Jag har länkat till det Linda Grann skrivit tidigare. Under nio dagar, ger hon nio konkreta tips på Pedagog Malmös sida. Jag länkar eftersom jag tycker att de förtjänar att spridas långt utanför Malmö.
Nedan kommer de 4 första. Även om ni inte är pedagoger, så kan dessa tips hjälpa er att komma på vad era barn behöver i skolan. Själv så insåg jag, att lillebror ska ha tillåtelse att ha keps även inomhus.
Nr 1
Autismpedagogik en vinst för alla
Nr 2
Anpassa miljön i klassrummet
Nr 3
Miljön på skolan
Nr 4
Struktur och tydliggörande pedagogik
Och detta är också läsvärt:
Om att titta i ögonen
Hennes hemsida
http://www.jenglacoaching.se/
Och titta gärna under min blogglista, om ni inte redan gjort det. Samtliga bloggar önskar jag att jag hann läsa från början till slut. De är bra! (Och så är två mina egna.) Och jag länkar inte dem, eftersom de redan finns där. (Lindas inlägg, kan jag tyvärr inte lägga in där.)
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
torsdag 30 augusti 2012
Linda Grann ger tips
Etiketter:
Dagis,
Hjälpmedel,
Länktips,
Skola,
Tydlighet
Lagar man skräpmat får man skylla sig själv, eller?
Är det så att föräldrar som ger sina barn skräpat, skapar autism och ADHD hos sin barn? De kanske till och med får skylla sig själva? De är kanske korkat "white trash" allihopa, som helt enkelt bara borde skärpa sig? Som bara är lata. (Nu provocerar jag lite, så sluta inte läsa.... Det är bara det, att jag sett liknande kommentarer på olika forum, vilket gör mig arg. Kommentarer av typen: "Om ADHD ens finns.")
Nej, jag tror verkligen inte det. Jag tror snarare att det hänger ihop på ett annat sätt: Barn som har NPF, har ofta en eller två föräldrar med NPF, eftersom det är ärftligt. Det sägs att 80-90% av barnen har släktingar med liknande drag. Eftersom matlagning är svårt för många vuxna med NPF, och barn med NPF kräver extra mycket av föräldrarna, händer det oftare att dessa föräldrar "fuskar" med matlagningen. Och så förstärks NPF-symptomen för vissa barn. Det blir kanske en ond cirkel? Barnen mår sämre och föräldrarna tvingas ta ännu fler genvägar i köket, och i allmänhet. Jag har själv tvingats till det. Man måste helt enkelt fixa fram mat på bordet, till sina hungriga barn. Skräpmat innehållande socker och allsköns massa tillsatser, är betydligt bättre än ingen mat alls, när blodsockret är på väg ner.
Det som gjorde, att jag kunde bryta vår onda cirkel, var att jag blev av med jobbet. Hela sitet där jag jobbade, stängdes ner. Först skulle jag lämna över mina arbetsuppgifter, vilket innebar mindre jobb. Därefter blev jag arbetsbefriad. Jag hade möjlighet att läsa på och hitta alternativ. Ett utrymme i både tid och ork, fanns helt plötsligt. Och glöm nu inte att jag är neurotypisk. Jag har inga svårigheter med att laga mat.
Jag kan dessutom berätta lite om mig själv, för den som googlar in här. Jag har motsvarande 6 års högskolestudier. Akademiker alltså. Är civilingenjör i Teknisk Fysik och har jobbat under 10 år med att räkna fram resultat till kliniska prövningar, som statistiker på ett läkemedelsbolag. Maken är förresten också högskoleutbildad. Han är nätverkstekniker. (Inte för att jag tycker att vi är bättre, än någon annan människa för det. Men så ni vet: Vi akademiker-NPF-föräldrar finns också!)
Och så vill jag berätta om Ms tre första år i livet, då han var ensambarn. Då vi var "fler föräldrar än barn" i familjen, och jag hade möjlighet att läsa på, precis som de flesta andra förstagångsmammor. Jag läste på noga om kosten och allt annat, och lärde mig att man helst skulle vänta lite med (platt-)TV, mjölk och socker. Så blev det! Ingen TV. Och mjölken tog vi det lugnt med, eftersom M hade haft kolik, men blev bättre när jag slutade äta mjölkprodukter. (När jag ammade.)
Och M fick inte äta något innehållande strösocker under sina första 2,5 år i livet. Vissa tyckte kanske att jag var lite rabiat. Jag minns att jag blev upprörd när jag fått veta att en dagisfröken matat honom med russin, när han var 2,5 år. Totalt onödigt, tänkte jag då.
Och han har ätit otroligt varierat. Inte sämre än "vanliga" barn, så länge man inte blandade maten för mycket. Faktiskt! (Jag vet hur ovanligt det är bland barn med autism.) Han fick lax och älskade grönsaker. Redan då, fick vi gömma undan grönsakerna, för att han inte skulle äta upp det som var tänkt till hela familjen. Jag minns att jag lagade 30 burkar med hemlagad köttbryta och frös in. Som han inte gillade, så jag fick slänga allihopa. Så nog har vi lagat riktig mat till honom också, förutom de där barnmatsburkarna som han fick, liksom de flesta andra barn på den tiden.
Däremot har han sedan ett halvårs ålder, fått mat med gluten i: Gröt och pasta, som de flesta andra barn. Han har verkligen älskat pasta och grova knäckebröd. Men skulle ge dem pulvergröt och välling, för järnet och vitaminerna, på den tiden.
Likväl hade han tidigt många NPF-symptom.
* Började prata extremt tidigt: Vid 8 månaders ålder. När han var 16 månader pratade han i små meningar. Och det fanns ingen hejd på dem. Han pratade non-stop. Han var överaktiv i sinnet redan då. Och var smart för sin ålder. "Lilla professorn" kallade dagisfröknarna honom kärleksfullt, när han inte hörde.
* Och när han började krypa så märktes det tydligt att han hade koordinations- och motorikproblem. "Låt honom slå sig. Annars lär han sig inget." sa folk till oss. Men vi lyssnade inte på det, för vi visste att han inte lärde sig av att dunka huvudet i golvet, varje gång han stannade.
* Och redan som 2-åring viftade han med saker, dvs hade tics. Varje gång jag hämtade honom ute på dagis, viftade han med en pinne.
* Han var även repetitiv och en orolig själ.
* Ville inte vara med och leka på dagis.
* Hade svårt för ansiktsuttryck redan då. Kände igen mig på håret och glasögonen. Det vet jag, för det var ett trauma för honom, om jag hämtade på dagis och hade linser på mig istället för glasögon.
Och allt detta, alltså innan han hade fått mat med strösocker i. Inget godis, inga kakor och ingen läsk. Men alltså barnmatsburkar, färdiggröt, pasta, knäckebröd, hemlagad mat inklusive kött, fisk och mycket grönsaker.
Ja, naturligtvis är M bara ett barn. Det säger ju inget om NPF-barnen i Sverige och vilken kost de får, eller? Jag känner i och för sig ett antal NPF-föräldrar, som är akademiker och försöker laga bra mat. Det bor ju mest akademiker här i Lund. Så jag vet vad jag tror.
Ja, i vilket fall är det ändå inte rätt självklart, att alla föräldrar vill sina barns bästa? Att de allra flesta gör så gott de kan. Att skuldbelägga oss NPF-föräldrar hjälper ju ingen. Så sluta genast med det, ni som gör det! Det blir sten på börda. Hjälp oss istället! Och lyssna! (Kanske lär du dig något.)
Nej, jag tror verkligen inte det. Jag tror snarare att det hänger ihop på ett annat sätt: Barn som har NPF, har ofta en eller två föräldrar med NPF, eftersom det är ärftligt. Det sägs att 80-90% av barnen har släktingar med liknande drag. Eftersom matlagning är svårt för många vuxna med NPF, och barn med NPF kräver extra mycket av föräldrarna, händer det oftare att dessa föräldrar "fuskar" med matlagningen. Och så förstärks NPF-symptomen för vissa barn. Det blir kanske en ond cirkel? Barnen mår sämre och föräldrarna tvingas ta ännu fler genvägar i köket, och i allmänhet. Jag har själv tvingats till det. Man måste helt enkelt fixa fram mat på bordet, till sina hungriga barn. Skräpmat innehållande socker och allsköns massa tillsatser, är betydligt bättre än ingen mat alls, när blodsockret är på väg ner.
Det som gjorde, att jag kunde bryta vår onda cirkel, var att jag blev av med jobbet. Hela sitet där jag jobbade, stängdes ner. Först skulle jag lämna över mina arbetsuppgifter, vilket innebar mindre jobb. Därefter blev jag arbetsbefriad. Jag hade möjlighet att läsa på och hitta alternativ. Ett utrymme i både tid och ork, fanns helt plötsligt. Och glöm nu inte att jag är neurotypisk. Jag har inga svårigheter med att laga mat.
Jag kan dessutom berätta lite om mig själv, för den som googlar in här. Jag har motsvarande 6 års högskolestudier. Akademiker alltså. Är civilingenjör i Teknisk Fysik och har jobbat under 10 år med att räkna fram resultat till kliniska prövningar, som statistiker på ett läkemedelsbolag. Maken är förresten också högskoleutbildad. Han är nätverkstekniker. (Inte för att jag tycker att vi är bättre, än någon annan människa för det. Men så ni vet: Vi akademiker-NPF-föräldrar finns också!)
Och så vill jag berätta om Ms tre första år i livet, då han var ensambarn. Då vi var "fler föräldrar än barn" i familjen, och jag hade möjlighet att läsa på, precis som de flesta andra förstagångsmammor. Jag läste på noga om kosten och allt annat, och lärde mig att man helst skulle vänta lite med (platt-)TV, mjölk och socker. Så blev det! Ingen TV. Och mjölken tog vi det lugnt med, eftersom M hade haft kolik, men blev bättre när jag slutade äta mjölkprodukter. (När jag ammade.)
Och M fick inte äta något innehållande strösocker under sina första 2,5 år i livet. Vissa tyckte kanske att jag var lite rabiat. Jag minns att jag blev upprörd när jag fått veta att en dagisfröken matat honom med russin, när han var 2,5 år. Totalt onödigt, tänkte jag då.
Och han har ätit otroligt varierat. Inte sämre än "vanliga" barn, så länge man inte blandade maten för mycket. Faktiskt! (Jag vet hur ovanligt det är bland barn med autism.) Han fick lax och älskade grönsaker. Redan då, fick vi gömma undan grönsakerna, för att han inte skulle äta upp det som var tänkt till hela familjen. Jag minns att jag lagade 30 burkar med hemlagad köttbryta och frös in. Som han inte gillade, så jag fick slänga allihopa. Så nog har vi lagat riktig mat till honom också, förutom de där barnmatsburkarna som han fick, liksom de flesta andra barn på den tiden.
Däremot har han sedan ett halvårs ålder, fått mat med gluten i: Gröt och pasta, som de flesta andra barn. Han har verkligen älskat pasta och grova knäckebröd. Men skulle ge dem pulvergröt och välling, för järnet och vitaminerna, på den tiden.
Likväl hade han tidigt många NPF-symptom.
* Började prata extremt tidigt: Vid 8 månaders ålder. När han var 16 månader pratade han i små meningar. Och det fanns ingen hejd på dem. Han pratade non-stop. Han var överaktiv i sinnet redan då. Och var smart för sin ålder. "Lilla professorn" kallade dagisfröknarna honom kärleksfullt, när han inte hörde.
* Och när han började krypa så märktes det tydligt att han hade koordinations- och motorikproblem. "Låt honom slå sig. Annars lär han sig inget." sa folk till oss. Men vi lyssnade inte på det, för vi visste att han inte lärde sig av att dunka huvudet i golvet, varje gång han stannade.
* Och redan som 2-åring viftade han med saker, dvs hade tics. Varje gång jag hämtade honom ute på dagis, viftade han med en pinne.
* Han var även repetitiv och en orolig själ.
* Ville inte vara med och leka på dagis.
* Hade svårt för ansiktsuttryck redan då. Kände igen mig på håret och glasögonen. Det vet jag, för det var ett trauma för honom, om jag hämtade på dagis och hade linser på mig istället för glasögon.
Och allt detta, alltså innan han hade fått mat med strösocker i. Inget godis, inga kakor och ingen läsk. Men alltså barnmatsburkar, färdiggröt, pasta, knäckebröd, hemlagad mat inklusive kött, fisk och mycket grönsaker.
Ja, naturligtvis är M bara ett barn. Det säger ju inget om NPF-barnen i Sverige och vilken kost de får, eller? Jag känner i och för sig ett antal NPF-föräldrar, som är akademiker och försöker laga bra mat. Det bor ju mest akademiker här i Lund. Så jag vet vad jag tror.
Ja, i vilket fall är det ändå inte rätt självklart, att alla föräldrar vill sina barns bästa? Att de allra flesta gör så gott de kan. Att skuldbelägga oss NPF-föräldrar hjälper ju ingen. Så sluta genast med det, ni som gör det! Det blir sten på börda. Hjälp oss istället! Och lyssna! (Kanske lär du dig något.)
onsdag 29 augusti 2012
Kan rätt kost ersätta ADHD-medicin?
Jag vet inte faktiskt. Vi har ju aldrig medicinerat M. Den enda erfarenhet vi har av ADHD-medicin är den enda dos M fick under ADHD-utredningen. Jag vet jättemånga vuxna som är nöjda med medicinen, både för egen och sina barns del. Och säger att den är räddningen. Utan medicinen funkar ingenting. Vissa kan till och med få självmordstankar utan. Rätt många som står på medicin har testat att vara utan. Om inte annat för att medicinen inte är beroendeframkallande. De har helt enkelt glömt att ta sin medicin, och då har det blivit kaos.
Andra sidan, så har vi fått stor effekt med rätt kost. Så stor att vi valt att avvakta med medicin för Ms del. Enligt forskarna kan vissa få lika stor effekt med omega-3, som med Ritalin. (Googla det!) Och jag vill påpeka att vi själva långt tidigare sett effekt av omega-3, som vi gett M sen han var rätt liten. Men den stora effekten kom när vi tog bort gluten. Och möjligtvis när vi slutade ge honom chips med växtoljor med höga doser av omega-6, som konkurrerar med omega-3. Som ni ser i tidningen, säger Ms psykiater att många barn förbättras med glutenfri kost. Dock inte alla! Viktigt att komma ihåg: Alla förbättras inte.
Och det tar tid innan man ser effekt, om man ser den. På lillebror såg vi effekt redan efter 2-3 veckor. Med M tog det flera månader, ca 3-4 månader, innan vi vågade tro på att det var en effekt. Därefter var det ingen tvekan. Det finns undersökningar som tyder på att det tar minst ett halvår, innan man ser effekt. Jag tror det är för att det tar tid för tarmen att läka.
Jag skulle därför inte råda någon att sluta med medicinen DIREKT och byta till glutenfri kost. Om medicin, vågar jag inte ge er några råd, mer än att diskutera detta med er läkare och inte göra något på eget bevåg. Och att vänta några månader med strikt glutenfri kost, innan ni ens börjar fundera på om någon medicin ska sättas ut. Men berätta absolut för er läkare INNAN, att ni tänker lägga om kosten. Vem vet - det kanske påverkar dosen på något sätt?
Och kanske behöver inte det ena utesluta det andra? Och det är förmodligen individuellt, vilket man mår bäst av. Det finns kanske de som kommer må prima av glutenfri kost plus medicin? Jag har tyvärr inga svar som ni förstår, men känner att jag måste varna er, för att laborera med detta själv. Det är ju väldigt tråkigt om en enda av er, tolkar mig fel och mår dåligt på grund av detta.
Berätta gärna om era erfarenheter nedan, om ni har några! Det kommer hjälpa andra!
Andra sidan, så har vi fått stor effekt med rätt kost. Så stor att vi valt att avvakta med medicin för Ms del. Enligt forskarna kan vissa få lika stor effekt med omega-3, som med Ritalin. (Googla det!) Och jag vill påpeka att vi själva långt tidigare sett effekt av omega-3, som vi gett M sen han var rätt liten. Men den stora effekten kom när vi tog bort gluten. Och möjligtvis när vi slutade ge honom chips med växtoljor med höga doser av omega-6, som konkurrerar med omega-3. Som ni ser i tidningen, säger Ms psykiater att många barn förbättras med glutenfri kost. Dock inte alla! Viktigt att komma ihåg: Alla förbättras inte.
Och det tar tid innan man ser effekt, om man ser den. På lillebror såg vi effekt redan efter 2-3 veckor. Med M tog det flera månader, ca 3-4 månader, innan vi vågade tro på att det var en effekt. Därefter var det ingen tvekan. Det finns undersökningar som tyder på att det tar minst ett halvår, innan man ser effekt. Jag tror det är för att det tar tid för tarmen att läka.
Jag skulle därför inte råda någon att sluta med medicinen DIREKT och byta till glutenfri kost. Om medicin, vågar jag inte ge er några råd, mer än att diskutera detta med er läkare och inte göra något på eget bevåg. Och att vänta några månader med strikt glutenfri kost, innan ni ens börjar fundera på om någon medicin ska sättas ut. Men berätta absolut för er läkare INNAN, att ni tänker lägga om kosten. Vem vet - det kanske påverkar dosen på något sätt?
Och kanske behöver inte det ena utesluta det andra? Och det är förmodligen individuellt, vilket man mår bäst av. Det finns kanske de som kommer må prima av glutenfri kost plus medicin? Jag har tyvärr inga svar som ni förstår, men känner att jag måste varna er, för att laborera med detta själv. Det är ju väldigt tråkigt om en enda av er, tolkar mig fel och mår dåligt på grund av detta.
Berätta gärna om era erfarenheter nedan, om ni har några! Det kommer hjälpa andra!
tisdag 28 augusti 2012
Fjanterier i skolan
Ms resurs och jag har bra kommunikation. Hon sms:ar mig om det är något hon undrar. Jag har absolut inget emot det, tvärt om. Jag är ju tillgänglig, så ingen mening med att hon "stångar sig blodig", och han mår dåligt.
Idag sms:ade hon mig att M hade haft en dålig dag. Det var precis när skolan var slut. Han hade bara tramsat mest hela dagen, och hon bad om tips på vad det kunde bero på och vad hon kunde göra åt det. Hon tyckte själv att hon hade gjort alla rätt: Han hade ätit bra, varit på toa, druckit osv. Och förhållandena hade varit optimala. De hade varit ensamma i ett tyst rum. Han hade haft sin kartongbit som hjälper honom, så han bara ser en mening i taget. Vi beslöt att de skulle gå till mellis, sen skulle hon höra av sig.
Det han hade gjort, så fort han skulle göra en uppgift, var låtsats-nyst. Sagt "Aaa-tjo" och kastat huvudet och flinat. Samt klappat i händerna och tittat i taket. Och han hade inte alls läst bra. Inte velat försöka knappt, och gissat fel på orden. Den först stavelsen hade han fixat, men resten hade han gissat fel på.
Jag funderade på vad det kunde bero på. Hade han möjligtvis vocala tics nu (aaa-tjo)? Han har ju sovit dåligt enda sen skolan började, så kanske var han bara trött? Eller hade han faktiskt glömt hur man läser? Sommaren har ju varit intensiv och läsning och mycket annat, har bara inte kunnat prioriteras. Men skumt, eftersom avlösaren hade läst med honom i söndags, och hon hade inte märkt någon skillnad mot i våras.
Jag gick till skolan direkt efter mellis. Där möttes jag av en fjantig och ofokuserad M. Han ville mest springa runt och vifta. Okej, han var lite trött, men jag kände på mig att det var något mer. Visst var det frestande att ta hem honom, och bara låta honom få vila och ticsa av sig. Men han är inte dum. Han hade fattat direkt: Flamsar man i skolan, så får man gå hem tidigare. Inte bra!
Så resursen och jag bestämde att han skulle gå hem och läsa lite med mig. OM jag uppfattade att han faktiskt hade glömt hur man läser, så skulle han få lite extra lästräning i skolan av "läs-pedagogen". Det var inte alls poppis... Åh, nej nu kunde han plötsligt läsa. Sa han.
Vi kom hem, och jag tog fram en av hans lättlästa favorit-katt-böcker; "Misse med de blå ögonen". Först gjorde han om exakt samma sak som i skolan. "Aaa-tjo!" *Fniss, fniss* Jag fattade precis vad resursen menade. Jag påminde M om vad som gällde. Antingen så visade han att han kan läsa, eller så fick det bli extra lästräning. Magi! Nu flöt orden på i samma takt som i våras....
Han ville alltså bara testa om han kunde slippa, på detta sätt. Unge herrn har blivit lite bekväm över sommaren, då han inte behövt anstränga sig så särskilt mycket. Han lovade genast att anstränga sig och göra sitt bästa imorgon.
Barn är ju olika, men med M, så går det inte att släppa en sån här sak en millimeter. Han fick veta, att det kommer bli lästräning varje eftermiddag med mig, istället för lek på fritids, om han fjantar i skolan. Det är inget straff, utan en naturlig konsekvens av fjantet. Man måste ju komma ikapp och lära sig, om man vill bli vindkraftsverks-konstruktör.....
Han fick följande tidslinje (klicka på bilden, så blir den större):
Han noterade själv.
"Fjanta + lek finns inte!"
Och han valde nummer 1.
Idag sms:ade hon mig att M hade haft en dålig dag. Det var precis när skolan var slut. Han hade bara tramsat mest hela dagen, och hon bad om tips på vad det kunde bero på och vad hon kunde göra åt det. Hon tyckte själv att hon hade gjort alla rätt: Han hade ätit bra, varit på toa, druckit osv. Och förhållandena hade varit optimala. De hade varit ensamma i ett tyst rum. Han hade haft sin kartongbit som hjälper honom, så han bara ser en mening i taget. Vi beslöt att de skulle gå till mellis, sen skulle hon höra av sig.
Det han hade gjort, så fort han skulle göra en uppgift, var låtsats-nyst. Sagt "Aaa-tjo" och kastat huvudet och flinat. Samt klappat i händerna och tittat i taket. Och han hade inte alls läst bra. Inte velat försöka knappt, och gissat fel på orden. Den först stavelsen hade han fixat, men resten hade han gissat fel på.
Jag funderade på vad det kunde bero på. Hade han möjligtvis vocala tics nu (aaa-tjo)? Han har ju sovit dåligt enda sen skolan började, så kanske var han bara trött? Eller hade han faktiskt glömt hur man läser? Sommaren har ju varit intensiv och läsning och mycket annat, har bara inte kunnat prioriteras. Men skumt, eftersom avlösaren hade läst med honom i söndags, och hon hade inte märkt någon skillnad mot i våras.
