Translate

tisdag 25 oktober 2011

Han vill ha barnkalas!

Jag är helt överlycklig, eftersom M har krävt att få ha barnkalas i år. När han var mindre gallskrek han så fort ett annat barn kom hem till oss. Nu längtar han efter att få visa klasskamraterna hur han har det.

Ja, just det, klasskamraterna: 17 stycken! Vi har bjudit allihopa. Först så tänkte vi att vi kanske skulle bjuda några stycken eller hälften av barnen. Som väl var kom vi på bättre tankar.... M är väl inte helt förtjust i att bjuda vissa av barnen. Det märktes när han klistrade på klistermärken på inbjudningarna. Vissa fick fiskben och en tjej fick en fräsande katt. ”Det är för att de ska fatta att man inte ska hålla på och leka krig och sånt.” förklarade M. Men jag tror inte att klasskamraterna märkte nåt, utan blev glada. I alla fall så har jag fullt förtroende för Ms resursperson som hjälpte honom med det hela.

Varför tycker jag då att man måste bjuda alla (eller ingen)? Det borde väl gå att bjuda några stycken eller hälften, eller? Huvudsaken är väl det är flera stycken som inte blir bjudna?

Om alla föräldrar tänker så, så är ju varje kalas okej. MEN VAD BLIR TOTALA SUMMAN AV ALLA KALAS OM ALLA GÖR SÅ HÄR? Jo, det kan finnas barn som ALDRIG BLIR BJUDNA TILL NÅGOT KALAS. Hur känner de, när barn i klassen gång på gång pratar om kalas, men de aldrig får någon inbjudan? Det är inte avsiktligt, men resultatet blir detsamma.

Och känslorna barnen emellan är inte alltid ömsesidiga: Jag vet hur besviken M var när han hörde att en kille han gillar mycket, skulle ha kalas, och han inte var bjuden. M har förövrigt bara varit på ett kalas sen skolan började. (Tack och lov för den familjen, som jag misstänker bjöd alla barn!) Jag vet att det varit flera kalas.

Vi vuxna har ett stort ansvar: BJUD ALLA BARN, ELLER INGEN! Eller dela upp det på flera kalas, om ni inte får plats med alla hemma. Orkar ni inte bjuda på stor fika flera gånger: Dra ner på ambitionerna. Servera nåt enkelt. Eller bjud alla och gör en utflykt av det! Lek lekar på en gräsplätt och bjud på kanelbullar och saft. Huvudsaken är att alla blir bjudna!

Mobbarna då, tänker någon av er? Tack och lov finns det inga sådana. Men om: Jag vägrar mobba en mobbare... Och dessutom, de hade varit speciellt inbjudna.... Jag skojar inte! Vilken chans, att få ha dem i mitt hem! *Ler listigt* Antingen hade de inte vågat mobbas = bra. Eller så hade de mobbat sonen eller någon annan. Då hade jag fått insikt om "hur" och om "vad". "Känna sin fiende", så att säga. Och vi vuxna hade genast satt stopp för det! Ingen mobbas i vårt hem! M och de andra barnen, hade fått se hur jag och maken hade försvarat den som blev mobbad och talat mobbaren till rätta. Vi vuxna måste lära dem hur de ska göra, genom att AGERA själva. De är barn, bara 7 år.... I absolut värsta fall, får man skicka hem mobbaren. Men Ms känslor då? Jo, jag tror faktiskt att M hade varit trygg med att bjuda hem en sådan person, om han hade vetat i förväg, vad som väntar den som mobbas.

Och för Ms del, vill jag lära honom att vara ”den större människan”. När vi ”tvingar” honom att bjuda alla, säger vi indirekt till honom att det var fel att han inte blev bjuden till de andra kalasen. Och att vi tänker på de andra barnens känslor, även de som han inte är så förtjust i. Och att alla människor borde göra likadant mot honom. Dvs, det är inte fel på honom när han inte blir bjuden. Det är fel på barnens föräldrar.... Okej, nu menar jag inte att döma föräldrarna så hårt, men jag vet att det hjälper honom i livet, om han kan ha den attityden.

söndag 23 oktober 2011

Kulsprutan eller spottkobran

Det är alltid kul när ni läsare kommenterar och skriver att ni känner igen er. Det ger mig ny kraft att fortsätta blogga. Och lust att dela av mig av mer. Idag fick jag så mycket kraft, att jag tänker dela med mig av något som är rätt känsligt för mig. Det är för att det innefattar en del kritik mot mig som person. Och jag känner mig lite korkad för det.

I alla fall, det är att jag emellanåt förvandlas till en kulspruta, verbalt. Det påstår maken. "Rub-it-in" liksom, brukar han tycka. Ibland när han blir arg på mig och min kulspruta, kallar han mig t o m spottkobran.... Det låter kanske elakt. Han är inte elak, men han blir upprörd över all kritik som haglar över honom. Eller vad HAN UPPLEVER som kritik. Jag upplever det inte som kritik, utan oftast är det något som gör mig upprörd och som jag vill reda ut med honom. T ex något i vår vardag som inte funkar.

