Nu har jag äntligen läst igenom dietiststudenterna Rita Youhannaeis och Helena Bylins C-uppsats:
"Jag är minus gluten och minus mjölk" En kvalitativ studie om föräldrars upplevelser av en gluten- och mjölkfri kost hos barn med autism
http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:695847/FULLTEXT01.pdf
(Den första delen av titeln är nog faktiskt ett citat från M, förresten. :) )
Jag och fyra andra mammor blev intervjuade av dem om kostomläggning. (Jag är "F1".)
I mitt dagliga arbete, sen 2001 har jag jobbat med kliniska prövningar, d v s läkemedelsstudier. Jag arbetar som statistiker och programmerare. Jag sitter med och designar studier, räknar fram resultaten, samt är med och skriver slutsatser. Jag vet en hel del om "vilka slutsatser man kan dra av vilket material". Man kan inte dra några sådana slutsatser av att intervjua 5 mammor. Så är det bara. Materialet är för litet. Men det var inte deras avsikt heller (se titeln - "En kvalitativ studie"...).
Min spontana reaktion efter att ha läst uppsatsen är: "Wow! Är den verkligen skriven av två studenter?" De här tjejerna är verkligt duktiga. De har dessutom läst in sig ordentligt på fakta kring den forskning som finns kring kost, läckande tarm och autism som finns. Och de har förmodligen en väldigt duktig handledare. Ja, jag är såååå glad över att just denna C-uppsats kommit till. Jag tycker den är kanonbra! LÄS DEN!!!
De har utförligt beskrivit hur svårt det är att lägga om kosten. Hela uppsatsen beskriver svårigheterna i detalj, med citat från oss mammor. Läs deras slutsats:
"Gluten- och mjölkfri kost kräver mycket tid, energi och kunskap av föräldrar, vars vardag påverkas socialt, ekonomiskt och praktiskt. Deltagarna i studien upplevde stor oro samt bristande stöd från omgivningen, speciellt i form av dietistkontakt. Kosten ledde till konflikter i olika sammanhang. Trots svårigheter upplevdes fördelarna av behandlingen mer centrala."
På slutet rekommenderar de att Sverige följer Storbritanniens exempel:
"Storbritannien är ett av de länder där dietisternas riksförbund har utarbetat riktlinjer för vad vården ska ta hänsyn till då föräldrar med autistiska barn vill prova en GF/MF- kost. Specifika riktlinjer finns alltså trots bristande evidens då vården upptäckt ett uppenbart behov från föräldrarna. I de brittiska riktlinjerna framgår det att trots att det finns otillräcklig evidens för att styrka effekten av en GF/MF- kost är det viktigt att hjälpa och vägleda föräldrar att fatta bra beslut kring kostbehandlingen. I möte med föräldrar presenteras aktuell forskning och man redogör för- och nackdelar med elimineringskost. En utredning om ätproblematik genomförs och en nutritionsdiagnos ställs. Om föräldrarna väljer att gå vidare följs barnets hälso- samt nutritionsstatus upp. Detta är det grundläggande tillvägagångssättet som alla dietister inom vården bör jobba efter, den så kallade nutritionsvårdsprocessen (NCP)."
Vilken strålande idé!!! Jag kan omformulera detta till: "Det är inte rätt att föräldrar som vill testa kostomläggning ska ha det så här svårt. De behöver dietisternas fulla stöd oavsett om den samlade svenska expertisen anser att det finns tillräckliga bevis eller inte för att kostomläggning fungerar."
Något jag har hävdat väldigt länge. Jag och maken har själva fixat det på egen hand, men då har jag också varit ledig med avgångsvederlag ett år och haft tid och kraft att kunna genomdriva det. Dessutom har jag alltid varit intresserad av kost och näring. Det var väldigt nära att jag läste till dietist en gång i tiden. Så ska det inte behöva vara för att man ska lyckas! (Nu vill jag inte avskräcka någon att testa. Det är inte såååå svårt egentligen när man väl hittat hur man ska göra. Men vägen dit kan vara lång. Gå med i föräldragruppen nedan, så får du hjälp med detta.)
För övrigt är jag fast övertygad om att kostomläggning faktiskt fungerar för rätt många barn med autism. Jag har sett det på mina egna söner, varav den yngsta nästan inte har några negativa symptom kvar. (Jag skriver "negativa" eftersom han fortfarande har kvar sina Aspergerstyrkor, som sin matteförmåga.)
De forskare som envist hävdar att "det finns inga bevis" har hakat upp sig på att en korrekt gjord stor studie inte är gjord. (Som om vi föräldrar har tid att vänta på det.... Vi vill ju testa NU, helst igår....) Och det finns ju mycket forskning kring gluten, peptider, läckande tarm och autoimmuna sjukdomar, att en sån här stor studie egentligen inte behövs. Man kan låta föräldrarna testa ändå. Det är faktiskt deras rättighet. Och även om en stor studie kommer, så är det inte säkert att något händer inom sjukvården. För 3 år sen kom det en stor studie på ADHD som bevisar att 64% av barnen i studien blev bättre av en allergikost. Varför har nästan inget hänt med detta på 3 år?