Jag gick till skolan direkt efter mellis. Där möttes jag av en fjantig och ofokuserad M. Han ville mest springa runt och vifta. Okej, han var lite trött, men jag kände på mig att det var något mer. Visst var det frestande att ta hem honom, och bara låta honom få vila och ticsa av sig. Men han är inte dum. Han hade fattat direkt: Flamsar man i skolan, så får man gå hem tidigare. Inte bra!
Så resursen och jag bestämde att han skulle gå hem och läsa lite med mig. OM jag uppfattade att han faktiskt hade glömt hur man läser, så skulle han få lite extra lästräning i skolan av "läs-pedagogen". Det var inte alls poppis... Åh, nej nu kunde han plötsligt läsa. Sa han.
Vi kom hem, och jag tog fram en av hans lättlästa favorit-katt-böcker; "Misse med de blå ögonen". Först gjorde han om exakt samma sak som i skolan. "Aaa-tjo!" *Fniss, fniss* Jag fattade precis vad resursen menade. Jag påminde M om vad som gällde. Antingen så visade han att han kan läsa, eller så fick det bli extra lästräning. Magi! Nu flöt orden på i samma takt som i våras....
Han ville alltså bara testa om han kunde slippa, på detta sätt. Unge herrn har blivit lite bekväm över sommaren, då han inte behövt anstränga sig så särskilt mycket. Han lovade genast att anstränga sig och göra sitt bästa imorgon.
Barn är ju olika, men med M, så går det inte att släppa en sån här sak en millimeter. Han fick veta, att det kommer bli lästräning varje eftermiddag med mig, istället för lek på fritids, om han fjantar i skolan. Det är inget straff, utan en naturlig konsekvens av fjantet. Man måste ju komma ikapp och lära sig, om man vill bli vindkraftsverks-konstruktör.....
Han fick följande tidslinje (klicka på bilden, så blir den större):
Han noterade själv.
"Fjanta + lek finns inte!"
Och han valde nummer 1.
Länk från The New York Times
Jag bara måste länka denna artikel till er, om senaste forskningen om kopplingen mellan autism och immunförsvaret, speciellt hos (den gravida) modern. Det som nämns är bland annat bakterier, gluten, parasiter, allergier, autoimmuna sjukdomar.
http://www.nytimes.com/2012/08/26/opinion/sunday/immune-disorders-and-autism.html?_r=1&pagewanted=all&src=ISMR_AP_LO_MST_FB
http://www.nytimes.com/2012/08/26/opinion/sunday/immune-disorders-and-autism.html?_r=1&pagewanted=all&src=ISMR_AP_LO_MST_FB
måndag 27 augusti 2012
Matlagning inte så enkelt vid NPF
En av farhågorna jag har med reportaget som gjordes i Mat och Hälsa om vår familj, är att folk nu ska dra den felaktiga slutsatsen:
"Alla med NPF borde testa att lägga om kosten. Gör man inte det, så får man skylla sig själv."
Därför vill jag nu beskriva för er hur komplex matlagning egentligen är, utan att vi tänker på det. Och hur svårt det kan vara om man har NPF. Därmed inte sagt att det är svårt för alla med NPF. De är ju, liksom vi neurotypiska, individer. Och många har den suveräna förmågan till hyperkoncentration, dvs då de kan koncentrera sig så ofantligt bra på något som intresserar dem, att de blir duktiga på detta. Jag vet personer med NPF, som är mycket bra på att laga mat. Men de är ganska få, och förklaringen är då att matlagning är deras specialintresse. Betydligt fler är de som föredrar halvfabrikat, snabbmat och mackor. Och bara för att vissa klarar detta, tack vare ett specialintresse, så betyder det absolut inte att "alla kan bara de vill tillräckligt mycket". Du kan inte tvinga dig själv att tycka att något är kul. I alla fall inte till den grad som behövs här.
Jag tänkte lista NPF-egenskaper som kan ställa till det för en i köket, i punktform. Därmed inte sagt att allt stämmer på alla.
Jag tänker även använda ett exempel, på gluten-, socker, mjölk- och E-nummerfri mat som jag själv lagar: Panerad fisk av torskblock, klyftpotatis och hemlagad majonäs (eftersom vi vill ha kokosolja till allt, och ingen skadlig olja med för mycket omega-6), och skära upp lite grönsaker.
Dåligt arbetsminne
Ger svårigheter att planera och tänka i förväg. Först och främst måste vi ha handlat hem maten. Har vi majsmjöl och glutenfritt ströbröd hemma? Var i skåpet finns den i sådana fall. Människor med NPF måste ofta titta igenom hela skåpet, eftersom de inte minns sin egen ordning, eller var de ställde kartongen sist de använde den. Samma procedur för alla matvaror som ingår, på mer eller mindre lätthittade ställen..... Och om något tog slut förra gången man använde det, får man hoppas att man hållt det i minnet och skrivit ner det på en inköpslista. Och när det var dags att handla, hittat den där listan.... Annars är risken stor att en eller flera ingredienser saknas. Åka till affären och kompletteringshandla först, kanske?
Och man måste ha tagit ut torskblocken några timmar innan så de fått tina och blir lätta att dela.
Man har också svårt att tänka i flera steg, det vill säga det är svårare att tänka i förväg på alla moment som ska göras härnäst. Panera fisk t ex: Först tina den som sagt, eventuellt dela den, sen rulla i mjöl, sen i ägg, sen i skorpmjöl. Var ska allt få plats i köket? I vilken ordning tar man bitarna? Därefter lägga upp dem, på en plåt eller i en stekpanna. Se till att allt får plats. Sen tillräckligt med fett på varje bit, och peppra.
Man har svårare att komma ihåg allt man har på spisen. T ex är det svårare att komma ihåg att man har potatisen i ugnen medan man steker fisken. Det blir lätt att man glömmer att röra i dem. Och det är svårt att göra en sås samtidigt. Och potatisklyftorna ska ju egentligen förkokas i 5 minuter.....
Dåligt arbetsminne gör det även svårt att läsa recept. Först kommer en lista på ingredienserna. Därefter hur man gör. Instruktioner som "Blanda allt utom...", gör att man måste hoppa med blicken och memorera flera saker som ska blandas. Människor med NPF behöver oftast en eller få instruktioner i taget. Och en parentes: Bokstavstolkar man blir det ytterligare svårt med recept. Vilka ingredienser är de "torra ingredienserna"? Hur mycket är "en skvätt"?
Och räckte arbetsminnet för att komma ihåg grönsakerna?
Svårt att hitta i köket, eftersom alla intryck "trillar på en"
Förutom ingredienser, måste man leta rätt på kastruller, bestick och allt annat man behöver. Kastruller, stekpannor, potatisskalare, stekspadar, har en tendens att ligga på lite olika ställen. Och under andra saker. Och man måste ha kommit ihåg att leta upp dem, i god tid innan de behövs. Det är skitstörigt att leta efter stekspaden, medan fisken bränns. Eller grytlapparna, när potatisen måste ut.
Dålig tidsuppfattning
När ska man egentligen sätta in potatisen i ugnen för att den ska bli klar samtidigt som fisken? Och hur lång tid tar det att göra majonäsen? Ska man göra den innan eller efteråt?
Svårt att känna basbehov som hunger
Den här rätten tar ju lite tid att laga, så man måste komma ihåg i god tid, att börja med dem. Inte fastna vid datorn.... Man kan inte börja när blodsockret börjat sjunka, och man känner sig yr i huvudet....
Motorik och koordinaton
När man vänder fisken i paneringen och ägget, krävs en viss motorik. Likaså för potatisskalning. Det kan kräva så mycket koncentration att man inte orkar tänka på något annat än just potatisskalningen. Och då blir det ju jättetråkigt. Därefter har vi salladen kvar....
Överkänsliga sinnen:
Man kan ha svårt med slammer från disken. Och det låter rätt högt när man vispar majonäsen. Mina killar får alltid vara i ett annat rum alternativt ha hörselkåpor på, när jag gör den. Lukter kan också ställa till det. Rå fisk luktar inte så gott i alla NPF-näsor. Och sen kan man även han problem med att få kladd på fingrarna. Det känns helt enkelt väldigt äckligt med kladd och våta saker på huden. Rått ägg luktar inte heller så gott, förresten. Även om man har handskar kan lukter "bränna fast" i näsan.
Lägg till att NPF-barnen i bakgrunden skriker och stör din koncentration. Eller springer runt p g a ADHD. Eller pratar non-stop på grund av ADHD i munnen. Någons blodsocker är kanske på väg ner, fortare än övriga familjemedlemmars? Du anar att ett utbrott är på väg, och blir stressad. Vad kan jag sticka åt honom/henne, för att rädda blodsockret en liten stund? Ja, ni fattar.... Allt annat än lugn och ro i köket.....
Nu vet jag inte om jag missat något. Kommentera gärna och fyll på min lista! Hur upplever ni det? Jag skriver bara utifrån det jag vet om NPF och mina erfarenheter från människor runt omkring mig, vad de berättat och hur de beter sig i köket. (Jag har ju inte dessa svårigheter själv.)
Men när ni läser ovanstående är det kanske inte så konstigt att många med NPF föredrar att mikra en korv, bre en macka eller beställa hem en pizza. Det besparar ju en ofantligt massa besvär, obehag och även disk. Att diska är oftantligt tråkigt det med, eftersom det kräver koncentration och kanske att man bara tänker på disken när man diskar.
Sen vill jag skriva några korta ord om hur det kan vara att handla när man har NPF. När alla intryck trillar på en, man hör, ser och luktar allt, har svårt att hitta i affären och att läsa sin egen inköpslista, och kanske måste manövrera en kundvagn samtidigt. Inte helt lätt det heller. Och att då stå och lusläsa innehållsförteckningar och se nya bra produkter i affären och att komma ihåg allt man ska handla, är inte det lättaste.
Sammanfattat: Det här med att alla med NPF självmant ska testa att lägga om kosten, är nog ingen förväntan vi ska ha på dem. Många behöver mycket stöd. Jag har ju lagt om vår kost, men jag är neurotypisk. Det har tagit mig över ett år att komma dit där vi är idag, och vi är inte färdiga än.
Förslag på stöd, om man inte har någon anhörig som kan hjälpa till: Varför inte allergikost i matlådor som alternativ för LSS? I alla fall initialt. Och mycket stöd med vilken mat man kan äta och hur man kan laga den. Enkla lättlästa recept. Hjälp med inköpslistor som funkar för individen. Och kanske hjälp att hitta några halvfabrikat, som kan funka? Att de ska laga all mat från grunden, är förmodligen lite väl optimistiskt. (Kanske är det bra nog, med glutenfri färdigpanerad fisk, pommesar med 4% rapsolja och ketchup med lite socker, istället för det jag lagade?) Hjälp att organisera skåpen, så man hittar lättare och snabbare. En diskmaskin åt alla. Osv. Om man vill testa, alltså. Det måste självklart vara valfritt.
PS. Nu är så klart inte min avsikt att avskräcka någon med NPF att testa att lägga om kosten. Jag tror att ni själva vet mycket väl hur ni fungerar redan, och att inget jag kan skriva ändrar på den saken. Det är absolut värt besväret att lägga om kosten, om ni vill testa. Lägg det på en nivå som funkar för er. Bättre med glutenfria halvfabrikat, än gluteninnehållande halvfabrikat.... Och självklart så svarar jag på era frågor, så gott jag kan.
"Alla med NPF borde testa att lägga om kosten. Gör man inte det, så får man skylla sig själv."
Därför vill jag nu beskriva för er hur komplex matlagning egentligen är, utan att vi tänker på det. Och hur svårt det kan vara om man har NPF. Därmed inte sagt att det är svårt för alla med NPF. De är ju, liksom vi neurotypiska, individer. Och många har den suveräna förmågan till hyperkoncentration, dvs då de kan koncentrera sig så ofantligt bra på något som intresserar dem, att de blir duktiga på detta. Jag vet personer med NPF, som är mycket bra på att laga mat. Men de är ganska få, och förklaringen är då att matlagning är deras specialintresse. Betydligt fler är de som föredrar halvfabrikat, snabbmat och mackor. Och bara för att vissa klarar detta, tack vare ett specialintresse, så betyder det absolut inte att "alla kan bara de vill tillräckligt mycket". Du kan inte tvinga dig själv att tycka att något är kul. I alla fall inte till den grad som behövs här.
Jag tänkte lista NPF-egenskaper som kan ställa till det för en i köket, i punktform. Därmed inte sagt att allt stämmer på alla.
Jag tänker även använda ett exempel, på gluten-, socker, mjölk- och E-nummerfri mat som jag själv lagar: Panerad fisk av torskblock, klyftpotatis och hemlagad majonäs (eftersom vi vill ha kokosolja till allt, och ingen skadlig olja med för mycket omega-6), och skära upp lite grönsaker.
Dåligt arbetsminne
Ger svårigheter att planera och tänka i förväg. Först och främst måste vi ha handlat hem maten. Har vi majsmjöl och glutenfritt ströbröd hemma? Var i skåpet finns den i sådana fall. Människor med NPF måste ofta titta igenom hela skåpet, eftersom de inte minns sin egen ordning, eller var de ställde kartongen sist de använde den. Samma procedur för alla matvaror som ingår, på mer eller mindre lätthittade ställen..... Och om något tog slut förra gången man använde det, får man hoppas att man hållt det i minnet och skrivit ner det på en inköpslista. Och när det var dags att handla, hittat den där listan.... Annars är risken stor att en eller flera ingredienser saknas. Åka till affären och kompletteringshandla först, kanske?
Och man måste ha tagit ut torskblocken några timmar innan så de fått tina och blir lätta att dela.
Man har också svårt att tänka i flera steg, det vill säga det är svårare att tänka i förväg på alla moment som ska göras härnäst. Panera fisk t ex: Först tina den som sagt, eventuellt dela den, sen rulla i mjöl, sen i ägg, sen i skorpmjöl. Var ska allt få plats i köket? I vilken ordning tar man bitarna? Därefter lägga upp dem, på en plåt eller i en stekpanna. Se till att allt får plats. Sen tillräckligt med fett på varje bit, och peppra.
Man har svårare att komma ihåg allt man har på spisen. T ex är det svårare att komma ihåg att man har potatisen i ugnen medan man steker fisken. Det blir lätt att man glömmer att röra i dem. Och det är svårt att göra en sås samtidigt. Och potatisklyftorna ska ju egentligen förkokas i 5 minuter.....
Dåligt arbetsminne gör det även svårt att läsa recept. Först kommer en lista på ingredienserna. Därefter hur man gör. Instruktioner som "Blanda allt utom...", gör att man måste hoppa med blicken och memorera flera saker som ska blandas. Människor med NPF behöver oftast en eller få instruktioner i taget. Och en parentes: Bokstavstolkar man blir det ytterligare svårt med recept. Vilka ingredienser är de "torra ingredienserna"? Hur mycket är "en skvätt"?
Och räckte arbetsminnet för att komma ihåg grönsakerna?
Svårt att hitta i köket, eftersom alla intryck "trillar på en"
Förutom ingredienser, måste man leta rätt på kastruller, bestick och allt annat man behöver. Kastruller, stekpannor, potatisskalare, stekspadar, har en tendens att ligga på lite olika ställen. Och under andra saker. Och man måste ha kommit ihåg att leta upp dem, i god tid innan de behövs. Det är skitstörigt att leta efter stekspaden, medan fisken bränns. Eller grytlapparna, när potatisen måste ut.
Dålig tidsuppfattning
När ska man egentligen sätta in potatisen i ugnen för att den ska bli klar samtidigt som fisken? Och hur lång tid tar det att göra majonäsen? Ska man göra den innan eller efteråt?
Svårt att känna basbehov som hunger
Den här rätten tar ju lite tid att laga, så man måste komma ihåg i god tid, att börja med dem. Inte fastna vid datorn.... Man kan inte börja när blodsockret börjat sjunka, och man känner sig yr i huvudet....
Motorik och koordinaton
När man vänder fisken i paneringen och ägget, krävs en viss motorik. Likaså för potatisskalning. Det kan kräva så mycket koncentration att man inte orkar tänka på något annat än just potatisskalningen. Och då blir det ju jättetråkigt. Därefter har vi salladen kvar....
Överkänsliga sinnen:
Man kan ha svårt med slammer från disken. Och det låter rätt högt när man vispar majonäsen. Mina killar får alltid vara i ett annat rum alternativt ha hörselkåpor på, när jag gör den. Lukter kan också ställa till det. Rå fisk luktar inte så gott i alla NPF-näsor. Och sen kan man även han problem med att få kladd på fingrarna. Det känns helt enkelt väldigt äckligt med kladd och våta saker på huden. Rått ägg luktar inte heller så gott, förresten. Även om man har handskar kan lukter "bränna fast" i näsan.
Lägg till att NPF-barnen i bakgrunden skriker och stör din koncentration. Eller springer runt p g a ADHD. Eller pratar non-stop på grund av ADHD i munnen. Någons blodsocker är kanske på väg ner, fortare än övriga familjemedlemmars? Du anar att ett utbrott är på väg, och blir stressad. Vad kan jag sticka åt honom/henne, för att rädda blodsockret en liten stund? Ja, ni fattar.... Allt annat än lugn och ro i köket.....
Nu vet jag inte om jag missat något. Kommentera gärna och fyll på min lista! Hur upplever ni det? Jag skriver bara utifrån det jag vet om NPF och mina erfarenheter från människor runt omkring mig, vad de berättat och hur de beter sig i köket. (Jag har ju inte dessa svårigheter själv.)
Men när ni läser ovanstående är det kanske inte så konstigt att många med NPF föredrar att mikra en korv, bre en macka eller beställa hem en pizza. Det besparar ju en ofantligt massa besvär, obehag och även disk. Att diska är oftantligt tråkigt det med, eftersom det kräver koncentration och kanske att man bara tänker på disken när man diskar.
Sen vill jag skriva några korta ord om hur det kan vara att handla när man har NPF. När alla intryck trillar på en, man hör, ser och luktar allt, har svårt att hitta i affären och att läsa sin egen inköpslista, och kanske måste manövrera en kundvagn samtidigt. Inte helt lätt det heller. Och att då stå och lusläsa innehållsförteckningar och se nya bra produkter i affären och att komma ihåg allt man ska handla, är inte det lättaste.
Sammanfattat: Det här med att alla med NPF självmant ska testa att lägga om kosten, är nog ingen förväntan vi ska ha på dem. Många behöver mycket stöd. Jag har ju lagt om vår kost, men jag är neurotypisk. Det har tagit mig över ett år att komma dit där vi är idag, och vi är inte färdiga än.
Förslag på stöd, om man inte har någon anhörig som kan hjälpa till: Varför inte allergikost i matlådor som alternativ för LSS? I alla fall initialt. Och mycket stöd med vilken mat man kan äta och hur man kan laga den. Enkla lättlästa recept. Hjälp med inköpslistor som funkar för individen. Och kanske hjälp att hitta några halvfabrikat, som kan funka? Att de ska laga all mat från grunden, är förmodligen lite väl optimistiskt. (Kanske är det bra nog, med glutenfri färdigpanerad fisk, pommesar med 4% rapsolja och ketchup med lite socker, istället för det jag lagade?) Hjälp att organisera skåpen, så man hittar lättare och snabbare. En diskmaskin åt alla. Osv. Om man vill testa, alltså. Det måste självklart vara valfritt.
PS. Nu är så klart inte min avsikt att avskräcka någon med NPF att testa att lägga om kosten. Jag tror att ni själva vet mycket väl hur ni fungerar redan, och att inget jag kan skriva ändrar på den saken. Det är absolut värt besväret att lägga om kosten, om ni vill testa. Lägg det på en nivå som funkar för er. Bättre med glutenfria halvfabrikat, än gluteninnehållande halvfabrikat.... Och självklart så svarar jag på era frågor, så gott jag kan.
fredag 24 augusti 2012
Vi är med i Mat och Hälsa!
Nu i dagarna kommer följande tidning ut (på tisdag i affärerna):
http://www.matochhalsa.se/
Det är vi som är på omslaget! Jag och M! Japp, jag/vi har gjort ett tillfälligt undantag från anonymiteten. Faktiskt. Jag blev kontaktad av redaktören som frågade om vi ville vara med. Efter lite funderingar, så kom vi fram till att vi ville stå för detta fantastiska som hänt i vår familj: Vi mår alla bättre utan gluten och socker! Och vi vill dela med oss.
Tanken är självklart att hjälpa, de som blir intresserade. Jag VET ju hur jobbigt det kan vara i en NPF-familj. Har varit där. Är det inte längre. Okej, jag påstår inte att någon är botad. Nej, autismen och ADHDn finns kvar, fast i betydligt mildare form. Vet inte ens om jag vill bota autismen, för med den följer otroliga förmågor. Men jag vill självklart att mina barn ska må bättre.
Jag tjänar inga pengar på detta. Är själv inte ansluten till någon organisation, och rekommenderar därför heller ingen. Det var Ms psykiater på BUP som tipsade oss om att ta bort gluten, socker och färgämnen. Läs en intervju med henne i tidningen! Faktum är att man via samråd med BUP/HAB kan göra rätt mycket själv, utan att det behöver kosta en massa pengar. Okej, glutenfritt bröd är lite dyrare, liksom glutenfri pasta. Andra sidan behöver man varken äta bröd eller pasta, som dessutom inte är så särskilt näringsrikt och mest innehåller kolhydrater. Det går lika bra, eller till och med bättre, att byta ut mackor mot ägg och makrillfilé och pasta mot fullkornris eller varför inte broccoli och en sallad? Okej, även det lite dyrare. Andra sidan köper ni kanske inte längre kex och godis? Och så får ni en bättre produkt.
Jag tjänar alltså inte en enda krona på mina bloggar, eller att "träda fram" (tillfälligt!). Jag har en annan karriär. Och allt är inte pengar här i livet. Jag får så mycket tillbaka i form av kommentarer på bloggen, att det är "lön" nog. Jag gör detta, för att jag själv fått erfara det bottenlösa hålet med hyperaktiva ungar som inte mår bra. Jag VET hur jobbigt och tufft livet kan vara i en NPF-familj. Det är inte rätt. Ni förtjänar ett bättre liv, om ni har det så. Kanske är det möjligt även för er, om ni lägger om kosten lite? Jag garanterar dock inget, för autism- och ADHD-symptom verkar ha flera olika orsaker (se intervjun med psykiatern). Men jag tänker, att det kan vara värt för er att försöka under några månader och se vad som händer. Det innebär lite bök, men det finns mycket att vinna. Vi går ALDRIG tillbaka. Sönerna mår så pass mycket bättre.
Jag tänker passa på att be er som läser att INTE sätta ut mitt namn på nätet någonstans. Det är självklart mycket trevligt om ni vill länka hit till min blogg, från facebook och era bloggar. Gör det! Det är en öppen blogg och jag vill ha läsare. Men gör det då, utan att sätta ut mitt namn. Jag ska snart söka nytt jobb, och tyvärr förstår inte alla arbetsgivare, vilken kompetens man utvecklar som förälder till annorlunda barn. Jag vill därför fortsätta vara anonym på nätet. Jag ber er alla att respektera detta. Gör ni det för mig, så lovar jag att fortsätta vara frikostlig med tips och svar på frågor här i bloggen. :) Våga fråga och kommentera! Det tycker jag bara är trevligt! Tillsammans är vi starkare!
