Ytterligare ett misslyckande att lägga till högen

Jag: "Vad hände på gympan igår?" (Såg att kläderna inte var använda.)
Lillebror: "Jag vill inte prata om det. Jag blev lite arg...." *Skamsen min*



Ytterligare ett "misslyckande" att lägga till i högen.....

Jag kontaktade resursen och frågade vad som hände. Hon vet inte för hon hade planering då, så jag sms:ade gympaläraren. Får se vad hon svarar. Tanken är att det ska sättas in vikarie då resursen planerar. Verkar vara svårt. Men det är inte okej att det går ut över mitt barn på detta sätt. Det är tydligt att stödet behövs när sånt här händer. Dessutom är de två killar som delar på en resurs.

Som NPF-mamma kan man aldrig vila. Aldrig slå sig till ro. Varje dag måste man kolla att ens barn har det bra och att andra vuxna gör det som de ska. Och man får dessutom konstant ifrågasätta sig själv. Gör jag rätt? Funkar min strategi eller gör den mitt barn illa? Finns det en bättre? Hur mår han egentligen inombords?

Just nu säger han att veckodagarna går ut på att överleva till helgen. Han syftar på tristessen (det är lite för lätt i skolan) och jag vet att han är lite drama queen och oftast har det ganska bra. Men en signal om att han är ansträngd. 

I fredags åkte han hem från skolutflykten för han orkade inte vara kvar. Hade ramlat i geggan och det regnade. Därtill åkt kommunalbuss dit vilket är jobbigt för honom.

Härdsmälta på morgonen

Som jag berättat tidigare så har lillebror det jobbigt i skolan just nu. Han har börjat 4:an och mycket är nytt. Han behöver vila hemma och lite extra kärlek.

Tyvärr somnar han lite sent och det leder till att jag ibland har svårt att väcka honom. (Vi testar nu ökad dos melatonin.) I morse så kom han upp 30 minuter innan skolan började. Vi bor granne med skolan så det är inte omöjligt att hinna även om man inte har mer tid på sig. Men han fastnar i filmer på YouTube och glömmer att äta. Så är det i princip varje morgon. Utan film så äter han inte för han blir för stressad. Så han får titta. Jag går oftast in till honom med jämna mellanrum och påminner honom om att äta. Han blir sur, tycker att jag stör, men tar en tugga. I morse sa jag åt honom att stänga av datorn 8.20 eftersom skolan började 8.30. Han har en tidstavla med lysdioder och en digital klocka, men det hjälper inte om inte han vill.... När klockan var 8.25 så hade han inte stängt av och frukosthamburgaren var bara halväten. Han ville då titta på en film som var 10 minuter. Där kände jag att gränsen var nådd. Jag kan inte gå med på att han ska se film efter att det ringt in. Oavsett hur trött han är osv. Det är en sak om man är sen med maten, kläderna eller fastnar på toan, men man får inte planera för att vara sen till lektionen för att man vill se klart en film. Det är liksom inte förhandlingsbart. Gränssättning funkar rätt uselt på lillebror, men han måste trots allt ha en del gränser han med.....

Jag drog ut sladden till nätverket. Och som ni säkert anar så blev det totalt kaos av detta. Han skrek och skrek och sa sig vara stressad och ha ont i bröstet eftersom ha inte fick se klart video. La sig ner på golvet och gallskrek. Jag vaktade så han inte skulle ploppa i sladden igen och det gjorde så klart saken värre, men jag stod lugnt på mig. Sa åt honom att klä på sig. Då blev han arg och boxade på mig. Inte hårt men det kändes. Tur att han bara är 10 år och inte kan slåss. Jag tål det. Även om jag inte heller kan slåss (eller tänker slåss med mitt barn för den delen) så har jag spelat mycket bollsport så jag har koll på kroppen och kan undvika många slag och parera dem. Men han fick nog totalt in 10 boxar, ett bett och två sparkar på mig, varav ett slag på mina glasögon som flög iväg. Jag var själv förvånad över att jag inte blev arg utan behöll lugnet. Tyvärr så hjälpte inte det. Han blev självdestruktiv och skulle gå ut i trädgården och klättra upp på något för att hota att hoppa ner.

"Det är ingen mening att gå till skolan för det är för lätt och jag lär mig inget och det slösar på min energi, så det är ingen mening att jag lever."

Det är tur han inte vet hur man gör.... Jag tror inte att han skulle hoppa - han är lite drama queen - och det finns inget på så hög höjd i vår trädgård men jag kunde så klart inte chansa. Så jag fick tyvärr hålla fast honom några sekunder. Och som vanligt så tolkar han fel och tycker att man göra honom illa.

