Nu kan alla tre cykla!

Jag var bara tvungen att berätta det. Idag lärde sig lillasyster att cykla utan stödhjul så nu har vi 3 barn som kan cykla. Tänk att hon skulle bli nästan 9 år innan hon lärde sig det. Lillebror lärde sig i höstas då han var 9 år. M har kunnat i ca 3 år så jag tror att han var 10 år. Det är rätt gammalt men man gör ju så gott man kan. Detta beror mestadels på att vi inte gett dem tillräckligt med tillfällen att öva. Man orkar inte alltid, speciellt inte när det kan ta mycket tjat och en halvtimme innan alla kommit ut på gatan utanför ens hus. Man är ju helt slut innan ungarna ens hoppat upp på cyklarna..... (Idag fuskade vi lite genom att locka dem med att de skulle få glass efteråt.... Då var de lite snabbare.) Och motoriken har känts lite osäker för vissa av dem och då blir det ju inte bättre för att det går fort. Och lillebror har ju varit en liten rymmare när han var mindre, så då ville man ju inte precis sätta honom på en cykel.... "Don't give guns to monkeys!" 😉

Plutten fick nöja sig med att titta på.... Men han ska absolut få en sån där liten cykel utan pedaler så han lär sig hålla balansen tidigt.

En dag på Ströget

I dag tog vi tåget över sundet till den danska huvudstaden och gick en sväng på Ströget. Om det inte vore för att svärfar drev på att det skulle bli av och kom och mötte upp oss (och lämnade oss) på tågstationen här i Sverige och guidade i Köpenhamn så hade det nog inte blivit av. Vi är rätt slitna maken och jag sen tidigare och det är mycket med dessa 4 barn i en storstad. Så det var till stor hjälp att svärfar var med hela dagen. Och kul för barnen för varken M eller lillebror har åkt tåg förut (vad de kommer ihåg - M åkte när han var liten).

Tänk att man har haft det så jobbigt under alla dessa år att man inte orkat eller vågat ta med dem ut på en enkel liten tågresa. Det känns sorgligt och pinsamt men jag vet att ni läsare förstår. Man måste ju känna att något känns säkert innan man vågar prova. Först hade vi tänkt gå på Tivoli men vi är alla tre (vuxna) ganska glada att vi inte gjorde det. Att vi insåg att åka tåg och gå på Ströget skulle bli äventyr nog. Det var också ett jättebra test. Vi klarar nog att åka tåg in till Köpenhamn fler gånger, men Tivoli får vänta åtminstone ett år.....

Det var också rätt tydligt att vi gjort rätt alla dessa år då vi undvikit att åka tåg med lillebror. Han lyder inte, vill springa iväg, blir sur när man vill hålla honom i handen och förstår inte alltid faror fastän han är en smart unge. T ex så stod han och lutade sig mot plexiglasdörrarna som skulle öppnas när Metron kom. Inte jättesmart om de skulle råka gå sönder. Då kan man hamna på spåret och bli platt. Man vet ju aldrig. Bäst att inte luta sig mot dem i alla fall även om de ska tåla lite. Och när vi väl hade kommit in i Metron så luktade det så illa att han fick för sig att han skulle gå av igen för att leta upp ett ställe att spotta på. Han säger själv att han inte skulle gå av utan bra spotta i mellanrummet mellan tåget och perrongen. Men jag är rätt säker på att jag hindrade honom från att gå av tåget i sista stund, precis innan avfärd..... Och genom att erbjuda min hand som spottkopp. Vad är väl lite spott i handen när  man har med sig servetter.... Det hade inte varit så kul om han hade blivit kvar där och vi andra hade fortsatt in till centrum. Tänk vilken panik det hade blivit om lillebror hade blivit ensam kvar på Kastrup. Han är ofta som en liten reaktiv reptil och det kan bli farligt snabbt. Han får ofta panik av lukter (som han upplever som smaker) och ljud.

Maken och jag är helt slut nu. Man går ju runt med en viss anspänning när man är ute i en storstad med dessa fyra barn, speciellt lillebror som bara lyder när han själv tycker att det är motiverat. (M är lite långsam men annars rätt lydig och lillasyster lyder men hon är ju liten - inte fyllda 9 år än.) Och då har jag inte nämnt blodsockerdippar och hundbajs som M inte kunde låta bli att skvätta grus på fastän de luktade illa då och som lillebror sen nästan trampade i. Eller värmen och det faktum att jag fick ha plutten i bärselen en stor del av tiden. Eller att maken haft ont i magen hela dagen. Eller att det givetvis var mycket folk överallt.