Jag vill säga några ord om medicin: Jag är INTE emot ADHD-medicin rent generellt. Jag känner tvärt om många vuxna, som säger att den gett dem ett fungerande liv, nu äntligen. Att medicinen är räddningen för dem. Vi medicinerar inte M, för att vi anser att han mår bäst just nu, utan. Jag tänker så här: Det ena behöver väl inte utesluta det andra? Valet är förstås fritt! Jag tror på välinformerade val, så därför vill jag sprida informationen om gluten, främst från psykiatern. Och jag har dessutom själv jobbat på läkemedelsbolag i 10 år, så jag är inte emot läkemedel rent generellt.
Och jag vill inte heller lägga skulden på någon som inte orkar lägga om kosten. Jag vet att matlagning tillhör något, som kan vara svårt om man själv har drag av NPF. Att det är svårt att planera matinköp, läsa recept, hitta i köket bland mat och kastruller, svårt motoriskt osv, för många. Jag känner några vuxna med NPF som behöver matlådor från andra, för att få i sig nyttig mat. Jag önskar inte att någon människa ska känna sig dålig av reportaget eller vad jag skriver. Jag är själv neurotypisk (s k "normal" vad det nu är), och vet att de allra flesta människor gör så gott de kan, speciellt för sina barn. Även du!
Jag håller just nu på att sätta etiketter på mina inlägg. Det är inte helt klart än, men glöm inte att ni kan använda sökfunktionen i bloggen, längst upp till vänster. Den funkar utmärkt. Och fråga med en kommentar, om det är något ni undrar men inte hittar.
Nedan är några inlägg jag skrivit om kost och gluten.
Våra förbättringar, mer i detalj:
Många förbättringar för M på kort tid
Lillebrors förbättringar
Ms förbättringar i november 2011
Om LCHF och fiskolja
Om forskning kring kost och gluten:
Veteberoende och stenålderskost
Mina funderingar kring koststudier
Några fler länkar:
Boktips: Energibarn
Jämnt blodsocker och distraktion
http://www.matochhalsa.se/
Det är vi som är på omslaget! Jag och M! Japp, jag/vi har gjort ett tillfälligt undantag från anonymiteten. Faktiskt. Jag blev kontaktad av redaktören som frågade om vi ville vara med. Efter lite funderingar, så kom vi fram till att vi ville stå för detta fantastiska som hänt i vår familj: Vi mår alla bättre utan gluten och socker! Och vi vill dela med oss.
Tanken är självklart att hjälpa, de som blir intresserade. Jag VET ju hur jobbigt det kan vara i en NPF-familj. Har varit där. Är det inte längre. Okej, jag påstår inte att någon är botad. Nej, autismen och ADHDn finns kvar, fast i betydligt mildare form. Vet inte ens om jag vill bota autismen, för med den följer otroliga förmågor. Men jag vill självklart att mina barn ska må bättre.
Jag tjänar inga pengar på detta. Är själv inte ansluten till någon organisation, och rekommenderar därför heller ingen. Det var Ms psykiater på BUP som tipsade oss om att ta bort gluten, socker och färgämnen. Läs en intervju med henne i tidningen! Faktum är att man via samråd med BUP/HAB kan göra rätt mycket själv, utan att det behöver kosta en massa pengar. Okej, glutenfritt bröd är lite dyrare, liksom glutenfri pasta. Andra sidan behöver man varken äta bröd eller pasta, som dessutom inte är så särskilt näringsrikt och mest innehåller kolhydrater. Det går lika bra, eller till och med bättre, att byta ut mackor mot ägg och makrillfilé och pasta mot fullkornris eller varför inte broccoli och en sallad? Okej, även det lite dyrare. Andra sidan köper ni kanske inte längre kex och godis? Och så får ni en bättre produkt.
Jag tjänar alltså inte en enda krona på mina bloggar, eller att "träda fram" (tillfälligt!). Jag har en annan karriär. Och allt är inte pengar här i livet. Jag får så mycket tillbaka i form av kommentarer på bloggen, att det är "lön" nog. Jag gör detta, för att jag själv fått erfara det bottenlösa hålet med hyperaktiva ungar som inte mår bra. Jag VET hur jobbigt och tufft livet kan vara i en NPF-familj. Det är inte rätt. Ni förtjänar ett bättre liv, om ni har det så. Kanske är det möjligt även för er, om ni lägger om kosten lite? Jag garanterar dock inget, för autism- och ADHD-symptom verkar ha flera olika orsaker (se intervjun med psykiatern). Men jag tänker, att det kan vara värt för er att försöka under några månader och se vad som händer. Det innebär lite bök, men det finns mycket att vinna. Vi går ALDRIG tillbaka. Sönerna mår så pass mycket bättre.
Jag tänker passa på att be er som läser att INTE sätta ut mitt namn på nätet någonstans. Det är självklart mycket trevligt om ni vill länka hit till min blogg, från facebook och era bloggar. Gör det! Det är en öppen blogg och jag vill ha läsare. Men gör det då, utan att sätta ut mitt namn. Jag ska snart söka nytt jobb, och tyvärr förstår inte alla arbetsgivare, vilken kompetens man utvecklar som förälder till annorlunda barn. Jag vill därför fortsätta vara anonym på nätet. Jag ber er alla att respektera detta. Gör ni det för mig, så lovar jag att fortsätta vara frikostlig med tips och svar på frågor här i bloggen. :) Våga fråga och kommentera! Det tycker jag bara är trevligt! Tillsammans är vi starkare!
Jag vill säga några ord om medicin: Jag är INTE emot ADHD-medicin rent generellt. Jag känner tvärt om många vuxna, som säger att den gett dem ett fungerande liv, nu äntligen. Att medicinen är räddningen för dem. Vi medicinerar inte M, för att vi anser att han mår bäst just nu, utan. Jag tänker så här: Det ena behöver väl inte utesluta det andra? Valet är förstås fritt! Jag tror på välinformerade val, så därför vill jag sprida informationen om gluten, främst från psykiatern. Och jag har dessutom själv jobbat på läkemedelsbolag i 10 år, så jag är inte emot läkemedel rent generellt.
Och jag vill inte heller lägga skulden på någon som inte orkar lägga om kosten. Jag vet att matlagning tillhör något, som kan vara svårt om man själv har drag av NPF. Att det är svårt att planera matinköp, läsa recept, hitta i köket bland mat och kastruller, svårt motoriskt osv, för många. Jag känner några vuxna med NPF som behöver matlådor från andra, för att få i sig nyttig mat. Jag önskar inte att någon människa ska känna sig dålig av reportaget eller vad jag skriver. Jag är själv neurotypisk (s k "normal" vad det nu är), och vet att de allra flesta människor gör så gott de kan, speciellt för sina barn. Även du!
Jag håller just nu på att sätta etiketter på mina inlägg. Det är inte helt klart än, men glöm inte att ni kan använda sökfunktionen i bloggen, längst upp till vänster. Den funkar utmärkt. Och fråga med en kommentar, om det är något ni undrar men inte hittar.
Nedan är några inlägg jag skrivit om kost och gluten.
Våra förbättringar, mer i detalj:
Många förbättringar för M på kort tid
Lillebrors förbättringar
Ms förbättringar i november 2011
Om LCHF och fiskolja
Om forskning kring kost och gluten:
Veteberoende och stenålderskost
Mina funderingar kring koststudier
Några fler länkar:
Boktips: Energibarn
Jämnt blodsocker och distraktion
torsdag 23 augusti 2012
Ny nattnings-strategi
Vi har haft väldiga problem med att natta lillebror nästan hela hans liv. Han har så svårt att ligga still och slappna av. Antingen rör han på sig, springer iväg, eller busar. Ofta slår och sparkar han på den som försöker natta honom. Allt är tydligen bättre än att göra ingenting. Till och med att en förälder blir tokarg, för att man slåss och skrattar åt det. Då händer det ju något i alla fall....
Vi har försökt att ha en regelbunden nattningsrutin, men det har inte hjälpt. Och läsa saga i sängen funkar inte. Inte heller titta på barnfilm. Han vill aldrig stänga av och den piggar upp honom. Busa honom trött funkar inte heller. Vad vi än gjort, har han ändå börjat busa, när det är dags att ligga still och sova. Det har känts rätt hopplöst, faktiskt.
Lillebror är väldigt smart på teknik och detaljer. Ofta känner vi att han är understimulerad. Han behöver utmaningar. Så vi testar just nu ett nytt sätt att natta honom: Att trötta ut honom mentalt. Att proppa hans huvud fullt med nya lärdomar, så han ligger still och funderar, efter att man stängt av filmen. Och då somnar.
Det går rätt bra! Och han har lärt sig en hel del om helikoptrar, fallskärmshoppning och robotar. Youtube är grymt bra!
Förhoppningsvis börjar han snart förknippa nattningen och sängen med avkoppling, mys och ny kunskap, istället för tristess och bråk. Vi får hoppas att detta får honom att somna lite tidigare, på sikt. Men vi får ta en kväll i taget. Det är dumt att bli irriterad för att klockan går. Då blir det moment 22. Klart han märker att man är irriterad även om man försöker dölja det. Det är varken behagligt eller lätta att somna, när någon är irriterad på en. Nej, det blir att försöka acceptera läget: Att han somnar sent. Och njuta av stunden tillsammans istället.
Vi har försökt att ha en regelbunden nattningsrutin, men det har inte hjälpt. Och läsa saga i sängen funkar inte. Inte heller titta på barnfilm. Han vill aldrig stänga av och den piggar upp honom. Busa honom trött funkar inte heller. Vad vi än gjort, har han ändå börjat busa, när det är dags att ligga still och sova. Det har känts rätt hopplöst, faktiskt.
Lillebror är väldigt smart på teknik och detaljer. Ofta känner vi att han är understimulerad. Han behöver utmaningar. Så vi testar just nu ett nytt sätt att natta honom: Att trötta ut honom mentalt. Att proppa hans huvud fullt med nya lärdomar, så han ligger still och funderar, efter att man stängt av filmen. Och då somnar.
Det går rätt bra! Och han har lärt sig en hel del om helikoptrar, fallskärmshoppning och robotar. Youtube är grymt bra!
Förhoppningsvis börjar han snart förknippa nattningen och sängen med avkoppling, mys och ny kunskap, istället för tristess och bråk. Vi får hoppas att detta får honom att somna lite tidigare, på sikt. Men vi får ta en kväll i taget. Det är dumt att bli irriterad för att klockan går. Då blir det moment 22. Klart han märker att man är irriterad även om man försöker dölja det. Det är varken behagligt eller lätta att somna, när någon är irriterad på en. Nej, det blir att försöka acceptera läget: Att han somnar sent. Och njuta av stunden tillsammans istället.
MPR-spruta nummer 2
I tisdags kväll berättade M att skolsköterskan varit på besök i klassen och informerat om att de ska få en spruta. Det var MPR-spruta nummer två. (MPR=Mässling, Påssjuka och Röda hund.) Jag blev lite paff, för jag visste inte att det skulle ske redan i två:an. Och kände mig dum, att jag inte sagt något till skolpersonalen om Ms sprutfobi. Det är inte alls lyckat att han vet om det i så god tid. Jag har alltid väntat så sent som möjligt med att berätta. Helst bara några minuter innan sticket.
Detta är tvärt emot vad man gör med de flesta barn. Man förvarnar i god tid, förklarar, lämnar tid för frågor och eftertanke. Det funkar inte alls för M. Han har lite svårt att föreställa sig vad som ska hända och hur det kommer kännas. Det blir lätt att han överdriver och oron bara växer och växer. Och inga logiska argument biter på den oron. Och dessutom så upplever han sticket annorlunda. Han säger att han känner när vätskan sprutas in, och hur den ligger under huden. ”Som att något sprutar in tvål med en tops.” Maken och flera andra vuxna med aspergerdrag, upplever det på liknande sätt.
Vad göra nu då, när har redan fått veta? Jo, jag gick till skolsköterskan direkt igår morse, och tog upp problemet och hörde om han inte kunde få sprutan så snabbt som möjligt. Hon förstod och undrade om vi kunde komma dit om en halvtimme, så skulle vi få det överstökat. Det kunde vi.
Fem minuter innan sticket, gick jag och hämtade M. Han var rätt lugn, fastän han fattade vad som skulle hända. Han satt i mitt knä och fick lite bedövningssalva av psykologiska skäl. Fick sticket i högeraxeln, eftersom han är vänsterhänt. Det gick hur bra som helst.
M tycker egentligen inte att det är så farligt. Efteråt. Och han förstår logiken:
Vilket väljer vi?
1) Du får veta i god tid, oro i flera dagar, och sen ett stick
2) Du får veta så sent som möjligt, får sticket, och därefter är du glad
Skönt för honom, att det är över! Istället för att stissa upp klasskamraterna med sin oro, kan han nu berätta för dem att det inte var så farligt. Alla vinner! Flexibel skola som individanpassar, igen! :)
Detta är tvärt emot vad man gör med de flesta barn. Man förvarnar i god tid, förklarar, lämnar tid för frågor och eftertanke. Det funkar inte alls för M. Han har lite svårt att föreställa sig vad som ska hända och hur det kommer kännas. Det blir lätt att han överdriver och oron bara växer och växer. Och inga logiska argument biter på den oron. Och dessutom så upplever han sticket annorlunda. Han säger att han känner när vätskan sprutas in, och hur den ligger under huden. ”Som att något sprutar in tvål med en tops.” Maken och flera andra vuxna med aspergerdrag, upplever det på liknande sätt.
Vad göra nu då, när har redan fått veta? Jo, jag gick till skolsköterskan direkt igår morse, och tog upp problemet och hörde om han inte kunde få sprutan så snabbt som möjligt. Hon förstod och undrade om vi kunde komma dit om en halvtimme, så skulle vi få det överstökat. Det kunde vi.
Fem minuter innan sticket, gick jag och hämtade M. Han var rätt lugn, fastän han fattade vad som skulle hända. Han satt i mitt knä och fick lite bedövningssalva av psykologiska skäl. Fick sticket i högeraxeln, eftersom han är vänsterhänt. Det gick hur bra som helst.
M tycker egentligen inte att det är så farligt. Efteråt. Och han förstår logiken:
Vilket väljer vi?
1) Du får veta i god tid, oro i flera dagar, och sen ett stick
2) Du får veta så sent som möjligt, får sticket, och därefter är du glad
Skönt för honom, att det är över! Istället för att stissa upp klasskamraterna med sin oro, kan han nu berätta för dem att det inte var så farligt. Alla vinner! Flexibel skola som individanpassar, igen! :)
Etiketter:
Annorlunda perception,
Logik,
Pedagogik,
Rädslor,
Skola
onsdag 22 augusti 2012
Surfplatta på dagis
Jag har haft lite allmänna diskussioner med dagisfröknarna, om förbättringar för lillebror. Jag har bett dem ge honom fler utmaningar: Komplexa system med mycket detaljer, som t ex hur blodomloppet fungerar, eller hur någon maskin fungerar. Och sen har vi pratat lite om att man måste öva styrkor också, för att få bra självförtroende. Vi är helt överens med vad han behöver just nu, och det känns så kul och tryggt! Och de tänker så mycket själva och kreativt. Det har verkligen blivit en förändring till det positiva. Ungefär som att de fått på sig "NPF-glasögon".
I måndags fick lillebror ha med sig sin surfplatta i vagnen upp till dagis. (Ja, han åker vagn fastän han är 4,5 år och jag tar inga stora konflikter när vi ska iväg. Det löser sig alltid, när vi kommer fram.) Han höll på att avsluta det han spelade, spelet "Doors", medan jag lämnade lillasyster. Hans ena fröken böjde sig ner och intresserade sig för vad han gjorde, och tog reda på hur man spelar och vad det heter. Hon har själv barn som spelar mycket, så hon har vanan inne. Hon ville fixa samma spel till dagis.
Och det hade hon också gjort, redan tills idag. Barnen fick turas om 10 minuter i taget och lillebror hade visat de andra barnen hur man skulle göra.
Vilken bra tanke! Strunt samma att de spelar lite datorspel på dagis. Lillebror får något svårt att tänka på, får hjälpa sina kamrater och känna sig duktig. En "boost" för självförtroendet! Så pedagogiskt! Precis vad han behöver just nu!
I måndags fick lillebror ha med sig sin surfplatta i vagnen upp till dagis. (Ja, han åker vagn fastän han är 4,5 år och jag tar inga stora konflikter när vi ska iväg. Det löser sig alltid, när vi kommer fram.) Han höll på att avsluta det han spelade, spelet "Doors", medan jag lämnade lillasyster. Hans ena fröken böjde sig ner och intresserade sig för vad han gjorde, och tog reda på hur man spelar och vad det heter. Hon har själv barn som spelar mycket, så hon har vanan inne. Hon ville fixa samma spel till dagis.
Och det hade hon också gjort, redan tills idag. Barnen fick turas om 10 minuter i taget och lillebror hade visat de andra barnen hur man skulle göra.
Vilken bra tanke! Strunt samma att de spelar lite datorspel på dagis. Lillebror får något svårt att tänka på, får hjälpa sina kamrater och känna sig duktig. En "boost" för självförtroendet! Så pedagogiskt! Precis vad han behöver just nu!
Etiketter:
Dagis,
Pedagogik,
Självförtroende,
Specialintressen,
Styrkor
tisdag 21 augusti 2012
Vår genomgång av ordningsreglerna
Så, nu har M och jag precis diskuterat ordningsreglerna. Jag hade bestämt mig för att inte göra någon stor sak av det. Och undvika att framställa detta som svårigheter hos honom, för att han inte ska börja fundera på misslyckanden. Bara berätta innehållet, skriva under och lämna in till skolan och sen "glömma".
Så här gjorde jag med de olika punkterna:
1. Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret för mig under skoldagen.
Min tolkning: "Jag ska försöka lyssna på de vuxna som har koll på mig, så det inte händer något farligt."
Försöka kan alla, eller hur. Han är en klok kille som fattar och är försiktig. Jag behöver inte säga mer än så. Han har ju dessutom resursen vid sin sida.
---------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Min tolkning: "Jag ska försöka att vara trevlig mot barn och vuxna."
Och så konstaterade jag, att det är han ju oftast, så det kan vi lova direkt.
---------------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid har med mig det jag behöver för skolarbetet.
Jag sa att det där hjälps vi åt med. Att alla små barn får hjälp av föräldrarna med detta.
---------------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Det hjälper jag till med, på mornarna. (Och resursen i skolan, men det nämnde jag inte.)
---------------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Jag informerade bara M om att vi köper nytt åt honom, om något går sönder.
---------------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Denna punkt sa jag att vi också kan lova direkt, för det är han ju redan.
---------------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
Kunde vi också lova. Och jag förklarade att han inte ens får gå hem (vi bor granne med skolan), för då tror personalen att någon kidnappat honom.
---------------------------------------------------------------------------------------
Och så avslutade jag med att säga att jag tyckte ordningsreglerna var lite fåniga, eftersom varje människa gör sitt bästa. Han höll med om att ingen vill glömma sina böcker hela tiden.
Så lämnade vi det....
Så här gjorde jag med de olika punkterna:
1. Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret för mig under skoldagen.
Min tolkning: "Jag ska försöka lyssna på de vuxna som har koll på mig, så det inte händer något farligt."
Försöka kan alla, eller hur. Han är en klok kille som fattar och är försiktig. Jag behöver inte säga mer än så. Han har ju dessutom resursen vid sin sida.
---------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Min tolkning: "Jag ska försöka att vara trevlig mot barn och vuxna."
Och så konstaterade jag, att det är han ju oftast, så det kan vi lova direkt.
---------------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid har med mig det jag behöver för skolarbetet.
Jag sa att det där hjälps vi åt med. Att alla små barn får hjälp av föräldrarna med detta.
---------------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Det hjälper jag till med, på mornarna. (Och resursen i skolan, men det nämnde jag inte.)
---------------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Jag informerade bara M om att vi köper nytt åt honom, om något går sönder.
---------------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Denna punkt sa jag att vi också kan lova direkt, för det är han ju redan.
---------------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
Kunde vi också lova. Och jag förklarade att han inte ens får gå hem (vi bor granne med skolan), för då tror personalen att någon kidnappat honom.
---------------------------------------------------------------------------------------
Och så avslutade jag med att säga att jag tyckte ordningsreglerna var lite fåniga, eftersom varje människa gör sitt bästa. Han höll med om att ingen vill glömma sina böcker hela tiden.
Så lämnade vi det....
måndag 20 augusti 2012
Ordningsregler i skolan
Idag fick vi hem ordningsregler från skolan. Dessa ska gås igenom med barnet, skrivas under och returneras. Jag vet inte riktigt var detta kommer ifrån ursprungligen, men när jag googlar får jag träffar på Skolverket. Och det är många skolor som har dem. Om någon läsare vet - upplys mig!
Jag antar att ordningsreglerna ska användas till att pedagogerna kan hänvisa till dem, när någon missköter sig, typ: "Lisa, det där strider mot ordningsreglerna! Du har skrivit på. Jag har din namnteckning här...."
Jag har själv skrivit några avtal med M, men då är det bara mellan mig och honom, och vi båda två lovar varandra saker. Det tycker jag är helt okej, eftersom det bara är vi som vet om det. Men när en hel skola skriver samma avtal med alla elever, blir det lite annorlunda. Då kan man misslyckas med att hålla avtalet, gång på gång, framför hela klassen, fastän man försökt sitt bästa. Och kanske bli tillrättavisad för det, framför alla?
Finns det någon evidens, för att ordningsregler funkar? Blir det bättre på skolorna? Jag vet faktiskt inte. Men även om det blir det, så till vilket pris?
En sak är säker: De är inte utformade med kunskap om svårigheterna vid NPF. De är en del av skolans Likabehandlingsplan. Betänk att ca 5% av alla elever har ADHD, och ytterligare ca 5% har drag av ADHD, alltså var 10:e elev. Det är ganska många - i snitt 2-3 stycken i varje klass, med drag av ADHD.
Så här ser Ms skolas ordningsregler ut:
-----------------------------------------------------------------------------------
1 Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret for mig under skoldagen.
Ingen bra start på ordningsreglerna. Många barn med NPF har svårt för auktoritet. Varför ska man lyda en lärare som har fel? Man stryker eleverna mothårs, redan med punkt 1. De vet ju att de ska förväntas lyda. INGEN kan ha missat det. Och många med Aspergers tänker kanske, att de även har lite ansvar själva?