Han säger att han oftast hör vad jag sagt, första gången jag sa det. Orsakerna till att jag förvandlas till en kulspruta/spottkobra, tror jag främst är dessa tre:
1) Ibland bekräftar han inte det jag säger. Han är bara tyst. Då blir det en ryggmärgsreflex hos mig att säga det jag vill få fram på ett annat sätt eller på samma sätt igen, eftersom jag inte tror det gått in hos honom. Det är en sak jag märkt hos alla "mina" aspergare: Att de inte alltid svarar på tilltal. Och de missar att "humma" instämmande, eller säga "ja" emellanåt när man berättar något, på förväntade ställen. Har de inget av vikt att tillägga är de helt enkelt tysta. Speciellt om man ställer en retorisk fråga som nästan besvarar sig själv, tex: "Var det så smart att ge barnen socker så här sent?" Svaret är ju självklart, så då är det ingen mening att svara på frågan. Tycker de....
2) Han är ofta disträ. Tänker på sina fritidsintressen samtidigt som man pratar med honom. Han kan inte rå för det. Han är bara skapt sån. Inget fel med det. Men det gör att han faktiskt inte alltid hör vad jag säger, första gången jag säger det. Han skulle bli förvånad om han visste hur många saker jag säger flera gånger, utan att han upplever mig som en kulspruta....
3) Ibland har han lite svårt att tolka mig. Jag tror det är en kombination av ansiktsuttryck och tonfall som är knepiga för honom. Om jag är upprörd eller engagerad i något, eller trött, så har han lätt att tolka det som att jag är arg på honom. Ofta säger han att jag låter sur, när jag inte alls upplever att jag är sur själv. Men om någon insisterar på att man är sur, blir det lätt en självuppfyllande profetia.... Och vad händer då? Jo, då får han bekräftat att han hade rätt och då blir det samma händelseförlopp nästa gång. (Han hade ju rätt sist....)

Men vet ni vad? Han har sagt åt mig tillräckligt många gånger, för att polletten ska ha trillat ner hos mig. Jag har faktiskt medvetet börjat stänga av kulsprutan, om jag märker att den är på. I alla fall tidigare. Och nu funkar det mycket bättre. Budskapen går fram. Han hoppar i alla fall inte ner i skyttegraven och ger moteld lika ofta längre.

lördag 22 oktober 2011

Ansiktsform och autism

Som statistiker kan jag inte låta bli att skriva min syn och mina funderingar på den här artikeln:
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/autism-gar-att-se-pa-ansiktsformen 

Jag är starkt skeptisk. Anledningarna:
Det finns så många duktiga forskare inom andra områden, som tror att statistik är något man kan slå upp i en bok och använda utan djupare kunskaper. Det är det INTE! Statistisk är ett eget forskningsområde. Så jag vill se hur de gjort, innan jag tror på resultaten. Och förmodligen ta reda på vad bättre statistiker än jag själv anser....
 * Multiplicitetsproblemet: Gör man ett stort antal statistiska test, är det förväntat att några faller ut "falskt", dvs utan att det finns någon verklig skillnad. Det finns väldigt många olika mått att mäta och testa, på ett ansikte. Man kan fortsätta hitta på nya mått, tills tillräckligt många fallit ut av slumpen. I artikeln nämns 17 mått. Vem vet hur många de egentligen testat men inte tagit med i sin rapport?
 * Korrelation: Många av dessa mått är dessutom starkt korrelerade med varandra. T ex det som de i artikeln kallar mellanregionen, kinderna och näsan. Faller mellanregionen ut, så gör förmodligen även kinderna och näsan det. Har de tagit hänsyn till korrelationen mellan ansiktsmåtten? Hur gör man det? Vilken matematisk modell? Mer än vad jag begriper....
* Selection bias: Vilka autistiska barn har de kallat till studien? De som har ett speciellt utseende?
* Var studien enkelblind? Eller visste de som mätte vilket barn som hade autism och vilket som inte hade det? Den som mätte borde varit ovetande om detta, ifall forskningen är seriös. Annars kanske man tenderar till att mäta lite extra efter vad man försöker bevisa, utan att ens tänka på det själv. "Hm, 21 cm, eller nej kanske 22 cm om jag mäter lite åt det här hållet istället."
* Sen så blir jag automatiskt skeptisk mot ett forskarteam som har den synen på autism, dvs att det är en "störning". Och jag undrar vad DNs-reporter, som skriver att autism är en sjukdom (vilket det självklart inte är), mer har förvanskat av ursprungsinformationen.... 

Men jag tänker inte låta mig uppröras. För forskare på andra ställen på jordklotet kommer upprepa samma forskning. De kommer att bekräfta eller dementera resultaten. Som ni förstår, tror jag dementera. Men ett litet tvivel finns hos mig: Om det nu är skillnader i hjärnan, varför inte även i ansiktet, rent logiskt? De sitter ju ihop.

Men när jag tittar på mina vackra killar, så känner jag inte igen något av det. Deras munnar är inte direkt stora, tvärt om. Näsorna däremot är mera normalstorlek eller större, inte små som de borde vara enligt artikeln. Maken och svärfar har förstås ett markerat streck mellan näsan och munnen. Vem har ärvt det? Jo lillebror, sonen UTAN autism, inte M....  Ögonen sitter inte onormalt brett. Och pannans bredd, hur mäter man den? Har det inte liiiite att göra med var hårfästet sitter också? De har stora huvuden förstås. (Maken och sonen är kejsarsnittbarn, p g a att huvudena inte kom ut.) Men huvudstorleken stod det inget om i artikeln. Jag utgår från att forskarna mätt även det... Kanske det där med mittpartiet, då? Hm, men alltså hur ser andra människor ut egentligen i mittpartiet? Det har jag nog aldrig tittat på. Äh, jag tror jag släpper det och avvaktar ytterligare forskning.... :) Dessutom är de ju så vackra, precis sådana som de är, både på insidan och utsidan.