Men barnen är mycket nöjda med sin upplevelse. Lillebror tyckte att tåget och rulltrappan var det roligaste. Lillasyster inhandlade tre fina saker för semesterpengen de fick så hon är mycket nöjd. M var nog mest nöjd med att få komma ut och se sig omi världen. Lillebror märkte inte så mycket av resan eftersom han är liten och sov mycket men han tyckte det var hemskt kul att busa med människorna på tåget hem och fick lite fotmassage av damen som satt bredvid oss. Tänk så trevligt det kan bli när man samtalar med okända på tåget istället för att stirra in i sin mobil....

Dagens tack går till svärfar som hjälpte oss genomföra detta.

Kärleken är ett träd

Ända sen jag var höggravid har lillebror förskjutit mig:

"Du är fet och ful."

Det spelade ingen roll att jag hävdade att jag faktiskt bara var gravid. (Det var inte många extrakilon den här gången.) Nej, jag var fet och ful och han ville inte ha med mig att göra alls.😔 Och sen när lillebror var ute så ville han fortfarande inte ha så mycket med mig att göra. Han kom inte ens och hälsade på på BB (men jag hade inte förväntat mig det). Givetvis så har vi umgåtts och jag har haft hand om honom men han har ofta ryggat tillbaka, speciellt om jag haft plutten på armen. Jag har varken fått krama, pussa eller mysa med honom och då ska ni veta att han ofta ville mysa med mig innan. Gärna sova tätt, tätt intill mig. Och mina pussar störde honom inte.

Nu vill han hela tiden att vi ska ta bort plutten och att plutten ska vara tyst. Och han t o m puttar iväg oss och stänger dörrar om oss så han slipper höra plutten. Pluttens ljud är enormt jobbiga för honom. Och då ska ni veta att plutten är en väldigt go och glad bebis. Skriker inte så särskilt mycket mer än när han har en god anledning. Det är kanske mer att när han låter så påminner han lillebror om att han finns. 😩 Jag är enormt tacksam för att lillebror hittills inte försökt skada plutten. Han säger ofta att han vill, men han gör aldrig något. (Men vi har alltid uppsikt så det inte kan ske. Man vet ju aldrig och man skulle aldrig förlåta sig om det hände något.)

Nu, tre kvällar i rad, så har lillebror öppnat upp för mig igen och jag är enormt tacksam. 😍 För det har varit jobbigt att inte får mysa, krama, trösta eller pussa min docksöte 10-åring som jag älskar så mycket. Inte knappt får krama om honom godnatt. Jag vet inte vad det var, men jag var inne hos honom och klappade på honom när han var mörkrädd. Han funderade själv och sa "det var längesen vi myste". Och sen låg vi och kramades i hans säng.

Jag förklarade för honom igen, det som jag sedan länge förklarat för barnen: Kärleken är ett träd. När man får en ny människa i sitt liv som man älskar så växter det ut en ny gren på kärleksträdet. Det tas alltså inte någon kärlek från någon annan utan det blir en helt ny gren. Det kan också bli små nya grenar på de andra grenarna, t ex så älskar jag lillasyster även för att hon är storasyster numera. För den kärleken behövs det en liten ny gren på hennes stora gren. (Hjärtat är kanske fraktalt vem vet? 😉)

Ni ser ett exempel på ett kärleksträd som jag bad min nya illustratör rita. Jo, jag har blivit med illustratör. 😀 Perfekt med en duktig illustratör i familjen som dessutom ber om att få nya jobb hela tiden. Ja, hon får betalt. 😂 (Tur hon inte är så dyr för jag är inte rik.)

Svårt att vara 3:e part vid akuta situationer

Idag uppstod en situation som jag och maken behövde lösa tillsammans snabbt. Varken lillebror eller M förstår att de måste tagga ner då, dvs hålla sig undan och låta oss får diskutera ifred. Lillebror började skrika eftersom han ville hjälpa till med att lösa problemet och letade efter sin mobiltelefon. Han var i centrum. Och M skulle lägga sig i och avbröt oss med sina åsikter. Han var också i centrum i sitt universum. Det var rätt hopplöst svårt för oss att komma fram till något. Vi gjorde som vi brukar. Vi går undan och låter dem ha sin cirkus ifred. De följer naturligtvis efter oss, men på så vis kan vi få några sekunder i fred. Tur att det inte var något akut, typ att det brann eller så..... Vi är dock vana. Riktigt viktiga saker kan vi bara diskutera när barnen sover.

