Idag fick jag hem boken om synterapi. Jag känner mig helt säker på att Sabina som kommenterat här har helt rätt om M. Han har problem med att tolka synintrycken i 3D. Det är många saker som faller på plats när jag läser vad hon skriver. Saker hon skriver, som jag konstigt nog inte nämnt här i bloggen, men som stämmer. Jag skulle absolut rekommendera er att läsa och se om det stämmer på era barn. Och berätta gärna det då, för det är kul för mig och Sabina att veta.
Jag testade det där med underlägget som Sabina skrev: Om M vet vad han ser (baksidan) och jag ser (framsidan med Bamse). Han kunde svaret utan problem, dvs han har fattat våra olika perspektiv på underlägget.
Sen började vi prata om det här med sakers storlek. Att saker som är långt bort ser mindre ut. Han vet nog det egentligen, men jag frågade honom hur han visste hur långt bort pappa var:
1) För att han såg hur liten pappa såg ut i soffan, från köket
eller
2) För att han visste hur långt det var till soffan.
Han svarade: För att han har gått till soffan själv många gånger och visste hur många steg det är. Alltså använder han något annat än synen för att förstå avståndet, i detta fall.
Är det därför han springer runt så mycket? För att orientera sig?
Jag försöker förstå hur det är att tänka 2-dimensionellt. Och har det en koppling till svårigheterna med tidsuppfattningen? Tiden är ju den 4:e dimensionen på något sätt, och som är svår för de flesta av oss att förstå. Om man inte begriper sig på 3D, så har man kanske ett handikapp när det gäller att förstå sig på tiden? För tidsuppfattningen är ju kopplad till hur vi rör oss i 3D.
I alla fall: Jag tog fram två likadana blåa leksakstärningar, ca 10 cm stora. Han höll med om att de var lika stora. Därefter backade jag med en i handen och han fick se att den blev mindre. Kanske även detta självklart för honom, men jag kunde inte låta bli att göra detta. Det finns inget att förlora. Han frågar ju jätteofta hur höga olika saker i naturen är. Kanske kan något "klicka till" i honom, som det gjorde för Sabinas dotter? Man kan väl få hoppas och försöka? Jag får säkert bättre metoder sen, när jag läser boken.......
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
lördag 29 september 2012
M har problem med 3D
Etiketter:
Annorlunda perception,
Hjärnan,
Symptom,
Synterapi
fredag 28 september 2012
Pianoundervisning
Idag hade M sin första pianolektion. Vi tackade nej till pianoundervisning på den kommunala skolan, fastän vi faktiskt fick en plats med zuziku-metoden, som det är lång väntetid till. Anledningen till att vi tackade nej, är att man måste köra eller åka buss ner till stan. Totalt tar detta ca 20-30 minuter per håll. Och det kan ju vara lite bökigt om man jobbar och lektionen är klockan 14. Och inte bra för M som blir trött av alla intryck på bussen.
Så dök det upp ett erbjudande hos en privat musikskola som har undervisning på Ms skola 10 meter från hans klassrum, under fritidstiden. Det kostar lite mer, men om man drar ifrån transportkostnaden tur och retur ner till stan, så skiljer det ca 30 kronor per lektion. Och då har jag inte räknat med tiden som det tar att åka från dörr till dörr. Som minst är den 30 minuter, då man kör. Så om jag jobbar 30 minuter längre i veckan istället, så har jag tjänat in dessa 30 kronor, gott och väl. Och M slipper sitta på bussen. Och hans tid är väl också värt nåt, om man nu ändå räknar på det?! Tid är pengar, och pengar är tid. Ja, jag är förstås arbetslös just nu, men rent hypotetiskt. Och jag hoppas ju på att få ett nytt jobb snart.
M var rätt orolig innan vi kom dit. Han hade hört någon spela på ett riktigt piano på skolan (vi har ett elpiano), och det lät för högt, tyckte han. Så han kom dit med hörselkåpor på av psykologiska skäl. De åkte förstås av mitt under lektionen. Jag smög av dem. Och självklart var jag med under lektionen.
Läraren skrev upp C till G på en lapp efter noterna till Månadssången (med melodi från Beethovens 9:e symfoni). En kul övning! M skulle öva på att spela med alla fingrarna, inte bara pekfingrarna. Det gick rätt bra. Han lyssnade på läraren och försökte sitt bästa. Detta hade aldrig funkat för ett år sen, men nu är han kontaktbar nästan hela tiden och koncentrationen har förbättrats.
Det är nyttigt att vara med i början tror jag. Så man kan se förbättringar och förklara hur M funkar. Jag föreslog att läraren skulle sätta lappen med texten mera i synfältet på M. Han hade skrivit bokstäverna högst upp till vänster på ett A4. Jag tänkte för mig själv att alla barn förmodligen skulle varit åtminstone lite hjälpta av detta knep.... Han vek pappret så det blev lättare för M.
20 minuter går ju ganska fort. M var glad efteråt. Han ville fortsätta. Som vanligt behöver han en liten "knuff" för att våga testa nya roliga saker.
Det är inte mycket läraren hinner på dessa 20 minuter, men jag tycker ändå att han kunde förklarat varför M inte fick spela med pekfingrarna. Men det gjorde han kanske när jag inte hörde? Jag gjorde det i alla fall när vi kom hem. M älskar ju att lyssna på klassisk musik, så han förstod att man inte hinner och kan spela de svåra styckena med bara pekfingrarna. Detta är nog självklart för de flesta barn, men varför inte säga det till alla? Jag visade även vilken låt det är som läraren försöker lära honom, med hjälp av YouTube. Inte heller det självklart för M, som sjungit den många gånger i skolan.
Nåväl, de andra barnen är väldigt nöjda med läraren och jag tycker att han verkar mycket bra i övrigt. Tålmodig beskrivs han som. Och det är nog bra....
Så dök det upp ett erbjudande hos en privat musikskola som har undervisning på Ms skola 10 meter från hans klassrum, under fritidstiden. Det kostar lite mer, men om man drar ifrån transportkostnaden tur och retur ner till stan, så skiljer det ca 30 kronor per lektion. Och då har jag inte räknat med tiden som det tar att åka från dörr till dörr. Som minst är den 30 minuter, då man kör. Så om jag jobbar 30 minuter längre i veckan istället, så har jag tjänat in dessa 30 kronor, gott och väl. Och M slipper sitta på bussen. Och hans tid är väl också värt nåt, om man nu ändå räknar på det?! Tid är pengar, och pengar är tid. Ja, jag är förstås arbetslös just nu, men rent hypotetiskt. Och jag hoppas ju på att få ett nytt jobb snart.
M var rätt orolig innan vi kom dit. Han hade hört någon spela på ett riktigt piano på skolan (vi har ett elpiano), och det lät för högt, tyckte han. Så han kom dit med hörselkåpor på av psykologiska skäl. De åkte förstås av mitt under lektionen. Jag smög av dem. Och självklart var jag med under lektionen.
Läraren skrev upp C till G på en lapp efter noterna till Månadssången (med melodi från Beethovens 9:e symfoni). En kul övning! M skulle öva på att spela med alla fingrarna, inte bara pekfingrarna. Det gick rätt bra. Han lyssnade på läraren och försökte sitt bästa. Detta hade aldrig funkat för ett år sen, men nu är han kontaktbar nästan hela tiden och koncentrationen har förbättrats.
Det är nyttigt att vara med i början tror jag. Så man kan se förbättringar och förklara hur M funkar. Jag föreslog att läraren skulle sätta lappen med texten mera i synfältet på M. Han hade skrivit bokstäverna högst upp till vänster på ett A4. Jag tänkte för mig själv att alla barn förmodligen skulle varit åtminstone lite hjälpta av detta knep.... Han vek pappret så det blev lättare för M.
20 minuter går ju ganska fort. M var glad efteråt. Han ville fortsätta. Som vanligt behöver han en liten "knuff" för att våga testa nya roliga saker.