Bättre alternativ: De vuxna måste öva på att vara tydligare med VARFÖR eleverna ska göra på ett visst sätt. Få barn med NPF, mår bra av att blint lyda vuxna. Jag rekommenderar att man kollar i Ross Greenes arbete, böcker eller film, för att hitta bättre strategier att jobba med barnen, på längre sikt. Här t ex, gratis filmer:
http://www.livesinthebalance.org/kids-do-well-if-they-can
Kolla speciellt in denna film med Ross Greene. Denna punkt tycker jag liknar vad han kallar "Plan A".
http://www.livesinthebalance.org/three-options-solving-problems
------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Inte särskilt tydligt. Vad är respekt? Det kan vara att slicka någon annans skor, för vissa. Att inte tilltala någon, för andra.
Bättre alternativ: Behandla barnen respektfullt, så kommer de behandla varandra och de vuxna respektfullt tillbaka. Barn gör som man gör, inte som man säger, eller efter något avtal.
-----------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid ha med mig det jag behöver för skolarbetet.
Det kan vara svårt för många vuxna med NPF, att ha med ALLT. Upplagt för ett misslyckande! Vem vill egentligen tappa bort och glömma saker? Jo, ingen. Och det blir ett dubbelt misslyckande. Inte nog med att man glömmer sina saker, man bryter även mot ordningsreglerna.
Bättre alternativ: Fråga barnet varför vissa saker inte kommer med. Kanske kan något så enkelt som en lista på dörren hemma hjälpa? Eller en påminnelse i kalendern (mobilen)? Och kanske vissa saker kan finnas i dubbel uppsättning, eller i alla fall i reserv, som man kan få låna lite diskret?
-----------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Detta kan vara svårt för vuxna med NPF. Extra svårt om man inte kommer ihåg vad man ska ha med sig, förrän man står i hallen. Och än mindre vet var man har lagt sakerna. Eller har en rimlig tiduppfatting, eller kan planera sin tid.
Bättre alternativ: Stötta eleverna att komma i tid. Ta främst reda på varför en elev inte kommer i tid. Ingen vill väl komma försent och behöva skämmas, gång på gång? Jag hörde talas om en kille som fastnade i duschen, eftersom han inte visste hur länge han skulle duscha. Med en timstock eller ett ur, så fixade han det. Han kom i tid därefter!
-----------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Detta ser inte ut som en regel för eleverna att följa i sin vardag. Detta kunde de bara informerat föräldrarna om.
Och så tänker jag: Ersätter de saker som jag skickar med för skolarbetet? Om M river sönder sin tröja på skolgymnastiken - ersätter skolan den då? Eller om det går hål på hans regnbyxor, när han ramlar? Det tror jag inte.... (Inte för att jag skulle orka ta upp det, men rent hypotetiskt.... )
-----------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Rätt självklart eller hur?! Den som tar sönder saker gör nog det för att den mår dåligt eller har ett utbrott. När man har ett utbrott, har man tappat kontrollen över sig själv. Då hjälper inga ordningsregler. Meningslöst att säga till någon: "Kom ihåg kontraktet", när personen har ett utbrott. Det blir gissningsvis bara värre då. ("Jag skiter väl i erat dumma kontrakt!" *Pang!*)
Bättre alternativ: Prata om det med eleverna, och få dem att känna sig stolta över sin skola. Och rädda om. Jag tycker att utefixardagar, då personal, föräldrar och elever hjälps åt har sin poäng. Och förebygg utbrott. Jag rekommenderar Ross Greene igen. Och Bo Hejlskov Elvén som skrivit boken Problemskapande beteenden.
-----------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
En före detta kollega till mig har en son med Aspergers. När han hamnade i konflikt med de andra barnen, så sprang han i panik från skolan. Han kunde inte tolka dem. Och hamnade i slagsmål. Sen blev han rädd och sprang iväg. Detta hände flera gånger. Min kollega fick bara kasta sig iväg från jobbet och leta upp honom. Detta är extremt farligt, så klart! Han var nog bara ca 8 år när det hände. Jag är inte säker på att han hade varit hjälpt av att skriva på ett sånt här kontrakt, i stridens hetta. Det hade nog bara blivit ett dubbelt misslyckande det med.
Bättre alternativ: Förklara för barnen varför det är farligt att ge sig iväg där personalen inte har koll på en. Och ge rymmarbarn ett annat alternativ. Pojken i exemplet hade kanske varit hjälpt av att ha ett specifikt ställe han kan springa till? Eller en fröken han kan leta upp? Allra helst ska ett sånt barn förstås ha en resurs, som stöttar hela tiden.....
-----------------------------------------------------------------------------------
Jag vill påpeka att vi fortfarande är jättenöjda med Ms skola. Jag skriver detta inlägg, för att jag vet att de kan så MYCKET BÄTTRE än så här. Det är nog bara av gammal vana, detta ligger kvar, tror jag. (Har sett det 2 ggr tidigare: F-klass och 1:an.) Jag tycker att ordningsreglarna ska bort eller åtminstone skrivas om. Och momentet, där barnen ska skriva under, bör tas bort. Jag tror att duktiga pedagoger kan lära barnen ovanstående på bättre sätt, än genom att skriva avtal.
Ordningsreglerna är en del av skolans Likabehandlingsplan. På diskrimineringsombudsmannens sida, kan man läsa följande om Likabehandlingsplanen (http://www.do.se/sv/Forebygga-diskriminering/Utbildning/Forebygg-diskriminering-i-skolan/):
"Skolorna måste också arbeta förebyggande dels mot kränkande behandling, dels mot diskriminering och trakasserier som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning."
Ja, fundera lite på om ni tycker att ordningsreglerna ovan uppfyller detta..... Har skolan tänkt rätt med sina ordningsregler? Eller 180 grader fel? (Av okunskap!)
Jag antar att ordningsreglerna ska användas till att pedagogerna kan hänvisa till dem, när någon missköter sig, typ: "Lisa, det där strider mot ordningsreglerna! Du har skrivit på. Jag har din namnteckning här...."
Jag har själv skrivit några avtal med M, men då är det bara mellan mig och honom, och vi båda två lovar varandra saker. Det tycker jag är helt okej, eftersom det bara är vi som vet om det. Men när en hel skola skriver samma avtal med alla elever, blir det lite annorlunda. Då kan man misslyckas med att hålla avtalet, gång på gång, framför hela klassen, fastän man försökt sitt bästa. Och kanske bli tillrättavisad för det, framför alla?
Finns det någon evidens, för att ordningsregler funkar? Blir det bättre på skolorna? Jag vet faktiskt inte. Men även om det blir det, så till vilket pris?
En sak är säker: De är inte utformade med kunskap om svårigheterna vid NPF. De är en del av skolans Likabehandlingsplan. Betänk att ca 5% av alla elever har ADHD, och ytterligare ca 5% har drag av ADHD, alltså var 10:e elev. Det är ganska många - i snitt 2-3 stycken i varje klass, med drag av ADHD.
Så här ser Ms skolas ordningsregler ut:
-----------------------------------------------------------------------------------
1 Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret for mig under skoldagen.
Ingen bra start på ordningsreglerna. Många barn med NPF har svårt för auktoritet. Varför ska man lyda en lärare som har fel? Man stryker eleverna mothårs, redan med punkt 1. De vet ju att de ska förväntas lyda. INGEN kan ha missat det. Och många med Aspergers tänker kanske, att de även har lite ansvar själva?
Bättre alternativ: De vuxna måste öva på att vara tydligare med VARFÖR eleverna ska göra på ett visst sätt. Få barn med NPF, mår bra av att blint lyda vuxna. Jag rekommenderar att man kollar i Ross Greenes arbete, böcker eller film, för att hitta bättre strategier att jobba med barnen, på längre sikt. Här t ex, gratis filmer:
http://www.livesinthebalance.org/kids-do-well-if-they-can
Kolla speciellt in denna film med Ross Greene. Denna punkt tycker jag liknar vad han kallar "Plan A".
http://www.livesinthebalance.org/three-options-solving-problems
------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Inte särskilt tydligt. Vad är respekt? Det kan vara att slicka någon annans skor, för vissa. Att inte tilltala någon, för andra.
Bättre alternativ: Behandla barnen respektfullt, så kommer de behandla varandra och de vuxna respektfullt tillbaka. Barn gör som man gör, inte som man säger, eller efter något avtal.
-----------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid ha med mig det jag behöver för skolarbetet.
Det kan vara svårt för många vuxna med NPF, att ha med ALLT. Upplagt för ett misslyckande! Vem vill egentligen tappa bort och glömma saker? Jo, ingen. Och det blir ett dubbelt misslyckande. Inte nog med att man glömmer sina saker, man bryter även mot ordningsreglerna.
Bättre alternativ: Fråga barnet varför vissa saker inte kommer med. Kanske kan något så enkelt som en lista på dörren hemma hjälpa? Eller en påminnelse i kalendern (mobilen)? Och kanske vissa saker kan finnas i dubbel uppsättning, eller i alla fall i reserv, som man kan få låna lite diskret?
-----------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Detta kan vara svårt för vuxna med NPF. Extra svårt om man inte kommer ihåg vad man ska ha med sig, förrän man står i hallen. Och än mindre vet var man har lagt sakerna. Eller har en rimlig tiduppfatting, eller kan planera sin tid.
Bättre alternativ: Stötta eleverna att komma i tid. Ta främst reda på varför en elev inte kommer i tid. Ingen vill väl komma försent och behöva skämmas, gång på gång? Jag hörde talas om en kille som fastnade i duschen, eftersom han inte visste hur länge han skulle duscha. Med en timstock eller ett ur, så fixade han det. Han kom i tid därefter!
-----------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Detta ser inte ut som en regel för eleverna att följa i sin vardag. Detta kunde de bara informerat föräldrarna om.
Och så tänker jag: Ersätter de saker som jag skickar med för skolarbetet? Om M river sönder sin tröja på skolgymnastiken - ersätter skolan den då? Eller om det går hål på hans regnbyxor, när han ramlar? Det tror jag inte.... (Inte för att jag skulle orka ta upp det, men rent hypotetiskt.... )
-----------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Rätt självklart eller hur?! Den som tar sönder saker gör nog det för att den mår dåligt eller har ett utbrott. När man har ett utbrott, har man tappat kontrollen över sig själv. Då hjälper inga ordningsregler. Meningslöst att säga till någon: "Kom ihåg kontraktet", när personen har ett utbrott. Det blir gissningsvis bara värre då. ("Jag skiter väl i erat dumma kontrakt!" *Pang!*)
Bättre alternativ: Prata om det med eleverna, och få dem att känna sig stolta över sin skola. Och rädda om. Jag tycker att utefixardagar, då personal, föräldrar och elever hjälps åt har sin poäng. Och förebygg utbrott. Jag rekommenderar Ross Greene igen. Och Bo Hejlskov Elvén som skrivit boken Problemskapande beteenden.
-----------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
En före detta kollega till mig har en son med Aspergers. När han hamnade i konflikt med de andra barnen, så sprang han i panik från skolan. Han kunde inte tolka dem. Och hamnade i slagsmål. Sen blev han rädd och sprang iväg. Detta hände flera gånger. Min kollega fick bara kasta sig iväg från jobbet och leta upp honom. Detta är extremt farligt, så klart! Han var nog bara ca 8 år när det hände. Jag är inte säker på att han hade varit hjälpt av att skriva på ett sånt här kontrakt, i stridens hetta. Det hade nog bara blivit ett dubbelt misslyckande det med.
Bättre alternativ: Förklara för barnen varför det är farligt att ge sig iväg där personalen inte har koll på en. Och ge rymmarbarn ett annat alternativ. Pojken i exemplet hade kanske varit hjälpt av att ha ett specifikt ställe han kan springa till? Eller en fröken han kan leta upp? Allra helst ska ett sånt barn förstås ha en resurs, som stöttar hela tiden.....
-----------------------------------------------------------------------------------
Jag vill påpeka att vi fortfarande är jättenöjda med Ms skola. Jag skriver detta inlägg, för att jag vet att de kan så MYCKET BÄTTRE än så här. Det är nog bara av gammal vana, detta ligger kvar, tror jag. (Har sett det 2 ggr tidigare: F-klass och 1:an.) Jag tycker att ordningsreglarna ska bort eller åtminstone skrivas om. Och momentet, där barnen ska skriva under, bör tas bort. Jag tror att duktiga pedagoger kan lära barnen ovanstående på bättre sätt, än genom att skriva avtal.
Ordningsreglerna är en del av skolans Likabehandlingsplan. På diskrimineringsombudsmannens sida, kan man läsa följande om Likabehandlingsplanen (http://www.do.se/sv/Forebygga-diskriminering/Utbildning/Forebygg-diskriminering-i-skolan/):
"Skolorna måste också arbeta förebyggande dels mot kränkande behandling, dels mot diskriminering och trakasserier som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning."
Ja, fundera lite på om ni tycker att ordningsreglerna ovan uppfyller detta..... Har skolan tänkt rätt med sina ordningsregler? Eller 180 grader fel? (Av okunskap!)
söndag 19 augusti 2012
Boktips: Totte och Emma
Igår läste jag och lillasyster två klassiker, som förtjänar att nämnas i NPF-sammanhang. Det är Totte städar och Emma tvärtemot, båda av Gunilla Wolde.
Totte städar, för att den så pedagogiskt förklarar varför man ska städa. Totte hittar först inte sin nalle. Då kommer han på att om han städar, kommer kanske nalle fram. Och det gör nalle givetvis och det blir dessutom ordning bland hans leksaker. Och så städar han fram en massa leksaker som han saknat.
Och Emma tvärtemot, för att det kan vara hög igenkänning att livet går upp och ner och även humöret. Ibland borstar man håret fint, men ibland vill man ha det rufsigt. Ibland sätter man på sig byxorna rätt, men ibland sätter man på dem på huvudet för att det är roligare. Och även klossar kan vara "tvärtemot" och då blir man arg (när tornet rasar). Osv.
Totte städar, för att den så pedagogiskt förklarar varför man ska städa. Totte hittar först inte sin nalle. Då kommer han på att om han städar, kommer kanske nalle fram. Och det gör nalle givetvis och det blir dessutom ordning bland hans leksaker. Och så städar han fram en massa leksaker som han saknat.
Och Emma tvärtemot, för att det kan vara hög igenkänning att livet går upp och ner och även humöret. Ibland borstar man håret fint, men ibland vill man ha det rufsigt. Ibland sätter man på sig byxorna rätt, men ibland sätter man på dem på huvudet för att det är roligare. Och även klossar kan vara "tvärtemot" och då blir man arg (när tornet rasar). Osv.
Etiketter:
Boktips,
Kläder/påklädning,
Pedagogik,
Städa,
Utbrott
lördag 18 augusti 2012
Ofarliga bus
Idag så var det badväder och vi hade spolat upp vatten i vår lilla pool. M och lillebror badade tillsammans. Så började lillebror plötsligt skvätta vatten på M och fnissa. M blev arg och skrek att han skulle sluta. Och det hjälpte inte att M skvätte tillbaka. Då blev det bara ännu roligare.
Jag såg att M började bli blå om läpparna, så jag tog ur honom ur poolen, och hoppade i själv och började busa med lillebror istället. Vi skvätta på varandra, och det var ju lite en ojämnt match. Det märkte lillebror och gick efter ett paraply och skylde sig med det. Jag låtsades att jag inte kunde skvätta på honom då. Och när jag skvätte från sidan, flyttade han paraplyet. Jag sa saker som "Åh nej, nu kan jag inte skvätta på dig! Busiga paraply!" Han fnissade förnöjt. Jag vände min rumpa mot honom, och sa: "Åh nej skvätt inte på min rumpa!" Och han gjorde det. Ja, ni fattar.....
Lillebror är helt klart spänningssökare. Han kan slå ut juiceglas bara för att någon ska arg. Han sparkar och slås oss och tar sönder saker, för att få en reaktion. Det är förmodligen för att han har tråkigt. Skitjobbigt, och det går verkligen inte att sätta en gräns som han fattar. Han bara skrattar åt den som blir arg. Ju argare vi blir, desto roligare är det. Den som hävdar att det "bara är att sätta gränser" har inte träffat på ett barn som vår lillebror......
Jag har skrivit om det tidigare, men det förtjänar att upprepas: Man kan som vuxen ta kommandot och byta bus, med lillebror. Han kan inte hjälpa att han från gång till gång, har ett behov av bus. Vilket är inte så viktigt. Bara det är något bus, just då.
Bra bus som man kan byta till, förutom skvättandet som jag beskrev ovan:
* Knasiga ordlekar. Rim eller någon knasig blandning av två ord. Eller att man säger något knasigt: "Tänk om du var en fluga och kunde gå i taket? Vad hade du gjort då?"
* En kill-lek, då man killar varandra.
* En blås-lek då man blåser på varandra genom sugrör.
* En härmlek, då man låtsas att han inte får härma en.
Frågan är bara, vilka bus dagisfröknarna kan byta till. Allt som är verbalt funkar ju, men finns det något annat enkelt knep de kan ta till? Jag vet inte. Det mesta som dyker upp i mitt huvud, är sånt som absolut inte passar på dagis och som riskerar bli en konflikt med ett annat barn. Några tips?
Jag såg att M började bli blå om läpparna, så jag tog ur honom ur poolen, och hoppade i själv och började busa med lillebror istället. Vi skvätta på varandra, och det var ju lite en ojämnt match. Det märkte lillebror och gick efter ett paraply och skylde sig med det. Jag låtsades att jag inte kunde skvätta på honom då. Och när jag skvätte från sidan, flyttade han paraplyet. Jag sa saker som "Åh nej, nu kan jag inte skvätta på dig! Busiga paraply!" Han fnissade förnöjt. Jag vände min rumpa mot honom, och sa: "Åh nej skvätt inte på min rumpa!" Och han gjorde det. Ja, ni fattar.....
Lillebror är helt klart spänningssökare. Han kan slå ut juiceglas bara för att någon ska arg. Han sparkar och slås oss och tar sönder saker, för att få en reaktion. Det är förmodligen för att han har tråkigt. Skitjobbigt, och det går verkligen inte att sätta en gräns som han fattar. Han bara skrattar åt den som blir arg. Ju argare vi blir, desto roligare är det. Den som hävdar att det "bara är att sätta gränser" har inte träffat på ett barn som vår lillebror......
Jag har skrivit om det tidigare, men det förtjänar att upprepas: Man kan som vuxen ta kommandot och byta bus, med lillebror. Han kan inte hjälpa att han från gång till gång, har ett behov av bus. Vilket är inte så viktigt. Bara det är något bus, just då.
Bra bus som man kan byta till, förutom skvättandet som jag beskrev ovan:
* Knasiga ordlekar. Rim eller någon knasig blandning av två ord. Eller att man säger något knasigt: "Tänk om du var en fluga och kunde gå i taket? Vad hade du gjort då?"
* En kill-lek, då man killar varandra.
* En blås-lek då man blåser på varandra genom sugrör.
* En härmlek, då man låtsas att han inte får härma en.
Frågan är bara, vilka bus dagisfröknarna kan byta till. Allt som är verbalt funkar ju, men finns det något annat enkelt knep de kan ta till? Jag vet inte. Det mesta som dyker upp i mitt huvud, är sånt som absolut inte passar på dagis och som riskerar bli en konflikt med ett annat barn. Några tips?
Den gula kepsen
Lillebror har en gul keps. Det har bara blivit så eftersom gult är hans favoritfärg. Den har funkat perfekt för både honom och fröknarna. De kan faktiskt släppa lillebror utan att vara i närheten, när han cyklar runt på gården. Då är han nöjd och glad, och hamnar sällan i konflikter. Den gula kepsen gör att han syns lite extra, så de har lättare att hålla koll på honom, om han fortfarande sitter kvar på cykeln och så vidare.
Det här tycker jag är ett jättebra exempel på en billig och enkel sak man kan göra: Skaffa kläder som syns för det livliga och/eller "bitsugna" barnet. Visst kan man sätta på dem en lysgul reflexväst, men det pekar kanske ut dem lite väl mycket i onödan? Jag har hört fall där detta dock funkat perfekt, så visst kan man gör det också. Men kepsar och jackor i olika färger, kan ju vara ett alternativ. Jag har precis beställt 2 likadana nya fleecetröjor med lysorange på. Det blir nog att leta en gul vintermössa också.
Det är oerhört viktigt med ärlig återkoppling, och jag är så glad och tacksam för att jag får det av fröknarna. (Det pedagogen sa, vara bara att kepsen är perfekt. Det räcker ju!) Dagis kan självklart inte kräva att man ska köpa vissa färger på kläder till barnen, och fröknarna lär ju sig vem som har vad. Men ändå! Det är ju inte fel att hushålla med deras energi, om man kan.
Det här tycker jag är ett jättebra exempel på en billig och enkel sak man kan göra: Skaffa kläder som syns för det livliga och/eller "bitsugna" barnet. Visst kan man sätta på dem en lysgul reflexväst, men det pekar kanske ut dem lite väl mycket i onödan? Jag har hört fall där detta dock funkat perfekt, så visst kan man gör det också. Men kepsar och jackor i olika färger, kan ju vara ett alternativ. Jag har precis beställt 2 likadana nya fleecetröjor med lysorange på. Det blir nog att leta en gul vintermössa också.
Det är oerhört viktigt med ärlig återkoppling, och jag är så glad och tacksam för att jag får det av fröknarna. (Det pedagogen sa, vara bara att kepsen är perfekt. Det räcker ju!) Dagis kan självklart inte kräva att man ska köpa vissa färger på kläder till barnen, och fröknarna lär ju sig vem som har vad. Men ändå! Det är ju inte fel att hushålla med deras energi, om man kan.
Dagis förbättrar för lillebror
Denna vecka var lillebror och lillasyster på dagis. Lite nervöst på ett sätt. Att lämna de två på samma ställe, utan att själv vara med och kunna avstyra bråk och framför allt lillebrors bitande. Lillasyster har nämligen flyttat upp till stora sidan och delar gård med lillebror. Men det har gått bra. Fröknarna har koll. Och sen är det nog en annan sak på dagis, när man har fullt med kompisar och ingen mamma att bråka om.
Och dessutom verkar lillebrors fröknar ha tänkt till en hel del över sommaren. Jag är faktiskt riktigt imponerad och framför allt nöjd. Följande förbättringar har de redan tagit tag i:
* Bildschema är på gång, om det inte redan är klart. (Jag har inte behövt påminna en enda gång.)
* De har testat att använda ett timglas, för att visa lillebror när det börjar bli dags att gå ut. Det funkade mycket bra. Han gick och tittade, såg att sanden inte var slut än, gick tillbaka och lekte. Osv.