Men jag kan inte låta bli att tycka, att det delvis hade varit positivt om man enkelt hade kunnat se alla de autister som inte ens vet om det själva. De som är professorer, forskare, datorsnillen, konstnärer osv. De som inte är ett dugg mer funktionshindrade än medelsnittet, utan kanske tvärt om har en unik talang TACK VARE sin autism. Då äntligen, hade omvärlden kanske förstått vilken unik kompetens många av dem besitter, och hur lyckosamt det blir för alla dem, där yrke och specialintresse sammanfaller. Och för samhället.

fredag 21 oktober 2011

Fortsättning, beslutsgång innan en handling

Maken och jag tänkte igenom det vi lärde oss om beslutsgång med och utan ADHD (se tidigare inlägg). Det är uppenbart varför vi har vissa konflikter. När jag går igenom steg 1-4, så styrs det helt av logiken. Detta gör att min beslutsgång går väldigt snabbt. När jag är på steg fyra kopplar jag in känslorna, som i stort sett alltid följer logiken.

Maken däremot använder både logik och magkänsla för alla dessa steg. När logiken och magkänslan säger olika saker, tar det lång tid att komma till steg nummer 4. Då behöver han tid att fundera. Detta har jag haft väldigt svårt att förstå, och det har skapat irritation hos mig. (Varför fattar han det inte? Han är ju smart och det är ju så självklart vad vi ska göra, rent logiskt.) Jag har inte fattat att hans känsla inte kunnat styras lika lätt som min, av logiken. Så jag måste verkligen stänga av motorn på ångvälten (se annat inlägg), och ge honom tid!

Min pappa är likadan som mig. Min mamma däremot, använder oftast bara känslan när hon tar beslut, och då går det också väldigt fort. Ingen logik i världen kan rå på min mammas starka magkänsla. Antingen så känner hon för det, eller så känner hon inte för det. Jag fattar faktiskt inte hur hon kommer till steg 4, men det funkar för henne. Ni inser säkert svårigheterna mina föräldrar haft i sin kommunikation angående beslutsgångar.... De är ju motpoler!

Vad som är rätt eller fel, har jag ingen aning om. Jag tänker att det kan vara bra att ha både logik och känsla inkopplat på ett tidigt stadie. Men då tar det också längre tid, när de inte sammanfaller. Tid som man inte alltid har och då blir man frustrerad och mår dåligt.

torsdag 20 oktober 2011

Boktips om tics: Tuppens minut

Idag läste jag och M "Tuppens minut" av Sven Nordqvist. Den handlar om när det kommer en tupp till gården där gubben Pettson, katten Findus och några höns bor. Tuppen galer mest hela tiden. För mycket tycker Pettson och Findus. De försöker få tuppen att begränsa galandet. Att bara gala i 5 minuter varje heltimme. Tuppen tycker det är väldigt jobbigt. När Findus lurar honom att han bara får gala 2 gånger per dag, mår han väldigt dåligt, för han kan egentligen inte hålla inne med galandet. Han rymmer från gården (men efterlämnar sig spår i form av små kycklingar).

Okej slutklämmen är inte så passande precis, men i övrigt är boken en bra utgångspunkt för att diskutera Ms tics*. M har, precis som tuppen, ett behov som vi andra inte förstår. Han kan inte rå för det och måste få leva ut det emellanåt. Jag ska inte begränsa det för mycket, för då mår han dåligt. Men samtidigt är ett viftasschema bra för honom, för han behöver göra annat med händerna, som t ex skolarbete och att leka. I boken går alla andra undan vid heltimmarna, så de slipper höra oljudet. M gör tvärt om - han går undan och viftar. Det gäller att hitta en balans som funkar för allas behov.

*Jag har nämnt Ms tics många gånger innan: Han vill vifta med händerna eller snören, pinnar, strumpor osv så fort han får en chans. Framför allt om han inte har något att göra. Och det händer att han hakar upp sig på vissa samtalsämnen, och det tycker jag liknar vokala tics.

Nu agerar vi efter tesen: Lillebror har ADHD

Det har tagit lite tid att smälta all information om ADHD, som vi fick igår. Mycket tyckte jag var positivt, f a hur långt man kan komma med en bra miljö och träning. Jag blev inspirerad att göra förbättringar här hemma och söka upp minnesträning. Dessutom så anmälde jag mig till en kurs på totalt 15 timmar som heter Strategi och är liknande COPE, fast för ADHD-barn.

Alltihop känns faktiskt stärkande, och det är dags att ta ett steg till: Att på allvar agera utifrån tesen att även lillebror har ADHD. Vi har länge haft sådana tankar. Haft det i bakhuvudet, men avvaktat. Han är ju fortfarande liten. För liten för diagnos. Men han är definitivt tillräckligt stor för att kunna dra nytta och utvecklas av allt vi kommer förbättra för M. Jag tänker på hur bra det var för M, när han som odiagnosticerad 3-åring, hamnade i en dagisgrupp där ett annat barn hade diagnos autism. De arbetade redan med bildschema för hela gruppen och insåg snabbt att även M hade autism. Trots att diagnosen dröjde (p g a att vi "fastnade" på Barnhälsovården), jobbade de utifrån tesen autism. De skaffade en resursperson för M (som numera är Ms resurs i skolan) och alla dagisfröknarna i gruppen fick handledning av en autismexpert med avseende på Ms behov. Vilken fantastisk personal! Vi föräldrar måste göra likadant för lillebror. Varför invänta en diagnos och tappa tid?

onsdag 19 oktober 2011

Beslutsgång innan en handling, vid ADHD

Många inlägg ikväll, p g a många intryck under dagen....

Överläkaren gick igenom hur det brukar se ut när vi tar beslut om något.