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kostbyte-kan-lindra-adhd_5915201.svd
Fler och fler föräldrar, som är med i denna grupp, som ser effekt på barnen:
https://www.facebook.com/groups/fantastiskaforaldrarkostgruppen/ (Här kan man få stöd av oss andra föräldrar, som kommit en bit på vägen.)
Andra grupper att gå med i för den som är intresserad:
https://www.facebook.com/groups/542596089146584/ (En mötesplats för yrkesverksamma och föräldrar)
https://www.facebook.com/groups/NatverketforFriskarebarnochungaNU/ (Här finns mycket nya rön och samlad information. Tänk dock på att detta är en öppen grupp, så det syns för alla på facebook vad ni skriver om er familj. )
För övrigt så hoppas jag på att få se mer av Bylin och Youhannaei. De har helt klart framtiden för sig. :) Jag vill tacka dem och önska dem lycka till med sin framtida karriär! (Och påpekar för dem, att de vet var jag finns.....)
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
lördag 22 februari 2014
C-uppsats: "Jag är minus gluten och minus mjölk"
söndag 16 februari 2014
TEMA: Bristfälligt samarbete vid kostomläggning
Jag är med i en kostgrupp för föräldrar till barn med NPF. I den här gruppen så är vi några stycken föräldrar som lagt om kosten för våra barn och fått god effekt. Barnen mår bättre. Det är speciellt kul just nu eftersom fler har kommit igång nyligen och i stort sett alla ser positiva effekter av kostomläggningen.
Kostomläggning är tyvärr något som är svårt, eftersom samarbetet med skola/dagis, BUP, barnhabiliteringen och t o m allergiläkare och dietister är i stor sett obefintligt. Man får ofta kämpa för sin rätt att få testa kostomläggning, konstigt nog. Fastän det finns mycket forskning i utlandet kring läckande tarm, NPF och glutens skadeverkningar. Fastän de allergitester som finns idag inte är tillräckliga för att hitta alla intoleranser, och man ofta måste gå på symptomen. Fastän alla föräldrar enligt FNs barnkonvention har det ultimata ansvaret för sina egna barn. Visst är det märkligt?
Även om kostomläggning är svårt och man möter på mycket motstånd, så är det SÅ värt det. Fem av oss som lyckats lägga om kosten för barnen blev intervjuade av två dietiststudenter i höstas. Nu har de skrivit en mycket bra C-uppsats kring ämnet och ni hittar den här:
http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:695847/FULLTEXT01.pdf
För er som nöjer er med slutsatsen så kommer den här:
"En gluten- och mjölkfri kostbehandling av autistiska barn innebär olika svårigheter och påverkar föräldrarnas vardag såväl socialt, ekonomiskt och praktiskt. Förutom att kosten är resurskrävande uttrycktes en stor oro då föräldrarna fick bristande stöd från vården och få förutsättningar till dietistkontakt. Bristande stöd förekom även i den sociala omgivningen då behandlingen ledde till konflikter inom familjen men även mellan föräldrar och skol- samt vårdpersonal. Trots stora utmaningar ansågs kostbehandlingens positiva effekter kompensera för detta."
Är du intresserad av att testa - gå med i kostgruppen. Där stöttar vi varandra, efter bästa förmåga. Vår förhoppning är givetvis att vi snart även får stöd från landets dietister, läkare, psykologer, kuratorer, pedagoger, med flera.
Kostomläggning är tyvärr något som är svårt, eftersom samarbetet med skola/dagis, BUP, barnhabiliteringen och t o m allergiläkare och dietister är i stor sett obefintligt. Man får ofta kämpa för sin rätt att få testa kostomläggning, konstigt nog. Fastän det finns mycket forskning i utlandet kring läckande tarm, NPF och glutens skadeverkningar. Fastän de allergitester som finns idag inte är tillräckliga för att hitta alla intoleranser, och man ofta måste gå på symptomen. Fastän alla föräldrar enligt FNs barnkonvention har det ultimata ansvaret för sina egna barn. Visst är det märkligt?
Även om kostomläggning är svårt och man möter på mycket motstånd, så är det SÅ värt det. Fem av oss som lyckats lägga om kosten för barnen blev intervjuade av två dietiststudenter i höstas. Nu har de skrivit en mycket bra C-uppsats kring ämnet och ni hittar den här:
http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:695847/FULLTEXT01.pdf
För er som nöjer er med slutsatsen så kommer den här:
"En gluten- och mjölkfri kostbehandling av autistiska barn innebär olika svårigheter och påverkar föräldrarnas vardag såväl socialt, ekonomiskt och praktiskt. Förutom att kosten är resurskrävande uttrycktes en stor oro då föräldrarna fick bristande stöd från vården och få förutsättningar till dietistkontakt. Bristande stöd förekom även i den sociala omgivningen då behandlingen ledde till konflikter inom familjen men även mellan föräldrar och skol- samt vårdpersonal. Trots stora utmaningar ansågs kostbehandlingens positiva effekter kompensera för detta."
