Tomatismetoden, Mozarteffekten och AC/DC

För ett tag sedan började maken spela klassisk musik för M vid läggdags. Maken berättade att han tyckte sig se en förbättring hos M. Att M blev lugnare och att kommunikationen flöt på bättre. Jag tänkte att det nog var inbillning, men det är ju inget skadligt med klassisk musik, så jag sa inget. Klart de ska få ha sin stund med klassisk musik!

Sen så fick jag tips om Tomatismetoden (har inget med Tomater att göra ;o) ), och blev intresserad. Det saknas bevis för metodens effekt, och på hemsidan hänvisar de till klinisk erfarenhet. Metoden verkar ha sin grund i den så kallade Mozarteffekten som är väldigt omdiskuterad.

Och här kan ni läsa om att Mozarteffekten nog faktiskt inte finns:
http://www.svd.se/kultur/mannen-bakom-mozarteffekten-dod_7264973.svd
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1012&artikel=1514993

Man skulle kunna sammanfatta resultaten, med att musik kan ha positiv effekt på koncentrationsförmågan, åtminstone tillfälligt. Musiken kan hjälpa till att skärma av störande ljud. Och det behöver inte vara Mozart eller ens klassisk musik. Det går lika bra med Blur eller kanske till och med AC/DC som är Ms favoritband? Låt barnen ha musik i öronen under prov och vid enskilt arbete i skolan!

Jag vill påpeka att jag inte menar att Tomatismetoden är ekvivalent med att lyssna på musik. Om man tittar på metodsidan, så ser man att Tomatismetoden är betydligt mer komplicerad än så. Den innehåller även tal. Men att lyssna på Mozart ingår. Hm....

Jag är naturligt skeptisk mot allt som saknar bevisad effekt, och som kostar en rejäl slant. Men bara för att det är dyrt och obevisat, behöver det inte betyda att metoden inte fungerar. Jag tänker att Tomatismetoden kanske är synterapins motsvarighet för hörselsinnet? Och synterapi tror jag på. Eller så är Tomatismetoden bara ett dyrt sätt att lyssna på musik på, som annars finns gratis på YouTube. Om någon av er läsare har erfarenhet av Tomatismetoden - berätta gärna! Om någon blir nyfiken att testa - googla och läs på noga innan ni lägger en massa pengar på detta. Jag kommer inte att googla mer i nuläget, så jag planerar inte att skriva om detta igen.

Jag kommer inte heller lägga ut pengar på någon ljudträning, men vi kommer fortsätta spela klassisk musik för M och syskonen (när de vill lyssna). Och de får själva upptäcka ljud med elpianot. Det är ju inget skadligt. Det värsta som kan hända, är att de blir musikaliska.... Och kanske får ett specialintressen som M verkar ha fått. :)

Vacker musik som stör

Idag spelade jag Loreena McKennitt för barnen när vi kom hem från skola och dagis. Jag tänkte att det skulle vara nedvarvande för dem. Så funkar ju jag. Neurotypiska jag....

Killarna brukar spela surfplatta tillsammans, när vi kommit hem. Det är perfekt avkoppling för dem och dessutom faktiskt något som de gör tillsammans. Ofta sitter de och tittar, när den andre spelar. Ikväll satt de så tätt, så tätt tillsammans. Jag, som egentligen är emot opedagogiska datorspel, får nog ändå inse att de har en poäng.... I alla fall i den här familjen.

Lillebror ställde sig vid datorn för att titta på musiken. Bilden på skärmen hörde inte ihop med musiken, så han såg något konfunderad ut. M kom ut till köket och bad mig stänga av med motiveringen: "Buumandet stör mig när jag spelar på paddan. Jag bara spelar fel. Jag undrar bara hur trumman ser ut."

Så det vara bara att stänga av musiken. Får man en sån bra förklaring, så får man ge sig. Så himla bra att M uttryckte hur han upplevde det, istället för att bara skrika rätt ut: "Kan du stääääänga aaaav musiken?". Det har varit lite mycket sådana skrik genom åren.

Och M förklarade även för mig att jag kanske hade bränt maten om jag hade hört ett sånt ljud hela tiden.

Han fick mycket beröm för att han förklarade hur han fungerar. Jag förklarade hur jag fungerar Att jag som är neurotypisk kan stänga av sådana ljud om jag vill, t o m hela musiken. Att det är därför jag sätter på musiken, utan att tänka mig för.

Och vi pratade om att det är bra att han berättar sånt här för andra. Även för klasskamrater. Att det är bra att han säger sådana saker som att han har en extra förstärkare i hjärnan med vissa ljud (cello!), så andra förstår honom. (Det är så vi förklarat hans annorlunda perception för honom.)

Nyårsraketer

Jag ligger efter lite, med inläggen nu. Har många i huvudet som inte kommit ner i datorn, så ni får tåla att detta känns lite gammalt. Det handlar om hur vi hade det på nyårsafton.

Som många andra NPF-familjer har vi svårt att upprätthålla våra sociala kontakter. Det beror inte på våra vänner. Åh nej, de är väldigt tålmodiga. Det beror på att vi inte orkar slita oss loss, än mindre bjuda hem folk. Och då främst i tillräckligt god tid, för att de inte ska vara uppbokade med annat. Inför nyårsafton hade vi inget planerat. Ingen fest vi var bjudna till. Vi orkade inte heller riktigt ta tag i det, för det lockar inte att åka iväg med dessa tre barn, natta dem borta och sen slita upp dem och köra hem. Så vi blev jätteglada när några av våra bästa vänner, ett gift par och deras son som är i lillebrors ålder, hörde sig och ville komma hit.

När de kom, hade de med sig ett gäng nyårsraketer. Jag, som en gång var nära att få en i huvudet, kan erkänna att jag är lite kluven till raketer. De är vackra och häftiga, men farliga, smutsar ner naturen och så har ju många människor (autister) och djur problem med höga ljud. Så också M.

Jag var mycket tveksam till om M skulle kunna klara att titta på dem. Men det är lite oförutsägbart. AC/DC på hög volym, så jag får ont i öronen, går jättebra för honom. Så vi pushade M att testa.

Så här skulle det gå till:
* Vi skulle stå på långt håll och närma oss successivt. (Det blev inte riktigt så eftersom det var halt, men vi stod en bit bort.)
* M skulle naturligtvis ha på sig sina hörselkåpor.
* Om han blev rädd skulle han få gå hem med mig direkt.

M var inte helt övertygad om att upplägget skulle funka, utan orolig, så jag fick komma med ett antal logiska argument:
* Har man klarat det i 6 år innan, så brukar man klara år nummer 7 också. (Okej, han hörde förstås inte smällare när han var liten, men jag sa så för att komma åt hans logik.)
* Det värsta som kunde hända var att han fick gå hem direkt och krama mig. Det var väl ändå inte så farligt?

Han "smakade" lite på de argumenten, men de bet inte alls lika bra som:
* Tänk om du missar blåa fyrverkerier. De är kanske så fina, att du tycker att det är den finaste blåa färg du någonsin sett i hela ditt liv. (Han älskar verkligen färgen blått.)

Det argumentet bet verkligen. Det fick hans mungipor att gå uppåt istället för nedåt. Ångesten byttes mot förväntan.

Hur det gick? Jättebra! Han tyckte det var jättehäftigt! Och han växte av att ha klarat av detta. Vilken tur att vi inte gav upp direkt när första oron kom. (Men nästa år ska jag också ha på mig hörselkåpor. Och vi gick till grusplanen på skolan, för att undvika att skrämma grannar.)