1. Man får en idé, t ex att man ska gå till en kompis och leka.
2. Inhiberingsprocesser i hjärnan bromsar handlingen: Ska jag verkligen? Jag har läxor, osv.
3. Man utvärderar plus och minus: Det blir kul hos kompisen, men läxan blir inte gjord.
4. Man fattar beslut om vilken handling som är bäst: Agera eller stoppa, dvs gå vidare till nr 5 eller nr 6 nedan.
5. Aktivering när plus överväger: Gå till kompisen
6. Inhibering när minus överväger: Strunta i idéen och göra läxan istället

Barn (och vuxna?) med ADHD har omoget inhiberingssystem. De har en mindre bromsförmåga och mindre förmåga att fatta beslut om adekvata handlingar. De har bara nr 1 och 5 i listan ovan: Idéen att gå till kompisen dyker upp i huvudet, och därefter går man till kompisen.

Vad vi bestämde om ADHD-medicin

Makens farhågor om att jag skulle bli en ångvält med att försöka genomdriva ADHD-medicinering, infriades inte. Vi gick ifrån informationen eniga, att avvakta. Anledningarna:

1) M svarar bra på glutenfri kost och vi vill ge det lite längre tid för att se hur pass mycket bättre han blir.
2) Vi tror även att M mår bättre av Eye Q fiskolja (se annat inlägg), som överläkaren också rekommenderade, och vi vill testa även det en längre tid.
3) Man börjar medicinera vid 6 års ålder, vid medelsvår och svår ADHD. M är bara 7 år och därmed på gränsen till för liten. Och vi vill avvakta enligt punkt 1 och 2, för att se hur pass svår ADHD han egentligen har, när det gått lite längre tid. Kanske blir det bara lätt ADHD kvar?
4) Medicinens effekt går över, när man slutar ta den. Arbetsminnesträning ger bestående resultat och neurofeedback är en ny teknik på ingående (ej färdiga evidens ännu, men studier pågår). Vår erfarenhet sen hans autism, är att hans hjärna är föränderlig och att det går att träna honom till många saker. Självklart finns det en gräns för vad vi kan träna honom till, men vi vill hitta den innan vi börjar fundera på medicinering.
5) Miljön spelar stor roll för hur en person med ADHD mår. Man kommer långt med kompensatoriska strategier som påminnelsesystem, tidhjälpmedel (timstock) och scheman (enligt överläkaren). Jag kommer gå en kurs inom kort om vilka strategier som hjälper barn med ADHD. Och vi kommer förbättra miljön hemma.
6) M mår bra och trivs i skolan. Miljön där är oftast bra för honom och dessutom så har hans resursperson bra koll på detta.
7) Kunskapsmässigt så ligger han inte efter i skolan och han har lätt för skolämnena, så vi bedömer att risken att han hamnar efter kunskapsmässigt p g a ADHDn, är liten just nu.

Så summerat, vi tänker försöka med allt utom medicinering först: Fortsätta med "dieten", förbättra miljön och träna honom på alla sätt vi kan. Vi vill börja i den änden. Och nu menar jag inte att förringa de problem som andra har, eller förminska alla de människor som säger att medicinen är räddningen för dem och att de och/eller deras barn inte klarar sig utan den. Medicinen har ju bevisad effekt och det är bra att den finns när den behövs. Frågan är bara om M behöver den.

Ångvälten och kokboken

I morse var maken och jag på parterapi. Det skulle jag vilja rekommendera till alla, åtminstone några gånger. Jag tror att alla par har saker som kan förbättras. Maken och jag är båda öppna, diskuterar "allt" med varandra och kommer faktiskt framåt på egen hand. Men ibland är det ändå svårt att komma fram till en gemensam lösning, och då är det toppen med en tredje person som är objektiv, och som ser saker som vi själva inte ser och kan "medla". Att vi inte gjort detta innan! Man tror ju man vet det mesta om varandra efter 12 år, men icke....

Vi började diskutera läkemedelsinformationen som vi skulle på, senare på dagen. Maken vill absolut inte medicinera M, efter den obehagliga upplevelsen vi hade med Concerta när M utreddes. (M blev yr och ännu mer hyperaktiv, verkade hög och fick stora pupiller. Det var p g a för låg dos förklarade läkaren, men maken googlade och hittade en massa kritiska röster om centralstimulanta.) Jag som fortfarande är öppen för det alternativet, främst eftersom jag fortfarande vet för lite om ADHD-medicin, tänkte att informationen måste vi i alla fall gå på. "Information, kan aldrig vara skadlig", som vår terapeut så bra satte ord på mina tankar. Så jag krävde att maken skulle följa med, mot hans vilja.  (Det är inte ofta jag är så bestämd, men jag anser att vi måste ha alla fakta innan vi tackar nej till medicinering, så vi inte gör M orätt. Tänk om vi tackar nej på fel grunder, för att vi inte bemödar oss ta reda på alla fakta, och sen flera år senare får reda på att vi valde fel....)

Slöseri med tid, tyckte maken, som dessutom hade fått för sig att jag skulle börja lobba för medicinering direkt efteråt. Under terapin beskrev maken sin känsla när jag blir sådär: Han känner det som att han är en smal korridor med ingenstans att ta vägen, och jag kör en ångvält emot honom. Jag kör över honom, utan att han kan komma undan. Så tänker självklart inte jag. Men jag är envis och försöker oftast övertyga honom i rask takt om att jag har rätt. Med logik. Det jag inte insett, är att jag då trampar på gasen på ångvälten. Det blir moment 22. Maken känner sig trängd och kan inte tänka klart. Då gasar jag på ännu mer och då kan maken tänka klart, ännu mindre osv. Maken behöver istället att jag stänger av motorn och kliver ur ångvälten och ger honom tid att tänka efter.