M förstod inte alls att han inte fick vara med. Ty han tyckte ju att han var lika viktig som människa. Och det är han ju. Visst vi har vår föräldraroll, men ändå. Vi är alla lika mycket människor. Då kom jag att tänka på det här med tredje part. Att barnen har svårt att förstå andras perspektiv, och absolut 3:e part som de ju båda blev i det här fallet. Så när det lugnat ner sig så ritade jag upp det.

Ni ser att jag och maken har var sig pusselbit till lösningen. Jag har "lös" och maken har "ning". Tillsammans så har vi "lösning". Men om vi blir störda så har vi bara bitarna för sig.

Jag förklarade även att samma sak gäller mig om jag lägger mig i när killarna diskuterar Minecraft. Då blir jag 3:e part som inte ska lägga mig i, utan får fråga i efterhand.

Roliga listor - väljarbricka

Jag tänkte att vi skulle inleda sommarlovet med att strukturera upp den. Bland annat ska barnen få göra "roliga listor" tillsammans med mig. Igår gjorde jag och lillasyster hennes roliga lista. Först så blev hon sur på mig men sen fattade hon poängen. Det går ut på att man brainstormar och säger alla aktiviteter man kan komma på att göra under sommarlovet, sen får vederbörande säga nej - om det inte känns som en rolig aktivitet, eller skriva upp på den på listan. Så här blev hennes lista.

Jag förväntar mig att den ska hjälpa oss. Ty hon kommer ofta till mig och klagar på att hon har tråkigt och då kan inte jag hjälpa att jag blir irriterad. Jag tycker inte att jag, ovanpå allt annat jag gör i familjen, måste underhålla barnen dessutom. Det får de faktiskt ta ansvar för själva.

I morse när jag kom upp så satt hon och M och spelade fia med knuff. Bra, men jag tänker att måste hjälpa M och lillebror att skriva sina listor också. För deras del är det mest för att de ska göra något annat än att spela dator och sitta och vifta (och fundera). Inte så mycket för att de klagar att de har tråkigt.

Vanlig skola eller anpassad skola?

Jag fick den här kommentaren av läsaren Maria:

Tänkte höra lite om hur du resonerar kring skolor som är anpassade till autistiska barn jämfört med att gå i ”vanlig” klass med resursstöd. Vår son som har högfungerande autism ska börja första klass till hösten. Han går i f-klass nu med resurs och trivs bra. Dock har det blivit mycket frustrationsutbrott i perioder och han har varit utåtagerande. jag blir orolig för hur det ska gå i riktiga skolan. Borde jag fokusera på en anpassad skola direkt, eller är det värt ett försök på en vanlig skola? Jag vill inte att han ska få för mycket dåliga erfarenheter. Vad anser du är för- och nackdelar med bägge skolformer?

Maria jag hoppas att det är okej att jag svarar i ett nytt inlägg. Jag gör det eftersom jag tänker att fler kanske har nytta av svaret.

M och lillebror går på olika skolor. M går i en anpassad klass, en så kallad lokalt integrerad grupp. Det betyder att han går på en vanlig skola men i mindre klass. De är 5 elever och 4 lärare. Tre av lärarna är ämneslärare, en är resurs och alla 4 har givetvis kompetens inom NPF. Eleverna går i årskurs 6-9 fast i praktiken går de i 7:an och 8:an, dvs det är så gamla elever de har just nu. M går i 7:an nu.

M gick tidigare i vanlig skola men med resurs. Detta funkade inte bra eftersom resursen inte fick tid att förbereda sig samtidigt som M ofta behövde gå undan och ha undervisningen i eget rum. Hur skulle resursen veta vad M skulle göra när hon fick ta hand om M i ett annat rum och missade genomgången? Inte ett optimalt upplägg..... Och det var ständiga byten av ämne och därmed pedagoger. Detta var i 5:an. M höll på att gå in i väggen. Vi läste läxor 1-3 timmar på eftermiddagarna. På slutet så erkände en av lärarna att det kändes som barnmisshandel det som de tvingades utsätta M för. Han hade så svårt att komma igång och när han kom igång så var det dags att byta ämne. Han blev ledsen och stressad. Det tog ett tag innan vi fattade detta eftersom han kom hem med bra resultat på förhör och prov. Men resultat och välmående är två helt olika saker. M är en liten kämpe och han hade nog kämpat sig rakt in i väggen om inte jag och maken satte stopp för det. Vi ansökte tillsammans med skolan om en plats där han är nu. Mot hans vilja till och med. (Ni vet ju att förändringar sällan är poppis, men ibland så måste man.) Det har jag aldrig ångrat. Nu har han det bra på dagarna och inga läxor mer än tyskaläxan som han delvis får göra på skoltid. Han är glad. Han har livskvalitet igen. Han kan vila när han kommer hem från skolan och umgås med sin familj. Detta är utan tvekan bästa lösningen för honom. Det är helt klart värt taxiresan genom staden till den andra skola. (Vi bor granne med den första skolan.)