* De har erbjudit de tre barn som är födda 2007, och ska börja skolan 1 år tidigare än övriga, att flytta upp en grupp. Vi vet ännu inte vad föräldrarna svarar, men det är ett bra initiativ. Det innebär i sådana fall mer tid för lillebror, eftersom antalet personaltimmar i gruppen är detsamma som tidigare. Jag kan tillägga att vi i samma veva fått in resultatet på kundundersökningen som gjordes. Jag svarade ärligt och det märktes nog lite på resultatet. Okej, jag satte inte lågt på allt (för vi är nöjda med dagis i stort), men jag var ärlig med det som inte funkade. Vår avdelning fick lite lägre än medelsnittet för hela dagis. Det var förmodligen några till, som satte lågt på några punkter, i och för sig. Det är kanske därför som föreståndaren verkar satsa lite extra på "oss". Bra! Och det är ju tydligt att man ska vara ärlig på dessa undersökningar. Som jag sa till en av pedagogerna, när jag förtydligade mina åsikter: "Om jag hade satt högt på allt, så hade jag inte hjälpt er. Då hade ni fått fortsätta att kämpa på som tidigare, utan mer hjälp." Hon höll med. Det är ju inget personligt mot dem. Det är nog bara så det är i alla grupper med barn med speciella behov, innan man får utökat stöd. (Vi ska gemensamt söka pengar för resurstimmar, fastän det tydligen är svårt att få numera.)
* De är med lillebror hela tiden (precis som i våras), när han är nära något annat barn, men släpper honom friare utomhus. Det är främst inne när han konstruerar något, eller i sandlådan,som det inte funkar med de andra barnen. De kommer för nära och förstör det han bygger, av misstag. Eller så blir det bara för många barn på liten yta. Det stressar honom. Fröknarna försöker se till att han har möjlighet att gå undan, när det behövs och ska börja tänka lite extra på det.
* Jag uppfattar att de är ännu tydligare mot lillebror, med regler.
* De ska börja sticka åt honom en knäckemacka utanför måltidstiderna, om det behövs.
Detta tror jag bara är en början. När jag pratar med fröknarna, så verkar de vara på hugget att diskutera förbättringar med mig. Det här kommer att bli bra!
Och jag kan tillägga att lillebror varit mycket glad denna vecka. Måndagen var lite upp och ner, men annars har han varit glad och trivts, lekt med kompisar, och nästan inte velat gå hem. Så skönt!
Och dessutom verkar lillebrors fröknar ha tänkt till en hel del över sommaren. Jag är faktiskt riktigt imponerad och framför allt nöjd. Följande förbättringar har de redan tagit tag i:
* Bildschema är på gång, om det inte redan är klart. (Jag har inte behövt påminna en enda gång.)
* De har testat att använda ett timglas, för att visa lillebror när det börjar bli dags att gå ut. Det funkade mycket bra. Han gick och tittade, såg att sanden inte var slut än, gick tillbaka och lekte. Osv.
* De har erbjudit de tre barn som är födda 2007, och ska börja skolan 1 år tidigare än övriga, att flytta upp en grupp. Vi vet ännu inte vad föräldrarna svarar, men det är ett bra initiativ. Det innebär i sådana fall mer tid för lillebror, eftersom antalet personaltimmar i gruppen är detsamma som tidigare. Jag kan tillägga att vi i samma veva fått in resultatet på kundundersökningen som gjordes. Jag svarade ärligt och det märktes nog lite på resultatet. Okej, jag satte inte lågt på allt (för vi är nöjda med dagis i stort), men jag var ärlig med det som inte funkade. Vår avdelning fick lite lägre än medelsnittet för hela dagis. Det var förmodligen några till, som satte lågt på några punkter, i och för sig. Det är kanske därför som föreståndaren verkar satsa lite extra på "oss". Bra! Och det är ju tydligt att man ska vara ärlig på dessa undersökningar. Som jag sa till en av pedagogerna, när jag förtydligade mina åsikter: "Om jag hade satt högt på allt, så hade jag inte hjälpt er. Då hade ni fått fortsätta att kämpa på som tidigare, utan mer hjälp." Hon höll med. Det är ju inget personligt mot dem. Det är nog bara så det är i alla grupper med barn med speciella behov, innan man får utökat stöd. (Vi ska gemensamt söka pengar för resurstimmar, fastän det tydligen är svårt att få numera.)
* De är med lillebror hela tiden (precis som i våras), när han är nära något annat barn, men släpper honom friare utomhus. Det är främst inne när han konstruerar något, eller i sandlådan,som det inte funkar med de andra barnen. De kommer för nära och förstör det han bygger, av misstag. Eller så blir det bara för många barn på liten yta. Det stressar honom. Fröknarna försöker se till att han har möjlighet att gå undan, när det behövs och ska börja tänka lite extra på det.
* Jag uppfattar att de är ännu tydligare mot lillebror, med regler.
* De ska börja sticka åt honom en knäckemacka utanför måltidstiderna, om det behövs.
Detta tror jag bara är en början. När jag pratar med fröknarna, så verkar de vara på hugget att diskutera förbättringar med mig. Det här kommer att bli bra!
Och jag kan tillägga att lillebror varit mycket glad denna vecka. Måndagen var lite upp och ner, men annars har han varit glad och trivts, lekt med kompisar, och nästan inte velat gå hem. Så skönt!
Etiketter:
Dagis,
Hjälpmedel,
Kompisar,
Resursperson,
Stress,
Tidsuppfattning,
Tydlighet
fredag 17 augusti 2012
Småutflykter och positiv förstärkning
Igår följde M med och hämtade syskonen på dagis. På hemvägen, sa jag till lillebror att visa M en "genväg". Han brukar säga så: "En genväg!" och så springer han in i skogsdungen på en liten stig och kommer ut på ett annat ställe. Det finns två "genvägar" och jag brukar uppmana honom att springa dem. Det är så bra att låta honom springa av sig lite.
I alla fall, han visade M sin "genväg" och de blev kvar i skogsdungen och pratade intresserat om något. Så lillasyster och jag följde efter. Vi hade jättekul och "hittade" träd. Bland annat tre likadana träd: Syskonträd? Och ett spökträd. Vi gick en runda i "skogen" och barnen var jätteduktiga och lyckliga. Alla stannade hos mig och gjorde för en gång skull som jag sa. Och ingen var gnällig på grund av lågt blodsocker. Jag antar att de mognat allihopa. Och ätit bra.
Vi hade det jättemysigt, och barnen tyckte det var så kul att se något nytt. Vi har ju faktiskt inte varit så mycket utanför tomten i sommar, som man hade önskat. I alla fall inte i närområdet. Maken har ju inte mått riktigt bra, så det har känts säkrast att stanna hemma och ha nära till allt. Att inte riskera att stå någonstans med 2-3 barn som har ett utbrott, som man behöver bära eller tvinga hem. Lillebror är rätt tung och det är inte skönt för kroppen., ens en liten bit. (M bär vi väldigt sällan numera.)
Där i skogsdungen passade jag på att berömma dem alla tre riktigt ordentligt. Jag påpekade hur mysigt vi hade det och hur duktiga de var som stannade hos mig. Att vi kan göra fler utflykter nu, med bara en förälder. De strålade av lycka. Lillebror var så nöjd och upprepade flera gånger att han inte springer iväg. Han har ett extra stort behov av att få beröm och att vara duktig, just nu.
Det koncept jag brukar köra på med barnen, och som funkar rätt bra:
1. Ge mycket positiv förstärkning. Berömma barnet/barnen på flera olika sätt, fast enkelt och tydligt, och förklara varför de är duktiga.
Detta exempel: Ni är duktiga som stannar hos mig, och gör som jag säger. Det gör att jag klarar av att hålla koll på er allihopa.
2. Förklara vad de själva vinner på att vara så här duktiga.
Detta exempel: Vi kan göra många fler sådana här skojiga små utflykter efter dagis och skola.
3. Upprepa 1 & 2 tills det har sjunkit in helt och barnen nästan tröttnar på att höra det. Det kan säkert låta lite tjatigt för en utomstående, men sönerna behöver upprepningen för att inte glömma. Hellre för mycket beröm än för lite!
4. Och när det känns pedagogiskt och inte destruktivt: Förklara vad motsatsen ger.
Detta exempel: Barn som springer iväg från sin mamma eller pappa, får gå direkt hem från dagis eftersom det är farligt att springa iväg. De missar skojiga utflykter. Jag sa detta också, och barnen var väldigt nöjda med att inte tillhöra denna kategori av barn. (Men jag påpekade inte att vi har haft det så tidigare,. Det hade inte fört något gott med sig.)
I morse gick vi förbi skogsdungen igen. Jag påminde dem om gårdagens mysiga utflykt. "Ja pingej inte iväg!" sa lillebror nöjt.
I alla fall, han visade M sin "genväg" och de blev kvar i skogsdungen och pratade intresserat om något. Så lillasyster och jag följde efter. Vi hade jättekul och "hittade" träd. Bland annat tre likadana träd: Syskonträd? Och ett spökträd. Vi gick en runda i "skogen" och barnen var jätteduktiga och lyckliga. Alla stannade hos mig och gjorde för en gång skull som jag sa. Och ingen var gnällig på grund av lågt blodsocker. Jag antar att de mognat allihopa. Och ätit bra.
Vi hade det jättemysigt, och barnen tyckte det var så kul att se något nytt. Vi har ju faktiskt inte varit så mycket utanför tomten i sommar, som man hade önskat. I alla fall inte i närområdet. Maken har ju inte mått riktigt bra, så det har känts säkrast att stanna hemma och ha nära till allt. Att inte riskera att stå någonstans med 2-3 barn som har ett utbrott, som man behöver bära eller tvinga hem. Lillebror är rätt tung och det är inte skönt för kroppen., ens en liten bit. (M bär vi väldigt sällan numera.)
Där i skogsdungen passade jag på att berömma dem alla tre riktigt ordentligt. Jag påpekade hur mysigt vi hade det och hur duktiga de var som stannade hos mig. Att vi kan göra fler utflykter nu, med bara en förälder. De strålade av lycka. Lillebror var så nöjd och upprepade flera gånger att han inte springer iväg. Han har ett extra stort behov av att få beröm och att vara duktig, just nu.
Det koncept jag brukar köra på med barnen, och som funkar rätt bra:
1. Ge mycket positiv förstärkning. Berömma barnet/barnen på flera olika sätt, fast enkelt och tydligt, och förklara varför de är duktiga.
Detta exempel: Ni är duktiga som stannar hos mig, och gör som jag säger. Det gör att jag klarar av att hålla koll på er allihopa.
2. Förklara vad de själva vinner på att vara så här duktiga.
Detta exempel: Vi kan göra många fler sådana här skojiga små utflykter efter dagis och skola.
3. Upprepa 1 & 2 tills det har sjunkit in helt och barnen nästan tröttnar på att höra det. Det kan säkert låta lite tjatigt för en utomstående, men sönerna behöver upprepningen för att inte glömma. Hellre för mycket beröm än för lite!
4. Och när det känns pedagogiskt och inte destruktivt: Förklara vad motsatsen ger.
Detta exempel: Barn som springer iväg från sin mamma eller pappa, får gå direkt hem från dagis eftersom det är farligt att springa iväg. De missar skojiga utflykter. Jag sa detta också, och barnen var väldigt nöjda med att inte tillhöra denna kategori av barn. (Men jag påpekade inte att vi har haft det så tidigare,. Det hade inte fört något gott med sig.)
I morse gick vi förbi skogsdungen igen. Jag påminde dem om gårdagens mysiga utflykt. "Ja pingej inte iväg!" sa lillebror nöjt.
Etiketter:
Pedagogik,
Självförtroende,
Syskon,
Tydlighet,
Upprepningar,
Utflykter
Det är okej att göra misstag
Det här sommaren har vi pratat mycket med barnen om misstag. Att alla människor gör misstag. Att det är okej. Att det är en del av att vara människa. Att vuxna gör misstag. Att barn gör misstag. Men att man alltid säger förlåt och försöker bättra sig och helst inte upprepa misstaget.
Även mamma och pappa gör alltså misstag. Och när vi föräldrar gör misstag, så ber vi barnen om ursäkt. Eller när man tycker att den andre föräldern gjort ett misstag, så påminner (=hjälper) vi varandra om att be barnen om ursäkt. Och även barnen har börjat be oss och varandra om ursäkt, betydligt oftare.
Ms resursperson berättade om en händelse idag. Ms kompis från i våras, en klasskamrat, ville absolut leka med M. Fler barn ville vara med och det gick bra först, men helt plötsligt blev kompisen ledsen.
Då gick M fram till honom och frågade: ”Vad är det som inte känns bra just nu?”
Kompisen: ”Du pratade inte så mycket med mig.”
M: ”Förlåt, det var ett misstag. Jag ska prata mer med dig.”
Sen var allt bra igen, och snart ska killarna leka här hemma.
Barn gör som man gör.... Och M svarar tydligen bättre på social träning, än vad jag hade vågat hoppas på. Klart jag blev jättestolt! Han fick mycket beröm och jag vände även på situationen verbalt, och frågade hur han hade känt om någon hade gjort så mot honom. "Blivit glad!" svarade han.
Jag har hört att man inte alltid måste göra rätt, för att vara en bra förälder. Huvudsaken är att man oftast gör rätt. Då förlåter barnen en, för ens misstag. Däremot ska man aldrig kräva av barnet att det förlåter en. Det har jag läst i böcker om barn och jag håller med. Det är så lätt att säga: "Förlåter du mamma?" när man har dåligt samvete för något. Men det blir en onödig börda på barnet. Barnet är ju i beroendeställning till en. Och älskar en och ser upp till en. Vad ska det svara? Klart det säger ja, även om det inte menar det. Det bästa är att bara be om förlåtelse och sen lämna det upp till barnet. Att inte diskutera alls om man verkligen blev förlåten eller inte. Och de flesta barn är väl rätt förlåtande, till slut? Eller?
Även mamma och pappa gör alltså misstag. Och när vi föräldrar gör misstag, så ber vi barnen om ursäkt. Eller när man tycker att den andre föräldern gjort ett misstag, så påminner (=hjälper) vi varandra om att be barnen om ursäkt. Och även barnen har börjat be oss och varandra om ursäkt, betydligt oftare.
Ms resursperson berättade om en händelse idag. Ms kompis från i våras, en klasskamrat, ville absolut leka med M. Fler barn ville vara med och det gick bra först, men helt plötsligt blev kompisen ledsen.
Då gick M fram till honom och frågade: ”Vad är det som inte känns bra just nu?”
Kompisen: ”Du pratade inte så mycket med mig.”
M: ”Förlåt, det var ett misstag. Jag ska prata mer med dig.”
Sen var allt bra igen, och snart ska killarna leka här hemma.
Barn gör som man gör.... Och M svarar tydligen bättre på social träning, än vad jag hade vågat hoppas på. Klart jag blev jättestolt! Han fick mycket beröm och jag vände även på situationen verbalt, och frågade hur han hade känt om någon hade gjort så mot honom. "Blivit glad!" svarade han.
Jag har hört att man inte alltid måste göra rätt, för att vara en bra förälder. Huvudsaken är att man oftast gör rätt. Då förlåter barnen en, för ens misstag. Däremot ska man aldrig kräva av barnet att det förlåter en. Det har jag läst i böcker om barn och jag håller med. Det är så lätt att säga: "Förlåter du mamma?" när man har dåligt samvete för något. Men det blir en onödig börda på barnet. Barnet är ju i beroendeställning till en. Och älskar en och ser upp till en. Vad ska det svara? Klart det säger ja, även om det inte menar det. Det bästa är att bara be om förlåtelse och sen lämna det upp till barnet. Att inte diskutera alls om man verkligen blev förlåten eller inte. Och de flesta barn är väl rätt förlåtande, till slut? Eller?
torsdag 16 augusti 2012
Föredömlig skolstart imorgon
Ms resursperson ringde idag. Hon började med att fråga om hon fick komma hit en stund och förbereda M på skolstarten imorgon. Vi bor granne med skolan. "Ja, du kan komma nu." svarade jag. Men hon insisterade på att jag skulle höra med M, hur han kände inför det. Nog klokt, för han ville INTE att hon skulle komma. Det var nog för att han ville njuta av sin sista sommarlovsdag. Han ville att hon skulle berätta för mig, och jag därefter berätta för honom.
Så hon berättade detaljerat vad som kommer hända imorgon. Och påminde mig om vad som måste finnas med i väskan, samt hörde hur sommaren varit. Mycket bra initiativ och föredömligt! Nu vet han och kan känna sig trygg inför morgondagen. Och allt är förberett.
Så här ser det ut inför skolstarten:
* Resurspersonen får vara kvar och är med honom, nästan hela tiden. (Det visste vi sedan innan.)
* Klassen är kvar i samma klassrum som förra året (1:an), och förr-förra (F-klass). Det kommer spara på hans energi, att vara i samma miljö.
* M har en egen hörna i klassrummet, bakom två skärmar som minskar synintryck från de andra barnen. Tidigare hade han ett eget rum, men nu har de lokalbrist, så det går inte längre. Jag tror att det ska gå med skärmarna i kombination med hans hörselkåpor (som han haft sedan länge i skolan). Jag och framför allt M, har haft chans att vara med och påverka hörnan, redan i våras.
* Han delar kapprum med förskolebarnen, vilket innebär att han kommer ha det lite lugnare, eftersom de inte har samma schema.
* I matsalen kommer de sätta upp en skärm, så att han inte ser de mindre barnen.
* Han får en egen toalett. Förskolebarnen använder den andra toaletten i kapprummet. M behåller sin barnring och sin pall. Toaletten han har är samma som tidigare och det är den av de två som ligger mest avskilt.
* Han får en egen dator. Hela årskurs 1, har han haft svårt med finmotoriken. Det har hindrat honom, när han ska skriva långa och många meningar. Nu får han skriva på datorn istället. Så bra! För vad kommer barnen behöva välskrivning till under deras liv, mer än post-it-lappar och inköpslistor och liknande? (Jag passade på att berätta för M att min förre chef inte hade brytt sig om, om jag inte hade kunnat skriva för hand, men att det däremot var väldigt viktigt att jag kunde skriva på datorn.)
* Han får tugga tuggummi på lektionstid, precis som tidigare, när han får behov av muntligt stimuli.
Sammanfattat känner jag mig så nöjd och glad! De är så duktiga och förstående på Ms skola och jag kan inte nog ge dem ros för deras fina arbete med min son. De ser honom precis som han är. Stöttar och sätter in rätt åtgärder. Dagligen diskuterar de förbättringspotential med mig och tillsammans hjälps vi åt att lösa det mesta. De ser mig som en resurs och är själva trygga i sin yrkesroll. Och de vet av erfarenhet att detta underlättar deras arbete. Alla vinner! Det kunde inte bli bättre faktiskt!
Imorgon vet jag att M kommer vara strålande glad när han går till skolan. Hur många barn med NPF i Sverige är det? Jag önskar verkligen att varenda NPF-barn kunde ha det lika bra som M. Men tyvärr är det lång väg dit, främst på grund av ovilja och gamla felaktiga föreställningar om NPF-barnen.
Så hon berättade detaljerat vad som kommer hända imorgon. Och påminde mig om vad som måste finnas med i väskan, samt hörde hur sommaren varit. Mycket bra initiativ och föredömligt! Nu vet han och kan känna sig trygg inför morgondagen. Och allt är förberett.
Så här ser det ut inför skolstarten:
* Resurspersonen får vara kvar och är med honom, nästan hela tiden. (Det visste vi sedan innan.)
* Klassen är kvar i samma klassrum som förra året (1:an), och förr-förra (F-klass). Det kommer spara på hans energi, att vara i samma miljö.
* M har en egen hörna i klassrummet, bakom två skärmar som minskar synintryck från de andra barnen. Tidigare hade han ett eget rum, men nu har de lokalbrist, så det går inte längre. Jag tror att det ska gå med skärmarna i kombination med hans hörselkåpor (som han haft sedan länge i skolan). Jag och framför allt M, har haft chans att vara med och påverka hörnan, redan i våras.
* Han delar kapprum med förskolebarnen, vilket innebär att han kommer ha det lite lugnare, eftersom de inte har samma schema.
* I matsalen kommer de sätta upp en skärm, så att han inte ser de mindre barnen.
* Han får en egen toalett. Förskolebarnen använder den andra toaletten i kapprummet. M behåller sin barnring och sin pall. Toaletten han har är samma som tidigare och det är den av de två som ligger mest avskilt.
* Han får en egen dator. Hela årskurs 1, har han haft svårt med finmotoriken. Det har hindrat honom, när han ska skriva långa och många meningar. Nu får han skriva på datorn istället. Så bra! För vad kommer barnen behöva välskrivning till under deras liv, mer än post-it-lappar och inköpslistor och liknande? (Jag passade på att berätta för M att min förre chef inte hade brytt sig om, om jag inte hade kunnat skriva för hand, men att det däremot var väldigt viktigt att jag kunde skriva på datorn.)
* Han får tugga tuggummi på lektionstid, precis som tidigare, när han får behov av muntligt stimuli.
Sammanfattat känner jag mig så nöjd och glad! De är så duktiga och förstående på Ms skola och jag kan inte nog ge dem ros för deras fina arbete med min son. De ser honom precis som han är. Stöttar och sätter in rätt åtgärder. Dagligen diskuterar de förbättringspotential med mig och tillsammans hjälps vi åt att lösa det mesta. De ser mig som en resurs och är själva trygga i sin yrkesroll. Och de vet av erfarenhet att detta underlättar deras arbete. Alla vinner! Det kunde inte bli bättre faktiskt!
Imorgon vet jag att M kommer vara strålande glad när han går till skolan. Hur många barn med NPF i Sverige är det? Jag önskar verkligen att varenda NPF-barn kunde ha det lika bra som M. Men tyvärr är det lång väg dit, främst på grund av ovilja och gamla felaktiga föreställningar om NPF-barnen.
Etiketter:
Kläder/påklädning,
Pedagogik,
Skola,
Toalettbesök,
Tydlighet
onsdag 15 augusti 2012
Nu har han kommit i kapp med torkandet på toa
Ï sommar har M kommit ikapp jämngamla på två punkter:
* Han gungar jättehögt utan att vara rädd. Numera gungar han så högt, att jag blir rädd istället....
* Han torkar sig själv i rumpan här hemma och tar ansvar för att det är rent, dvs vi föräldrar kontrollerar inte längre att det är rent. (Okej, naturligt vi kan vi göra undantag och hjälpa honom, de gånger som han är lös i magen. )
Vi har pratat mycket om detta. Det är viktigt att känna att man faktiskt kan komma ikapp. Och dessutom så kvarstår hans "fiffiga matteförmåga", som han har tack vare sin asperger. Inte så dumt med lite asperger om man tänker så: Komma ikapp med svårigheterna och ha kvar styrkorna!