Därefter kom vi in på ett annat ämne: Hur det blir emellan oss när min pappa mår dåligt (läs: super). Maken vill hjälpa mig må bättre, blir frustrerad för att han inte kan det och framför allt för att jag inte hanterar relationen till min far på samma sätt som han hanterar relationen till sina föräldrar, och som funkar för honom. Maken berättar för mig hur jag bör agera och tänka. Resultatet blir att jag känner att jag får en "kokbok" i knät och får höra att jag är dum om jag inte följer den, så jag kan må bättre. Man måste vara mottaglig, om man ska följa en kokbok, som terapeuten så klokt sa. Det blir sten på börda på mig och jag blir MER ledsen för att kommunikationen mellan maken och mig inte är bra, än vad jag ursprungligen är för hur min pappa mår. Dvs han gör mig ännu mer ledsen, när han försöker få mig glad. Paradoxalt!

tisdag 18 oktober 2011

Familje-tidsschema och matschema

Som jag skrev i mitt förra inlägg, har vi börjat strukturera vardagen mycket bättre. Varje kväll innan en ledig dag, sätter vi oss tillsammans och gör ett tidsschema (på ett ungefär), vad som ska hända nästa dag. För vardagarna har vi två olika "stående" scheman som alltid följs, ett för morgonen och ett för eftermiddag/kväll.

Först kändes detta lite fånigt, men faktum är att det funkar jättebra. Vi behöver inte ha några diskussioner om "vad som ska hända när", när barnen är vakna. Och M kan inte störa vår kommunikation eller lägga sig i vad som ska hända, som han så gärna vill.... Självklart lyssnar vi på honom och planerar sånt som han (och de andra) gillar, men det funkar ju inte att planera när han konstant avbryter oss med gnäll och upprepningar och f a blir otrygg för att han inte vet vad som ska hända.

Och det är tryggt för oss vuxna också. Glömmer vi oss, går vi bara och tittar på tidsschemat. När maken får tid, kommer han göra en whiteboard, med en (fungerande) klocka i mitten, så kan vi skriva schemat där, så alla kan följa med i tiden. Vi kommer alltså skriva/rita "vad som händer när", precis som på Skalmans mat- och sovklocka.

En annan sak som jag upptäckt funkar jättebra, är att jag skriver på en lapp och sätter upp på kylskåpet, vilka de kommande 2-3 måltiderna ska vara. T ex en vardag:

Middag: Kycklingklubbor, potatis i ugnen, tsasiki, tomat, majs, sallad.
Kvällsmat: Nybakt bröd + löskokta ägg

Ovanstående exempel är mat som funkar för alla i familjen. Om jag tänkt laga något som inte passar alla, gör jag ibland olika matförslag till var och en. Den som inte tycker om fisken, kan få gårdagens biff som blev över istället, osv. Perfekt när det är fullt ös här hemma, och maken och jag är i olika delar av huset och/eller om barnen skriker/busar så vi inte kan kommunicera!

Och eftersom maken "ser allt", dvs han är fenomenal på att se alla detaljer, men har svårare att leta upp saker, brukar jag förbereda så långt jag kan. Allt som kan plockas fram i förväg ställer jag fram på bänken. Alltså han kan ju absolut hitta saker, men det tar tid och blir jobbigt för honom när barnen samtidigt drar i honom och vill ha hans uppmärksamhet. Varför inte underlätta lite? Jag får ju fram det mesta på ett litet kick.

Nästan som att se dofterna

I fredags var jag och maken och handlade födelsedagspresenter till M som fyllde år. Maken hade tagit ledigt från jobbet, så vi hade gott om tid på oss att välja bra presenter och tänkte att vi även skulle hinna storhandla mat också.

När vi var färdiga med presentinköpen, var maken hungrig. Det var tydligt att vi hade missat att detaljplanera dagen, för vi blev tveksamma om vi skulle stanna på köpcentret där vi handlat presenterna och handla mat där, i en affär vi inte var vana vid, eller åka genom staden till affären där vi brukar handla. Det hängde på var det fanns glutenfri lunch till maken. (Jag hade ätit tidig lunch hemma, innan vi åkte.)

Vi valde att stanna och i efterhand visade det sig vara det sämre alternativet. Anledning: Maken blev helt enkelt för trött av presentinköp + handla mat i en ny stor affär (stormarknad). Och ska jag vara ärlig, blev det för mycket för mig också, även om min upplevelse var annorlunda än hans.

Det är tydligt, att den tid vi två lägger på att tänka efter, planera och strukturera upp vardagen, den har vi igen när det flyter på bättre. Hade vi bara tänkt till innan, hade vi gjort annorlunda, eftersom det liksom inses lätt att detta är för mycket, f a för honom. Det blir för mycket, eftersom han ser, hör och luktar "allt", dvs alla intryck trillar på honom.

På vägen hem frågade han mig: "Kände du stanken från ostdisken? Och från fiskdisken?" Jag tittade oförstående på honom. Visst hade jag luktat någonting, men inte tänkt så värst mycket på det. "Det är som att jag nästan kan se dofterna, var de olika stråken med fisk- resp ostlukt går i affären. Det luktade ost i halva affären." fortsatte han.

lördag 15 oktober 2011

Att tänka utanför lådan med födelsedagsfirande

Idag hade vi kalas för M som fyllde sju. Utan att reflektera över det, hade jag bjudit hem den släkt som bor i närheten på en och samma dag. Och utan att fundera så mycket på det, hade jag gjort tårta och annat fika. Dock på druvsocker, eller lite socker. Förresten, om nån undrar, så gjorde jag allt själv eftersom vi kommit fram till att maken och jag mer och mer ska utnyttja varandras styrkor och dela upp arbetet mer efter det. Just nu lagar han Ms surfplatta och det är jag fantastiskt dålig på. 

