramade alla sina katter så gick vi igenom att man inte kan bryta armar och ben om man bara ramlar ner för en säng och att vi föräldrar aldrig riskerar att sådana farliga saker händer honom. Han tyckte dock att det var en försämring för att två av katterna inte fick plats och riskerade ramla ner. Då hjälpte katten Jansson till och sa att hon såg tre förbättringar: 1) Pappa kommer må bättre 2) Vi har satt en madrass längs väggen på långsidan så att det är mjukt om man råkar stöta emot väggen 3) Det blev en extra mysig katt-hörna. Totalt sett blev det alltså en förbättring! Tre förbättringar och en försämring är en förbättring totalt sett. Han köpte det!
Det gäller att komma med såna här logiska resonemang hela tiden, för att undvika utbrott. Jag kom ihåg när vi flyttade studsmattan som (provisoriskt) stått halvt i sandlådan. Då var han arg för att den kom längre från tallarna. Han älskade att se tallarna när han hoppade. Men det var bara en försämring. Jag kom upp med tre förbättringar då också: 1) Vi kan använda sandlådan igen 2) Det blev mer plats mitt på tomten så det är lättare att gå där 3) Hammocken kom på ett bättre ställe än innan. Även detta gick hem. Rent logiskt höll han med, och då följer alltid hans känslor med.
Vi visste redan innan att M inte skulle gilla det. Han gillar aldrig förändringar direkt, utan måste få lite tid att vänja sig. Jag förvarnade honom när jag hämtade honom på skolan och körde med logiska argument som att vi måste vara rädda om pappa. Direkt efter att han sett sovrummet, skrek han: "Det blev en försäääämring!" upprepade gånger. Han var så upprörd att det tog ett tag att få fram att det var för att han var rädd att ramla ner på golvet som han skrek så. När jag sa att vi kunde lägga en madrass vid sidan av sängen lugnade han sig och sen lät vi saken vila under resten av dagen.
När han låg i sängen och kramade alla sina katter så gick vi igenom att man inte kan bryta armar och ben om man bara ramlar ner för en säng och att vi föräldrar aldrig riskerar att sådana farliga saker händer honom. Han tyckte dock att det var en försämring för att två av katterna inte fick plats och riskerade ramla ner. Då hjälpte katten Jansson till och sa att hon såg tre förbättringar: 1) Pappa kommer må bättre 2) Vi har satt en madrass längs väggen på långsidan så att det är mjukt om man råkar stöta emot väggen 3) Det blev en extra mysig katt-hörna. Totalt sett blev det alltså en förbättring! Tre förbättringar och en försämring är en förbättring totalt sett. Han köpte det!
Det gäller att komma med såna här logiska resonemang hela tiden, för att undvika utbrott. Jag kom ihåg när vi flyttade studsmattan som (provisoriskt) stått halvt i sandlådan. Då var han arg för att den kom längre från tallarna. Han älskade att se tallarna när han hoppade. Men det var bara en försämring. Jag kom upp med tre förbättringar då också: 1) Vi kan använda sandlådan igen 2) Det blev mer plats mitt på tomten så det är lättare att gå där 3) Hammocken kom på ett bättre ställe än innan. Även detta gick hem. Rent logiskt höll han med, och då följer alltid hans känslor med.
måndag 8 november 2010
Lillebror lär honom
Lillebror börjar närma sig 3 år och blir mer och mer intresserad av att leka med andra barn för varje dag som går. Han frågar ofta efter M och vill att de ska köra bil, cykla eller bara springa runt tillsammans. Just nu accepterar han inte ett nej, utan står på sig: "Kom och kör bil!" Och de kör bil (sådana man åker på) och skrattar så gott tillsammans. Det är helt underbart att se! Han lär M att ha roligt och att leka med andra barn. Naturligtvis har dagispersonalen jobbat jättemycket med detta under Ms alla dagisår. Det har varit tufft, men gett resultat. Men den motivation att få igång en lek som ett småsyskon har, som ser upp till sitt storasyskon, tror jag är sällsynt hos dagiskamrater. Dagiskamrater leker nog hellre med någon annan, än den som mest vill vara för sig själv.