Lillebror däremot går i vanlig klass och mår just nu bra av det. Det har satsats hårt på honom. Skolans nog mest erfarna och duktigaste pedagog har varit hans resurs det här året. Målet har varit att "normalisera" och att få in lillebror i gänget. Att ta bort alla konstigheter från när han var mindre som inte behöver vara kvar. Som att lillebror skulle gå i förväg till matsalen. Det var helt onödigt. Resursen och klassläraren har jobbat utifrån tänket att lillebror klarar av saker och att han får testa att göra som alla andra. Där de märkt att det inte går har de anpassat. Lillebror har inte särskilt mycket autism kvar, men en hel del ADHD. Denna strategi har varit suverän för lillebror. Mycket mer har funkat än vad jag hade vågat hoppas på. Och han mår bra, är glad, har kompisar osv. Vi har hela tiden haft en bra dialog med resursen så det har funkat bra. Lillebror är väldigt högfungerande och kan kompensera med sitt intellekt i många situationer. Det är dags att han lär sig det tycker vi. Lite: "If you treat him like an idiot he will become one." Detta hade förmodligen inte alls fungerat för M som har större behov av anpassningar.  

Det gäller att pusha på rätt sätt så att de utvecklas, men inte för mycket så att det skapar ångest. En jättesvår balansgång.


Nackdelar och fördelar? Jo, i den mindre klassen är det lugnare och mer anpassat för barnens tempo. Mindre stress och mer hjälp. Tidseffektivt - slösar inte lika mycket med barnens tid eller ork heller för den delen. En skyddad verkstad på gott och ont. I den större klassen med resurs är det ju stökigare (synintryck, ljud, lukter) men man får så klart vara i en "normal" miljö med "vanliga" barn och det är ju bra träning inför livet. Egentligen tycker jag att detta är bättre om barnet orkar. I en liten klass så finns det ju inte lika många barn att träna social samvaro med och de har också sina egna "issuen" som gör det lite komplext. Fina barn det med, men representerar inte verkligheten.

Så mitt svar till dig Maria är att det beror på barnet. Din son är liten än så jag skulle säga testa i vanlig skola först. Och se verkligen till att de anpassar miljön. Det är deras skyldighet. De där utbrotten visar att allt inte är riktigt bra. Kan du gå dit och titta själv? Du vet man har kontaktdagar (VAB) som man kan använda för skolbesök. Inget slår att själv se det med egna ögon och komma med förbättringsförslag. Han känns för liten för att ge upp vanlig skola än. Risken är att de vill sätta honom i resursskola med lägre krav och då kan det bli lite si så där med hans utbildning. Bättre att testa om det funkar och sen om det inte gör det, tänka på andra alternativ. Men ni föräldrar vet självklart bäst.

Om du skulle vilja bolla tankar så har jag precis startat upp ett eget företag. Jag tänker köra lite vid sidan av mitt vanliga jobb och se om någon vill anlita mig. Mest för att det är kul och för att jag skulle vilja göra en insats för barn med behov och deras familjer. Använda det jag kan. Jag tänker erbjuda 15 minuter gratis konsultation till alla som vill, mest för att komma igång och testa på. Fokus är egentligen tänkt att vara på kost och hälsa, men jag är också gärna ett bollplank till vad som helst. (Dock får jag inte göra något som liknar en behandling för barn under 8 år.) Lägg in en kommentar med kontaktuppgifter i så fall, så tar jag kontakt. (Jag publicerar så klart inte kontaktuppgifterna.) Inget bindande. Kan bli ett trevligt samtal. 😀 Jag kan kanske ge lite input och du hjälper mig att komma igång. Inte för att jag tror att du behöver - det räcker nog med råden ovan. Men om du skulle vilja. Detta gäller ju också även andra läsare. Men efter 15 minuter så hoppas jag att ni förstår att vi får boka upp en annan tid då jag också tar betalt. Jag jobbar halvtid och har ju 4 barn så jag kan inte ge bort för mycket av min tid gratis.