Det är inte mycket läraren hinner på dessa 20 minuter, men jag tycker ändå att han kunde förklarat varför M inte fick spela med pekfingrarna. Men det gjorde han kanske när jag inte hörde? Jag gjorde det i alla fall när vi kom hem. M älskar ju att lyssna på klassisk musik, så han förstod att man inte hinner och kan spela de svåra styckena med bara pekfingrarna. Detta är nog självklart för de flesta barn, men varför inte säga det till alla? Jag visade även vilken låt det är som läraren försöker lära honom, med hjälp av YouTube. Inte heller det självklart för M, som sjungit den många gånger i skolan.
Nåväl, de andra barnen är väldigt nöjda med läraren och jag tycker att han verkar mycket bra i övrigt. Tålmodig beskrivs han som. Och det är nog bra....
onsdag 26 september 2012
Ledamot i föräldraföreningens styrelse
Nu är jag invald i föräldraföreningen på Ms skola, som styrelseledamot. Det behövdes tydligen sådana, och jag hade bestämt mig för att engagera mig i skolan, så varför inte? Numera klarar maken att ha alla tre barnen själv i 1-2 timmar, innan han kroknar. Så nu kan jag sticka iväg korta stunder.
Jag tänkte att jag skulle använda mig av allt det jag läst på och snappat upp här och där, för att försöka förbättra NPF-tänket på hela skolan. I framtiden kommer jag ha två NPF-barn där, så varför inte börja sätta igång detta viktiga arbeta redan nu, när jag kan och hinner?! Och de där mötena tar inte särskilt lång tid. Ja, eller jag har sagt att jag stannar till klockan åtta senast. Sen måste jag hem och natta barn. Den gränsen måste jag sätta, annars funkar det inte.
Fem möten per termin á 1,5 timme blir bara ca 7,5 timmar per termin. Ungefär en arbetsdag. Jag lägger hellre ner det arbetet nu, än på krissamtal med BUP, skola osv i framtiden. Men vet ju aldrig vad som händer i framtiden, men att engagera sig nu, känns som väl investerad tid. Det är 2 år kvar tills lillebror ska börja skolan, men varför inte börja tänka på hur det kommer bli för honom redan nu?
Skolan har redan kommit en bra bit på väg. Personalen är prestigelös, bryr sig mycket om barnen, vågar tänka om och lära nytt. Ett bra utgångsläge helt enkelt!
Till exempel har man inga håltimmar, eftersom det ofta är då mobbningen sker. Och det är alltid lärarna som byter klassrum, inte eleverna. Det innebär att eleverna kan sitta kvar vid bänkarna i lugn och ro (eller stå upp och skaka om kroppen antar jag) istället för att rusa iväg till något skåp och byta böcker och sen till ett annat klassrum.
Men det finns även mycket som kan bli bättre. Och ibland kan små tips göra stor skillnad. Rektorerna berättade att de första dagen hade samlat alla elever och berättat vilka de i personalen är, med bilder på stor skärm. Ett strålande initiativ. Fast jag är rätt skeptisk till storsamlingar, eftersom de oftast är uttröttande för NPF-barn (och vuxna). Men tydligheten var bra.
"Finns de bilderna att titta på någonstans nu?" frågade jag och tänkte på de tavlor som brukar finnas på BUP med bilder på all personal. Rektorerna tyckte det var en bra idé. Och även att tillägga vilka frågor man kan komma med till varje person. Vad sysslar t ex en kurator med? Och man kan även skriva var varje person finns och när man lättast får tag på dem. Tydlighet, som finns kvar.
Jag tänkte att jag skulle använda mig av allt det jag läst på och snappat upp här och där, för att försöka förbättra NPF-tänket på hela skolan. I framtiden kommer jag ha två NPF-barn där, så varför inte börja sätta igång detta viktiga arbeta redan nu, när jag kan och hinner?! Och de där mötena tar inte särskilt lång tid. Ja, eller jag har sagt att jag stannar till klockan åtta senast. Sen måste jag hem och natta barn. Den gränsen måste jag sätta, annars funkar det inte.
Fem möten per termin á 1,5 timme blir bara ca 7,5 timmar per termin. Ungefär en arbetsdag. Jag lägger hellre ner det arbetet nu, än på krissamtal med BUP, skola osv i framtiden. Men vet ju aldrig vad som händer i framtiden, men att engagera sig nu, känns som väl investerad tid. Det är 2 år kvar tills lillebror ska börja skolan, men varför inte börja tänka på hur det kommer bli för honom redan nu?
Skolan har redan kommit en bra bit på väg. Personalen är prestigelös, bryr sig mycket om barnen, vågar tänka om och lära nytt. Ett bra utgångsläge helt enkelt!
Till exempel har man inga håltimmar, eftersom det ofta är då mobbningen sker. Och det är alltid lärarna som byter klassrum, inte eleverna. Det innebär att eleverna kan sitta kvar vid bänkarna i lugn och ro (eller stå upp och skaka om kroppen antar jag) istället för att rusa iväg till något skåp och byta böcker och sen till ett annat klassrum.
Men det finns även mycket som kan bli bättre. Och ibland kan små tips göra stor skillnad. Rektorerna berättade att de första dagen hade samlat alla elever och berättat vilka de i personalen är, med bilder på stor skärm. Ett strålande initiativ. Fast jag är rätt skeptisk till storsamlingar, eftersom de oftast är uttröttande för NPF-barn (och vuxna). Men tydligheten var bra.
"Finns de bilderna att titta på någonstans nu?" frågade jag och tänkte på de tavlor som brukar finnas på BUP med bilder på all personal. Rektorerna tyckte det var en bra idé. Och även att tillägga vilka frågor man kan komma med till varje person. Vad sysslar t ex en kurator med? Och man kan även skriva var varje person finns och när man lättast får tag på dem. Tydlighet, som finns kvar.
måndag 24 september 2012
Synterapi
Idag vill jag lyfta två läsarkommentarer från Sabina, eftersom jag tror att de kan hjälpa fler än M. De finns under det här inlägget, men jag har repeterat dem nedan med klickbara länkar, för enkelhets skull.
När jag får sådana här bra tips, då känner jag att bloggandet är värt varenda timme. Ni ger mig så mycket tillbaka ni läsare! Tusen tack Sabina! Jag ska absolut köpa boken, läsa och börja träna M. Jag såg förresten att den var lite billigare på Adlibris. Ett litet tips bara.
Och sen tyckte jag att Prestationsprinsens senaste inlägg var tänkvärt. Det är sånt här jag har misstänkt om barnens miljö, men saknar erfarenhet av. Bra att få det bekräftat tillsammans med en massa konstruktiva tips!
Sabinas första kommentar:
--------------------------------------------------------------------------------
Men jag vill gärna tipsa dig om en bok, apropå det här med överkänslig syn/hörsel etc. För ett bra tag sedan gick det upp för mig att det var något fel på min dotters syn - inte så att hon ser dåligt - men något mkt konstigt. Skaffade en bok om synterapi vid autism, och bingo! Alla sorters störningar i andra sinnen kan förekomma om synsinnet är stört på olika vis. Tycker absolut det verkar som om du skulle ha stor nytta av den här boken, Seeing through new eyes av Melvin Kaplan. Den finns på bokus bl.a.: http://www.bokus.com/bok/9781843108009/seeing-through-new-eyes/
Det är många fler barn som har de här problemen i olika form, inte bara autistiska förresten, läste t.ex. någonstans om en pojke som hade svårt med pussel för att han blev förvirrad av färgerna och formerna... Precis så är min dotter också, och där har jag hittat på några bra knep och metoder och roliga övningar.
Det finns andra barn som har dessa svårigheter fast de inte är autistiska, upplevs som klumpiga, okoordinerade, överaktiva m.m. Tror snart man får skriva en egen bok om det här, för "alla" tror som sagt att de autistiska barnen är så extremt visuella. Och man kan faktiskt göra mycket åt det, bara man kommer på vad det är... :)
När jag får sådana här bra tips, då känner jag att bloggandet är värt varenda timme. Ni ger mig så mycket tillbaka ni läsare! Tusen tack Sabina! Jag ska absolut köpa boken, läsa och börja träna M. Jag såg förresten att den var lite billigare på Adlibris. Ett litet tips bara.