Syskonen kommer även lära honom hur man ska bete sig genom sitt sätt att agera. T ex ikväll så åt lillebror upp en stor portion lasagne på några minuter och fick sen hoppa ner och fortsätta köra bil. "Förstår du varför det är bra att sitta kvar och äta upp maten istället för att springa iväg och göra annat? Märker du att du missar en massa rolig lek nu?" frågade jag M. Och han förstod, lassade in lasagnen i snabb takt och fick köra bil några minuter han också.
I fredags så tog lillebror på sig en fingervante själv, något som M har väldigt svårt med. Jag bara väntar på att lillebror ska börja prata lite bättre så han kan lära M på barns vis alla saker som han kan, men som M har svårt för. Det är kanske bättre än när vi vuxna förklarar? Eller ett nytt sätt att visa honom på och framför allt en sporre: "Kan lillebror, så måste jag också fixa det!" borde M tänka.
Ja, vi får se vad som händer. Det känns spännande i alla fall! De har börjat hitta varandra.
Syskonen kommer även lära honom hur man ska bete sig genom sitt sätt att agera. T ex ikväll så åt lillebror upp en stor portion lasagne på några minuter och fick sen hoppa ner och fortsätta köra bil. "Förstår du varför det är bra att sitta kvar och äta upp maten istället för att springa iväg och göra annat? Märker du att du missar en massa rolig lek nu?" frågade jag M. Och han förstod, lassade in lasagnen i snabb takt och fick köra bil några minuter han också.
I fredags så tog lillebror på sig en fingervante själv, något som M har väldigt svårt med. Jag bara väntar på att lillebror ska börja prata lite bättre så han kan lära M på barns vis alla saker som han kan, men som M har svårt för. Det är kanske bättre än när vi vuxna förklarar? Eller ett nytt sätt att visa honom på och framför allt en sporre: "Kan lillebror, så måste jag också fixa det!" borde M tänka.
Ja, vi får se vad som händer. Det känns spännande i alla fall! De har börjat hitta varandra.
Tänk att vi vågade skaffa två barn till
Vi valde att sätta ytterligare två barn till världen, trots att vi tidigt misstänkte Aspergers hos M. Att vi vågade! Det är nämligen vanligt med aspergare och autistiska barn med utvecklingsstörning i samma syskonskara. Tänk vilket jobb vi hade fått ifall ett av eller båda hans syskon också haft autism, då speciellt i kombination med utvecklingsstörning. Anledningen till att vi är rätt säkra på att de är neurotypiska är att kommunikationen, leken, motoriken, förmågan till ögonkontakt och att läsa ansiktsuttryck är normal. Trots att lillebror varit sen med talet, har vi inte varit särskilt oroliga. Han är bara en vanlig busunge, som satsat på att lära sig det motoriska först! Och lillasyster verkar vara likadan, puh. Hon klättrar och klättrar hela dagarna i ända. De två minsta är faktiskt mycket jobb och tro det eller ej - M är vårt lättaste barn just nu. Han är väldigt duktig emellanåt, även om det finns en hel del tidpunkter då han kräver 100% av en förälder och vi måste turas om för att orka.
Jag har alltid velat ha tre barn, kanske för att jag har två syskon. Och maken var inte särskilt svårövertalad. Vi fick vänta lite på nummer två, så när jag fött honom tyckte vi det var lika bra att börja försöka direkt (när kroppen kommit igång, vilket för mig är ca 8-9 månader efter en förlossning). Det kan ju ta några år att bli gravid, när man börjar närma sig 35, tänkte vi... Jag blev dock gravid på första försöket och därför så skiljer det bara 1,5 år på de två minsta. (Jag förstår om en och annan trodde vi var galna...) Fast det är vi glada för, för då kommer även hon och M att leka med varandra. Det gör de redan lite ibland! Och det är så bra att lillebror och lillasyster har varandra, för ska jag vara ärlig så kan det inte vara helt lätt att vara enda syskonet till ett barn som M.