I alla fall, precis innan släkten skulle komma, kläckte M ur sig att han tyckte det var lite mycket folk på en gång. Jag vet ju att det är jobbigt för M och maken, inget nytt, men det brukar ändå funka. Men när M sa det så tydligt, så kände jag genast att "nu är det nog". Nu måste vi neurotyper anpassa oss efter aspergarna. Och man behöver inte vara aspergare för att tycka att släktkalas är lite för intensiva, för den delen heller...

Missförstå mig inte, jag tycker att alla vi bjöd är jättetrevliga och att det är kul att träffas. Det är just det - jag hinner ju inte prata så mycket med någon när alla kommer samtidigt. Man springer runt och fixar med allt, samtidigt som man måste hålla övergripande koll på barnen. Så varför inte dela upp firandet på flera olika besök? Så man hinner prata med var och en, och slipper fixa fika till så många på en gång.

Och det här med fika, funkar ju inte alls i den här familjen. Barnen, t o m lillasyster, blir helt "höga" av socker. Så man får speedade barn samtidigt som man ska passa upp på släkten. Okej, de hjälper självklart till också, men ändå. Inte optimalt.... Jag tänker att man har världens chans, när barnen är små, att starta nya traditioner som funkar för ens egna familj. Strunt samma att hela världen äter födelsedagstårta. I vår familj kan vi ha andra traditioner som fruktsallad eller fruktbuffé (M gillar inte fruktsallad). Barnen gillar ändå frukt och bär bättre än tårta. Det behöver kanske inte ens vara något särskilt vi äter, utan något vi GÖR. Som figurballongerna maken köpte och gjorde djur av, som barnen älskade. Gå till lekplats eller spela spel. Varför inte? Varför ska det vara sånt stort fokus på mat, mat, mat?

Och när jag tog upp saken med svägerskan, visade det sig att hon inte heller tyckte det var ett optimalt upplägg med dessa släktkalas. Främst för att man lagar lunch, åker bort på tårta och sen stressar hem för att laga middag. Hon hade på förslag att vi skulle äta mat ihop. Så bra! Alltså, lunch eller middag lagar man ju ändå och man kan laga något som inte skapar så mycket merjobb när man är fler, som t ex spagetti och köttfärssås.

Så sammanfattat: Flera olika firanden i mindre sällskap. Födelsedagslunch eller middag och därefter fruktsallad/fruktbuffé till efterrätt och gärna en kul aktivitet. När kusinerna kommer: Figurballonger! DET ska jag lobba för!

lördag 8 oktober 2011

Nu vet jag hur han adderar

Vi pratade om 7:ans mulitiplikationstabell. Jag frågade M om han kunde 7*2 som är samma sak som 7+7. Rätt svar kom blixtsnabbt. När jag frågade om 7*3, tappade han intresset och började leka med något, så jag sa men det är ju samma sak som 14+7. När jag sagt det började han räkna högt (helt utan att ta fingrarna till hjälp): 15, 1, 16, 2, 17, 3, 18, 4, 19, 5, 20, 6, 21, 7 --> 21!

Jag har länge misstänkt att han kan hålla två räkningar i huvudet samtidigt, så nu fick jag det bekräftat. Jag måste erkänna att det är lite rörigt för mig att räkna så där. Jag tappar förmodligen bort mig innan jag kommer i mål, ifall jag inte är väldigt fokuserad: "Var jag på 18 eller 19?". Jag kommer förmodligen instinktivt ta fingrarna till hjälp. Och jag (jag skäms nästa för att skriva det) är teknisk fysiker... Fast jag tänker annorlunda när jag adderar. Jag visualiserar talen i mitt huvud.

M har varit otroligt snabb och träffsäker på att addera och subtrahera, i flera år. Nu förstår jag det. Om man klarar att hålla två räkningar i huvudet lika lätt som andra klarar en, ja då blir man ju väldigt duktigt och snabb på addition och subtraktion. Men det förklarar inte riktigt varför han är så duktig på multiplikation och division. Maken, som i och för sig aldrig satsat på matematik i skolan (men fattar snabbt), säger att han tycker att multiplikation och division är lättare än addition och subtraktion. Tänk, det trodde jag inte det fanns någon människa på hela jordklotet som tyckte. Nyttigt att höra och fundera över! Tänk så mycket man förutsätter, att alla andra fungerar som en själv. Tänk så mycket mer förstående världen hade varit ifall vi alla hade fått testa att vara någon annan, en liten stund. Nu kan vi bara jämföra med oss själva.

fredag 7 oktober 2011

Ugglor och lejon- bota rädslor med logik

M har alltid varit rädd för lejon och ugglor på kvällen. Det har inte riktigt gått att rå på den där rädslan förrän igår när M skulle somna själv och vi började prata om detta.

Han vet ju att han sällan ser lejon utomhus här i trakterna. Att de är bakom dubbla galler på Ölands djurpark och att parken ligger väldigt långt bort. Och att de sover på natten precis som M.