Och sen tyckte jag att Prestationsprinsens senaste inlägg var tänkvärt. Det är sånt här jag har misstänkt om barnens miljö, men saknar erfarenhet av. Bra att få det bekräftat tillsammans med en massa konstruktiva tips!
Sabinas första kommentar:
--------------------------------------------------------------------------------
Hej du, det är jag som tidigare
skrev om min dotter som visade sig ha celiaki och pollenallergi och
inte bara autism. Bra artikel den där i Mat&hälsa och det var roligt
att få läsa om er. (Nu slutar jag vara bara "Anonym" förresten, det
blir för jobbigt i längden, jag läser din blogg rätt ofta.) Min dotter
gör faktiskt enorma framsteg och det har inte stannat av heller, blir
bara bättre och bättre. Undrar nästan var det kommer att sluta! Kanske
utan autism till slut..?
Men jag vill gärna tipsa dig om en bok, apropå det här med överkänslig syn/hörsel etc. För ett bra tag sedan gick det upp för mig att det var något fel på min dotters syn - inte så att hon ser dåligt - men något mkt konstigt. Skaffade en bok om synterapi vid autism, och bingo! Alla sorters störningar i andra sinnen kan förekomma om synsinnet är stört på olika vis. Tycker absolut det verkar som om du skulle ha stor nytta av den här boken, Seeing through new eyes av Melvin Kaplan. Den finns på bokus bl.a.: http://www.bokus.com/bok/9781843108009/seeing-through-new-eyes/
Sen finns det en bra artikel med lite annat perspektiv om samma sak av Olga Bogdashina som man kan ladda ner här:
Min
dotter har nu fått visuell terapi i snart ett år (först av mig själv
och sedan även på habiliteringen)och det har förbättrat saker och ting
nästan lika mkt som glutenfri kost. Har märkt att de som jobbar med
autism ofta tror att autistiska barn alltid ser bättre än andra och är
så extremt visuellt lagda - men om man är känslig för sinnesintryck är
det nästan alltid så att synen också är inblandad på olika vis. Man kan
ha ändrad syn utan att se dåligt, och det kan bidra till både
hyperaktivitet och störningar i andra sinnen m.m.
Hoppas ni kan ha nytta av detta, ville bara tipsa om en sak som verkligen har hjälpt min dotter!
Hoppas ni kan ha nytta av detta, ville bara tipsa om en sak som verkligen har hjälpt min dotter!
--------------------------------------------------------------------------------
Sabinas andra kommentar:
--------------------------------------------------------------------------------
Ja, det var verkligen en bra
bok som liksom ändrar hela perspektivet! Hoppas du hinner med den! Jag
pressar den på alla som har att göra med min dotter. :)
Det är många fler barn som har de här problemen i olika form, inte bara autistiska förresten, läste t.ex. någonstans om en pojke som hade svårt med pussel för att han blev förvirrad av färgerna och formerna... Precis så är min dotter också, och där har jag hittat på några bra knep och metoder och roliga övningar.
Det finns andra barn som har dessa svårigheter fast de inte är autistiska, upplevs som klumpiga, okoordinerade, överaktiva m.m. Tror snart man får skriva en egen bok om det här, för "alla" tror som sagt att de autistiska barnen är så extremt visuella. Och man kan faktiskt göra mycket åt det, bara man kommer på vad det är... :)
Du
kan f.ö. googla på visuella perceptionssvårigheter, man hittar rätt mkt
bara på det, och på hjälpmedelsinstitutet finns flera bra artiklar att
ladda ner om man vill, som
http://www.hi.se/Global/Dokument/Syntes/Barn-med-visuella-perceptionssvarigheter.pdf
www.hi.se/Global/Dokument/Syntes/föräldrars%20erfarenhet.pdf
www.hi.se/Global/Dokument/Syntes/föräldrars%20erfarenhet.pdf
Man
kan också anlita ögonläkare/optometrist om barnet kan samarbeta för
sådana tester. Trodde aldrig att min dotter skulle kunna det, men nu
undrar jag om hon inte snart kommer att kunna det...
--------------------------------------------------------------------------------
Etiketter:
Annorlunda perception,
Boktips,
Länktips,
Symptom
onsdag 19 september 2012
Räkna till 100 på dagis
Som jag skrev i mitt förra inlägg, händer det ofta att lillebror busar och slåss för att han har tråkigt. Hellre arga vuxna och barn, än att inget händer. Han retar både personal och kompisar. Fröknarna har förklarat vad som gäller och hur kompisarna känner, men han slutar ändå inte. Är det tråkigt, så händer det igen. Och det gäller även hemma. Vi har löst det med att ignorera beteendet och hitta på något helt annat med honom. Att stimulera honom. Det funkar!
Så jag tänker naturligtvis att de måste börja göra likadant på dagis. Ett litet problem bara: Hela verksamheten kan ju inte anpassas efter honom. Det är omöjligt för dagis, att ha samma flexibilitet som vi har här hemma. Men jag tycker ändå att de är minst så flexibla, som de kan förväntas vara. Och de tänker just nu väldigt kreativt och vill ha tips.
Så igår morse berättade jag om vad som intresserar lillebror för närvarande: Att räkna till hundra. Vi har räknat en del här hemma. I studsmattan till exempel. Det är toppen, för då kan man t ex känna i hela kroppen hur gammal man är (4 "hopp") och hur gamla mamma och pappa är (37 "hopp").
Och nu senast har jag hittat en del filmer på YouTube då de räknar till 100. Tyvärr bara filmer på engelska, men det har funkat. Man kan räkna på svenska samtidigt. Och så visade det sig, att lillebror faktiskt tycker det är jättekul att lära sig räkna på engelska.
Så detta berättade jag för fröknarna igår morse. De lyssnade och tackade. Jag tänkte att detta kunde vara ett bra verbalt knep vid pressade situationer, då de behöver en lugn lillebror. Vid påklädningen t ex. Sen gick jag ifrån dagis och tänkte inte mer på det.
Vad mötte jag då när jag skulle hämta? Jo, en av fröknarna hade skrivit alla tal från 1 till 100 på plattorna på gården. Så barnen kunde hoppa och räkna samtidigt. Så genialiskt, enkelt och nästan helt gratis! (Kostar bara lite krita.) Lillebror hade älskat det och hoppat tillsammans med kamraterna. Flera andra barn hade också tyckt det var jättekul, och förmodligen mått bra av stimulansen. Tänk så bra det kan bli, om man bara tänker till lite! Lysande pedagogik!
Och vad hände i morse när lillebror kom till dagis? Jo, han hoppade direkt hela raddan och ställde sig på sista rutan med armarna uppe i luften och ropade hellycklig "Hunjra-tio!" (Han tror att 100 och 110 är samma sak.)
Så jag tänker naturligtvis att de måste börja göra likadant på dagis. Ett litet problem bara: Hela verksamheten kan ju inte anpassas efter honom. Det är omöjligt för dagis, att ha samma flexibilitet som vi har här hemma. Men jag tycker ändå att de är minst så flexibla, som de kan förväntas vara. Och de tänker just nu väldigt kreativt och vill ha tips.
Så igår morse berättade jag om vad som intresserar lillebror för närvarande: Att räkna till hundra. Vi har räknat en del här hemma. I studsmattan till exempel. Det är toppen, för då kan man t ex känna i hela kroppen hur gammal man är (4 "hopp") och hur gamla mamma och pappa är (37 "hopp").
Och nu senast har jag hittat en del filmer på YouTube då de räknar till 100. Tyvärr bara filmer på engelska, men det har funkat. Man kan räkna på svenska samtidigt. Och så visade det sig, att lillebror faktiskt tycker det är jättekul att lära sig räkna på engelska.
