"Mamma, MAMMA! KOM!"
Jag hade satt ner rumpan på trädäcket ungefär en minut och läst några rader i min hustidning i den fina kvällssolen. Alltid är det något. Någon som hittat en spindel, behöver hjälp med torkning, vill spela ett spel, prata om något som oroar, vill ha hjälp att leta upp något osv. Eller så är det vilt slagsmål eller bråk om en padda. Alltid är det något.
Jag förklarade för familjen att nu behövde jag en paus på några minuter och att ingen pratade med mig. Jag sa en halvsur kommentar till maken om att jag också ville ha ett garage att gå undan till. Jag tog min hustidning och la mig på soffan och läste.
Jag läste om människor som hittat drömtorpet och flytt staden ut till lugnet på landet. Tänk vad skönt att få ha det riktigt lugnt och riktig tråkigt. Att bara sitta där och se dagen glida förbi. Att ha tid att renovera, inreda och sitta och sy fluffiga kuddar. Att INTE ha familjemedlemmar som skriker eller ett fullt hem med prylar och smuts som skriker "kom och städa HÄR". Det är rätt många bekvämligheter jag hade kunnat tänka mig att leva utan, i alla fall några dagar, för att få njuta av den stillheten. Utedass - piece of cake bara jag får lite lugn och ro. Så ska jag (och maken) ha det när barnen flyttat ut och vi är pensionärer. Riktigt lugnt och tråkigt. (Fast jag tror inte han håller med.)
Två 60+:are hade byggt till sin sommarstuga så att deras barn kunde komma och bo där med sina familjer. Ett av barnen var kock så det blev mycket grillat. Tänk att glida med där i den familjen..... Få bo i en sommarstuga vid havet som någon annan inrett, ha barnvakt ibland OCH få maten lagad....
Tja, vad är väl en bal på slottet?! Det är ju faktiskt inte ens synd om mig. Jag har det nog som förväntat när man sätter tre barn till världen i rask takt. Barnen mår bättre och bättre och blir äldre. Och vi ska faktiskt åka till släktens stuga i år (dock utan kock och annan service). Några dagar klarar vi nog fastän den trygga basen (hemmet) inte finns. Med ordentlig planering ska det nog gå vägen. Vi utökar sakta med säkert sfären (ja eller cirkeln) vi vågar röra oss i. Vi har gjort två utflykter i sommar redan utan att ta ut oss helt, fastän vi jobbat båda två.
Men jag tillåter mig ändå att drömma lite. Att drömma mig bort till ett lugnare och enklare liv. Jag tror jag behöver dessa mikropauser för att orka. Och tänker positivt om framtiden, att snart ska jag också orka inreda det här hemmet lite mer. Självklart älskar jag min familj och skulle inte byta ut dem mot ett litet torp. Och dessutom så vet jag att livet aldrig är så idylliskt för någon som det ser ut i dessa hustidningar. För det är ju en dröm de säljer, eller?!
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
måndag 22 juni 2015
fredag 19 juni 2015
Glad midsommar!
Hoppas ni haft en bra midsommarafton allihopa! Det har vi. Vi har tagit det lugnt här hemma och ätit lite midsommarmat, med betoning på lite. Egentligen hade vi tänkt bjuda hit någon idag, men orken har inte funnits eftersom maken har börjat jobba heltid sen två veckor tillbaka. Men det kommer fler tillfällen. Och det finns mycket att glädjas åt just nu. En liten uppdatering över hur läget är.
- Sommarlovet har börjat och det innebär 2 läxfria månader. Ms läxor har nästan tagit knäcken på oss den här terminen. Inte för att det varit så mycket egentligen, utan för att det tar lång tid att få honom att göra dem. Och då lär han sig ändå snabbt. Men det har ändå varit en stor skillnad mot hur det var i trean.
- M har fått godkänt i samtliga ämnen utom simning. Han har t o m fått nivå 2 och 3 på vissa moment, så jag känner mig jättestolt! Vi ska bara lära honom simma i sommar, så har han godkänt i allt. :) Och sen återstår en del träning på olika plan, men det ska vi sätta igång med.
- M har lärt sig cykla. Vi har gjort några övningar för att integrera hans reflexer i fötterna som ställt till det för honom. När de var integrerade så lärde han sig snabbt att cykla. Han kunde t o m följa med på skolutflykten som innebar att de cyklade in till stan och tillbaka ut hit till utkanten av vår stad. Jättebra för självförtroendet! (Vi hade givetvis övningscyklat mycket med honom innan vi vågade släppa iväg honom på det....)
- Lillebror mår verkligen bättre och bättre. Hans pedagoger säger nu att de inte tänker på honom som annorlunda, och att allt funkar: Han leker, har kompisar, skriver, ritar, klär på sig själv och sitter med i samlingen. De är duktiga pedager, men jag vet också att förbättringen kommit p g a att skolköket har utbildad personal på specialkost, så det inte längre händer några misstag med allergener. Kocken på dagis gjorde så gott han kunde, men han hade inte samma utbildning, så det skedde tyvärr misstag. Jag är helt övertygad om att lillebrors utveckling inte hade varit möjlig utan ett glutenfri och mjölkfri kost. Det börjar också bli fler och fler svenska familjer som ser samma förbättringar med samma kost. Kul!