Ugglor däremot är vakna på natten. Han hade faktiskt hoppat lite studsmatta i skymningen igår, så jag påpekade att det inte hade kommit fram någon uggla till honom då. "Varför? Jo, du kan plocka upp en pinne och smocka till ugglan så den dör. Det vet ugglan. Den vet inte att du är snäll. Den tror kanske att du vill äta upp den till middag. Därför kommer det inte fram ugglor till dig när du är ute och leker i mörkret."

"Och vad kan en uggla göra för farligt med dig? Den kan flaxa med vingarna, bitas med den lille näbben." sa jag. "Känns det ännu mindre än lillebrors bett?", undrade M och jag sa att det gjorde det, utan att själv känna mig helt säker på den saken... "Och den kan sätta sig i håret på dig. Är nåt av det farligt?" "Nä!" sa han som att det var självklart. Jag påpekade att en uggla är lika farlig som en katt (han älskar katter) och att den enda skillnaden är att den kan flaxa med vingarna och flyga.

"Varför?" är ett bra ord att använda

Jag har lyssnat igen och igen, på Lotta Abrahamsson. Hon är så bra, att jag tänker lyssna och titta på hennes föreläsningar tills precis allt hon säger har sjunkit in hos mig. Perfekt att lyssna på medan man göra något annat t ex lagar mat. Jag skriver länken här en gång till, eftersom hon är så bra och beskriver och förklarar olika egenskaper som många aspergare (mina killar!) har.

http://urplay.se/163441

Hon säger bl a att det är oerhört viktigt att aspergare vet varför man ska göra en sak, t ex stå kvar och lyssna på svaret när man ställt en fråga. Hon hade själv lärt sig att man ska fråga saker som "Har du gjort något kul i helgen?", men inte fattat att om man inte stannar och lyssnar blir människor ledsna. Stannar man och lyssnar kan man däremot få en kompis. Det där behöver M lära sig....

M har alltid varit förvånansvärt bra på att ställa alla frågor han behöver svar på själv inklusive "Varför?", samt t ex "När?", "Var?", "Vad?", "Hur?", "Hur länge?", "Med vem?" osv. Alla de frågor som autister behöver svar på för att känna sig trygga. Men vi har kanske litat lite för mycket, på att han själv begriper när han behöver svar på en fråga....

Igår så frågade han mig återigen varför man ska gå i skolan. Tidigare har jag sagt att det är för att man måste lära sig saker, så man kan välja ett roligt jobb som vuxen. Det första är rätt självklart, eller hur, även för en 6,5-åring? Och den andra biten känns ju väldigt långt bort i tiden för ett litet barn. Så inspirerad av Lotta tänkte jag lite längre och kom upp med: "För att läsa ska kännas lika lätt för dig som att titta på bilder.". "Aha, och att skriva kommer kännas lika lätt som att rita upp och ner, upp och ner?" svarade M. Han fattade direkt. "Tänk så kul det kommer vara för dig när du kan plocka upp vilken bok som helst och du läser texten lika lätt som du ser bilder." spädde jag på. Han fick en nöjd min i hela ansiktet.

Dessutom lärde jag honom att "Varför är ett bra ord att använda ofta, när man har Asperger." Jag förklarade för honom att aspergare behöver veta varför lite mer än andra. Inget fel med det. Jag tänker precis som Lotta, att det är bra för alla barn att tidigt veta vilka de är och hur de fungerar. Självkännedom är alltid bra!

Sen kom vi till ett till annat varför: "Varför måste M somna själv?" (istället för att ha en vuxen hos sig en lång stund). Jo, så att mamma och pappa slipper stanna uppe en bit in på natten och städa i köket, utan kan lägga sig i tid och morgonen efter gå upp med M klockan 6 och vara pigga och glada. Den där förklaringen innehåller flera led, så den kommer behövas upprepas. Eller jag tror jag ritar de två alternativen, i eftermiddag.

onsdag 5 oktober 2011

I skolan: Cirkus, socker och höga ljud

Idag firade Ms skola 40-årsjubileum. Jättetrevligt att de ordnat en cirkus, öppet hus och diverse festligheter. Men tyvärr saknas fortfarande "tänket" ur ett funktionshindrat barns perspektiv. T ex var det hög musik under rasterna, vilket naturligtvis hållt Ms stressnivå hög hela dagen. Okej, varken han eller jag har något emot musik, men varför måste den vara så hög?

Och sen delades godis ut. Okej, det handlar ju om en extra festlig dag. Inte varje dag man firar jämnt. Men vad är det för fel på popcorn? Det sägs att 5-15% av alla barn har ADHD, och det är bevisat att deras symptom försämras av socker. Familjer som har dessa barn med ADHD har ofta en ansträngd tillvaro, så varför göra denna jubileumsdag lite extra jobbig för dem? Inget kul sätt att minnas dagen på... För Ms del är det rätt okej. Han gillar knappt godis och äter oftast bara några få bitar. Och tack vare Ms förutseende resursperson som berättade detta för mig igår, kunde jag skicka med honom en stor påse popcorn som han fick istället. (Han älskar verkligen popcorn, eftersom de är salta istället för söta.)

Och när det gäller cirkusen, så har jag inga klagomål, så länge man tänker på de unika barnen angående de höga ljuden. För barn med överkänsliga sinnen, som har en "inre förstärkare" och därmed hör dessa ljud lite extra starkt, kan inte vänja sig vi detta. (Se mitt inlägg från förra månaden: Som i filmen 'Fåglarna' " så förstår ni.) Jag, M och Ms resurs kom överens om att han skulle närma sig cirkusen på håll med sina hörselkåpor på, ett steg i taget tills det blev för högt och sen backa tillbaka ett steg. Det gick jättebra och han stannade en god stund och tyckte det var kul att få vara med och titta!

tisdag 4 oktober 2011

"Skriva" på ryggen, en bra lek!