Så detta berättade jag för fröknarna igår morse. De lyssnade och tackade. Jag tänkte att detta kunde vara ett bra verbalt knep vid pressade situationer, då de behöver en lugn lillebror. Vid påklädningen t ex. Sen gick jag ifrån dagis och tänkte inte mer på det.
Vad mötte jag då när jag skulle hämta? Jo, en av fröknarna hade skrivit alla tal från 1 till 100 på plattorna på gården. Så barnen kunde hoppa och räkna samtidigt. Så genialiskt, enkelt och nästan helt gratis! (Kostar bara lite krita.) Lillebror hade älskat det och hoppat tillsammans med kamraterna. Flera andra barn hade också tyckt det var jättekul, och förmodligen mått bra av stimulansen. Tänk så bra det kan bli, om man bara tänker till lite! Lysande pedagogik!
Och vad hände i morse när lillebror kom till dagis? Jo, han hoppade direkt hela raddan och ställde sig på sista rutan med armarna uppe i luften och ropade hellycklig "Hunjra-tio!" (Han tror att 100 och 110 är samma sak.)
tisdag 18 september 2012
Lillebrors hyperaktivitet i sinne och kropp
Lillebror måste antingen vara aktiv i sinnet eller i kroppen. Allra helst både och. Som t ex när han spelar datorspel och hoppar med kontrollen i handen.
Detta ställer till problem. Och jag tror att det är delvis förklaringen till två saker:
1) Att han inte somnar i tid.
2) Att han ska busa överdrivet mycket ibland.
Det är helt enkelt för tråkigt att vara stilla utan en enda tanke i huvudet. För låg aktivitet. Då "dänger" han hellre till något eller slåss, så någon blir arg. Hellre det, än att inget händer.
Nummer 1 kämpar vi med för närvarande. Därför jag inte skrivit så många blogginlägg på sistone.... Lillebror somnar mellan kl 22-00.30, fastän vi försökt natta honom enligt en bra nattningsrutin, som dessutom lillasyster somnar av. Det där sista steget: "Ligga still i sängen", funkar bara inte.
Vi har försökt att proppa honom full med kunskap, mest med hjälp av YouTube, så han kan ligga still och fundera på saker. Aktiv i sinnet, men stilla i kroppen. Och då somnar. Det har funkat vissa kvällar. Andra inte. Då vill han bara titta mer och mer på YouTube. Så just nu försöker vi sätta ner foten tydligt. Tvinga honom att ligga still, fastän det är svårt för honom. Det har underlättat att vi båda föräldrar nattat honom samtidigt och hållt ihop. Då lyder han, till slut. Det känns inte så kul, men samtidigt är det inte nyttigt för ett så litet barn att vara uppe så sent.
Nummer 2 brukar vi lösa här hemma, förutom vid nattningen då. Vi löser det genom att aktivera honom antingen fysiskt eller intellektuellt. Ignorera och aktivera. Men på dagis har det funkat så där. Mer om det sen, i nästa inlägg.
Detta ställer till problem. Och jag tror att det är delvis förklaringen till två saker:
1) Att han inte somnar i tid.
2) Att han ska busa överdrivet mycket ibland.
Det är helt enkelt för tråkigt att vara stilla utan en enda tanke i huvudet. För låg aktivitet. Då "dänger" han hellre till något eller slåss, så någon blir arg. Hellre det, än att inget händer.
Nummer 1 kämpar vi med för närvarande. Därför jag inte skrivit så många blogginlägg på sistone.... Lillebror somnar mellan kl 22-00.30, fastän vi försökt natta honom enligt en bra nattningsrutin, som dessutom lillasyster somnar av. Det där sista steget: "Ligga still i sängen", funkar bara inte.
Vi har försökt att proppa honom full med kunskap, mest med hjälp av YouTube, så han kan ligga still och fundera på saker. Aktiv i sinnet, men stilla i kroppen. Och då somnar. Det har funkat vissa kvällar. Andra inte. Då vill han bara titta mer och mer på YouTube. Så just nu försöker vi sätta ner foten tydligt. Tvinga honom att ligga still, fastän det är svårt för honom. Det har underlättat att vi båda föräldrar nattat honom samtidigt och hållt ihop. Då lyder han, till slut. Det känns inte så kul, men samtidigt är det inte nyttigt för ett så litet barn att vara uppe så sent.
Nummer 2 brukar vi lösa här hemma, förutom vid nattningen då. Vi löser det genom att aktivera honom antingen fysiskt eller intellektuellt. Ignorera och aktivera. Men på dagis har det funkat så där. Mer om det sen, i nästa inlägg.
tisdag 11 september 2012
Att inte låta barnens beteende komma emellan en som par
För ett år sedan var maken och jag i parterapi. Det var bra på många sätt, men faktiskt på gränsen till skadligt på andra sätt, eftersom terapeuten inte hade någon kunskap om NPF. Vissa saker han sa, blev lite tokiga. Maken och jag lyckades dock gemensamt identifiera många av dessa saker, och valde att tänka själva. Så kanske ingen skada skedd, mer än att det var lite jobbigt just då?
En av de bra sakerna han sa, var att vi två måste hålla ihop mer gentemot barnen. Vara mer eniga. Och ha en mer enad front. (Och nu menar jag inte att vi ska vara två kompromisslösa supernannys, bara mer stöttande mot varandra.) Det stämmer verkligen. Hur ofta är det inte så, att något tokigt händer, kanske beroende på allmänt barnbeteende, NPF, trötthet och/eller lågt blodsocker? Den ene föräldern tappar tålamodet och beter sig opedagogiskt, för att inte säga illa. Den andre föräldern går in och kritiserar den som tappat tålamodet, och tar bryskt över.
Inte nog med att den som tappar tålamodet, totalt misslyckas. Han eller hon blir kritiserad för det, och fråntagen allt sitt ansvar. Kan man vara mer i botten än så? Då är det ju inte lätt att hålla ihop som föräldrar. Och det är stor risk för att man börjar bråka, och inte på något konstruktivt sätt....
Då är det bättre att göra som vi har börjat göra. Det är faktiskt mest maken som styrt upp det. Och det är när jag tappat tålamodet över barnens skrikande. De använder det för att driva igenom sin vilja. Nu senaste i natt hade M och lillasyster en skrik-kamp, om jag skulle följa med lillasyster till köket och ge henne en nattmacka, eller ligga kvar i sängen med M. Tyvärr har jag inte tålamod för gallskrik*2 mitt i natten. Tur att maken hjälpte mig.
Hans strategi är att säga åt mig: "Ge nu lillasyster en kram och visa att du inte är arg på henne. Sen går du undan, så tar jag hand om henne." Och det funkar ganska bra. Han kritiserar mig inte, berättar vad jag ska göra (och inte vad jag inte ska göra) och sen tar han över på ett milt sätt. Ja, jag kan bara säga att det känns rätt okej.
Vi har lovat varandra att hålla ihop mer från och med nu. Att inte bråka över barnens beteenden. Det gagnar ju verkligen inte dem i längden.... Det är ju barnens beteenden vi måste försöka ändra på sikt. Inte bråka som par.
En av de bra sakerna han sa, var att vi två måste hålla ihop mer gentemot barnen. Vara mer eniga. Och ha en mer enad front. (Och nu menar jag inte att vi ska vara två kompromisslösa supernannys, bara mer stöttande mot varandra.) Det stämmer verkligen. Hur ofta är det inte så, att något tokigt händer, kanske beroende på allmänt barnbeteende, NPF, trötthet och/eller lågt blodsocker? Den ene föräldern tappar tålamodet och beter sig opedagogiskt, för att inte säga illa. Den andre föräldern går in och kritiserar den som tappat tålamodet, och tar bryskt över.
Inte nog med att den som tappar tålamodet, totalt misslyckas. Han eller hon blir kritiserad för det, och fråntagen allt sitt ansvar. Kan man vara mer i botten än så? Då är det ju inte lätt att hålla ihop som föräldrar. Och det är stor risk för att man börjar bråka, och inte på något konstruktivt sätt....