Men nu räcker det med barn i den här familjen! Som maken sa: Om man bara tänker på hur fina de är, så kan man ha 10 barn. Men man måste orka ta hand om dem också.
Jag har alltid velat ha tre barn, kanske för att jag har två syskon. Och maken var inte särskilt svårövertalad. Vi fick vänta lite på nummer två, så när jag fött honom tyckte vi det var lika bra att börja försöka direkt (när kroppen kommit igång, vilket för mig är ca 8-9 månader efter en förlossning). Det kan ju ta några år att bli gravid, när man börjar närma sig 35, tänkte vi... Jag blev dock gravid på första försöket och därför så skiljer det bara 1,5 år på de två minsta. (Jag förstår om en och annan trodde vi var galna...) Fast det är vi glada för, för då kommer även hon och M att leka med varandra. Det gör de redan lite ibland! Och det är så bra att lillebror och lillasyster har varandra, för ska jag vara ärlig så kan det inte vara helt lätt att vara enda syskonet till ett barn som M.
Men nu räcker det med barn i den här familjen! Som maken sa: Om man bara tänker på hur fina de är, så kan man ha 10 barn. Men man måste orka ta hand om dem också.
Hjälp mej, hjäääälp mej, HJÄÄÄLP MEEJ!!!
Jag har inte oändligt med tålamod, det kan jag erkänna direkt även om de flesta som är här säger att jag har rätt mycket. Imorse tappade jag humöret. Lillasyster kinkade eftersom hon var trött och jag fick inte på lillebrors vinterkänga så han kinkade också. Samtidigt så höll M på att klä på sig, vilket är lite svårare för honom än för de flesta andra 6-åringar. Jag hade hjälpt honom lite, men det flesta plagg och skorna hade han fått på själv. När han kom till vinterhandskarna tog det dock stopp och han vägrade försöka och bara skrek "Hjälp mig" rätt ut upprepade gånger. Jag bad honom vänta, men även det är svårt för honom. Mitt i turbulensen tappade jag alltså tålamodet på honom. Usch, jag skäms lite men samtidigt måste han lära sig att folk tappar tålamodet om han inte beter sig. Det sa jag också till honom: "Människor blir arga ifall man inte beter sig." Vissa läxor i livet blir lättare ifall de kommer från föräldrarna som barnen vet älskar dem. Som min man brukar säga: "Hade vi accepterat det beteendet ifall vi inte hade haft någon diagnos?" Troligtvis inte! Vi måste i alla fall försöka behandla honom som ett neurotypiskt barn, och om det inte funkar så får vi tänka om. Annars blir det en självuppfyllande profetia att han är annorlunda.
När vi väl kommit ut la sig lugnet och vi blev glada allihopa. "Förlåt att jag skrek", sa jag. Jag klarar bara inte när ni allihopa kinkar på mig samtidigt och vi ska iväg. "Har det varit någon gång när jag inte hjälpt dig till slut?" frågade jag M. "Nej!" sa han och log mot mig. "Då vet du att du kan vänta så hjälper jag dig sen." "Ja!" svarade han glatt och gick in på skolgården.
När vi väl kommit ut la sig lugnet och vi blev glada allihopa. "Förlåt att jag skrek", sa jag. Jag klarar bara inte när ni allihopa kinkar på mig samtidigt och vi ska iväg. "Har det varit någon gång när jag inte hjälpt dig till slut?" frågade jag M. "Nej!" sa han och log mot mig. "Då vet du att du kan vänta så hjälper jag dig sen." "Ja!" svarade han glatt och gick in på skolgården.
söndag 7 november 2010
Det känns som nålar när han duschar
Enda sen han var liten har han alltid badat istället för duschat. Att duscha är lite obehagligt för honom. Han säger själv att det känns som nålar mot huden. Det är vanligt att autister tycker så och förklaringen är överkänsliga sinnen. Det känns extra starkt för dem.