Är du intresserad av att testa - gå med i kostgruppen. Där stöttar vi varandra, efter bästa förmåga. Vår förhoppning är givetvis att vi snart även får stöd från landets dietister, läkare, psykologer, kuratorer, pedagoger, med flera.
onsdag 12 februari 2014
Seriesamtal - om 3-sekunders-"regeln"
I morse pratade jag med logopeden på barnhabiliteringen. Det var för att stämma av hur det går för oss. Samtalet gav mig flera nya tankar. Bland annat att vi ska göra lite fler seriesamtal för M, för att förklara sociala situationer.
Jag gjorde följande två idag, för att A) beskriva en vanlig situation som tyvärr inträffar här hemma (och säkert i skolan) och B) hur M kan göra istället.
A. Vad som blir lite tokigt
1. Mamma och pappar har ett viktigt samtal om något. M kommer in och tänker på kungafamiljen (ett nytt intresse) och vill verkligen säga något om det.
2. M kan inte vänta och pratar högt och rätt ut och då "krockar orden".
3. Mamma och pappa börjar tänka på kungafamiljen istället för det viktiga som de diskuterade. De blir arga och irriterade. (Ja, tyvärr blir vi det. Absolut inte varje gång, men det är de gångerna då vi blir det som M minns och som vi behöver förklara.)
4. M blir ledsen och springer iväg. Mamma och pappa försöker fortsätta det viktiga samtalet. (Och blir också ledsna, men det behövde jag ju inte lasta M med.....)
Det var lite svårt att göra detta seriesamtal, för jag tycker att det delvis skuldbelägger M. Men jag vet inte hur jag ska lära honom de sociala koderna om jag aldrig får berätta vad som blir tokigt. Det är förmodligen bättre för honom att jag berättar det för honom, än klasskamraterna. Men självklart ska fokus vara på hur man gör rätt. Och självklart ska han få mycket beröm de gånger då han lyckas.
B. Hur M kan göra istället
1. (Samma start) Mamma och pappar har ett viktigt samtal om något. M kommer in och tänker på kungafamiljen och vill verkligen säga något om det.
2. M går in i rummet och väntar. Han lyssnar om mamma och pappa pratar. Om de gör det så väntar M lite till.
3. När mamma och pappa båda tystnat, så räknar M till tre. När det varit tyst i 3 sekunder, så kan han börja prata utan att riskera att orden krockar. Då har mamma och pappa pratat färdigt (eller tagit en paus för att M vill ha uppmärksamhet).
4. M berättar det han ville berätta och mamma och pappa kan lyssna. Alla är glada.
Jag tänker så här: M har väldigt svårt att läsa de sociala koderna, då främst när han kan bryta in i ett samtal. Om han räknar till tre, så lyckas han i majoriteten av fallen. Kanske inte i alla fall, men det är kanske inte nödvändigt heller. Det finns det nog ingen människa som gör. Vi alla kan ju bli lite ivriga ibland och råka avbryta en konversation.
Nu återstår att se om det här fungerar.
Jag gjorde följande två idag, för att A) beskriva en vanlig situation som tyvärr inträffar här hemma (och säkert i skolan) och B) hur M kan göra istället.
A. Vad som blir lite tokigt
1. Mamma och pappar har ett viktigt samtal om något. M kommer in och tänker på kungafamiljen (ett nytt intresse) och vill verkligen säga något om det.
2. M kan inte vänta och pratar högt och rätt ut och då "krockar orden".
3. Mamma och pappa börjar tänka på kungafamiljen istället för det viktiga som de diskuterade. De blir arga och irriterade. (Ja, tyvärr blir vi det. Absolut inte varje gång, men det är de gångerna då vi blir det som M minns och som vi behöver förklara.)
4. M blir ledsen och springer iväg. Mamma och pappa försöker fortsätta det viktiga samtalet. (Och blir också ledsna, men det behövde jag ju inte lasta M med.....)
Det var lite svårt att göra detta seriesamtal, för jag tycker att det delvis skuldbelägger M. Men jag vet inte hur jag ska lära honom de sociala koderna om jag aldrig får berätta vad som blir tokigt. Det är förmodligen bättre för honom att jag berättar det för honom, än klasskamraterna. Men självklart ska fokus vara på hur man gör rätt. Och självklart ska han få mycket beröm de gånger då han lyckas.
B. Hur M kan göra istället
1. (Samma start) Mamma och pappar har ett viktigt samtal om något. M kommer in och tänker på kungafamiljen och vill verkligen säga något om det.