Då är det bättre att göra som vi har börjat göra. Det är faktiskt mest maken som styrt upp det. Och det är när jag tappat tålamodet över barnens skrikande. De använder det för att driva igenom sin vilja. Nu senaste i natt hade M och lillasyster en skrik-kamp, om jag skulle följa med lillasyster till köket och ge henne en nattmacka, eller ligga kvar i sängen med M. Tyvärr har jag inte tålamod för gallskrik*2 mitt i natten. Tur att maken hjälpte mig.
Hans strategi är att säga åt mig: "Ge nu lillasyster en kram och visa att du inte är arg på henne. Sen går du undan, så tar jag hand om henne." Och det funkar ganska bra. Han kritiserar mig inte, berättar vad jag ska göra (och inte vad jag inte ska göra) och sen tar han över på ett milt sätt. Ja, jag kan bara säga att det känns rätt okej.
Vi har lovat varandra att hålla ihop mer från och med nu. Att inte bråka över barnens beteenden. Det gagnar ju verkligen inte dem i längden.... Det är ju barnens beteenden vi måste försöka ändra på sikt. Inte bråka som par.
fredag 7 september 2012
Fler tips av Linda Grann
Här kommer fler länkar till Linda Granns tips och blogginlägg. Sprid gärna! Det är helt okej för Linda att ni länkar detta. (Hon vill det.)
Tips nummer 5: Utgå från barnens olika inlärningsstilar
Tips nummer 6: Tydlig kommunikation
Tips nummer 7: Konflikthantering
Tips nummer 8: Stressreducera
Tips nummer 9: Utvärdering, reflektion och eget lärande/
Samt:
Lika för alla, annars blir det orättvis eller hur var det nu?
När vi använder vår egen verksamhet som straff
Tips nummer 5: Utgå från barnens olika inlärningsstilar
Tips nummer 6: Tydlig kommunikation
Tips nummer 7: Konflikthantering
Tips nummer 8: Stressreducera
Tips nummer 9: Utvärdering, reflektion och eget lärande/
Samt:
Lika för alla, annars blir det orättvis eller hur var det nu?
När vi använder vår egen verksamhet som straff
torsdag 6 september 2012
Farlig språngmarch
Det har verkligen ändrats till det bättre i familjen, sen terminsstarten. En sak som förbättrats, har varit att jag numera kan ta med barnen till lekplats själv. Det vill säga, vi behöver inte vara två vuxna på barnen, för att det ska kännas säkert. Det som ändrats mest, är att lillebror numera stannar hos mig och oftast gör som jag säger. Oftast.....
Idag sprang han lite väl långt före oss andra. Vi hade varit på en lekplats och hans små ben bara pinnade på. Vi gick förbi "äppelträdet utan ägare". Lillasyster och M insisterade på att få var sitt äpple, även idag. Jag insåg att diskussionen om att det var för bråttom för det, hade tagit längre tid än att bara slita åt sig 3 äpplen. Så jag slet åt mig 3 äpplen. Därefter sprang jag med vagnen som lillasyster satt i, för att hinna fatt lillebror, innan han hann ut på vår gata, där bilarna kör galet fort. Vi bor på en liten gata med delvis skymd sikt, för liten trottoar för att gå på, och hastighetsbegränsningen 30 km/h. Det vill säga många skolbarn går mitt i gatan, samtidigt som bilarna kör. Ja, jag ska inte gå in på detta i detalj. Kan bara nämna att man i 30 km/h har en stoppsträcka på 13 meter. Många föräldrar kör alltså till skolan med sina barn i bilen, utan en tanke på andras barn. Och hur det känns att köra på ett barn, med sina egna barn i bilen. Skämmas borde de!
I alla fall, där kom vi. Lillebror var på väg ut på den farliga vägen. Jag var tvungen att springa snabbt, och hade kalkylerat med att hinna ifatt honom. Jag har gjort det många gånger förr. Det jag inte hade tänkt på, var att M som var med denna gång, fick för sig att han var tvungen att springa lika fort som mig. Det gick ju inte. När vi nästan var framme, snubblade han och skrubbade knäna så att det gick hål på både byxor och huden.
Han har aldrig riktigt skrubbat sig så där tidigare, trots att han haft lite problem med motoriken hela sitt liv och varit lite snubblig av sig. Han är väldigt försiktig och springer inte så fort så ofta. Han fick panik när han såg det blodiga såret. Och satte sig rakt ner på rumpan i buskaget, och skrek och började riva i såren med sina smutsiga naglar. Jag fick lite panik och slet upp honom på fötterna och tvingade honom att gå springa hem. Lillebror hade förstås redan hunnit dit. Tur att det gick bra, och att gatan var tom på bilar just då.
Väl inne i huset, kastade M sig i soffan och skrek och började riva i såren igen. Jag slet upp honom igen, och in till badrummet, där maken tog hand om honom. Jag sprang efter plåster, sprang tillbaka och kramade om M. Höll mjukt i hans händer, medan maken tvättade rent såret.
Ja, jag har ingen poäng idag. Ville bara dela av mig av lite vardag, med två NPF-barn i familjen.
Idag sprang han lite väl långt före oss andra. Vi hade varit på en lekplats och hans små ben bara pinnade på. Vi gick förbi "äppelträdet utan ägare". Lillasyster och M insisterade på att få var sitt äpple, även idag. Jag insåg att diskussionen om att det var för bråttom för det, hade tagit längre tid än att bara slita åt sig 3 äpplen. Så jag slet åt mig 3 äpplen. Därefter sprang jag med vagnen som lillasyster satt i, för att hinna fatt lillebror, innan han hann ut på vår gata, där bilarna kör galet fort. Vi bor på en liten gata med delvis skymd sikt, för liten trottoar för att gå på, och hastighetsbegränsningen 30 km/h. Det vill säga många skolbarn går mitt i gatan, samtidigt som bilarna kör. Ja, jag ska inte gå in på detta i detalj. Kan bara nämna att man i 30 km/h har en stoppsträcka på 13 meter. Många föräldrar kör alltså till skolan med sina barn i bilen, utan en tanke på andras barn. Och hur det känns att köra på ett barn, med sina egna barn i bilen. Skämmas borde de!
I alla fall, där kom vi. Lillebror var på väg ut på den farliga vägen. Jag var tvungen att springa snabbt, och hade kalkylerat med att hinna ifatt honom. Jag har gjort det många gånger förr. Det jag inte hade tänkt på, var att M som var med denna gång, fick för sig att han var tvungen att springa lika fort som mig. Det gick ju inte. När vi nästan var framme, snubblade han och skrubbade knäna så att det gick hål på både byxor och huden.
Han har aldrig riktigt skrubbat sig så där tidigare, trots att han haft lite problem med motoriken hela sitt liv och varit lite snubblig av sig. Han är väldigt försiktig och springer inte så fort så ofta. Han fick panik när han såg det blodiga såret. Och satte sig rakt ner på rumpan i buskaget, och skrek och började riva i såren med sina smutsiga naglar. Jag fick lite panik och slet upp honom på fötterna och tvingade honom att gå springa hem. Lillebror hade förstås redan hunnit dit. Tur att det gick bra, och att gatan var tom på bilar just då.
Väl inne i huset, kastade M sig i soffan och skrek och började riva i såren igen. Jag slet upp honom igen, och in till badrummet, där maken tog hand om honom. Jag sprang efter plåster, sprang tillbaka och kramade om M. Höll mjukt i hans händer, medan maken tvättade rent såret.
Ja, jag har ingen poäng idag. Ville bara dela av mig av lite vardag, med två NPF-barn i familjen.
onsdag 5 september 2012
Intervjun med Ms psykiater
Om ni missat det, så ligger just nu intervjun med Ms psykiater ute på nätet här på Mat & Hälsa. Det var alltså denna psykiater, som tipsade oss om att lägga om kosten, när hon utredde M för ADHD.