När han var liten hade vi problem att få i honom i badkaret, fastän han älskade att bada när han väl kommit i. Det var som att den känslan var som bortblåst nästa gång han skulle bada. Det spelade ingen roll att vi påminde honom, utan han tog bara fasta på hur obehagligt det var att skölja ur schampot (det sved i ögonen). Det var som att han inte mindes positiva känslor, bara negativa. Vi fick lura honom och säga att han bara behövde tvätta fötterna i badvattnet. När han väl stod där, så sa vi att det var lika bra att tvätta rumpan också eftersom den var smutsig. Då fick vi honom att sätta sig i vattnet några sekunder, och då kände han hur skönt det var och ville bada. Han gick alltid på detta varje gång. "Jag vill bada en liten stund."
Numera har han växt till sig, och förstår att det finns sätt att skölja ur schampot så man inte får det i ögonen. Han går med på att bada, bara det är hans pappa som sköljer ur schampot på ett speciellt sätt. Och han minns att han tyckte det var skönt förra gången.
I skolan går det dock bra att duscha, tack och lov. Jag tror att de har snålspolande duschar. Han säger i alla fall att duscharna där är okej. Jag får gå dit och titta så vi kan köpa en likadan, men samtidigt så går det alldeles utmärkt att bara bada här hemma. Han är ju rätt liten fortfarande, så han kan få leka med badankor, sälar och båtar några år till om han vill. Det vill jag naturligtvis inte ta ifrån honom, bara för att det kan vara bra att vänja sig vid att duscha också. Och jag tror inte att man kan påverka känslan av en "hård" dusch - bara öva honom att stå ut med det. Och är det verkligen rätt att göra det? Visst kanske praktiskt att klara det, om man är iväg någonstans där det inte finns något alternativ, men man blir lika ren av att bada....
När han var liten hade vi problem att få i honom i badkaret, fastän han älskade att bada när han väl kommit i. Det var som att den känslan var som bortblåst nästa gång han skulle bada. Det spelade ingen roll att vi påminde honom, utan han tog bara fasta på hur obehagligt det var att skölja ur schampot (det sved i ögonen). Det var som att han inte mindes positiva känslor, bara negativa. Vi fick lura honom och säga att han bara behövde tvätta fötterna i badvattnet. När han väl stod där, så sa vi att det var lika bra att tvätta rumpan också eftersom den var smutsig. Då fick vi honom att sätta sig i vattnet några sekunder, och då kände han hur skönt det var och ville bada. Han gick alltid på detta varje gång. "Jag vill bada en liten stund."
Numera har han växt till sig, och förstår att det finns sätt att skölja ur schampot så man inte får det i ögonen. Han går med på att bada, bara det är hans pappa som sköljer ur schampot på ett speciellt sätt. Och han minns att han tyckte det var skönt förra gången.
I skolan går det dock bra att duscha, tack och lov. Jag tror att de har snålspolande duschar. Han säger i alla fall att duscharna där är okej. Jag får gå dit och titta så vi kan köpa en likadan, men samtidigt så går det alldeles utmärkt att bara bada här hemma. Han är ju rätt liten fortfarande, så han kan få leka med badankor, sälar och båtar några år till om han vill. Det vill jag naturligtvis inte ta ifrån honom, bara för att det kan vara bra att vänja sig vid att duscha också. Och jag tror inte att man kan påverka känslan av en "hård" dusch - bara öva honom att stå ut med det. Och är det verkligen rätt att göra det? Visst kanske praktiskt att klara det, om man är iväg någonstans där det inte finns något alternativ, men man blir lika ren av att bada....
fredag 5 november 2010
Matematik och logik
Jag vet inte riktigt hur han gör det. Det är ungefär som att det bara finns där av sig självt. När han var fyra år lät min man honom spela ett barndatorspel - "matteträdet", som jag trodde var alldeles för svårt för honom. Efter 1-2 timmar hade han begripit hur addition fungerar. "Två plus två är samma sak som fyra!" sa han. Jag kunde få honom att svara rätt på svårare tal genom att prata om hans katter. "Om du har 5 katter och 2 till hälsar på - hur många har du då?" och dessutom kunde jag lägga till "Sen springer 3 i väg - hur många har du då kvar" och han kunde svaret på det också.