Jag säger självklart så för att stärka honom. Om man lyfter honom som liten, så tror jag att han kommer få lättare att acceptera sina svårigheter som äldre. Om man börjar livet med att känna att man kan komma ikapp och har förmågor, så tror jag att man får bättre självförtroende. Och kanske försöker lite extra någon gång ibland. Självklart får man som förälder ha ett vakande öga och hjälpa dem undvika onödiga misslyckanden, som bara äter på självförtroendet. Och berätta att annorlunda perception inte kan tränas bort. Men med många saker vet vi ju inte ännu hur det kommer bli. Kanske kommer han ikapp, kanske inte. Den diskussionen får vi ta då, när problemen dyker upp. Inte nu, för då blir det kanske en självuppfyllande profetia, att han inte kan.
Han har fått kryss på belöningsormen varje gång han torkat sig själv, och varit ren då vi kontrollerat. Detta innebär ju att han precis blivit av med chanser till kryss och belöningar. Men det är enkelt löst: Det finns andra områden att jobba på, som kan ge kryss istället. Som att man äter upp sin kvällsmat på rimlig tid och kommer i säng i tid.
Han fick 100 kronor när han bestämde sig för att ta ansvar för torkningarna här hemma. Idag ville han förstås att jag skulle kolla ändå. Klart han testar mig, om han kan få hjälp OCH 100 kronor....
"Verkar det rent?" frågade jag, för att han inte ska halka tillbaka i utvecklingen.
"Ja!" sa han.
"Då är det nog rent! Tvätta du händerna nu!" svarade jag, utan att titta efter.
Bättre att han inte är helt ren någon gång ibland, och känner att han kan, än att det alltid är helt rent och han tror att han är den ende i klassen som inte kan. Hur rena är de andra barnen?
Imorgon börjar skolan, och han är erbjuden 100 kronor till, när han tar ansvar för torkningen även där. Men han får själv bestämma tidpunkten, då han känner att jag inte behöver komma dit längre. Tills dess, kommer jag och kontrollerar och hjälper till, som vanligt på lunchrasten. Men jag tror att det ska gå ganska snabbt tills han klarar det även i skolan. Han vill gärna ha pengarna. Och med logik har han gått med på att det är rätt likt i skolan: Samma rumpa och pappret är likadant. Jag skojade lite med honom också: "Om rumpan hade varit dubbelt så stor i skolan, då hade jag förstått att du inte klarar det själv." Det gick hem. Han log och upprepade meningen.
* Han gungar jättehögt utan att vara rädd. Numera gungar han så högt, att jag blir rädd istället....
* Han torkar sig själv i rumpan här hemma och tar ansvar för att det är rent, dvs vi föräldrar kontrollerar inte längre att det är rent. (Okej, naturligt vi kan vi göra undantag och hjälpa honom, de gånger som han är lös i magen. )
Vi har pratat mycket om detta. Det är viktigt att känna att man faktiskt kan komma ikapp. Och dessutom så kvarstår hans "fiffiga matteförmåga", som han har tack vare sin asperger. Inte så dumt med lite asperger om man tänker så: Komma ikapp med svårigheterna och ha kvar styrkorna!
Jag säger självklart så för att stärka honom. Om man lyfter honom som liten, så tror jag att han kommer få lättare att acceptera sina svårigheter som äldre. Om man börjar livet med att känna att man kan komma ikapp och har förmågor, så tror jag att man får bättre självförtroende. Och kanske försöker lite extra någon gång ibland. Självklart får man som förälder ha ett vakande öga och hjälpa dem undvika onödiga misslyckanden, som bara äter på självförtroendet. Och berätta att annorlunda perception inte kan tränas bort. Men med många saker vet vi ju inte ännu hur det kommer bli. Kanske kommer han ikapp, kanske inte. Den diskussionen får vi ta då, när problemen dyker upp. Inte nu, för då blir det kanske en självuppfyllande profetia, att han inte kan.
Han har fått kryss på belöningsormen varje gång han torkat sig själv, och varit ren då vi kontrollerat. Detta innebär ju att han precis blivit av med chanser till kryss och belöningar. Men det är enkelt löst: Det finns andra områden att jobba på, som kan ge kryss istället. Som att man äter upp sin kvällsmat på rimlig tid och kommer i säng i tid.
Han fick 100 kronor när han bestämde sig för att ta ansvar för torkningarna här hemma. Idag ville han förstås att jag skulle kolla ändå. Klart han testar mig, om han kan få hjälp OCH 100 kronor....
"Verkar det rent?" frågade jag, för att han inte ska halka tillbaka i utvecklingen.
"Ja!" sa han.
"Då är det nog rent! Tvätta du händerna nu!" svarade jag, utan att titta efter.
Bättre att han inte är helt ren någon gång ibland, och känner att han kan, än att det alltid är helt rent och han tror att han är den ende i klassen som inte kan. Hur rena är de andra barnen?
Imorgon börjar skolan, och han är erbjuden 100 kronor till, när han tar ansvar för torkningen även där. Men han får själv bestämma tidpunkten, då han känner att jag inte behöver komma dit längre. Tills dess, kommer jag och kontrollerar och hjälper till, som vanligt på lunchrasten. Men jag tror att det ska gå ganska snabbt tills han klarar det även i skolan. Han vill gärna ha pengarna. Och med logik har han gått med på att det är rätt likt i skolan: Samma rumpa och pappret är likadant. Jag skojade lite med honom också: "Om rumpan hade varit dubbelt så stor i skolan, då hade jag förstått att du inte klarar det själv." Det gick hem. Han log och upprepade meningen.
Etiketter:
Belöningssystem,
Pedagogik,
Självförtroende,
Skola,
Toalettbesök
Tystnad - "Less is more"
Det är nästan magiskt vad tystnad kan vara till hjälp. När vi var i terapi, så fattade jag verkligen att jag pladdrade på alldeles för mycket. Som en spottkobra eller kulspruta. (Se detta gamla inlägg: http://aspergermamma.blogspot.se/2011/10/kulsprutan-eller-spottkobran.html) Numera har jag blivit mycket bättre. Duktigare och mer förstående.
Numera är jag tyst(-are):
* När han är nyvaken och försöker vakna till.
* När han är hungrig och bara vill få laga mat och/eller äta. Han mår dåligt, om man försöker prata med honom då. Det stör hans koncentration på maten. När han lagar mat går jag ibland ur köket, för att ge honom lite mentalt utrymme.
* När han inte är mottaglig, för att han är totalt koncentrerad på något annat. Till exempel om han försöker laga någon sak eller trixar med en dator. Eller är totalt fokuserad på ett barn, till exempel om han busar med någon i studsmattan. (Ett bra tillfälle att stanna upp, och njuta av stunden istället och bara titta på dem.)
* När budskapet redan har gått fram. Innan, så pladdrade jag på lite väl mycket. Sa saker på flera olika sätt, så han skulle förstå. Men han hade redan fattat för länge sen. Oftast signalerar han inte det på något sätt, eftersom det inte är naturligt för honom att säga typ: "Ja" eller humma med. Jag har lärt mig rent logiskt, hur och när jag behöver säga saker, för att budskapet ska gå fram.
* När budskapet har gått fram, men han behöver fundera ut vilket alternativ han föredrar. Jag säger alternativen TYDLIGT, EN GÅNG, sen är jag tyst. Han får fråga istället för att jag automatiskt upprepar mig, om något är oklart. Alternativt så påminner jag honom efter en liten stund, om jag tror att han glömt bort alltihop.
*När han är missnöjd med något, som inte har direkt med mig att göra. Oftast blåser det över av sig självt. Han behöver bara få vara lite irriterad. Efter en stunds tystna blir han snabbt på gott humör. Om jag däremot försöker pigga upp honom för intensivt, blir han bara mer irriterad. Han är faktiskt inte särskilt långsint och blir oftast på gott humör igen väldigt snabbt, om man vågar vänta ut honom med tystnad. (Lite svårt att förstå för mig faktiskt.....)
* När han behöver sin koncentration på något viktigt. Till exempel när vi ska åka iväg och han behöver fundera igenom om han har allt med sig.
Det funkar faktiskt jättebra. Att det funkar beror på att samtal vid fel tillfälle, liksom tjat, tröttar ut honom. Jag kan inte säga annat än att jag känner igen det mesta av detta, från nu i somras när jag själv var så utmattad att jag nästan gick in i väggen. Jag funkade som honom på samtliga punkter, på ett skrämmande likt sätt. Så jag drar slutsatsen: Han är helt enkelt konstant tröttare, än vad jag är. Så jag får visa lite hänsyn. Jag tycker inte att jag gör någon uppoffring alls. Snarare så vinner jag på att kommunikationen blir effektivare. Han lyssnar bättre, när han väl lyssnar. Och blir mindre stressad och mindre irriterad. Jag blir själv lugnare och slipper tjata. Och trots allt, så är jag ju neurotypisk och har inga problem med arbetsminnet. Jag glömmer oftast inte det jag vill säga, så det kan vänta en liten stund.
Numera är jag tyst(-are):
* När han är nyvaken och försöker vakna till.
* När han är hungrig och bara vill få laga mat och/eller äta. Han mår dåligt, om man försöker prata med honom då. Det stör hans koncentration på maten. När han lagar mat går jag ibland ur köket, för att ge honom lite mentalt utrymme.
* När han inte är mottaglig, för att han är totalt koncentrerad på något annat. Till exempel om han försöker laga någon sak eller trixar med en dator. Eller är totalt fokuserad på ett barn, till exempel om han busar med någon i studsmattan. (Ett bra tillfälle att stanna upp, och njuta av stunden istället och bara titta på dem.)
* När budskapet redan har gått fram. Innan, så pladdrade jag på lite väl mycket. Sa saker på flera olika sätt, så han skulle förstå. Men han hade redan fattat för länge sen. Oftast signalerar han inte det på något sätt, eftersom det inte är naturligt för honom att säga typ: "Ja" eller humma med. Jag har lärt mig rent logiskt, hur och när jag behöver säga saker, för att budskapet ska gå fram.
* När budskapet har gått fram, men han behöver fundera ut vilket alternativ han föredrar. Jag säger alternativen TYDLIGT, EN GÅNG, sen är jag tyst. Han får fråga istället för att jag automatiskt upprepar mig, om något är oklart. Alternativt så påminner jag honom efter en liten stund, om jag tror att han glömt bort alltihop.
*När han är missnöjd med något, som inte har direkt med mig att göra. Oftast blåser det över av sig självt. Han behöver bara få vara lite irriterad. Efter en stunds tystna blir han snabbt på gott humör. Om jag däremot försöker pigga upp honom för intensivt, blir han bara mer irriterad. Han är faktiskt inte särskilt långsint och blir oftast på gott humör igen väldigt snabbt, om man vågar vänta ut honom med tystnad. (Lite svårt att förstå för mig faktiskt.....)
* När han behöver sin koncentration på något viktigt. Till exempel när vi ska åka iväg och han behöver fundera igenom om han har allt med sig.
Det funkar faktiskt jättebra. Att det funkar beror på att samtal vid fel tillfälle, liksom tjat, tröttar ut honom. Jag kan inte säga annat än att jag känner igen det mesta av detta, från nu i somras när jag själv var så utmattad att jag nästan gick in i väggen. Jag funkade som honom på samtliga punkter, på ett skrämmande likt sätt. Så jag drar slutsatsen: Han är helt enkelt konstant tröttare, än vad jag är. Så jag får visa lite hänsyn. Jag tycker inte att jag gör någon uppoffring alls. Snarare så vinner jag på att kommunikationen blir effektivare. Han lyssnar bättre, när han väl lyssnar. Och blir mindre stressad och mindre irriterad. Jag blir själv lugnare och slipper tjata. Och trots allt, så är jag ju neurotypisk och har inga problem med arbetsminnet. Jag glömmer oftast inte det jag vill säga, så det kan vänta en liten stund.
Etiketter:
Koncentrationsförmågan,
Parrelationen,
Pedagogik,
Social förmåga,
Tydlighet,
Vardag
Storstädning efter sommarlovet
Idag lämnade jag småttingarna på dagis, gick hem och "bet i det sura äpplet": Dags för storstädning av nedanvåningen! Jag är själv förvånad över hur mycket jag fick gjort och hur mycket energi det faktiskt gav mig. Jag tror jag måste städa nåt mer.... Nåt litet. För det är ju så skönt när det blir gjort. Men jag är ju neurotypisk. Det är ungefär en 3:a-4:a i jobbighet på en 10-gradig skala. Och det ger mig alltså energi efteråt.
Annars brukar det vara en ojämn kamp, när vi alla är hemma. Jag städar ofta för 5 personer, och inte ens energiska och smått pedanta jag, hinner med. Barnen river ut leksaker bakom min rygg i en rasande takt. Jag kan inte hålla jämna steg med dem. Jag måste ju även göra annat också, som att ta hand om dem (trösta, hjälpa, leta saker åt, osv), laga mat och diska.
Missförstå mig inte: Maken är även med och tar sin del, men oftast har han "bara" hand om barn. Om han ska ha hand om barn och städa en längre stund, blir det för mycket för honom. Ungefär som att 1+1 blir 5. Anledningarna:
1) Han blir så oerhört stressad, eftersom det är svårt för honom att ha koll på barnen samtidigt som han städar. Och barnens säkerhet är väldigt viktig för honom. De ska helst inte slå sig alls.
2) Dessutom så är det extra jobbigt för honom att städa, när barnen lever runt samtidigt och skriker.
Dessa två punkter samverkar alltså och förstärker varandra. Vi gör oftast så istället, att han tar lillebror och aktiverar honom, så har jag de två lugnare barnen och gör annat. Eller så tar han pojkarna, och hittar på något med dem. (De två små, försöker vi oftast dela på eftersom de slåss så mycket.) Med jämna mellanrum, måste maken dock gå undan för att orka, och då får jag ha alla 3 en stund. Då går jag oftast bakåt med städningen, och allt annat. Men familjelivet funkar ändå, så här. Förutom om man har kravet på ett upplockat och rent hem.... (Men det har jag släppt för länge sen.)
Varför hjälper då inte barnen till? Varför gör vi inte en gemensam städaktivitet? Som en lek? Barn och vuxna med NPF, har oftast svårt för att städa och det stämmer på alla mina tre killar. Sönerna behöver mycket stöd, vid städning, både hemma och på dagis och skolan. (Jag har fått lite tips här i bloggen, men vi har ännu inte fått det att funka. Tipsa gärna igen!) Lillasyster är duktig på att städa, men hon är ju liten ännu. Maken hjälper till så gott han kan. Han kan, men när det är så rörigt som det var idag, då har han svårt att veta var han ska börja. Jag förstår honom. Det känns lite rörigt även för mig. Fraktalt. Alltså att ju mer man städar, ju fler saker hittar man som behöver komma till rätt plats. Typ så här, fast med prylar och saker i hemmet som behöver fixas. (Skojar lite med er!):
http://www.youtube.com/watch?v=G_GBwuYuOOs
Men seriöst, det blir ännu mer fraktalt i huvudet på maken. För varje pryl han plockar upp, tänker han på hur den är konstruerad. Vilket material, hur man tillverkar den, hur man kan förbättra den osv. Och han hittar saker som borde lagas. Och dessutom har han oftast ingen aning om var prylarna hör hemma. Och det har oftast inte sönerna heller.
Så jag har släppt tanken på att vi ska hjälpas åt. När det är så rörigt är det min uppgift att reda ut det. Precis som det är makens uppgift att laga trädgårdsgrinden och liknande. Visst kan maken hjälpa till på ett hörn, och det erbjuder han sig också. Men eftersom det dränerar honom på energi, och att han måste springa och fråga mig var saker ska vara, så sköter jag det hellre själv. (Jag borde nog märka upp TYDLIGT, var allt ska vara här hemma, så det blir lättare för dem att hjälpa till..... Och inte låta det gro igen så mycket, naturligtvis. Lättare sagt än gjort...)
Det är inte helt lätt att städa efter 3 virvelvindar. Jag börjar alltid med att lägga alla bilar i billådan. Alla klossar i klosslådan. Osv. Därefter tar jag en stor tom låda och lägger i allt som är i fel rum i den. Sen går jag runt i huset med den lådan och plockar upp allt igen, och lägger på rätt ställe. Och därefter gör jag likadant i nästa rum, som behöver städas. Orkar man inte plocka upp ur lådorna, kan man sätta undan dem, och ta det vid ett annat tillfälle. Så gjorde jag idag. Det står två lådor med blandade leksaker i en garderob. Om man inte orkar eller hinner, så får man dela upp städningen i mindre enheter. Så är det bara, tycker jag!
När allt var upplockat delade jag och maken på dammsugningen. Jag fick gå till dagis och hämta, medan han dammsög färdigt. När jag kom tillbaka, så hade han även satt upp den nya TVn på väggen, på eget initiativ. Det fanns tydligen energi till det, fastän han hade ont i kroppen idag.
Annars brukar det vara en ojämn kamp, när vi alla är hemma. Jag städar ofta för 5 personer, och inte ens energiska och smått pedanta jag, hinner med. Barnen river ut leksaker bakom min rygg i en rasande takt. Jag kan inte hålla jämna steg med dem. Jag måste ju även göra annat också, som att ta hand om dem (trösta, hjälpa, leta saker åt, osv), laga mat och diska.
Missförstå mig inte: Maken är även med och tar sin del, men oftast har han "bara" hand om barn. Om han ska ha hand om barn och städa en längre stund, blir det för mycket för honom. Ungefär som att 1+1 blir 5. Anledningarna:
1) Han blir så oerhört stressad, eftersom det är svårt för honom att ha koll på barnen samtidigt som han städar. Och barnens säkerhet är väldigt viktig för honom. De ska helst inte slå sig alls.
2) Dessutom så är det extra jobbigt för honom att städa, när barnen lever runt samtidigt och skriker.
Dessa två punkter samverkar alltså och förstärker varandra. Vi gör oftast så istället, att han tar lillebror och aktiverar honom, så har jag de två lugnare barnen och gör annat. Eller så tar han pojkarna, och hittar på något med dem. (De två små, försöker vi oftast dela på eftersom de slåss så mycket.) Med jämna mellanrum, måste maken dock gå undan för att orka, och då får jag ha alla 3 en stund. Då går jag oftast bakåt med städningen, och allt annat. Men familjelivet funkar ändå, så här. Förutom om man har kravet på ett upplockat och rent hem.... (Men det har jag släppt för länge sen.)
Varför hjälper då inte barnen till? Varför gör vi inte en gemensam städaktivitet? Som en lek? Barn och vuxna med NPF, har oftast svårt för att städa och det stämmer på alla mina tre killar. Sönerna behöver mycket stöd, vid städning, både hemma och på dagis och skolan. (Jag har fått lite tips här i bloggen, men vi har ännu inte fått det att funka. Tipsa gärna igen!) Lillasyster är duktig på att städa, men hon är ju liten ännu. Maken hjälper till så gott han kan. Han kan, men när det är så rörigt som det var idag, då har han svårt att veta var han ska börja. Jag förstår honom. Det känns lite rörigt även för mig. Fraktalt. Alltså att ju mer man städar, ju fler saker hittar man som behöver komma till rätt plats. Typ så här, fast med prylar och saker i hemmet som behöver fixas. (Skojar lite med er!):
http://www.youtube.com/watch?v=G_GBwuYuOOs
Men seriöst, det blir ännu mer fraktalt i huvudet på maken. För varje pryl han plockar upp, tänker han på hur den är konstruerad. Vilket material, hur man tillverkar den, hur man kan förbättra den osv. Och han hittar saker som borde lagas. Och dessutom har han oftast ingen aning om var prylarna hör hemma. Och det har oftast inte sönerna heller.
Så jag har släppt tanken på att vi ska hjälpas åt. När det är så rörigt är det min uppgift att reda ut det. Precis som det är makens uppgift att laga trädgårdsgrinden och liknande. Visst kan maken hjälpa till på ett hörn, och det erbjuder han sig också. Men eftersom det dränerar honom på energi, och att han måste springa och fråga mig var saker ska vara, så sköter jag det hellre själv. (Jag borde nog märka upp TYDLIGT, var allt ska vara här hemma, så det blir lättare för dem att hjälpa till..... Och inte låta det gro igen så mycket, naturligtvis. Lättare sagt än gjort...)
Det är inte helt lätt att städa efter 3 virvelvindar. Jag börjar alltid med att lägga alla bilar i billådan. Alla klossar i klosslådan. Osv. Därefter tar jag en stor tom låda och lägger i allt som är i fel rum i den. Sen går jag runt i huset med den lådan och plockar upp allt igen, och lägger på rätt ställe. Och därefter gör jag likadant i nästa rum, som behöver städas. Orkar man inte plocka upp ur lådorna, kan man sätta undan dem, och ta det vid ett annat tillfälle. Så gjorde jag idag. Det står två lådor med blandade leksaker i en garderob. Om man inte orkar eller hinner, så får man dela upp städningen i mindre enheter. Så är det bara, tycker jag!
När allt var upplockat delade jag och maken på dammsugningen. Jag fick gå till dagis och hämta, medan han dammsög färdigt. När jag kom tillbaka, så hade han även satt upp den nya TVn på väggen, på eget initiativ. Det fanns tydligen energi till det, fastän han hade ont i kroppen idag.
Etiketter:
Annorlunda perception,
Orka,
Parrelationen,
Stress,
Städa,
Tydlighet,
Vardag
måndag 13 augusti 2012
"Go with the flow" när maken fixar
Igår upptäckte maken att grinden som håller barnen inne i vår trädgård och inbrottstjuvar ute, var sönder. Den gick inte att låsa. Om den hade slått sig av ålder, eller om någon gjort åverkan på den, vet vi inte. Det är så klart viktigt att den är hel. Det har varit en del inbrott genom åren i vårt kvarter, och på den lilla vägen på framsidan, kör folk alldeles för fort. Det blir snabbt farligt om något av barnen springer ut dit, utan att vi vet om det.
Det alternativ som automatiskt kom upp i mitt huvud, helt av sig självt:
1a) Vi låter det vara tills vidare, eftersom det är sista dagen på sommarlovet och vi är helt utmattade. Vi håller koll i trädgården, så att barnen inte rymmer. Det är inte så ofta folk försöker bryta sig in, så vi chansar på att en natt ska funka, utan att någon tjuv märker att grinden är olåst. Maken fixar det nästa dag, i lugn och ro, när småttingarna är på dagis igen. Tills dess leker vi med barnen och har det trevligt, och försöker glömma alltihopa.
Men det funkar inte! Tro mig, jag har försökt tvinga på maken det alternativet, ja eller liknande, tillräckligt många gånger för att veta att det inte funkar i den här familjen. Kanske för andra, men inte för oss....
När något sånt här händer, stör sig maken oerhört mycket. Det går inte att vänta tills nästa dag, med att ta tag i det. Och inte tills bara om en liten stund. Han måste få börja fixa och trixa med det direkt. Han kan inte släppa det förrän han fixat färdigt det. Omvärlden får vänta.