Länk gluten och schizofreni
Om någon vill läsa om gluten och schizofreni. Sammanfatttning: Antikroppar mot gliadin hos mamman, passerar över till barnet i magen och fördubblar risken att barnet utvecklar schizofreni senare i livet.
http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/glutenkanslighethosmammankopplastillokadriskforschizofrenihosbarnet.5.7a93ea8113735b29ee034.html
http://www.forskning.se/nyheterfakta/nyheter/pressmeddelanden/glutenkanslighethosmammankopplastillokadriskforschizofrenihosbarnet.5.7a93ea8113735b29ee034.html
tisdag 4 september 2012
Lillebror får ha keps och hörselkåpor inomhus
När jag läste ett av Linda Granns blogginlägg, insåg jag att lillebror är mer hjälpt av sin keps, än vad vi fattat tidigare. Han behåller den ofta på inomhus, och blir sur om vi tar den av honom. Inte att vi tvingar den av honom, men vi brukar försöka smyga av den utan att han märker det. Ibland har det funkat, men ofta blir han sur och vill ha tillbaka den. Jag har trott att det varit gammal vana. Att han glömt ta av sig den, och sen inte tyckt om förändringen när den varit borta. Att det handlat om känslan på huvudet. Men det kan ju faktiskt vara så att han störs av ljuset från taklamporna. Det luriga är, att det kan gå dagar då han inte har den, varken inne eller ute. Men det kan säkert
variera mellan dagarna. Vissa dagar är han säkert mer känslig än andra,
och då vill han ha den både inne och ute.
Det är förmodligen dags att lillebror själv får bestämma HELT, om den där kepsen ska vara på eller av. Både hemma och på dagis.
En annan sak som jag tänkt på, är att han börjat klaga på mig om jag pratar med honom, samtidigt som han koncentrerar sig på något. "Vajföj pjatade du? Mamma, du stöjde mej!" säger han och anklagar mig för att ha orsakat att han inte klarade banan i datorspelet. Det är lätt att tänka att han är tramsig och skyller ifrån sig. Att han får skärpa sig. Osv. Men jag vet själv hur det varit, när jag var på väg in i väggen. Då klarade inte jag heller att någon pratade med mig, då jag gjorde något viktigt. Jag blev förvånad själv faktiskt. Och fick be folk att vara tysta. Och maken är likadan. Det handlar om att man inte klarar två processer samtidigt. Att man inte klarar att ta in bilder och ljud samtidigt t ex.
Så detta får vi absolut ta på allvar. Jag är ju van vid att vara tyst, då maken behöver det. Inget konstigt egentligen. Bara att köra samma "tänk" på lillebror.
Och jag läste Tinas senaste inlägg där hon nämner att hennes Mathilda har hörselkåpor på i skolan. Det är dags att lillebror får hörselkåpor i facket på dagis, som han kan använda om det blir för högljutt vid leken. Ibland klagar han nämligen på det och går undan. Det vore ju toppen om han själv kunde lära sig att hämta hörselkåporna, när de kan hjälpa honom. Jag tänker, att de kommer spara på hans energi och minska antalet konflikter med de andra barnen.
Konstigt att jag inte tänkt på det tidigare. M har ju hörselkåpor på facket i skolan. Han använder dem förstås främst vid konserter. Och vi har ju hörselkåpor, som dräller omkring bland allt annat här hemma. Lillebror tar bara på dem när barnen spelar hög musik på elpianot. Men det är ju som sagt hemma. Jaja, som vanligt ingen mening med att klandra sig själv för förspilld tid. Man får skaka det av sig, och tänka att man gör sitt bästa och gå vidare i "den eviga förbättringsprocessen". Behålla den energi man har kvar, och inte förspilla någon på självklander. Behålla fokus och inte irra in på någon destruktiv sidoväg.
Det är förmodligen dags att lillebror själv får bestämma HELT, om den där kepsen ska vara på eller av. Både hemma och på dagis.
En annan sak som jag tänkt på, är att han börjat klaga på mig om jag pratar med honom, samtidigt som han koncentrerar sig på något. "Vajföj pjatade du? Mamma, du stöjde mej!" säger han och anklagar mig för att ha orsakat att han inte klarade banan i datorspelet. Det är lätt att tänka att han är tramsig och skyller ifrån sig. Att han får skärpa sig. Osv. Men jag vet själv hur det varit, när jag var på väg in i väggen. Då klarade inte jag heller att någon pratade med mig, då jag gjorde något viktigt. Jag blev förvånad själv faktiskt. Och fick be folk att vara tysta. Och maken är likadan. Det handlar om att man inte klarar två processer samtidigt. Att man inte klarar att ta in bilder och ljud samtidigt t ex.
Så detta får vi absolut ta på allvar. Jag är ju van vid att vara tyst, då maken behöver det. Inget konstigt egentligen. Bara att köra samma "tänk" på lillebror.
Och jag läste Tinas senaste inlägg där hon nämner att hennes Mathilda har hörselkåpor på i skolan. Det är dags att lillebror får hörselkåpor i facket på dagis, som han kan använda om det blir för högljutt vid leken. Ibland klagar han nämligen på det och går undan. Det vore ju toppen om han själv kunde lära sig att hämta hörselkåporna, när de kan hjälpa honom. Jag tänker, att de kommer spara på hans energi och minska antalet konflikter med de andra barnen.
Konstigt att jag inte tänkt på det tidigare. M har ju hörselkåpor på facket i skolan. Han använder dem förstås främst vid konserter. Och vi har ju hörselkåpor, som dräller omkring bland allt annat här hemma. Lillebror tar bara på dem när barnen spelar hög musik på elpianot. Men det är ju som sagt hemma. Jaja, som vanligt ingen mening med att klandra sig själv för förspilld tid. Man får skaka det av sig, och tänka att man gör sitt bästa och gå vidare i "den eviga förbättringsprocessen". Behålla den energi man har kvar, och inte förspilla någon på självklander. Behålla fokus och inte irra in på någon destruktiv sidoväg.
Etiketter:
Annorlunda perception,
Dagis,
Hjälpmedel,
Koncentrationsförmågan,
Skola,
Utbrott
måndag 3 september 2012
Tandläkarbesök x2
Idag var det dags för tandläkarbesök gånger två. Jag vet inte hur jag tänkte, eller OM jag tänkte, när jag bokade in M och lillebror på samma dag, tiderna efter varandra.... M brukar alltid vara orolig och behöver mycket stöd. Lillebror brukar flyga runt i rummet och leta knappar att trycka på och saker att dra i. Hade jag tänkt lite INNAN, hade jag bokat in två olika besök istället. Tandläkaren ligger på 5 minuters promenadavstånd från hemmet, skolan och dagis, så det är inte mycket man vinner på att slå ihop dem.
Men eftersom jag kom på att vi skulle gå, igår kväll, fick vi gå. Och det gick rätt bra. Många saker kan man testa en gång. Antingen så gör man aldrig om det igen, eller så har man hittat en effektivisering. Det här var nog snarare en effektivisering, om än liten.
När vi kom dit hoppade lillebror raskt upp i stolen. Han ville vara först. Jag kom på att båda killarna hade kepsarna på inomhus. Jag förklarade för tandläkaren att de ibland hade problem med lysrörsbelysning. Kepsarna kunde vara på, liksom Ms solglasögon. Och lillebrors framtänder som han slog i på dagis, satt fast och var inte infekterade. De frågade om han kunde bita i maten. Jag svarade att han kunde det, och även i människor....
Så var det Ms tur. Det var hans första besök hos denna tandläkare. Jag berättade raskt om diagnoserna och att det innebär att M har oro INNAN, och att hon skulle köra på snabbt med behandlingen. Och gärna förklara lite med logik först förstås. Tandläkaren erkände att hon inte kunde så mycket om särskilda behov, men lyssnade med stora ögon och tyckte det var jättebra att jag berättade, så hon kan anpassa sig. Sen körde hon igång.
Det gick bra, förutom att hon hittade en skugga. Hon ville röntga tänderna, men en annan dag. "Det ska inte bli för mycket på en gång." Hm.... Så jag fick förklara igen, att oron INNAN är det värsta. Jag tog exemplet med MPR-sprutan. Vi enades om att han behövde en tid så fort som möjligt.