2. M går in i rummet och väntar. Han lyssnar om mamma och pappa pratar. Om de gör det så väntar M lite till.
3. När mamma och pappa båda tystnat, så räknar M till tre. När det varit tyst i 3 sekunder, så kan han börja prata utan att riskera att orden krockar. Då har mamma och pappa pratat färdigt (eller tagit en paus för att M vill ha uppmärksamhet).
4. M berättar det han ville berätta och mamma och pappa kan lyssna. Alla är glada.
Jag tänker så här: M har väldigt svårt att läsa de sociala koderna, då främst när han kan bryta in i ett samtal. Om han räknar till tre, så lyckas han i majoriteten av fallen. Kanske inte i alla fall, men det är kanske inte nödvändigt heller. Det finns det nog ingen människa som gör. Vi alla kan ju bli lite ivriga ibland och råka avbryta en konversation.
Nu återstår att se om det här fungerar.
måndag 10 februari 2014
Tema samarbete
Mina söner har haft ett antal olika resurser och övriga pedagoger. Varje gång jag hälsar på någon ny, brukar jag säga:
"Passa på att fråga oss föräldrar så mycket du kan. Ingen fråga är för dum. Om du undrar något så finns det alltid en anledning till att du vill fråga. Vi vill ha de frågorna, så vi kan hjälpa dig ta hand om vårt barn på bästa sätt. Även om du har mycket erfarenhet sen tidigare, så är det ingen som kräver att du ska kunna allt om M/lillebror. Varje barn med NPF är unikt. Vi tycker själva att det är svårt ibland. Och ibland så dyker det upp situationer som är väldigt svåra att lösa, men när vi föräldrar och pedagogerna slår våra kloka huvuden ihop och funderar en stund så löser vi faktiskt det mesta."
Det brukar tas emot tacksamt. Och kommunikationen är därefter öppen och avslappnad. Vi får faktiskt många frågor. Och inte bara från sönernas pedagoger. Vår öppna attityd brukar sprida sig. Pedagoger från andra klasser och avdelningar brukar komma fram och växla några ord. Ofta är det uppmuntrande och berömmande ord, men också med viktiga frågor kring sönerna, eller rent allmänt om barn med särskilda behov.
Det är egentligen rätt självklart att alla vuxna bör bilda team kring barnet. Men ändå i praktiken så svårt. Många vuxna har prestige. Jag brukar tänka att vi är alla experter på vårt eget, men måste rådfråga varandra inom varandras kompetensområden. Pedagogerna är inte experter på mina barn, på samma sätt som jag är som har haft dem hela deras liv. Och jag är ingen rutinerad pedagog. Ingen rektor. Osv. Det är så tråkigt att höra att vuxna ofta hamnar i ett låst läge. När ena eller båda parter kastar skit på varandra, oftast för saker som ingen kan rå för. Som ÄR barnets funktionshinder.
Vi har förmodligen en väldig tur. Ms pedagoger är underbara. Allihopa. Resursen har varit fantastiskt. Liksom klassläraren. Liksom de flesta vikarier. De lärde sig snabbt att vi föräldrar kunde underlätta deras jobb och allas tillvaro i skolan, så de suger åt sig allt de kan. Och vi föräldrar får många bra tips tillbaka.
För lillebror var det initialt lite trögare. Det var förmodligen för att han är väldigt högfungerande. Lätt att missa. "Faller inom normalspektrum" sa de länge på dagis fastän jag hade insett vad dragen berodde på sedan länge. (Jag förstår att det var svårt för dem, för lillebror är väldigt högfungerande. Men tack vare att jag redan hade M så förstod jag.) När lillebror sedan fick sin autismdiagnos, så blev de förvånade men släppte precis all prestige.
"Vi har kommit på att vi ska lyssna mer på er föräldrar. Ni har redan gjort det här med ett barn."
Man tackar och bockar. (Och släppte all tidigare besvikelse på att de inte hade lyssnat.) Sen dess har lillebror haft det oförskämt bra på dagis. Samarbetet tog fart. Och vi fick dessutom igenom specialkost, vilket haft enormt stor effekt på lillebror, till det bättre.
Det kom en ny pedagog till lillebrors avdelning, när vårt samarbete hade blivit riktigt bra. Han hade tidigare jobbat med barn med särskilda behov. När han kom med i vårt "team" så blev han mycket entusiastisk. Han erfarenhet sen tidigare var:
"Det spelar ingen roll hur mycket resurser skolan ger ett barn. Har man inte föräldrarnas stöd, så får barnet det ändå inte bra."
Det var chockartat att höra. I min värld så kan bra pedagoger göra väldigt mycket för barnen även utan föräldrarnas stöd. Men jag förstår att det inte var så han menade. Det var det här med samarbete, eller avsaknaden av samarbete. "Ett plus ett blir sju" vid samarbete, eller något sånt. Tillsammans är vi betydligt starkare. Men när samarbetet inte funkar, så blir "ett plus ett" i bästa fall två. Och det räcker oftast inte för dessa barn.