Och han kan laga det mesta. Han är väldigt händig. För händig faktiskt, för barnen tror att de kan ta sönder vad som helst. De litar på att pappa lagar det sen. Maken tänker väldigt mycket "utanför lådan". Hans hjärna funkar väldigt annorlunda än min, och han kommer ofta upp med lösningar som jag aldrig skulle listat ut. Han ser det tydligt framför sig. Hur alla verktyg funkar, dvs hur de är konstruerade och vad man kan använda dem till. Till exempel en borrmaskin: Jag ser den exakt så som den ser ut och tänker inte på vad som sitter under höljet. Och den borrar hål, inget annat. Maken tänker på vad som finns under höljet, hur den funkar, på alla detaljer, och vet automatiskt användningsområden som jag inte tänker på. Vad man kan använda rotationen till, och så vidare. Maken har helt klart uppfinnardrag.
I vilket fall, när maken blir sån här, har jag två val:
1b) Jag insisterar på att han gör det där en annan gång (liksom med alternativ 1a). Eftersom det är skitirriterande för honom och han absolut inte kan släppa det förrän det är fixat, så fastnar han i irritationen. Och jag blir irriterad för att han inte begriper, att tidpunkten är dåligt vald. Det blir definitivt inte någon trevlig stämning. Risken är att vi börjar bråka, och inte kommer till något vettigt beslut. Risken är att vi ändå inte gör det som är på schemat för dagen. Risken är att saken inte blir fixad på ett tag. Nästa dag kommer han inte ha samma drivkraft och energi, eller om man vill kalla det "flow".
2) "Go with the flow": Maken får ge sig på att laga det direkt. Vi andra får anpassa oss. De planer vi har, får antingen skrotas eller skjutas på. Hur lång tid det än tar. (=En tålamodsövning för mig som är otålig och vill att schemat ska hållas, pust.... Men jag blir bättre och bättre på det.) Vi andra är så tysta som möjligt under tiden, ifall han behöver tänka ut något klurigt. Jag får ta hand om barnen och matlagningen, så gott jag kan. Det vi vinner med detta alternativ, är att saken blir ordentligt och snabbt lagad.
Jag valde naturligtvis alternativ 2. Vi var i trädgården, och jag kokade lite ris och stekte lite hamburgare. Ingen lyxmåltid, men alla blev mätta och grinden blev fantastiskt bra lagad. Bättre än den var innan. Och vi började inte bråka, och båda blev mycket nöjda med lagningen. Just denna dag, hade vi ändå inget planerat, som tur var.
Maken har till och med sagt åt mig att utnyttja denna drivkraft, som han har. Att spela dum och låtsas att jag försöka laga något, och sen be om råd. Att få honom lite irriterad, så att han bara måste fixa det på ett bättre sätt själv. Jag kan inte säga att jag gillar att spela dum. Men det funkar! Vi får saker gjorda, på detta sätt.
Det alternativ som automatiskt kom upp i mitt huvud, helt av sig självt:
1a) Vi låter det vara tills vidare, eftersom det är sista dagen på sommarlovet och vi är helt utmattade. Vi håller koll i trädgården, så att barnen inte rymmer. Det är inte så ofta folk försöker bryta sig in, så vi chansar på att en natt ska funka, utan att någon tjuv märker att grinden är olåst. Maken fixar det nästa dag, i lugn och ro, när småttingarna är på dagis igen. Tills dess leker vi med barnen och har det trevligt, och försöker glömma alltihopa.
Men det funkar inte! Tro mig, jag har försökt tvinga på maken det alternativet, ja eller liknande, tillräckligt många gånger för att veta att det inte funkar i den här familjen. Kanske för andra, men inte för oss....
När något sånt här händer, stör sig maken oerhört mycket. Det går inte att vänta tills nästa dag, med att ta tag i det. Och inte tills bara om en liten stund. Han måste få börja fixa och trixa med det direkt. Han kan inte släppa det förrän han fixat färdigt det. Omvärlden får vänta.
Och han kan laga det mesta. Han är väldigt händig. För händig faktiskt, för barnen tror att de kan ta sönder vad som helst. De litar på att pappa lagar det sen. Maken tänker väldigt mycket "utanför lådan". Hans hjärna funkar väldigt annorlunda än min, och han kommer ofta upp med lösningar som jag aldrig skulle listat ut. Han ser det tydligt framför sig. Hur alla verktyg funkar, dvs hur de är konstruerade och vad man kan använda dem till. Till exempel en borrmaskin: Jag ser den exakt så som den ser ut och tänker inte på vad som sitter under höljet. Och den borrar hål, inget annat. Maken tänker på vad som finns under höljet, hur den funkar, på alla detaljer, och vet automatiskt användningsområden som jag inte tänker på. Vad man kan använda rotationen till, och så vidare. Maken har helt klart uppfinnardrag.
I vilket fall, när maken blir sån här, har jag två val:
1b) Jag insisterar på att han gör det där en annan gång (liksom med alternativ 1a). Eftersom det är skitirriterande för honom och han absolut inte kan släppa det förrän det är fixat, så fastnar han i irritationen. Och jag blir irriterad för att han inte begriper, att tidpunkten är dåligt vald. Det blir definitivt inte någon trevlig stämning. Risken är att vi börjar bråka, och inte kommer till något vettigt beslut. Risken är att vi ändå inte gör det som är på schemat för dagen. Risken är att saken inte blir fixad på ett tag. Nästa dag kommer han inte ha samma drivkraft och energi, eller om man vill kalla det "flow".
2) "Go with the flow": Maken får ge sig på att laga det direkt. Vi andra får anpassa oss. De planer vi har, får antingen skrotas eller skjutas på. Hur lång tid det än tar. (=En tålamodsövning för mig som är otålig och vill att schemat ska hållas, pust.... Men jag blir bättre och bättre på det.) Vi andra är så tysta som möjligt under tiden, ifall han behöver tänka ut något klurigt. Jag får ta hand om barnen och matlagningen, så gott jag kan. Det vi vinner med detta alternativ, är att saken blir ordentligt och snabbt lagad.
Jag valde naturligtvis alternativ 2. Vi var i trädgården, och jag kokade lite ris och stekte lite hamburgare. Ingen lyxmåltid, men alla blev mätta och grinden blev fantastiskt bra lagad. Bättre än den var innan. Och vi började inte bråka, och båda blev mycket nöjda med lagningen. Just denna dag, hade vi ändå inget planerat, som tur var.
Maken har till och med sagt åt mig att utnyttja denna drivkraft, som han har. Att spela dum och låtsas att jag försöka laga något, och sen be om råd. Att få honom lite irriterad, så att han bara måste fixa det på ett bättre sätt själv. Jag kan inte säga att jag gillar att spela dum. Men det funkar! Vi får saker gjorda, på detta sätt.
Etiketter:
Koncentrationsförmågan,
Orka,
Parrelationen,
Styrkor,
Vardag
lördag 11 augusti 2012
Minimal och tydlig kommunikation
Vid NPF och med barn i allmänhet, talas det ofta om att man ska tala enkelt och konkret, så att barnen förstår vad man menar. Vi vuxna säger ofta för långa meningar och använder för svåra ord, som barnen inte förstår. Och man ska berätta vilket beteende man önskar hos barnet. Inte vilket man inte önskar. För när man berättar vad man inte vill, så ger man inte ett barnet någon ledtråd om vad det är man vill. Och själva har de oftast inga andra förslag på hur de ska bete sig. Det alternativ som återstår: Det som de redan gör. Bättre att göra det, och få skäll för det, än att inte ha något alternativ alls.
Till exempel: Barnen är lite väl vilda och springer runt i huset. Då säger man kanske: "Sluta springa! Lugna ner er!" Även om "Lugna ner er!" är en uppmaning dvs något som man vill, så är det inte så särskilt konkret. Och det ger inget förslag på HUR barnet kan lugna ner sig. Då är det effektivare att säga saker som: "Kom hit, så läser vi en saga!" eller "Kom så tittar vi i skåpet, vilken leksak du vill leka med!"
Och om man går till sig själv, så är en dålig strategi mycket bättre än ingen strategi alls. Till exempel: Du steker hamburgare på teflonpannan. Det är dags att vända dem. Du hittar inte något bra bestick mer än en metallgaffel, som du vet egentligen inte ska användas i en teflonpanna. Vad gör du? Hamburgarna bränns snart. Klart du använder gaffeln! Att din partner kommer in och säger: "Nej, inte metall i teflonpannan!" hjälper dig inte. Du kommer ändå vända burgarna med gaffeln, för du har inget val. Men om han/hon säger: "Använd stekspaden som står i diskstället, istället!" så kanske du tänker om. Nu tänker kanske någon att läget med hamburgarna skiljer sig från barnexemplet, eftersom det kan börja brinna och är lite halvakut. Men barn, och kanske NPF-barn i synnerlighet, har ju sämre tålamod än oss vuxna. Och spring i benen känns väldigt starkt för dem. Det känns kanske akut för dem?
Jag känner igen mig i allt detta, när någon har ett utbrott. Då kör maken och jag med minimal kommunikation. Vi talar så enkelt och tydligt som möjligt med varandra och använder oss av kodord (som gärna får bli fler, tips någon?):
Rött: Kris - någon är på väg att slå sig riktigt illa - hjälp! Släpp det du har i händerna och spring!
Orange: Risk att det blir rött snart
Garageläge: En vuxen måste gå undan snarast
Han bits: Lillebror försöker bitas - se upp!
Ta M/lillebror/lillasyster (så tar jag de andra barnen)
Och negationer fattar jag inte heller. När maken säger åt mig att: "Gör inte så." osv, då fattar jag ärligt talat inte vad han vill att jag ska göra istället. I en lugn situation fattar jag så klart, men inte när ett barn skriker mig i örat. Det blir bara för mycket för min hjärna.
När någon har ett utbrott, är det väldigt svårt att lyssna på någon annan och ta hänsyn till den personens åsikter, om hur man bör hantera utbrottet. Då bättre att man inte kommunicerar alls, och tar en utvärdering med vilken förbättringspotential som finns efteråt, i lugn och ro. Alternativt att man byter, så att den andre tar hand om barnet som har ett utbrott. Så gör vi ibland, när någon av oss har slut på idéer hur utbrottet bäst reds upp.
Och vi har regeln att vi helst inte skriker igenom huset, för det stressar hela familjen och lär barnen att skrika. Vill man något, så får man söka upp den andre och vara i samma rum när man pratar. Okej, det hålls inte alltid 100%, men då vet man åtminstone att det är viktigt om den andre skriker igenom huset.
Till exempel: Barnen är lite väl vilda och springer runt i huset. Då säger man kanske: "Sluta springa! Lugna ner er!" Även om "Lugna ner er!" är en uppmaning dvs något som man vill, så är det inte så särskilt konkret. Och det ger inget förslag på HUR barnet kan lugna ner sig. Då är det effektivare att säga saker som: "Kom hit, så läser vi en saga!" eller "Kom så tittar vi i skåpet, vilken leksak du vill leka med!"
Och om man går till sig själv, så är en dålig strategi mycket bättre än ingen strategi alls. Till exempel: Du steker hamburgare på teflonpannan. Det är dags att vända dem. Du hittar inte något bra bestick mer än en metallgaffel, som du vet egentligen inte ska användas i en teflonpanna. Vad gör du? Hamburgarna bränns snart. Klart du använder gaffeln! Att din partner kommer in och säger: "Nej, inte metall i teflonpannan!" hjälper dig inte. Du kommer ändå vända burgarna med gaffeln, för du har inget val. Men om han/hon säger: "Använd stekspaden som står i diskstället, istället!" så kanske du tänker om. Nu tänker kanske någon att läget med hamburgarna skiljer sig från barnexemplet, eftersom det kan börja brinna och är lite halvakut. Men barn, och kanske NPF-barn i synnerlighet, har ju sämre tålamod än oss vuxna. Och spring i benen känns väldigt starkt för dem. Det känns kanske akut för dem?
Jag känner igen mig i allt detta, när någon har ett utbrott. Då kör maken och jag med minimal kommunikation. Vi talar så enkelt och tydligt som möjligt med varandra och använder oss av kodord (som gärna får bli fler, tips någon?):
Rött: Kris - någon är på väg att slå sig riktigt illa - hjälp! Släpp det du har i händerna och spring!
Orange: Risk att det blir rött snart
Garageläge: En vuxen måste gå undan snarast
Han bits: Lillebror försöker bitas - se upp!
Ta M/lillebror/lillasyster (så tar jag de andra barnen)
Och negationer fattar jag inte heller. När maken säger åt mig att: "Gör inte så." osv, då fattar jag ärligt talat inte vad han vill att jag ska göra istället. I en lugn situation fattar jag så klart, men inte när ett barn skriker mig i örat. Det blir bara för mycket för min hjärna.
När någon har ett utbrott, är det väldigt svårt att lyssna på någon annan och ta hänsyn till den personens åsikter, om hur man bör hantera utbrottet. Då bättre att man inte kommunicerar alls, och tar en utvärdering med vilken förbättringspotential som finns efteråt, i lugn och ro. Alternativt att man byter, så att den andre tar hand om barnet som har ett utbrott. Så gör vi ibland, när någon av oss har slut på idéer hur utbrottet bäst reds upp.
Och vi har regeln att vi helst inte skriker igenom huset, för det stressar hela familjen och lär barnen att skrika. Vill man något, så får man söka upp den andre och vara i samma rum när man pratar. Okej, det hålls inte alltid 100%, men då vet man åtminstone att det är viktigt om den andre skriker igenom huset.
Vad är det allra värsta som kan hända?
Idag blev M stucken av en geting. Så klart ett trauma fastän han blivit stucken en gång tidigare, och fastän det inte var ett särskilt hårt stick denna gång. M grät och grät. Mest för att han var rädd, och inte visste vad som skulle hända härnäst. Hans fantasi sätter verkligen igång, varje gång han skadar sig. Han kan få en liten skråma någonstans, t ex på en tå, och sen får han för sig att hela den kroppsdelen måste amputeras. Så jag måste förklara det allra värsta som kan hända. Och ge en ungefärlig tidpunkt, då det har läkt igen. För annars skenar hans fantasi iväg, och blir något mycket värre, än det värsta som kan hända i verkligheten.
Det värsta som kan hända om man får ett getingstick i foten: "Man är allergisk mot getingar och foten svullnar upp. Därefter går svullanden ned, och foten blir som vanligt igen." Det krävs att man upprepar detta några gånger, innan han blir lugn.
Jag har många fler exempel på, när jag måste förklara det allra värsta som kan hända. Till exempel när han är rädd för att somna på grund av mardrömmar. (Jag har nämnt det innan, i ett annat inlägg.) Då får han för sig att det han drömmer kan hända i verkligheten. Så jag får förklara att de allra värsta som kan hända är att han får komma till mig och ligga i min säng, bli omhållen av mig och somna om hos mig. Det är väl ändå inte så farligt?!
Och det funkar även i förebyggande syfte, när jag vill att han ska våga försöka med något nytt eller öva på något. När vi planterar någonting i trädgården, så är det allra värsta som kan hända att det inte blir någonting som kommer upp. Och då är det ju precis som det var innan, det vill säga vi har inte förlorat något. Tänker man så, så kan man ju inte misslyckas.
Och oftast brukar jag fråga honom just så: "Vad är det allra värsta som kan hända?" Bara för att han ska få in vanan, att alltid ställa sig den själv och logiskt resonera med sig själv. Han klarar det oftast inte helt på egen hand, men blir bättre och bättre på det.
Det värsta som kan hända om man får ett getingstick i foten: "Man är allergisk mot getingar och foten svullnar upp. Därefter går svullanden ned, och foten blir som vanligt igen." Det krävs att man upprepar detta några gånger, innan han blir lugn.
Jag har många fler exempel på, när jag måste förklara det allra värsta som kan hända. Till exempel när han är rädd för att somna på grund av mardrömmar. (Jag har nämnt det innan, i ett annat inlägg.) Då får han för sig att det han drömmer kan hända i verkligheten. Så jag får förklara att de allra värsta som kan hända är att han får komma till mig och ligga i min säng, bli omhållen av mig och somna om hos mig. Det är väl ändå inte så farligt?!
Och det funkar även i förebyggande syfte, när jag vill att han ska våga försöka med något nytt eller öva på något. När vi planterar någonting i trädgården, så är det allra värsta som kan hända att det inte blir någonting som kommer upp. Och då är det ju precis som det var innan, det vill säga vi har inte förlorat något. Tänker man så, så kan man ju inte misslyckas.
Och oftast brukar jag fråga honom just så: "Vad är det allra värsta som kan hända?" Bara för att han ska få in vanan, att alltid ställa sig den själv och logiskt resonera med sig själv. Han klarar det oftast inte helt på egen hand, men blir bättre och bättre på det.
Etiketter:
Pedagogik,
Rädslor,
Tydlighet,
Upprepningar
fredag 10 augusti 2012
Mera om gnäll, skrik och tjat
Eftersom jag fick några igenkännande kommentarer på ett av mina senaste inlägg, så kommer här ett till, om tillvaron är hemma. Om stressen som uppstår då barnen gnäller, skriker och tjatar.
Vi har alltså inte kommit tillrätta med gnället, skriket och tjatet under sommaren. Lillasyster har blivit mycket bättre och lugnar sig stundtals. Och väntar. Det gör brorsorna också ibland, men inte alls i den utsträckning vi önskar. De gnäller, skriker och tjatar främst för att de:
1) är toanödiga (kiss och/eller bajs)
2) är hungriga eller törstiga
3) har dålig impulskontroll, det vill säga att de kan inte vänta. Lillebror: "Ja, vill ha fiml nu, NU, NUUU, NUUUUU!" (fiml=film)
4) har dåligt arbetsminne. Om M inte upprepar sin vilja, är han rädd att han och vi ska glömma bort det han ville. Det är därför han säger: "Kan jag få vatten?" Jag reser mig. Sen kommer; "Jag är törstig". Jag rotar i skåpet efter en mugg. "Jag vill ha vatten." Osv, ända tills han fått vattnet, eller ser mig komma med det. M tror att jag har lika svårt att hålla saker i minnet som han själv. Det är därför han tjatar. För att han är rädd för att bli utan vatten. (Som han i och för sig kan gå och ta själv, och ofta gör. Detta var bara ett exempel.)
5) har dålig tidsuppfattning om hur länge man väntat
6) misslyckas med något, till exempel att de inte klarar en bana i datorspelet de spelar
7) slår sig (och då måste man ju få skrika)
Punkt nr 1 till 5 beror på NPF hos sönerna, medan punkt nr 6 och 7 är sånt som alla barn gör. Och punkterna 3-5 hör ihop väldigt mycket - allt det där finns ju hela tiden hos sönerna. De flesta barn utan NPF, kan säkert drabbas av nr 1 till 5 någon gång ibland, de också.
Lillebror är förstås rätt duktig på punkt nr 1, men de övriga punkterna har vi hårt slit med just nu. Han behöver mycket tröst och uppmärksamhet.
Och M utvecklas på punkt nr 1 och 2. Han har väldigt sällan utbrott över det, utan numera stannar det vid gnäll och skrik. Punkt nr 3 till 6 får vi jobba med framöver, med honom också.....
Lillasyster utvecklas i rasande takt. Basbehoven sköter hon själv. Hon tar mat och dryck när hon behöver, liksom går på toa utan att vi behöver påminna. Det har hon gjort i över ett halvår. Det som stämmer bäst på henne är nr 6 och 7. Hon blir ofta arg och kastar saker, när det är något som hon inte klarar av. Punkt nr 1 och 2, stämmer bara om hon vaknar mitt i natten av dessa anledningar. Fast oftast vet hon även då, om hon är hungrig, törstig eller kissnödig. Och med nr 3 till 5 så härmar hon nog bara brorsornas beteenden. För hon kan faktiskt vänta och har inget dåligt arbetsminne. Som till exempel nyss precis när hon ville ha ett Simba-plåster, och skrek om det upprepade gånger för att stressa fram ett. Det fanns bara med andra sagofigurer. Klart hon testar. Det funkar ju för brorsorna. Och så är hon liten. Precis fyllda 3 år och fortfarande lite 3-års-trotsig.
Och nu menar jag alltifrån ett litet pip till rejäla illvrål. Jag känner nämligen att allt det där påverkar mig. Det är som att stresshormoner frigörs så fort någon är missnöjd. Jag vet inte hur jag ska beskriva det för er. Det känns som att det går en ilning genom min kropp. Som att det skär i mig mentalt. Ungefär som att min kropp tolkar gnället, skriken och tjatet som att mina barn är i verklig fara. Som att någon eller något gör dem riktigt illa. Jag tänker att detta inte är riktigt normalt. Att de flesta föräldrar borde ha ett visst skydd mot det. Kanske är jag för utmattad, för att skyddet ska funka hos mig? Och när det gäller lillasyster, så hade hon kolik-liknande smärtor under sina första 1,5 år i livet, då hon inte kunde krysta ut bajsen utan hjälp. Hennes missnöjesljud kommer åt mig lite extra, på grund av detta.
Och dessutom så blir det någon kortslutning i huvudet på mig, när jag inser vad det handlar om. När hjärnan hinner ifatt kroppens reaktioner. Då blir jag irriterad för att barnen gör detta, utan att vara i livsfara. Och så klandrar jag mig själv för:
1) att jag låter dem hållas (men det går inte att fostra bort NPF, och det är svårt att hitta strategier som funkar, speciellt eftersom de är så små)
2) att jag låter det komma åt mig (fastän jag inte kan hjälpa hur min kropp reagerar).
Sten på börda gånger två. Och sen smälter min hjärna, känns det som. Det står stilla i huvudet, och jag kan inte tänka.
Det finns ju så klart sammanhängande tidsperioder under en dag, då alla barnen är nöjda och ingen gnäller, skriker eller tjatar. Det är skönt och naturligtvis välbehövligt. Och då gäller det att passa på att vila. Men tidpunkterna sammanfaller inte alltid med när man verkligen behöver dem. Till exempel då maken har ont i kroppen (på grund av muskelinflammation), och egentligen måste gå undan eller ligga på spikmattan en stund. Eller då jag är yr i huvudet, och tappar saker och glömmer vad jag håller på med, och bara behöver ligga med benen högt och blunda i några minuter. När man mår så där dåligt, och barnen sätter igång allihopa på en gång, ja då är det grymt!
Och även om de är lugna, så vet man att det när som helst kan ändras. Vilken sekund som helst, kan någon av dem börja skrika. För de börjar oftast skrika utan förvarning. När barnen somnat sjunker min stressnivå rejält. Direkt! När de har somnat, vet jag att jag får tänka klart mina tankar, dessutom. Och göra färdigt allt jag påbörjar. Det är nog så stressande det också - att tankarna och handlingarna blir avbrutna gång på gång, när barnen är vakna. (M pratar ju dessutom non-stop i perioder, och lillasyster är väldigt mammig just nu.)