När han var 4,5 år frågade han "Är 3 + 3 + 3 samma sak som 3 gånger 3?" och han visste blixtsnabbt svaret på "Om jag handlar 2 äpplen till dig varje gång jag åker till affären och åker 4 gånger - hur många äpplen får du då?" Och alla beräkningar tar han helt i huvudet utan att man behöver lägga fram katter eller äpplen så han ser det. Jag har funderat mycket på hur han gör det där. Det är jättekonstigt om han nu har svårt för att skapa sig inre bilder. Jag misstänker att han har väldigt lätt för att hålla två räkningar i huvudet samtidigt, dvs när han räknar ut 7+5 så räknar han "1,2,3,4,5" samtidigt som han räknar "8,9,10,11,12!".
När han var 3,5 år kunde han vilken dag det var i "förrförrgår" bara han visste vilken veckodag det var "idag". Det var helt förbluffande, för han visste svaret nästan lika snabbt som oss vuxna. Och han visste vilken bokstav alla ord började på (men hade naturligtvis svårt att skilja på s, z och c och sche-ljuden). Han har väldigt lätt för att läsa också - tack och lov för det, för det underlättar i skolan när man har koncentrationsproblem. Han går i vanlig skola, men har en resursperson som går bredvid honom och "manar på" honom. Och hans svårigheter ligger i finmotoriken. De små "törstiga" händerna har lite svårt att vara stilla och skriva fina siffror och bokstäver.
Jag hoppas verkligen att han kommer bli intresserad av matematik, för det hade nog kunnat bli hans yrke. Vi vill att han ska ha ett normalt liv och ett jobb, så varför inte jobba med något som han har lätt för? Jag har ännu inte tragglat någon matte med honom - han är ju bara 6 år och då kan det får motsatt effekt, dvs att han tappar intresset. Det måste komma från honom själv. Jag hoppas verkligen att den dagen kommer, för jag kan lära honom så mycket i och med att jag själv läst till civilingenjör.
När han var 4,5 år frågade han "Är 3 + 3 + 3 samma sak som 3 gånger 3?" och han visste blixtsnabbt svaret på "Om jag handlar 2 äpplen till dig varje gång jag åker till affären och åker 4 gånger - hur många äpplen får du då?" Och alla beräkningar tar han helt i huvudet utan att man behöver lägga fram katter eller äpplen så han ser det. Jag har funderat mycket på hur han gör det där. Det är jättekonstigt om han nu har svårt för att skapa sig inre bilder. Jag misstänker att han har väldigt lätt för att hålla två räkningar i huvudet samtidigt, dvs när han räknar ut 7+5 så räknar han "1,2,3,4,5" samtidigt som han räknar "8,9,10,11,12!".
När han var 3,5 år kunde han vilken dag det var i "förrförrgår" bara han visste vilken veckodag det var "idag". Det var helt förbluffande, för han visste svaret nästan lika snabbt som oss vuxna. Och han visste vilken bokstav alla ord började på (men hade naturligtvis svårt att skilja på s, z och c och sche-ljuden). Han har väldigt lätt för att läsa också - tack och lov för det, för det underlättar i skolan när man har koncentrationsproblem. Han går i vanlig skola, men har en resursperson som går bredvid honom och "manar på" honom. Och hans svårigheter ligger i finmotoriken. De små "törstiga" händerna har lite svårt att vara stilla och skriva fina siffror och bokstäver.
