Kul att handla och okej med bilresor

I fredags tog jag M och lillebror med till mataffären och storhandlade. Vi har inte riktigt orkat ta med dem till affären. Dels p g a att de inte mått bra och inte kunnat uppföra sig plus att det varit guld värt för oss båda föräldrar att få åka iväg ensamma och få lite "egentid". Men nu så har tiden kommit att de kan åka med och bör få åka med så de lär sig hur man handlar, vad saker kostar osv.

Lillebror ville förstås inte med först eftersom det innefattade att man skulle åka bil (så vi fick med oss allt hem). Han ville egentligen så han kastade upp en legobit och lät slumpen avgöra. ("Om den hamnar så ska jag med, annars ska jag stanna hemma.") Den hamnade på att han INTE skulle med. "Men du behöver inte göra som legobiten säger om du verkligen vill med. Du klarar det. Det är bara några minuter och vi kan köra med rutorna nedvevade hela vägen." peppade jag honom. Och han ändrade på legobitens "beslut". Han försökte förstås med att han skulle gå till och från affären (5 minuter bort) ensam och vi andra skulle åka med bilen. Men eftersom vårt område tyvärr inte tillåter sånt så fick han allt åka med. Better safe than sorry. Tyvärr. Jag tänker inte släppa iväg en docksöt liten pojke med ljust långt hår vind för våg i samma område där någon galning för några år sen försökt bära iväg med barn....

Det gick rätt så bra när vi handlade. M var med, men lite tvekande. Lillebror tyckte det var jättekul eftersom de fick påverka inköpen. Han hittade genast några bifftomater som han ville handla. Tre stycken bestämde han. Och det var kul att hjälpa till med att köra vagnen och hämta saker. Vid ett tillfälle så fick jag gå tillbaka och hämta något vi glömt. Då sa jag till M: "Kan ni stanna här och vakta vagnen." Det är ju mest sånt man drar till med för att inte tappa bort ungarna. Ok, en liten mataffär, men ändå irriterande att behöva leta efter dem när man är tillbaka.

"Vad är egentligen risken att någon tar vår vagn? Vem vill ha den?" undrade M och spände ögonen i mig. 😁

Det var rätt skönt att han inte gick på den faktiskt. Han börjar bli stor.

Naturligtvis så kände sig lillebror hungrig i slutet av inköpsrundan. "Spring och välj ut ett ekologiskt äpple, så får du äta det när vi kommit ut ur kassan." sa jag. Han blev först lite förundrad att han inte fick äta äpplet direkt men sen så förstod han. Som sagt, viktigt att de får komma ut och lära sig. Ta igen lite det som andra barn varit med om några hundra gånger. 😅 Och då har jag inte nämnt hur kul det var att panta lite tomburkar.... "Vi säljer våra burkar mot pengar." *Skutt, skutt"*

Ikväll så sa lillebror till mig: "Imorgon vill jag kanske åka någonstans med bilen och handla nåt. Paprika till exempel." Jag frågade om jag hörde rätt. Ville han åka bil? "Jag har kanske vant mig vid att åka bil." 😮😮😮

Ni som följt bloggen vet hur mycket lillebror hatar att åka bil. Han brukar springa runt och skrika tills vi tvingar in honom i bilen. Även för en 5-minutersresa. Och skriker när han sitter i bilen (att den luktar illa - vi tror han är åksjuk + att det är hans överkänsliga luktsinne som gjort det). Det har varit otroligt tröttsamt för att inte säga skitjobbigt. Håll nu tummarna för att detta gäller även längre resor och inte bara resor till mataffären......

Skräckrädd - tigerkänslor

Lillebror har sedan länge sagt att han blir skräckrädd när det är mörkt. En fas säkert. Han är ju bara nio år och det är vanligt då. Vi måste "monsterkolla" hans säng, bl a. Och dra ner persienner. Det är ju enkelt att utföra.

Man kan ju spekulera i varför han inte alltid ser till att lägga sig innan det blir mörkt och varför han aldrig lär sig. Tiduppfattningen är inte den allra bästa så jag tror det har med det att göra. Det funkar inte trots att han har en egen tavla med lysdioder som släcks varje kvart (memo-day-planner).

Ikväll så skrek han ovanligt mycket över allt möjligt och jag kände mig nog rätt maktlös. Jag skulle hjälpa bara honom, inte syskonen. Han skulle se mer film. Lillasysters snyftande (p g a allergi) var för jobbigt, osv osv. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hade försökt med det mesta. Det är vid dessa tillfällen man tar till strategier som man inte känner sig så stolt över. Jag speglade honom. Jag skrek likadant som honom.

Han blev helt förstörd och sa att jag skapade "tigerkänslor" hos honom. Det kändes som att en tiger skulle ta honom. Givetvis slutade jag att spegla honom. Han lugnade sig lite grann. Till slut hade han lugnat sig så mycket att vi kunde prata om det här med skrikande och att det ger tigerkänslor hos andra människor.

Jag ritat upp honom och maken när de spelade datorspel. I mitt exempel så spelade de datorspel i 2 timmar innan maken inte orkade mer och ville sluta. Jag ritade lillebror som gallskrek. Och en tiger. Maken gick för han ville ju inte ha tigerkänslor. I exemplet gick han sen ner för att äta kvällsmat. Då ritade jag att han skrek p g a lillasysters snyftande och skapade tigerkänslor hos oss andra.

Och jag vet så väl att han är överkänslig för hennes snyftljud. (Hon tar allergimedicin men vi får nog lägga till näsdroppar med.) Jag gjorde en annan ritsaga/seriesamtal för det där alternativen "ta på hörselkåpor" och "gå iväg" finns.

En bra ritsaga/seriesamtal många också innehålla hur man gör rätt, tycker jag. Rätt i exemplet med datorspelandet är att försöka lugna sig, kanske räkna till 10 (det behöver vi också lära honom), tacka maken för tiden och säga att det var kul medan de spelade.

Vi får se hur det går. Hur som helst så är det väldigt plågsamt att ha en 9-åring som gallskriker som en liten bebis så fort han vill ha något. Och det är tyvärr inte bara han. Lillasyster kan också....