Det är klart att man inte alltid orkar stå emot, när man egentligen borde. Ibland ger man upp och ger barnen alldeles för lätt det som de vill ha, för att man inte orkar något annat. Då belönar man det felaktiga beteendet. Tyvärr. Det blir en ond cirkel. Det här ser andra ibland och tycker då att man är helt kass som förälder och får skylla sig själv. Då vill jag svara deras blickar med: "Det är väl klart att jag vet om att jag gör fel. Jag är ingen idiot. Lev en dag i mitt liv, eller en vecka, eller flera år, så ni kan känna den enorma trötthet jag känner. Först då kan ni döma mig."
Känns allt detta igen, någon? Vad kan man göra åt gnället, skriket och tjatet, mer än att själv ALDRIG göra detta mot varken barnen eller varandra? Och stå på sig, och vänligt men bestämt berätta för barnen vad som gäller (utan att tjata)? Och ha en ängels tålamod?
PS. Okej, nu var jag lite gnällig ikväll (igen). Ni får ha överseende. ;) Det är slutet av sommarlovet nu, och jag känner mig rätt utmattad. Allt blir bättre snart, när dagis och skola sätter igång.
Vi har alltså inte kommit tillrätta med gnället, skriket och tjatet under sommaren. Lillasyster har blivit mycket bättre och lugnar sig stundtals. Och väntar. Det gör brorsorna också ibland, men inte alls i den utsträckning vi önskar. De gnäller, skriker och tjatar främst för att de:
1) är toanödiga (kiss och/eller bajs)
2) är hungriga eller törstiga
3) har dålig impulskontroll, det vill säga att de kan inte vänta. Lillebror: "Ja, vill ha fiml nu, NU, NUUU, NUUUUU!" (fiml=film)
4) har dåligt arbetsminne. Om M inte upprepar sin vilja, är han rädd att han och vi ska glömma bort det han ville. Det är därför han säger: "Kan jag få vatten?" Jag reser mig. Sen kommer; "Jag är törstig". Jag rotar i skåpet efter en mugg. "Jag vill ha vatten." Osv, ända tills han fått vattnet, eller ser mig komma med det. M tror att jag har lika svårt att hålla saker i minnet som han själv. Det är därför han tjatar. För att han är rädd för att bli utan vatten. (Som han i och för sig kan gå och ta själv, och ofta gör. Detta var bara ett exempel.)
5) har dålig tidsuppfattning om hur länge man väntat
6) misslyckas med något, till exempel att de inte klarar en bana i datorspelet de spelar
7) slår sig (och då måste man ju få skrika)
Punkt nr 1 till 5 beror på NPF hos sönerna, medan punkt nr 6 och 7 är sånt som alla barn gör. Och punkterna 3-5 hör ihop väldigt mycket - allt det där finns ju hela tiden hos sönerna. De flesta barn utan NPF, kan säkert drabbas av nr 1 till 5 någon gång ibland, de också.
Lillebror är förstås rätt duktig på punkt nr 1, men de övriga punkterna har vi hårt slit med just nu. Han behöver mycket tröst och uppmärksamhet.
Och M utvecklas på punkt nr 1 och 2. Han har väldigt sällan utbrott över det, utan numera stannar det vid gnäll och skrik. Punkt nr 3 till 6 får vi jobba med framöver, med honom också.....
Lillasyster utvecklas i rasande takt. Basbehoven sköter hon själv. Hon tar mat och dryck när hon behöver, liksom går på toa utan att vi behöver påminna. Det har hon gjort i över ett halvår. Det som stämmer bäst på henne är nr 6 och 7. Hon blir ofta arg och kastar saker, när det är något som hon inte klarar av. Punkt nr 1 och 2, stämmer bara om hon vaknar mitt i natten av dessa anledningar. Fast oftast vet hon även då, om hon är hungrig, törstig eller kissnödig. Och med nr 3 till 5 så härmar hon nog bara brorsornas beteenden. För hon kan faktiskt vänta och har inget dåligt arbetsminne. Som till exempel nyss precis när hon ville ha ett Simba-plåster, och skrek om det upprepade gånger för att stressa fram ett. Det fanns bara med andra sagofigurer. Klart hon testar. Det funkar ju för brorsorna. Och så är hon liten. Precis fyllda 3 år och fortfarande lite 3-års-trotsig.
Och nu menar jag alltifrån ett litet pip till rejäla illvrål. Jag känner nämligen att allt det där påverkar mig. Det är som att stresshormoner frigörs så fort någon är missnöjd. Jag vet inte hur jag ska beskriva det för er. Det känns som att det går en ilning genom min kropp. Som att det skär i mig mentalt. Ungefär som att min kropp tolkar gnället, skriken och tjatet som att mina barn är i verklig fara. Som att någon eller något gör dem riktigt illa. Jag tänker att detta inte är riktigt normalt. Att de flesta föräldrar borde ha ett visst skydd mot det. Kanske är jag för utmattad, för att skyddet ska funka hos mig? Och när det gäller lillasyster, så hade hon kolik-liknande smärtor under sina första 1,5 år i livet, då hon inte kunde krysta ut bajsen utan hjälp. Hennes missnöjesljud kommer åt mig lite extra, på grund av detta.
Och dessutom så blir det någon kortslutning i huvudet på mig, när jag inser vad det handlar om. När hjärnan hinner ifatt kroppens reaktioner. Då blir jag irriterad för att barnen gör detta, utan att vara i livsfara. Och så klandrar jag mig själv för:
1) att jag låter dem hållas (men det går inte att fostra bort NPF, och det är svårt att hitta strategier som funkar, speciellt eftersom de är så små)
2) att jag låter det komma åt mig (fastän jag inte kan hjälpa hur min kropp reagerar).
Sten på börda gånger två. Och sen smälter min hjärna, känns det som. Det står stilla i huvudet, och jag kan inte tänka.
Det finns ju så klart sammanhängande tidsperioder under en dag, då alla barnen är nöjda och ingen gnäller, skriker eller tjatar. Det är skönt och naturligtvis välbehövligt. Och då gäller det att passa på att vila. Men tidpunkterna sammanfaller inte alltid med när man verkligen behöver dem. Till exempel då maken har ont i kroppen (på grund av muskelinflammation), och egentligen måste gå undan eller ligga på spikmattan en stund. Eller då jag är yr i huvudet, och tappar saker och glömmer vad jag håller på med, och bara behöver ligga med benen högt och blunda i några minuter. När man mår så där dåligt, och barnen sätter igång allihopa på en gång, ja då är det grymt!
Och även om de är lugna, så vet man att det när som helst kan ändras. Vilken sekund som helst, kan någon av dem börja skrika. För de börjar oftast skrika utan förvarning. När barnen somnat sjunker min stressnivå rejält. Direkt! När de har somnat, vet jag att jag får tänka klart mina tankar, dessutom. Och göra färdigt allt jag påbörjar. Det är nog så stressande det också - att tankarna och handlingarna blir avbrutna gång på gång, när barnen är vakna. (M pratar ju dessutom non-stop i perioder, och lillasyster är väldigt mammig just nu.)
Det är klart att man inte alltid orkar stå emot, när man egentligen borde. Ibland ger man upp och ger barnen alldeles för lätt det som de vill ha, för att man inte orkar något annat. Då belönar man det felaktiga beteendet. Tyvärr. Det blir en ond cirkel. Det här ser andra ibland och tycker då att man är helt kass som förälder och får skylla sig själv. Då vill jag svara deras blickar med: "Det är väl klart att jag vet om att jag gör fel. Jag är ingen idiot. Lev en dag i mitt liv, eller en vecka, eller flera år, så ni kan känna den enorma trötthet jag känner. Först då kan ni döma mig."
Känns allt detta igen, någon? Vad kan man göra åt gnället, skriket och tjatet, mer än att själv ALDRIG göra detta mot varken barnen eller varandra? Och stå på sig, och vänligt men bestämt berätta för barnen vad som gäller (utan att tjata)? Och ha en ängels tålamod?
PS. Okej, nu var jag lite gnällig ikväll (igen). Ni får ha överseende. ;) Det är slutet av sommarlovet nu, och jag känner mig rätt utmattad. Allt blir bättre snart, när dagis och skola sätter igång.
torsdag 9 augusti 2012
Hur man hjälper en vän som har ett barn med en funktionsnedsättning
Idag blir det en länk till en annan sida, om hur man bäst hjälper en vän som har barn med en funktionsnedsättning. För att detta är så oerhört viktigt. Så himla bra sammanfattat. Tack Linda Grann för att du skrev detta, så jag kan länka här och till mina vänner på facebook!
http://www.jenglacoaching.se/2012/08/06/du-kan-hjalpa-9-tips-for-dig-som-vill-hjalpa-din-van-som-har-barn-med-funktionsnedsattning/
http://www.jenglacoaching.se/2012/08/06/du-kan-hjalpa-9-tips-for-dig-som-vill-hjalpa-din-van-som-har-barn-med-funktionsnedsattning/
måndag 6 augusti 2012
Sommarlovsbok, saneringsfirma och ny soffa?
Ja, sommarlovet håller på att gå mot sitt slut. Vi har kämpat på så gott vi har kunnat och orkat, för att ge barnen ett ordentligt sommarlov. Jag hade egentligen velat komma iväg till någon sommarstuga en vecka, eller åkt på några fler utflykter, men det har inte funnits ork. Maken har haft ont i kroppen till och från hela sommaren. Förhoppningsvis har vi gjort tillräckligt med dagsutflykter för att M ska ha något att skriva i sin sommarlovsbok, när skolan börjar igen. (Om det blir någon i år.) Och helst utan att känna att han haft det sämre än de barn som gjort minst en utlandsresa. Jag kan inte säga att jag är så förtjust i hela idén med sommarlovsbok. Det blir lätt att barnen jämför. Livet är ju inte rättvist, men jag tänker att sommarlovet kunde få förbli familjernas ensak. Det hade inte skadat. Om man vill, så kan man ju själv summera för sina barn hur sommaren varit. Det är rätt enkelt att visa ett bildspel på datorn, över sommarens bilder, och minnas alla bra stunder. Eller inte. Att glömma, gå vidare och blicka framåt mot den nya terminen, istället..... Det finns ju faktiskt barn som har det riktigt kämpigt på sommarlovet. Vars föräldrar super, bråkar och så vidare. Det vittnar BRIS om.
Eftersom maken haft ont till och från, och vi båda har varit trötta, har vi varit tvungna att prioritera. Vi har prioriterat det nödvändigaste: Att ta hand om barnen, att handla och laga bra mat. Vi har plockat leksaker, dammsugit och tvättat, när vi haft ork. Den där veckostädningen, den har vi nästan inte alls orkat med. Det har förfallit överallt i huset, kan man lätt säga. Leksaker och andra prylar och smuts överallt. Det känns som att jag skulle vilja ringa en saneringsfirma, och be dem ta rubbet. Okej, så illa är det inte, men tanken känns skön. Att få det rent igen, utan att behöva göra nåt. Men jag får väl fixa det själv efter hand. Jag är ju arbetslös, så det ordnar sig nog. Får hoppas att kungen inte vill komma på besökt innan dess....
För ett tag sedan, blev jag varnad av flera olika personer som gått in i väggen. De upplyste mig om att jag var på god väg dit och att vägen tillbaka är lång. Så jag lyssnade och ändrade mitt beteende. Många dagar har jag haft TID att städa och plocka, men inte ORK. Barnen har lekt för sig själva en stund, men kroppen och huvudet har varit helt slut. Jag har känt i min kropp att det varit farligt. Ungefär som att: "Plockar jag upp en enda leksak till, så kommer jag att kollapsa". En märklig känsla. Så jag har tillåtit mig själv att sitta ner och vila. Eller rättare sagt förbjudit mig själv att städa, när jag känt så där. Man ska lyssna på kroppens signaler, säger de som bränt ut sig.
Vi får väl ta städningen efter hand, i en takt som vi orkar. Precis som med alla andra saker som behöver fixas här hemma. Den där 10-åriga soffan som det gått hål i, till exempel. Den hade vi verkligen behövt byta ut. Men hur ska vi kunna åka och provsitta soffor? Det måste vi nog göra utan barn. Och komma överens om en soffa. Inte vår starka sida. Det var svårt nog, innan vi fick barn, då vi köpte soffan.... Jag är lite inne på att vi ska köpa några stora saccosäckar på nätet och köra soffan till tippen. Tips någon? Hur gör ni andra?
Om någon tycker att jag tycker lite väl synd om mig själv nu, så vill jag bara säga att jag inte gör det. Tyck inte synd om mig! Vi kommer att klara detta, maken och jag. Snart börjar dagis och skola igen, och jag har möjlighet att vara ledig ett tag till och kan reda upp situationen här hemma, eftersom jag går på avgångsvederlag. Jag ville bara berätta för er, hur det kan vara i en familj som vår. Det är många som har det kämpigt på sommarlovet. Många andra det är väldigt synd om. Som inte har samma möjlighet som jag till återhämtning. Som utmattade måste tillbaka till slitsamma heltidsjobb (kanske för alldeles för låg lön), nu strax när sommarlovet är över. Eller ska vi kalla det sommararbetet?
Eftersom maken haft ont till och från, och vi båda har varit trötta, har vi varit tvungna att prioritera. Vi har prioriterat det nödvändigaste: Att ta hand om barnen, att handla och laga bra mat. Vi har plockat leksaker, dammsugit och tvättat, när vi haft ork. Den där veckostädningen, den har vi nästan inte alls orkat med. Det har förfallit överallt i huset, kan man lätt säga. Leksaker och andra prylar och smuts överallt. Det känns som att jag skulle vilja ringa en saneringsfirma, och be dem ta rubbet. Okej, så illa är det inte, men tanken känns skön. Att få det rent igen, utan att behöva göra nåt. Men jag får väl fixa det själv efter hand. Jag är ju arbetslös, så det ordnar sig nog. Får hoppas att kungen inte vill komma på besökt innan dess....
För ett tag sedan, blev jag varnad av flera olika personer som gått in i väggen. De upplyste mig om att jag var på god väg dit och att vägen tillbaka är lång. Så jag lyssnade och ändrade mitt beteende. Många dagar har jag haft TID att städa och plocka, men inte ORK. Barnen har lekt för sig själva en stund, men kroppen och huvudet har varit helt slut. Jag har känt i min kropp att det varit farligt. Ungefär som att: "Plockar jag upp en enda leksak till, så kommer jag att kollapsa". En märklig känsla. Så jag har tillåtit mig själv att sitta ner och vila. Eller rättare sagt förbjudit mig själv att städa, när jag känt så där. Man ska lyssna på kroppens signaler, säger de som bränt ut sig.
Vi får väl ta städningen efter hand, i en takt som vi orkar. Precis som med alla andra saker som behöver fixas här hemma. Den där 10-åriga soffan som det gått hål i, till exempel. Den hade vi verkligen behövt byta ut. Men hur ska vi kunna åka och provsitta soffor? Det måste vi nog göra utan barn. Och komma överens om en soffa. Inte vår starka sida. Det var svårt nog, innan vi fick barn, då vi köpte soffan.... Jag är lite inne på att vi ska köpa några stora saccosäckar på nätet och köra soffan till tippen. Tips någon? Hur gör ni andra?
Om någon tycker att jag tycker lite väl synd om mig själv nu, så vill jag bara säga att jag inte gör det. Tyck inte synd om mig! Vi kommer att klara detta, maken och jag. Snart börjar dagis och skola igen, och jag har möjlighet att vara ledig ett tag till och kan reda upp situationen här hemma, eftersom jag går på avgångsvederlag. Jag ville bara berätta för er, hur det kan vara i en familj som vår. Det är många som har det kämpigt på sommarlovet. Många andra det är väldigt synd om. Som inte har samma möjlighet som jag till återhämtning. Som utmattade måste tillbaka till slitsamma heltidsjobb (kanske för alldeles för låg lön), nu strax när sommarlovet är över. Eller ska vi kalla det sommararbetet?
söndag 5 augusti 2012
Sommarlov och reservplaner
Så, nu är det bara en vecka kvar av sommarlovet, innan det är dagisdags igen. Vi hade egentligen tänkt att lillebror och lillasyster skulle börja imorgon, och vi vuxna skulle ha 1,5 vecka då M skulle få lite egentid med oss och vi skulle få vila ut lite (fullt lagligt i vår kommun), men vi förlängde småttingarnas sommarlov. Anledningarna:
Vi har i och för sig en reservplan, om vi inte orkar. Jag berättade för dagisföreståndaren, hur vi haft det i sommar. Hon erbjöd oss att ha lillasyster på lilla sidan bland de mindre barnen, så slipper vi oroa oss för att lillebror ska bita henne. Det känns skönt att ha denna möjlighet, och jag är så tacksam för att vi har ett flexibelt dagis, som hela tiden ser till familjens bästa. De ser hur trötta vi är och hur mycket våra barn kräver. Det känns tryggt, när man inte har så mycket hjälp för övrigt.
Vi hade förresten en reservplan för M de 3 första veckorna. Maken hade väldigt ont i kroppen då (på grund av muskelinflammation i bröstkorgen), och vi undrade hur vi skulle klara sommaren då. Ms resursperson påpekade för oss att hon skulle jobba 3 veckor till när M gick på sommarlov. Att vi hade möjlighet att ändra oss och sätta M på fritids, om vi fick det för jobbigt. Och som hon påpekade: Bara vetskapen om detta, kunde göra att vi orkade. Det är väldigt sant. Vi orkade, och vetskapen om reservplanen gav mig kraft.
Mycket av stressen släpper, när man vet att det finns en reservplan. Att någon kan ta över eller stötta, om man inte reder ut det själv. Att man slipper gå och fundera på vad som händer med barnen, om man brakar ihop. För den där oron är hemsk. Jag har själv känt den under perioder när maken varit sjuk och jag själv känt mig obeskrivligt trött och matt. Och det blir dubbel börda på nåt sätt: Barnen är extra krävande och därför blir man utmattad. Och man funderar på vem som klarar av att ta hand om dem i ens ställe, när man nätt och jämnt gör det själv. Det går ju liksom inte att lämna barnen till vem som helst.... Okej, barnen dör kanske inte, men vad händer egentligen när någon av sönerna får ett utbrott? Till exempel om lillebror får ett utbrott på grund av lågt blodsocker, då han gallskriker, försöker bitas, kastar saker, kastar sig själv på marken utan att se sig för och skadar sig själv på andra sätt och knappt är kontaktbar? Vad händer om barnvakten inte lyckas reda upp det? Jag vet faktiskt inte. Så vi är väldigt tacksamma för att ha de ordinarie dagisfröknarna som reservplan nästa vecka. De reder upp hans utbrott.
En vän till familjen har det lite kämpigt hemma just nu. Vi har sagt till henne, att hon kan komma bort till oss precis när hon vill. Att hon kan ta sina barn, sätta sig i bilen och köra hit. Helst ringa 5 minuter innan hon är här och säga att hon är på väg bort, eftersom maken behöver den omställningstiden. Och så att vi säkert är hemma, eller kan ta oss hem. Visst har vi det kämpigt, men inte SÅ kämpigt att vi inte kan ta emot henne och hennes barn. Det är klart att vi hjälper henne. Hon tackade och sa att det kändes skönt att veta att hon har en fristad.
- M och lillebror leker ju bra tillsammans nu, så det hade känts lite konstigt att dela på dem.
- Det är sammanslagning på dagis, vilket hade inneburit att lillebror hade varit i samma grupp som lillasyster och några av hennes kompisar. Inte helt kul, med tanke på bitandet.... Dagis håller bra koll på honom, och alla hans tre ordinarie fröknar är där, så det hade kanske löst sig. Men vi hade nog ändå känt oro för att han skulle bita något av de mindre barnen (det går ju så himla fort), så vi hade nog ändå inte kunnat slappna av.
- Vi fick reda på att lillasysters fröknar kommer tillbaka först om en vecka. Inte helt optimalt, eftersom hon ska börja på stora sidan nu.
Vi har i och för sig en reservplan, om vi inte orkar. Jag berättade för dagisföreståndaren, hur vi haft det i sommar. Hon erbjöd oss att ha lillasyster på lilla sidan bland de mindre barnen, så slipper vi oroa oss för att lillebror ska bita henne. Det känns skönt att ha denna möjlighet, och jag är så tacksam för att vi har ett flexibelt dagis, som hela tiden ser till familjens bästa. De ser hur trötta vi är och hur mycket våra barn kräver. Det känns tryggt, när man inte har så mycket hjälp för övrigt.
Vi hade förresten en reservplan för M de 3 första veckorna. Maken hade väldigt ont i kroppen då (på grund av muskelinflammation i bröstkorgen), och vi undrade hur vi skulle klara sommaren då. Ms resursperson påpekade för oss att hon skulle jobba 3 veckor till när M gick på sommarlov. Att vi hade möjlighet att ändra oss och sätta M på fritids, om vi fick det för jobbigt. Och som hon påpekade: Bara vetskapen om detta, kunde göra att vi orkade. Det är väldigt sant. Vi orkade, och vetskapen om reservplanen gav mig kraft.
Mycket av stressen släpper, när man vet att det finns en reservplan. Att någon kan ta över eller stötta, om man inte reder ut det själv. Att man slipper gå och fundera på vad som händer med barnen, om man brakar ihop. För den där oron är hemsk. Jag har själv känt den under perioder när maken varit sjuk och jag själv känt mig obeskrivligt trött och matt. Och det blir dubbel börda på nåt sätt: Barnen är extra krävande och därför blir man utmattad. Och man funderar på vem som klarar av att ta hand om dem i ens ställe, när man nätt och jämnt gör det själv. Det går ju liksom inte att lämna barnen till vem som helst.... Okej, barnen dör kanske inte, men vad händer egentligen när någon av sönerna får ett utbrott? Till exempel om lillebror får ett utbrott på grund av lågt blodsocker, då han gallskriker, försöker bitas, kastar saker, kastar sig själv på marken utan att se sig för och skadar sig själv på andra sätt och knappt är kontaktbar? Vad händer om barnvakten inte lyckas reda upp det? Jag vet faktiskt inte. Så vi är väldigt tacksamma för att ha de ordinarie dagisfröknarna som reservplan nästa vecka. De reder upp hans utbrott.
En vän till familjen har det lite kämpigt hemma just nu. Vi har sagt till henne, att hon kan komma bort till oss precis när hon vill. Att hon kan ta sina barn, sätta sig i bilen och köra hit. Helst ringa 5 minuter innan hon är här och säga att hon är på väg bort, eftersom maken behöver den omställningstiden. Och så att vi säkert är hemma, eller kan ta oss hem. Visst har vi det kämpigt, men inte SÅ kämpigt att vi inte kan ta emot henne och hennes barn. Det är klart att vi hjälper henne. Hon tackade och sa att det kändes skönt att veta att hon har en fristad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)