Alla rätt på nationella provet i matte

Igår fick jag veta lillebrors resultat på de nationella proven. Han går i trean och de har gjort nationella prov i matte och svenska. Han hade alla rätt på matten! Jag är så stolt! Han är verkligen smart på matte. Det gick bra även på svenskan. Godkänd i allt och bara två fel på de två moment som poängsattes. Han brukar dessutom ha alla rätt på engelska glosförhöret fastän han bara övar några minuter. Så läshuvudet är det inget fel på. Till hösten får vi se hur det går i fyran. Om det inte går bra så kan vi anta att det beror på att miljön är fel för honom. Men vi gör absolut ett försök.

Att förstå vad andra tänker

Vi har genom åren haft jättemycket problem med att lillebror inte lyder oss. Nu i sommar tänker jag göra en insats genom att rita många seriesamtal där jag förklarar vad andra människor tänker när de gör och säger olika saker. Dvs människors bakomliggande orsaker till sitt handlande. För det tror jag inte att han förstår. Men övning ger färdighet tänker jag.

I går så hade vi hans två bästa kompisar här. Det är två brorsor som älskar samma typ av datorspel. Jag är kompis med mamman och pappan är kompis med maken. Inte konstigt att de trivs så bra ihop. 😊 Tyvärr blir det inte så ofta eftersom de bor en bit bort. De här två killarna har ingen NPF och är väldigt artiga och trevliga. Ställer aldrig till problem här. Lillebror däremot är ju en liten olydig ögontjänare. 😠 Igår så betedde han sig illa och olydigt vid flera tillfällen. Så illa att jag har sagt att han inte får bjuda hem dem igen förrän han visar att han kan lyda och bete sig lite bättre. Man får använda de ess man har i rockärmen med honom..... Pust!

I alla fall så ritade jag ett seriesamtal med en av de olydiga sakerna han gjorde igår. Det var ju jättevarmt igår och som ett bus så skulle han spruta vatten på killarna med vattenslangen när de hoppade i studsmattan. Jag visste att pappan var på väg för att hämta dem strax så jag röt åt honom att sluta. Det slutade med att jag fick ta nyckeln till vattenutkastet. Då gick han och hämtade en vattenpistol och fyllde medan jag var upptagen med de andra barnen. "Det är ju mindre vatten i den." sa han. Ren olydighet alltså. Så med enkla streckgubbar förklarade jag att jag tänkte på att pappan inte skulle gilla om hans två söner var helt blöta när han kom. Att pappan inte ville ha två blöta barn i sin bil. Och att pappan i sin tur skulle tänka att han inte ville att de skulle komma hit fler gånger. Rätt avancerat alltså. Jag tänker på vad pappan skulle tänka. Svårt för lillebror att se. Och förklaringen var ju att jag i slutändan satte stopp för det för att jag vill att killarna ska kunna komma hit fler gånger, för allas bästa och speciellt för lillebrors skull. Lillebror ser nog bara mig som en som sätter stopp för hans roligheter. Han förstod inte att det var precis det han själv höll på med fast på längre sikt. Men det blev tydlig efter min förklaring.

Jag förklarade även hur maken tänker när de spelar datorspel. Maken är verkligen generös med sin tid. Spelar ibland med lillebror fastän han själv inte vill. För att han är lite för snäll och även för att lillebror är så svår att vara förälder till. Vi är helt enkelt beroende av att han är nöjd emellanåt för annars blir det kaos i familjen. Så maken spelar ofta när han egentligen vill göra något annat. Och får han något tack för det? Nej, oavsett när han stänger av datorn så vill alltid lillebror ha mer. Han tröttnar aldrig på att spela. Så lillebror börjar skrika och gnälla på maken. "Spela mer!" Så detta förklarade jag också. Att maken spelar fastän han inte vill (ledsen gubbe) för att lillebror ska bli glad. Att maken blir ledsen när lillebror skriker på honom efteråt. Att maken inte klarar mer när han går från spelet. Att lillebror behöver vara lite mer tacksam. Vi får se om det hjälper. Inte bra att maken ska behöva spela när han inte vill, men så har vi det just nu.

Och nej, jag är inte särskilt bra på att rita men det gör inget för jag är bra på att berätta med inlevelse och genom att peka.