Andra temainlägg om samarbete hittar ni här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914
"Passa på att fråga oss föräldrar så mycket du kan. Ingen fråga är för dum. Om du undrar något så finns det alltid en anledning till att du vill fråga. Vi vill ha de frågorna, så vi kan hjälpa dig ta hand om vårt barn på bästa sätt. Även om du har mycket erfarenhet sen tidigare, så är det ingen som kräver att du ska kunna allt om M/lillebror. Varje barn med NPF är unikt. Vi tycker själva att det är svårt ibland. Och ibland så dyker det upp situationer som är väldigt svåra att lösa, men när vi föräldrar och pedagogerna slår våra kloka huvuden ihop och funderar en stund så löser vi faktiskt det mesta."
Det brukar tas emot tacksamt. Och kommunikationen är därefter öppen och avslappnad. Vi får faktiskt många frågor. Och inte bara från sönernas pedagoger. Vår öppna attityd brukar sprida sig. Pedagoger från andra klasser och avdelningar brukar komma fram och växla några ord. Ofta är det uppmuntrande och berömmande ord, men också med viktiga frågor kring sönerna, eller rent allmänt om barn med särskilda behov.
Det är egentligen rätt självklart att alla vuxna bör bilda team kring barnet. Men ändå i praktiken så svårt. Många vuxna har prestige. Jag brukar tänka att vi är alla experter på vårt eget, men måste rådfråga varandra inom varandras kompetensområden. Pedagogerna är inte experter på mina barn, på samma sätt som jag är som har haft dem hela deras liv. Och jag är ingen rutinerad pedagog. Ingen rektor. Osv. Det är så tråkigt att höra att vuxna ofta hamnar i ett låst läge. När ena eller båda parter kastar skit på varandra, oftast för saker som ingen kan rå för. Som ÄR barnets funktionshinder.
Vi har förmodligen en väldig tur. Ms pedagoger är underbara. Allihopa. Resursen har varit fantastiskt. Liksom klassläraren. Liksom de flesta vikarier. De lärde sig snabbt att vi föräldrar kunde underlätta deras jobb och allas tillvaro i skolan, så de suger åt sig allt de kan. Och vi föräldrar får många bra tips tillbaka.
För lillebror var det initialt lite trögare. Det var förmodligen för att han är väldigt högfungerande. Lätt att missa. "Faller inom normalspektrum" sa de länge på dagis fastän jag hade insett vad dragen berodde på sedan länge. (Jag förstår att det var svårt för dem, för lillebror är väldigt högfungerande. Men tack vare att jag redan hade M så förstod jag.) När lillebror sedan fick sin autismdiagnos, så blev de förvånade men släppte precis all prestige.
"Vi har kommit på att vi ska lyssna mer på er föräldrar. Ni har redan gjort det här med ett barn."
Man tackar och bockar. (Och släppte all tidigare besvikelse på att de inte hade lyssnat.) Sen dess har lillebror haft det oförskämt bra på dagis. Samarbetet tog fart. Och vi fick dessutom igenom specialkost, vilket haft enormt stor effekt på lillebror, till det bättre.
Det kom en ny pedagog till lillebrors avdelning, när vårt samarbete hade blivit riktigt bra. Han hade tidigare jobbat med barn med särskilda behov. När han kom med i vårt "team" så blev han mycket entusiastisk. Han erfarenhet sen tidigare var:
"Det spelar ingen roll hur mycket resurser skolan ger ett barn. Har man inte föräldrarnas stöd, så får barnet det ändå inte bra."
Det var chockartat att höra. I min värld så kan bra pedagoger göra väldigt mycket för barnen även utan föräldrarnas stöd. Men jag förstår att det inte var så han menade. Det var det här med samarbete, eller avsaknaden av samarbete. "Ett plus ett blir sju" vid samarbete, eller något sånt. Tillsammans är vi betydligt starkare. Men när samarbetet inte funkar, så blir "ett plus ett" i bästa fall två. Och det räcker oftast inte för dessa barn.
Andra temainlägg om samarbete hittar ni här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914
torsdag 6 februari 2014
Olydigt guld och för många gosedjur
Vi har länge jobbat på att förbättra sönernas mentaliseringsförmåga genom att använda logik. Mentaliseringsförmåga är förmågan att förstå hur andra människor tänker och känner. Ett annat ord är inlevelseförmåga. Båda sönerna har haft lite svårt med detta.
Vi har vänt på situationer med ord och logik. Bytt roller. Eventuellt bytt ut vissa ord. T ex:
"Vad hade du tyckt om lillasyster hade tagit dina gosedjur och kastat iväg?"
"Vad hade du tyckt om du hade ramlat och gjort dig illa, och vi andra hade skrattat åt dig för att det såg så lustigt ut?"
Nä, det hade kanske inte varit så roligt......
Det här enkla knepet - ni vet att omformulera händelsen och byta roller, har visat sig vara fantastiskt. Just det steget är tydligen svårt för dem. Inte direkt att ta det steget, utan att komma på att de ska ta det steget.