Väl i kassan, så hade de precis fått ett återbud om 20 minuter hos en tandsköterska. Sicken tur! Vi tog den tiden och trotsade det där att "det inte får bli för mycket på en dag". När tandsköterska kom förklarade jag barnens behov även för henne, så kort och koncist jag kunde.
Lillebror som vid det laget var ganska rastlös, fick naturligtvis följa med. Det var hanterbart. Med lite saga och förklaringar om vad olika knappar gör, funkade det. Jag fick även ut honom ur rummet utan problem när röntgenbilderna togs. Och den där utfällbara stolen, som satt fast i väggen, var till stor hjälp. Den undersökte han noga. Och satt på.
Och M var duktig i stolen. Korten blev tagna och tänderna blev putsade. Han blev dock lite orolig av att ha "guck" på tänderna efteråt. Jag förklarade att vi inte kunde vänta 1 timme med att äta, eftersom han är så blodsockerkänslig, och det var dags för lunch snart. Det gick bra. Tandsköterskan sa att vi gjorde vårt bästa försök att hålla oss nära 1 timme.
Hon sa därefter att tandläkaren bara skulle titta på bilderna, sen var vi klara. Jag bad att tandläkaren skulle ringa mig istället, så vi kunde ta det bara hon och jag. Underförstått: Så M inte hörde om något hål skulle behövas lagas. Den oron hade ju verkligen blivit ENORM. Och sen hade det inte funkat att vänta längre. Pojkarna var för rastlösa.
Så var det dags för M att välja present nummer två. Killarna hade sedan tidigare, valt var sin ring. M valde ett suddgummi som såg ut som en vattenmelon, medan lillebror sprang i förväg till vagnen. Så såg lillebror Ms suddgummi och frågade varför han inte hade fått något. Vi gick tillbaka, för att välja något åt honom också. För mig var det självklart. De är rätt generösa där annars. Barnen har fått 2-3 ringar var, tidigare. Och på vårdcentralen intill brukar de heller aldrig vara knussliga.
Då surnade tandsköterskan till lite och sa: "Jag gör ett undantag. Men egentligen så får bara barnet som suttit i stolen en present. Annars får vi inte upp barnen i stolen, om man kan få presenter av att bara följa med." Men hallå, jag struntar väl i hur det brukar vara för dem, tänkte jag. Jag är ju experten på mina barn och jag VET att det aldrig är något problem att få upp någon av dem i stolen. Problemet är ju snarare att förklara orsak och verkan för dem. Konsekvensanalysen med presenterna efteråt. Sett från lillebrors perspektiv, så hade ju han varit jätteduktig när han hade väntat snällt. Och han hade aldrig förstått skillnaden med att sitta i stolen och inte göra det. I hans värld har han och brorsan båda gått till tandläkaren tillsammans och båda varit duktiga. Om M hade fått en present mer än lillebror, så hade det indirekt varit ett misslyckande för lillebror. Han hade tolkat det, som att han hade varit mindre duktig än M. Han hade inte förstått konstiga förklaringar om någon stol, som han själv dessutom minsann också hade suttit i. Och varit duktig i. Och han hade ju varit duktig på den andra stolen också. Ja, nåt sånt tänker lillebror. Det är jag helt säker på.
M hade så klart förstått skillnaden om det hade varit tvärt om, men han är ju 3 år äldre. Dra av 30 % på ålderskraven, heter det med ADHD-barn. I sådana fall är lillebror ca 3 år i detta hänseende. Men så mycket visste tydligen inte tandsköterskan, som dessutom är specialiserad på barn. Lite konstigt för var 10: e barn sägs ha drag av ADHD....
I all fall, så stod jag på mig. Jag tänkte inte göra lillebror ledsen och försöka förklara något, som var över hans nivå. Han fick ett citronsuddi, och sprang stolt och glad tillsammans med M därifrån.
Jaja, trist att jag skulle behöva känna mig dålig, men det är ju bara en känsla. Jag vet ju att jag har gjort rätt. Jag får skaka det av mig och tänka att jag minsann ska utbilda de där människorna lite om autism och ADHD i framtiden.
Och jag berättade om incidenten både för skolpersonalen och dagispersonalen. De bara skakade på huvudet åt det, och höll med mig. De känner ju barnen. Jag lugnade mig. Och Ms fritidspedagog kom på en underbar lösning. Att säga till lillebror: "Upp i stolen och sätt dig, du med! Så får du också en present till." Det hade inte tagit henne många sekunder, att göra så istället. Säkert inte längre tid, än att gnälla på mig....
Tänk vilken skillnad det gör, när man som förälder blir rätt bemött och lyssnad på. Tänk att rätt många NPF-barn och NPF-föräldrar i Sverige, möts av den där attityden som tandsköterskan hade: "Ska jag verkligen behöva göra ett undantag, för att föräldern/barnet är kass?" Och varje dag. Av flera lärare, som håller med varandra fastän de har fel. Det kan sannerligen inte vara lätt. Det var tänkvärt för mig, som har turen att bli bemött av duktiga pedagoger varje dag. Vad gör det med en som människa? Och vad gör det med barnen? Jag skickar en stooooor kram till alla er som har det så här, och som nu tänker: "Det där var väl verkligen inget nytt...."
Men eftersom jag kom på att vi skulle gå, igår kväll, fick vi gå. Och det gick rätt bra. Många saker kan man testa en gång. Antingen så gör man aldrig om det igen, eller så har man hittat en effektivisering. Det här var nog snarare en effektivisering, om än liten.
När vi kom dit hoppade lillebror raskt upp i stolen. Han ville vara först. Jag kom på att båda killarna hade kepsarna på inomhus. Jag förklarade för tandläkaren att de ibland hade problem med lysrörsbelysning. Kepsarna kunde vara på, liksom Ms solglasögon. Och lillebrors framtänder som han slog i på dagis, satt fast och var inte infekterade. De frågade om han kunde bita i maten. Jag svarade att han kunde det, och även i människor....
Så var det Ms tur. Det var hans första besök hos denna tandläkare. Jag berättade raskt om diagnoserna och att det innebär att M har oro INNAN, och att hon skulle köra på snabbt med behandlingen. Och gärna förklara lite med logik först förstås. Tandläkaren erkände att hon inte kunde så mycket om särskilda behov, men lyssnade med stora ögon och tyckte det var jättebra att jag berättade, så hon kan anpassa sig. Sen körde hon igång.
Det gick bra, förutom att hon hittade en skugga. Hon ville röntga tänderna, men en annan dag. "Det ska inte bli för mycket på en gång." Hm.... Så jag fick förklara igen, att oron INNAN är det värsta. Jag tog exemplet med MPR-sprutan. Vi enades om att han behövde en tid så fort som möjligt.
Väl i kassan, så hade de precis fått ett återbud om 20 minuter hos en tandsköterska. Sicken tur! Vi tog den tiden och trotsade det där att "det inte får bli för mycket på en dag". När tandsköterska kom förklarade jag barnens behov även för henne, så kort och koncist jag kunde.
Lillebror som vid det laget var ganska rastlös, fick naturligtvis följa med. Det var hanterbart. Med lite saga och förklaringar om vad olika knappar gör, funkade det. Jag fick även ut honom ur rummet utan problem när röntgenbilderna togs. Och den där utfällbara stolen, som satt fast i väggen, var till stor hjälp. Den undersökte han noga. Och satt på.
Och M var duktig i stolen. Korten blev tagna och tänderna blev putsade. Han blev dock lite orolig av att ha "guck" på tänderna efteråt. Jag förklarade att vi inte kunde vänta 1 timme med att äta, eftersom han är så blodsockerkänslig, och det var dags för lunch snart. Det gick bra. Tandsköterskan sa att vi gjorde vårt bästa försök att hålla oss nära 1 timme.
Hon sa därefter att tandläkaren bara skulle titta på bilderna, sen var vi klara. Jag bad att tandläkaren skulle ringa mig istället, så vi kunde ta det bara hon och jag. Underförstått: Så M inte hörde om något hål skulle behövas lagas. Den oron hade ju verkligen blivit ENORM. Och sen hade det inte funkat att vänta längre. Pojkarna var för rastlösa.