- Lillasyster slutar strax dagis och ser fram emot att få börja skolan. Det är rätt skönt faktiskt, för nu kommer alla barnen vara på samma skola och eftersom vi bor granne med skolan kan de nästan gå dit själva.
- Maken har som jag skrev fått jobb och det är faktiskt på mitt jobb. Det fanns en ledig position för det som han kan, p g a en sjukskrivning, och han har fått chansen att provjobba månaden ut. Vi hoppas att han ska få stanna, för det ska anställa en person till framöver. Det är i alla fall himla trevligt att jobba på samma ställe. Det tror jag att just vi behöver, för det är lite ont om tillfällen då det bara är vi, utan några barn. :)
- Och jag trivs himla bra på jobbet med kollegor och arbetsuppgifter. Mitt jobb är emellanåt väldigt nördigt kul faktiskt. Som handen i handsken. Det hjälper förstås till för mitt allmänna mående.
- Förra helgen var vi på träff med vänner från facebook som äter samma kost som vi. Det var himla trevligt och vi hoppas det blir fler gånger. Så skönt att känna sig "normal" i det gänget. Och bra för barnen att träffa andra barn som också är glutenfria och mjölkfria.
- Jag fyllde 40 år i veckan och blev himla fint uppvaktad av familjen och kollegorna.
Det är alltså över lag rätt bra för tillfället. Kanske att jag kommer orka blogga lite i sommar också.Vad vill ni läsa om i så fall?
torsdag 11 juni 2015
Skadeglädje mellan syskon
"Det har hänt något alldeles förfärligt. Jag har dött i Minecraft." utbrast lillebror i gallskrik blandat med gråt.
Sammanbrottet var ett faktum. Jag tror ni vet hur det kan vara, så jag besparar er detaljerna.
Mitt i alltihopa så råkade M skratta. Lillebror blev tokig och flög på M och luggade honom i hans långa hår. Det gjorde ont och M började naturligtvis att gråta.
Lillebror var mycket upprörd över att M hade gjort något så elakt som att skratta åt honom när han var ledsen. Jag kunde inte låta bli att notera den viktiga pedagogiska poängen i situationen:
"Men det är ju faktiskt så du gör mot M och lillasyster. Rätt ofta retar du dem tills de börjar gråta och sen SKRATTAR DU ÅT DEM. Tänk om det hade varit någon av dem som hade förstört i Minecraft och sen skrattade åt dig?! Det är så det känns för dem."
Lillebror blev inte direkt gladare, men den pedagogiska poängen gick faktiskt in. Han fick en aha-upplevelse. Inget slår en förstahandsupplevelse. Lite hårt kan tyckas, men en viktig poäng att få fram i den här familjen, för lillebror retas dagligen. Det är inte heller snällt att låta bli att uppfostra lillebror i det läget, för det går. (Och så tröstade jag honom givetvis också.)
Sammanbrottet var ett faktum. Jag tror ni vet hur det kan vara, så jag besparar er detaljerna.
Mitt i alltihopa så råkade M skratta. Lillebror blev tokig och flög på M och luggade honom i hans långa hår. Det gjorde ont och M började naturligtvis att gråta.
Lillebror var mycket upprörd över att M hade gjort något så elakt som att skratta åt honom när han var ledsen. Jag kunde inte låta bli att notera den viktiga pedagogiska poängen i situationen:
"Men det är ju faktiskt så du gör mot M och lillasyster. Rätt ofta retar du dem tills de börjar gråta och sen SKRATTAR DU ÅT DEM. Tänk om det hade varit någon av dem som hade förstört i Minecraft och sen skrattade åt dig?! Det är så det känns för dem."
Lillebror blev inte direkt gladare, men den pedagogiska poängen gick faktiskt in. Han fick en aha-upplevelse. Inget slår en förstahandsupplevelse. Lite hårt kan tyckas, men en viktig poäng att få fram i den här familjen, för lillebror retas dagligen. Det är inte heller snällt att låta bli att uppfostra lillebror i det läget, för det går. (Och så tröstade jag honom givetvis också.)
fredag 5 juni 2015
Tema: Syskon till barn med NPF
"Mamma jag har en viktig sak att säga till dig. Ibland när jag slår mig, så hjälper du brorsorna istället för att trösta mig."