"Nej, jag vill inte dö på något oskönt sätt. Jag vill dö på något snabbt sätt." sa han på fullt allvar till mig då. Han trodde verkligen att jag ville göra honom illa. Jag förklarade att alla sätt att dö på gör ont (så testa inte!) och att jag absolut inte tänkte skada honom. Lille gubben, så förvirrad han är i det läget. Tur jag är starkare och att jag kan få honom att lugna sig. Tur att mamma-kärleken segrar.

Han öppnade upp och sa några saker som är jobbiga i skolan. Så jag lovade att följa med honom och prata med resursen om han lugnade sig. Jag tröstade honom, kramade, lyssnade på honom och såg till att han gick ner i affekt.


Jag kan inte säga att jag tycker att det var en lyckad morgon eller att gränssättning funkar på honom som metod. Jag gissar att han inte lärde sig så mycket på det. Men vad har jag för alternativ? Alternativet jag har är att låta honom bestämma när han ska stänga av datorn och gå till skolan. Och det är alldeles för mycket ansvar för en 10-åring.

Ikväll har han dock godkänt mig som vän i Roblox så det går kanske framåt ändå i vår relation? Förresten så visade han mig ikväll hur man kan döda sig själv i Roblox om man är på fel ställe och komma till något bättre. Jag är inte så säker på att detta är bra att lära barn.....

Vänner i Roblox

Som jag skrivit om tidigare så har vi problem med att lillebror inte klarar pluttens bebisljud. Lillebror skriker att vi ska få tyst på plutten och smäller också mycket i dörrar. Det hela är väldigt stressande för oss allihopa och behöver få ett slut. Tack och lov har vi inte öppnat upp för öppen planlösning utan plutten och jag kan stänga in oss i köket. Det dämpar ljuden rätt mycket man inte helt. Trots att lillebror sitter med stängd dörr på ovanvåningen med hörselkåpor kan han reagera på pluttens ljud.

Jag tyckte jag fick en snilleblixt när jag kom på att vi kan chatta med varandra i Roblox och skaffade raskt ett konto och skickade honom en vänförfrågan. Men den nobbades. Han ville ha spelet ifred med sina vänner. Klart att man får respektera det. Men eftersom jag såg poänger med det så erbjöd jag en muta: 400 robux (valutan i spelet) för att testa att vara vänner i en vecka. Om han inte gillade det så fick han sen ta bort mig. Poängen är givetvis att han på en vecka ska se fördelarna med det och vilja ha mig som vän. Men inte ens det ville han. Så jag gav upp det.

Maken och jag har precis börjat på KOMET-kursen som går i vårt skolområde. Det är en kurs som riktar sig till föräldrar som vill få bättre psykologiskt klimat hemma och förbättra relationen till sina barn och den är inte riktad till föräldrar till barn med NPF specifikt. Men det skadar ändå inte tänkte jag. Kursen går på skolan som vi bor granne med, så det är mycket smidigt. Veckans läxa är att införa en speciell stund, ca 15 minuter, med ett barn. En tid som bara är till för umgänge. Lillebror är svår där för han vill helst bara vara ifred och spela datorspel.

Så i helgen var jag ensam med barnen eftersom maken var på en tävling. Framåt lördagen så kände sig lillebror ensam och krävde tid med mig. Jag fick helt enkelt låta lillasyster passa plutten (i lekhagen) en stund. Inte mycket annat att göra eftersom lillebror hade tappat livsgnistan lite grann och var ledsen. Jag fick en lång och detaljerad visning av hans datorspel som han byggt i Roblox. Han visade och förklarade nog i minst 20 minuter. Berättade att det tagit honom 5 dagar att göra detta spel. Så nöjd han var. Och jag ställde givetvis intresserade frågor som visade att jag lyssnade och inte bara hummade. Och han visade vad det kostar att prenumerera på tilläggen. Kanske något att önska sig i julklapp?

Vår kontakt har blivit bättre sen dess. I morse visade han mig ett roligt Youtube-klipp.

När han skulle gå så berättade han att han bara hade två som hade "like-at" hans spel, en kompis och så M.


"Om vi hade varit vänner hade jag kört likes på alla dina spel." sa jag lugnt.

"Okejdå, vi kan väl testa. Men jag vill inte att vi ska chatta. Å jag vill ha robux."

"Du får robux som jag lovat eller så pratar jag med pappa om en prenumeration. Och så chattar vi med varandra så lite som möjligt. Typ hamburgaren är klar, eller att jag ska få tyst på lillebror (så slipper du går ner). Om du inte gillar det efter en vecka kan du ta bort mig som vän."

Känner mig rätt pedagogisk just nu. Trött som ett ägg. Men pedagogisk. :)