Jag hoppas verkligen att han kommer bli intresserad av matematik, för det hade nog kunnat bli hans yrke. Vi vill att han ska ha ett normalt liv och ett jobb, så varför inte jobba med något som han har lätt för? Jag har ännu inte tragglat någon matte med honom - han är ju bara 6 år och då kan det får motsatt effekt, dvs att han tappar intresset. Det måste komma från honom själv. Jag hoppas verkligen att den dagen kommer, för jag kan lära honom så mycket i och med att jag själv läst till civilingenjör.
onsdag 3 november 2010
Det slösar på sekunderna att gå och kissa
Vi har sedan länge haft problem med att M inte vill gå och kissa eftersom det stör leken, och som han själv säger: "slösar på sekunderna". När han är kissnödig blir han extremt ylig, och vi måste tvinga in honom på toa. Och det är långt ifrån alltid som han märker att han är kissnödig och ledsen. Eftersom han har en tendens att försöka dricka sig mätt istället för att äta, händer det rätt ofta på en dag att han blir kissnödig. Med två andra barn under 3 år, är detta givetvis rätt jobbigt. Och han är tung - 23 kilo. Ibland måste jag bära in honom och det sliter på min kropp och mina onda axlar.
I somras så ville han inte gå på toa eftersom han var rädd för att spola ner ett av sina snören (som han viftar med). Det hände nämligen en gång i våras - han tappade ner ett snöre när han kissade innan vi skulle gå till dagis. Jag lovade att jag skulle ta upp det när jag kom hem efter att han lämnat honom och tvätta det, men glömde. Vad tror ni hände när han kom hem från dagis, gick in på samma toa, kissade och spolade? Jo, han såg sitt snöre spolas ner. Nöden är uppfinningarnas moder, så jag lurade i honom att jag kunde trolla och hämta det från toan där uppe. Jag visste nämligen att det låg ett exakt likadant snöre på ovanvåningen. Detta köpte han, men sen kom maken hem och påpekade att M kanske skulle försöka göra om trixet med något annat, så jag berättade sanningen och det blev ett stort trauma istället. Hela sommaren fick vi titta efter snören i toaletten eller säga att vi precis tittat där. Nu äntligen har han släppt det, men inte har det blivit bättre med toalettbesöken.
Men vi jobbar på en lösning, fastän vi i princip har testat det mesta. Det som funkar bäst är att säga: "Nu räknar jag till 10. När jag har sagt 10, så vill jag att din lille rumpa sitter på toalettringen." Å när jag kommer till 10, så sitter oftast den lille rumpan där.
I somras så ville han inte gå på toa eftersom han var rädd för att spola ner ett av sina snören (som han viftar med). Det hände nämligen en gång i våras - han tappade ner ett snöre när han kissade innan vi skulle gå till dagis. Jag lovade att jag skulle ta upp det när jag kom hem efter att han lämnat honom och tvätta det, men glömde. Vad tror ni hände när han kom hem från dagis, gick in på samma toa, kissade och spolade? Jo, han såg sitt snöre spolas ner. Nöden är uppfinningarnas moder, så jag lurade i honom att jag kunde trolla och hämta det från toan där uppe. Jag visste nämligen att det låg ett exakt likadant snöre på ovanvåningen. Detta köpte han, men sen kom maken hem och påpekade att M kanske skulle försöka göra om trixet med något annat, så jag berättade sanningen och det blev ett stort trauma istället. Hela sommaren fick vi titta efter snören i toaletten eller säga att vi precis tittat där. Nu äntligen har han släppt det, men inte har det blivit bättre med toalettbesöken.
Men vi jobbar på en lösning, fastän vi i princip har testat det mesta. Det som funkar bäst är att säga: "Nu räknar jag till 10. När jag har sagt 10, så vill jag att din lille rumpa sitter på toalettringen." Å när jag kommer till 10, så sitter oftast den lille rumpan där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)