Vi har nött in detta i stort sett så ofta det varit läge. Det är ju viktigt och ofta nödvändigt för stunden för att reda ut konflikter mellan barnen.
Igår så frågade jag barnen om vi inte kunde ge bort några gosedjur till kusinerna. Vi har verkligen för många. De dräller runt i hela huset. Och barnen leker inte ens med alla. Men lillebror blev skitsur på mig och sa:
"Nej det vill jag inte! Det hade känts för mig, som det hade känts för dig att ge bort mig."
Ojdå! Det var tydligt och lätt att förstå. En underbar kommentar som visar att:
1) Han kan vända på rollerna t o m åt mig, för att förklara hur han känner med ett konkret exempel
2) Han vet hur värdefull han är för mig. :)
Så vi ger inte bort några gosedjur.... Möjligtvis åker några stycken undan på vinden ett tag, för att se om de saknas. Men vi får se. Ingen har dött av för många gosedjur. Föräldrarna får jobba med sig själva istället.... (och röran)
I morse var lillebror väldigt bångstyrig. Han samarbetade inte alls när jag skulle klä på honom. Så jag sa:
"Hade du velat ha olydigt guld? Det är så det känns för mig just nu."
Lillebror flinade fundersamt och tänkte efter. Han älskar ju guld. Och något olydigt guld ville han verkligen inte ha. Så han förstod mig, åtminstone tillfälligt, och stod stilla.
Vi har vänt på situationer med ord och logik. Bytt roller. Eventuellt bytt ut vissa ord. T ex:
"Vad hade du tyckt om lillasyster hade tagit dina gosedjur och kastat iväg?"
"Vad hade du tyckt om du hade ramlat och gjort dig illa, och vi andra hade skrattat åt dig för att det såg så lustigt ut?"
Nä, det hade kanske inte varit så roligt......
Det här enkla knepet - ni vet att omformulera händelsen och byta roller, har visat sig vara fantastiskt. Just det steget är tydligen svårt för dem. Inte direkt att ta det steget, utan att komma på att de ska ta det steget.
Vi har nött in detta i stort sett så ofta det varit läge. Det är ju viktigt och ofta nödvändigt för stunden för att reda ut konflikter mellan barnen.
Igår så frågade jag barnen om vi inte kunde ge bort några gosedjur till kusinerna. Vi har verkligen för många. De dräller runt i hela huset. Och barnen leker inte ens med alla. Men lillebror blev skitsur på mig och sa:
"Nej det vill jag inte! Det hade känts för mig, som det hade känts för dig att ge bort mig."
Ojdå! Det var tydligt och lätt att förstå. En underbar kommentar som visar att:
1) Han kan vända på rollerna t o m åt mig, för att förklara hur han känner med ett konkret exempel
2) Han vet hur värdefull han är för mig. :)
Så vi ger inte bort några gosedjur.... Möjligtvis åker några stycken undan på vinden ett tag, för att se om de saknas. Men vi får se. Ingen har dött av för många gosedjur. Föräldrarna får jobba med sig själva istället.... (och röran)
I morse var lillebror väldigt bångstyrig. Han samarbetade inte alls när jag skulle klä på honom. Så jag sa:
"Hade du velat ha olydigt guld? Det är så det känns för mig just nu."
Lillebror flinade fundersamt och tänkte efter. Han älskar ju guld. Och något olydigt guld ville han verkligen inte ha. Så han förstod mig, åtminstone tillfälligt, och stod stilla.
tisdag 4 februari 2014
How to talk so kids will listen and listen so kids will talk
För några år sedan så blev jag rekommenderad boken: "How to talk so kids will listen and listen so kids will talk" av Adele Faber och Elaine Mazlish. Jag har rätt många bra böcker i min bokhylla som väntar på att läsas, men jag plockade upp denna eftersom jag vill förbättra min och lillasysters relation. Hon behöver extremt mycket kontakt med mig, och ibland är det svårt att möta detta behov. Hon skriker och skäller på mig om jag är det minsta ur gängorna och inte orkar hänga med i svängarna med vad hon säger eller vill göra. Jag behövde helt enkelt lära mig att ta henne på rätt sätt och att lyssna på henne på rätt sätt. Och efter att han läst den, så kan jag bara konstatera att det var väl investerad tid. Vår relation har verkligen blivit bättre.
Boken kom ut 1982 första gången, och jag känner igen mycket av tankarna i den. På många sätt så känns den som en föregångare till Ross Greens CBS ("Collaborate Problem Solving"). Den är skriven för alla föräldrar, om barn i allmänhet, alltså inte speciellt inriktad mot NPF. Boken är amerikansk och bitvis lite pratig, men det gör inget. Det gör den lättläst och det är bra med många konkreta exempel. Det finns även serier för ökad tydlighet. Den var absolut läsvärd och de tips jag fått är värdefulle, även om jag kunde mycket sen tidigare. (Kunskaperna och forskningen om barn har tack och lov utvecklats och spridits sen 1982.)