Det sa lillasyster till mig ikväll. Och tyvärr så vet jag att hon har rätt. Så är det ibland när man är lillasyster till två brorsor med autism. Ibland får jag för mig att hon hittar på att hon slagit sig för att testa mig och för att få uppmärksamhet. Det är inte alltid som jag kan prioritera henne. Lillebror mår mycket bättre sen vi la om kosten på honom, men han har fortfarande ett himla humör och det är ibland inte så lätt att reda ut. M fastnar i sitt viftande och kommer inte framåt med något om jag inte är där och pushar på och påminner honom att "ta en tugga till". Och lillasyster kan ju göra det mesta själv. Det är svårt för henne att förstå fastän jag har förklarat det flera gånger för henne. Hon är ju minst (5,5 år) och borde vara den som får mest hjälp. I vår familj är det tvärt om. Det är det största barnet som behöver mest hjälp.
Förutom detta så blir lillasyster påverkad av lillebrors humör. Han har bitit henne när han blivit arg under ca 4 år. Vi har fått vara med barnen all vaken tid eller i alla fall inom räckhåll. Det blir hårda bett när en 6-åring biter..... Nu har han äntligen slutat med det sen ett år tillbaka (han är 7 år nu) och kan hejda sig. Äntligen!
M gör inte en fluga förnär och ger sig aldrig på någon. Och han kan faktiskt leka med lillasyster. Det är knappt 5 år mellan dem och M har en del lekande att ta ikapp eftersom han var sen i starten när han var liten, så de leker med gosedjurskatter. Ofta så vill lillebror att M ska spela datorspel med honom istället, så han kommer och försöker dra M ur leken med lillasyster. Det har M svårt att hantera och oftast börjar han skrika så vi vuxna får gå in och bryta lillebrors beteende och ge lillebror en alternativ aktivitet eller hjälpa barnen komma överens om när M kan spela med lillebror. Inte alltid helt lätt!
Lillebror vill just nu helst spela spel. Datorspel eller brädspel, spelar inte så stor roll. Favoriter just nu är Schack och Monopol. Han är väldigt bestämd med Monopol och det är inte alltid lätt för lillasyster som helst av allt i världen vill pyssla med mig. Ofta sitter och och spelar spel OCH målar i en målarbok samtidigt.
M har också ett stort behov av ensamtid och lugn och ro. Det är inte alltid lätt för hans småsyskon som avgudar honom. Det blir lätt att de skriker och då blir det ännu jobbigare för M som är känslig för höga ljud. Och då drar han sig undan mer.
Man kan lätt säga att det finns en viss dynamik i vår familj.... Alla barnen är ju faktiskt syskon till NPF-barn och två av dem har NPF själva.
Det sa lillasyster till mig ikväll. Och tyvärr så vet jag att hon har rätt. Så är det ibland när man är lillasyster till två brorsor med autism. Ibland får jag för mig att hon hittar på att hon slagit sig för att testa mig och för att få uppmärksamhet. Det är inte alltid som jag kan prioritera henne. Lillebror mår mycket bättre sen vi la om kosten på honom, men han har fortfarande ett himla humör och det är ibland inte så lätt att reda ut. M fastnar i sitt viftande och kommer inte framåt med något om jag inte är där och pushar på och påminner honom att "ta en tugga till". Och lillasyster kan ju göra det mesta själv. Det är svårt för henne att förstå fastän jag har förklarat det flera gånger för henne. Hon är ju minst (5,5 år) och borde vara den som får mest hjälp. I vår familj är det tvärt om. Det är det största barnet som behöver mest hjälp.
Förutom detta så blir lillasyster påverkad av lillebrors humör. Han har bitit henne när han blivit arg under ca 4 år. Vi har fått vara med barnen all vaken tid eller i alla fall inom räckhåll. Det blir hårda bett när en 6-åring biter..... Nu har han äntligen slutat med det sen ett år tillbaka (han är 7 år nu) och kan hejda sig. Äntligen!
M gör inte en fluga förnär och ger sig aldrig på någon. Och han kan faktiskt leka med lillasyster. Det är knappt 5 år mellan dem och M har en del lekande att ta ikapp eftersom han var sen i starten när han var liten, så de leker med gosedjurskatter. Ofta så vill lillebror att M ska spela datorspel med honom istället, så han kommer och försöker dra M ur leken med lillasyster. Det har M svårt att hantera och oftast börjar han skrika så vi vuxna får gå in och bryta lillebrors beteende och ge lillebror en alternativ aktivitet eller hjälpa barnen komma överens om när M kan spela med lillebror. Inte alltid helt lätt!
Lillebror vill just nu helst spela spel. Datorspel eller brädspel, spelar inte så stor roll. Favoriter just nu är Schack och Monopol. Han är väldigt bestämd med Monopol och det är inte alltid lätt för lillasyster som helst av allt i världen vill pyssla med mig. Ofta sitter och och spelar spel OCH målar i en målarbok samtidigt.
M har också ett stort behov av ensamtid och lugn och ro. Det är inte alltid lätt för hans småsyskon som avgudar honom. Det blir lätt att de skriker och då blir det ännu jobbigare för M som är känslig för höga ljud. Och då drar han sig undan mer.
Man kan lätt säga att det finns en viss dynamik i vår familj.... Alla barnen är ju faktiskt syskon till NPF-barn och två av dem har NPF själva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)