Så var det dags för M att välja present nummer två. Killarna hade sedan tidigare, valt var sin ring. M valde ett suddgummi som såg ut som en vattenmelon, medan lillebror sprang i förväg till vagnen. Så såg lillebror Ms suddgummi och frågade varför han inte hade fått något. Vi gick tillbaka, för att välja något åt honom också. För mig var det självklart. De är rätt generösa där annars. Barnen har fått 2-3 ringar var, tidigare. Och på vårdcentralen intill brukar de heller aldrig vara knussliga.
Då surnade tandsköterskan till lite och sa: "Jag gör ett undantag. Men egentligen så får bara barnet som suttit i stolen en present. Annars får vi inte upp barnen i stolen, om man kan få presenter av att bara följa med." Men hallå, jag struntar väl i hur det brukar vara för dem, tänkte jag. Jag är ju experten på mina barn och jag VET att det aldrig är något problem att få upp någon av dem i stolen. Problemet är ju snarare att förklara orsak och verkan för dem. Konsekvensanalysen med presenterna efteråt. Sett från lillebrors perspektiv, så hade ju han varit jätteduktig när han hade väntat snällt. Och han hade aldrig förstått skillnaden med att sitta i stolen och inte göra det. I hans värld har han och brorsan båda gått till tandläkaren tillsammans och båda varit duktiga. Om M hade fått en present mer än lillebror, så hade det indirekt varit ett misslyckande för lillebror. Han hade tolkat det, som att han hade varit mindre duktig än M. Han hade inte förstått konstiga förklaringar om någon stol, som han själv dessutom minsann också hade suttit i. Och varit duktig i. Och han hade ju varit duktig på den andra stolen också. Ja, nåt sånt tänker lillebror. Det är jag helt säker på.
M hade så klart förstått skillnaden om det hade varit tvärt om, men han är ju 3 år äldre. Dra av 30 % på ålderskraven, heter det med ADHD-barn. I sådana fall är lillebror ca 3 år i detta hänseende. Men så mycket visste tydligen inte tandsköterskan, som dessutom är specialiserad på barn. Lite konstigt för var 10: e barn sägs ha drag av ADHD....
I all fall, så stod jag på mig. Jag tänkte inte göra lillebror ledsen och försöka förklara något, som var över hans nivå. Han fick ett citronsuddi, och sprang stolt och glad tillsammans med M därifrån.
Jaja, trist att jag skulle behöva känna mig dålig, men det är ju bara en känsla. Jag vet ju att jag har gjort rätt. Jag får skaka det av mig och tänka att jag minsann ska utbilda de där människorna lite om autism och ADHD i framtiden.
Och jag berättade om incidenten både för skolpersonalen och dagispersonalen. De bara skakade på huvudet åt det, och höll med mig. De känner ju barnen. Jag lugnade mig. Och Ms fritidspedagog kom på en underbar lösning. Att säga till lillebror: "Upp i stolen och sätt dig, du med! Så får du också en present till." Det hade inte tagit henne många sekunder, att göra så istället. Säkert inte längre tid, än att gnälla på mig....
Tänk vilken skillnad det gör, när man som förälder blir rätt bemött och lyssnad på. Tänk att rätt många NPF-barn och NPF-föräldrar i Sverige, möts av den där attityden som tandsköterskan hade: "Ska jag verkligen behöva göra ett undantag, för att föräldern/barnet är kass?" Och varje dag. Av flera lärare, som håller med varandra fastän de har fel. Det kan sannerligen inte vara lätt. Det var tänkvärt för mig, som har turen att bli bemött av duktiga pedagoger varje dag. Vad gör det med en som människa? Och vad gör det med barnen? Jag skickar en stooooor kram till alla er som har det så här, och som nu tänker: "Det där var väl verkligen inget nytt...."
Etiketter:
Annorlunda perception,
Dagis,
Pedagogik,
Rädslor,
Skola,
Utbrott,
Utåtagerande,
Vardag
söndag 2 september 2012
Kodorden: "Bryt" och "byt"
Nu är det dags för två nya kodord: Bryt och byt.
Killarna älskar datorspelet Rayman och är rätt bra på det. Tyvärr dock inte alltid tillräckligt bra. Då tjatar de sönder maken om att han ska klara banan åt dem. Lillebror skriker när maken misslyckas, och har noll förståelse för att maken faktiskt gjort sitt bästa. Samtidigt sitter M och tjatar om att han vill klara banan. När maken säger åt M att vara tyst, viskar han istället. Inte ett dugg bättre. Maken kan inte tänka klart och bara spelar på, för att få tyst på dem.
Maken har en tendens att kämpa på alldeles för länge i dessa situationer. Först tar hans vanliga energi slut. Och han börjar "tulla" på reservenergin. När den tar slut, så är han i "garageläge", det vill säga då han måste gå undan för att inte få ett utbrott över killarnas beteende.
Samtidigt så förstår jag maken. Slutar man spela, kommer lillebror garanterat att få ett utbrott. Och han lär sig inte ett endaste dugg på, att man sätter ner foten. Inte M heller. Han ylar rätt ut i besvikelse. Nästa gång de vill klara en bana kommer samma impulsiva beteenden igen.
Hade det varit jag, hade jag förstås gått därifrån för länge sen. Det är helt enkelt inte värt att man tullar på reservenergin, och själv hamnar i "garageläge". Bättre med utbrott gånger två, hos sönerna. Och det försökte jag förmedla till maken ikväll. Problemet är att maken inte hörde ett endaste ord jag sa. Han hade ju gnäll från sönerna i bägge öronen. Och spelet att fokusera på.
Det hade nog underlättat betydligt om jag hade sagt "Bryt och byt!" högt.
Bryta som i att: "Nu får ni sluta spela. De beter sig för illa. De får göra nåt annat istället."
Och byta som i att: "Nu får vi byta barn: Du får natta lillasyster, så tar jag killarna."
Killarna älskar datorspelet Rayman och är rätt bra på det. Tyvärr dock inte alltid tillräckligt bra. Då tjatar de sönder maken om att han ska klara banan åt dem. Lillebror skriker när maken misslyckas, och har noll förståelse för att maken faktiskt gjort sitt bästa. Samtidigt sitter M och tjatar om att han vill klara banan. När maken säger åt M att vara tyst, viskar han istället. Inte ett dugg bättre. Maken kan inte tänka klart och bara spelar på, för att få tyst på dem.
Maken har en tendens att kämpa på alldeles för länge i dessa situationer. Först tar hans vanliga energi slut. Och han börjar "tulla" på reservenergin. När den tar slut, så är han i "garageläge", det vill säga då han måste gå undan för att inte få ett utbrott över killarnas beteende.
Samtidigt så förstår jag maken. Slutar man spela, kommer lillebror garanterat att få ett utbrott. Och han lär sig inte ett endaste dugg på, att man sätter ner foten. Inte M heller. Han ylar rätt ut i besvikelse. Nästa gång de vill klara en bana kommer samma impulsiva beteenden igen.
Hade det varit jag, hade jag förstås gått därifrån för länge sen. Det är helt enkelt inte värt att man tullar på reservenergin, och själv hamnar i "garageläge". Bättre med utbrott gånger två, hos sönerna. Och det försökte jag förmedla till maken ikväll. Problemet är att maken inte hörde ett endaste ord jag sa. Han hade ju gnäll från sönerna i bägge öronen. Och spelet att fokusera på.
Det hade nog underlättat betydligt om jag hade sagt "Bryt och byt!" högt.
Bryta som i att: "Nu får ni sluta spela. De beter sig för illa. De får göra nåt annat istället."
Och byta som i att: "Nu får vi byta barn: Du får natta lillasyster, så tar jag killarna."
Etiketter:
ADHD i munnen,
Orka,
Parrelationen,
Stress,
Utbrott,
Utåtagerande,
Vardag
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)