Jag tänkte berätta för er om de tankar och tips som jag tyckte var allra bäst:
* Författarna rekommenderar att man främst lyssnar och godkänner barnens känslor. Rätt självklart egentligen. Det som man ofta gör fel, är att man försöker göra barnen glada genom diverse kommentarer. Ibland så vill inte barnen bli glada. Det blir istället en börda. "Jag mår dåligt/är ledsen och nu måste jag bli glad för mammas/pappas skull."
"I´ve just begun to realize what unnecessary pressure I´ve been putting myself under to make sure my kids are happy all the time. I first became aware of how far-gone I was when I found myself trying to scotch-tape a broken pretzel together to stop my four-year-old from crying. I´ve also begun to realize what a burden I´ve been putting on the children. Think of it! Not only are they upset about the original problem, but then they get more upset because they see me suffering over their suffering. My mother used to do that to me and I remember feeling so guilty - as if there was something wrong with me for not being happy all the time. I want my kids to know that they´re entitled to be miserable, without their mother falling apart."
Där skulle man kunna nämna affektsmitta - att det gör saker värre om man själv blir ledsen. Och när det gäller barn med autism - visst lagar man ofta konstiga saker för att allt ska vara "Exakt, EXAKT likadant som innan." Ofta finns inget annat alternativ..... (En pretzel är en stor, salt, mjuk kringla förresten.) Men det är ändå kloka ord att man inte behöver ha kravet på sina barn eller sig själv att de ska vara lyckliga hela tiden. Samma sak gäller när man frågar barnen om de har haft kul. Det kan upplevas som press att ha kul. Ibland är livet skit, och det bara är så. Man måste få ha rätt att må dåligt ibland.
"I've made a tremendous discovery in this group. The more you try to push a child´s unhappy feelings away, the more he becomes stuck in them. The more comfortably you can accept the bad feelings, the easier it is for kids to let go of them."
Det är bättre då att sätta ord på känslan. T ex: "Ja, jag ser att du är tokarg. Det måste vara skitstörigt när...."
"All feelings can be accepted. Certain actions must be limited."
* Ett gammalt knep nämns: Att man kan skriva upp barnens önskemål, så känner de mer att de blir tagna på allvar. Sen behöver man inte uppfylla alla önskningar.... Men man har lyssnat!
* Det är smart att beskriva det man ser och vad som är problemet, istället för vem som gjorde vilket fel. T ex säg hellre: "Glaset gick sönder. Vi behöver en sopborste." istället för "du tog sönder glaset". Det är lättare för barnen att fokusera och hjälpa till när de hör ordagrant vad problemet är och hur det löses, istället för att bli klandrade för något som de redan vet att de gjort. Däremot så kan man gärna berätta sina känslor: "Jag blir rädd när det ligger vasst glas på golvet." Det är viktigt att lära barnen hur man gör för att ställa allt till rätta igen. Så de bär det med sig det i livet. "Visst man klantar till det ibland, men man kan också ställa saker till rätta igen."
* Barn vill snarare att man beskriver vad de gjort eller vad man ser ("titta du har målat ett rött hus, vår bil, en sol och en stor skog"), istället för att bara ge beröm ("titta vad fint du har målat"). När man tänker på det, så blir ju samma beröm dag ut och dag in, ganska platt.... Barnen vill ofta dela sina upplevelser med oss, inte få en bedömning. Om man intresserar sig och beskriver, så känner sig barnet nöjt med sig själv ändå.
* Samma sak gäller med städning. Om man beskriver vad de gjort i detalj, så blir det roligare än om man bara säger att de varit duktiga. Fast på slutet kan man summera det man sagt med ett positivt ord.
"You sorted out your pencils, crayons and pens, and put them i separate boxes. That´s what I call ORGANIZATION!"
* Ett tips är att låta barnen själva besvara de frågor som de frågar om. ("Vad tror du själv?") Ofta har de själva tänkt ut ett svar, som är en bra utgångspunkt för diskussionen, och man kan hjälpa dem tänka vidare på frågeställningen. (Processen är det viktiga, inte svaret. Och man kan ju alltid berätta rätt svar sen när man tycker det är läge.)
* Ett annat tips i boken, som låter perfekt för många autistiska barn, är att göra ett schema för vilka kläder man ska ha på sig vid olika temperaturer. Så sätter man upp en utetermometer som barnet själv få titta på för att se vilka kläder som behövs.
Nu har jag raskt gått vidare till författarnas andra bok: "Siblings without rivalry". Får hoppas att den kan ge något, den med....
Boken kom ut 1982 första gången, och jag känner igen mycket av tankarna i den. På många sätt så känns den som en föregångare till Ross Greens CBS ("Collaborate Problem Solving"). Den är skriven för alla föräldrar, om barn i allmänhet, alltså inte speciellt inriktad mot NPF. Boken är amerikansk och bitvis lite pratig, men det gör inget. Det gör den lättläst och det är bra med många konkreta exempel. Det finns även serier för ökad tydlighet. Den var absolut läsvärd och de tips jag fått är värdefulle, även om jag kunde mycket sen tidigare. (Kunskaperna och forskningen om barn har tack och lov utvecklats och spridits sen 1982.)
Jag tänkte berätta för er om de tankar och tips som jag tyckte var allra bäst:
* Författarna rekommenderar att man främst lyssnar och godkänner barnens känslor. Rätt självklart egentligen. Det som man ofta gör fel, är att man försöker göra barnen glada genom diverse kommentarer. Ibland så vill inte barnen bli glada. Det blir istället en börda. "Jag mår dåligt/är ledsen och nu måste jag bli glad för mammas/pappas skull."
"I´ve just begun to realize what unnecessary pressure I´ve been putting myself under to make sure my kids are happy all the time. I first became aware of how far-gone I was when I found myself trying to scotch-tape a broken pretzel together to stop my four-year-old from crying. I´ve also begun to realize what a burden I´ve been putting on the children. Think of it! Not only are they upset about the original problem, but then they get more upset because they see me suffering over their suffering. My mother used to do that to me and I remember feeling so guilty - as if there was something wrong with me for not being happy all the time. I want my kids to know that they´re entitled to be miserable, without their mother falling apart."
Där skulle man kunna nämna affektsmitta - att det gör saker värre om man själv blir ledsen. Och när det gäller barn med autism - visst lagar man ofta konstiga saker för att allt ska vara "Exakt, EXAKT likadant som innan." Ofta finns inget annat alternativ..... (En pretzel är en stor, salt, mjuk kringla förresten.) Men det är ändå kloka ord att man inte behöver ha kravet på sina barn eller sig själv att de ska vara lyckliga hela tiden. Samma sak gäller när man frågar barnen om de har haft kul. Det kan upplevas som press att ha kul. Ibland är livet skit, och det bara är så. Man måste få ha rätt att må dåligt ibland.
"I've made a tremendous discovery in this group. The more you try to push a child´s unhappy feelings away, the more he becomes stuck in them. The more comfortably you can accept the bad feelings, the easier it is for kids to let go of them."
Det är bättre då att sätta ord på känslan. T ex: "Ja, jag ser att du är tokarg. Det måste vara skitstörigt när...."
"All feelings can be accepted. Certain actions must be limited."
* Ett gammalt knep nämns: Att man kan skriva upp barnens önskemål, så känner de mer att de blir tagna på allvar. Sen behöver man inte uppfylla alla önskningar.... Men man har lyssnat!
* Det är smart att beskriva det man ser och vad som är problemet, istället för vem som gjorde vilket fel. T ex säg hellre: "Glaset gick sönder. Vi behöver en sopborste." istället för "du tog sönder glaset". Det är lättare för barnen att fokusera och hjälpa till när de hör ordagrant vad problemet är och hur det löses, istället för att bli klandrade för något som de redan vet att de gjort. Däremot så kan man gärna berätta sina känslor: "Jag blir rädd när det ligger vasst glas på golvet." Det är viktigt att lära barnen hur man gör för att ställa allt till rätta igen. Så de bär det med sig det i livet. "Visst man klantar till det ibland, men man kan också ställa saker till rätta igen."
* Barn vill snarare att man beskriver vad de gjort eller vad man ser ("titta du har målat ett rött hus, vår bil, en sol och en stor skog"), istället för att bara ge beröm ("titta vad fint du har målat"). När man tänker på det, så blir ju samma beröm dag ut och dag in, ganska platt.... Barnen vill ofta dela sina upplevelser med oss, inte få en bedömning. Om man intresserar sig och beskriver, så känner sig barnet nöjt med sig själv ändå.
* Samma sak gäller med städning. Om man beskriver vad de gjort i detalj, så blir det roligare än om man bara säger att de varit duktiga. Fast på slutet kan man summera det man sagt med ett positivt ord.
"You sorted out your pencils, crayons and pens, and put them i separate boxes. That´s what I call ORGANIZATION!"
* Ett tips är att låta barnen själva besvara de frågor som de frågar om. ("Vad tror du själv?") Ofta har de själva tänkt ut ett svar, som är en bra utgångspunkt för diskussionen, och man kan hjälpa dem tänka vidare på frågeställningen. (Processen är det viktiga, inte svaret. Och man kan ju alltid berätta rätt svar sen när man tycker det är läge.)
* Ett annat tips i boken, som låter perfekt för många autistiska barn, är att göra ett schema för vilka kläder man ska ha på sig vid olika temperaturer. Så sätter man upp en utetermometer som barnet själv få titta på för att se vilka kläder som behövs.
Nu har jag raskt gått vidare till författarnas andra bok: "Siblings without rivalry". Får hoppas att den kan ge något, den med....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)