Maken och jag har gjort ett familjeschema över vad som ska hända när på kvällarna. Med på detta finns leka tillsammans allihopa en liten stund. Vi har ett antal böcker med lekar och pyssel som man kan göra med barn i vår bokhylla, men den jag fastnade för idag var klassikern som jag lekt många gånger som liten: "Skriva" med fingrarna på varandras ryggar och så ska man gissa vilken bokstav den andre skriver. För att göra det tydligt tog jag fram bokstavslådan med trä- och skumgummibokstäver.

Lillasyster blev snabbt sur, eftersom vi ljudade bokstäverna också. Meningen var ju att få henne att öva talet, på ett lekfullt sätt, men hon blev förmodligen bara förolämpad. Men M tyckte det var jätteroligt. Han och jag turades om att skriva några bokstäver på varandras ryggar. Han kan ju läsa, så jag sa till honom att jag skrev något som han är: "FIN". Han gissade rätt och skrev tillbaka något som jag är: "VAKÄR" (=vacker). Underbare goe lille unge! :)

Den här leken är ju faktiskt jättebra för honom. Han övar koncentrationsförmågan, finmotoriken, att skriva och läsa bokstäver och ord, föreställningsförmågan, turtagning. Och han vänjer sig vid beröring, som han i och för sig redan klarar rätt bra, och dessutom hade vi kul tillsammans. Samhörighet!

måndag 3 oktober 2011

Vid oro behövs repetition

M är en orolig själ. Oväntade saker kan vara oerhört skrämmande för honom. Och saker som är skrämmande för de flesta barn, blir ofta extra skrämmande för honom. Som t ex i fredags när vi var på vårdcentralen och tog ett näsprov. Ni vet ett sånt där prov, när man får en lång bomullspinne upp i näsan. Han tyckte det var jätteobehagligt och grät länge efteråt. Och för att han inte skulle ha ångest över det i förväg, så berättade jag inte om det förrän vi var där. Han lugnar sig aldrig innan, hur mycket man än förbereder och förklarar. Det blir bara värre. Oron växer till orimliga proportioner.

Fastän jag förklarat många gånger vad som hände efteråt, så har det inte riktigt gått in. Hans logik har inte rått på känslan att mamma gjorde något elakt. Eller så är det hans minne som inte riktigt funkar när han blir upprörd. Det är som att han stänger av och slutar lyssna. Han blir inåtvänd och repeterar samma fråga om och om igen, utan att lyssna på svaret. Eller minnas svaret. Eller så tror han inte på svaret förrän han hört det tillräckligt många gånger.

I vilket fall, så gjorde jag något som liknar ett seriesamtal, med ledsna och glada ansikten, pilar och text, över valet att ta honom till doktorn eller inte:
1) Gå till doktorn: M ledsen en liten stund, men sen glad med en frisk näsa.
2) Inte gå till doktorn: M ledsen med en sjuk näsa hela tiden.

Och därefter när jag tagit beslutet att ta honom till doktorn, så hade jag två alternativ:

1) Jag berättar innan vilket ger oro + M blir ledsen efteråt för att det var obehagligt.
2) Jag berättar inte innan (=M glad) + M blir ledsen efteråt för att det var obehagligt.

Jag vet inte om det gick in helt och fullt, men teckningen finns i hans pärm, så han kan gå och titta om han blir osäker igen.

En annan sak som gjorde honom extremt upprörd, var att lillasyster tog en av hans gosedjurskatter och försökte slita av den medföljande papperslappen, som han ville ha kvar. Han sprang och flaxade med armarna och skrek. Jag tog katten från lillasyster och la den på ett högt ställe där hon inte kunde nå den och ropade det åt honom. Det hjälpte ändå inte, så jag fångade in honom i mitt knä, höll om honom och sa upprepade gånger till honom: "Jag tog katten från lillasyster". Om det gick för många sekunder emellan gångerna började han gråta igen, men så fort jag upprepade meningen lugnade han sig.

lördag 1 oktober 2011

Fiskolja!

Förra våren gav vi M fiskolja, och tyckte oss se förbättringar på flera sätt. Sen av någon konstig anledning som jag inte begriper, glömde vi att ge det ett tag. Jag vet inte om det är inbillning, men vi tyckte han försämrade sig igen. Så vi beslutade att fortsätta med fiskoljan, speciellt efter i våras då läkaren som utredde honom för ADHD tipsade oss om detta. Vi bytte dock fiskolja, från Eskimå-kids till "eye q", eftersom de studier som gjorts, gjorts på eye q och de var de enda som läkaren därmed kunde rekommendera. Fiskoljorna har lite olika sammansättning, bl a finns inte nattljusolja i Eskimå-kids. Jag undrar om det är den studie som jag länkat nedan, som läkaren hade hört talas om. 
http://www.naturmedel.org/sidor/adhd_eye.html
Jag kan inte öppna pdf-erna, så jag ser inte datumen, och jag vet inte om källan är tillförlitlig. Men studien ser på beskrivningen ut att vara gjord på rätt sätt: Placebo och dubbelblint? (=ingen vet vem som får vad) och en objektiv mätmetod, dvs man har gjort ett test (ADHD-index). Dessutom har de lagt till en tredje arm som fått fiskolja + vitaminer, vilket är ett bra initiativ. Det hela låter seriöst och korrekt för mig som jobbat med läkemedelsprövningar i 10 år,  men jag vill gärna läsa hela studien. Om ni har en fungerande länk, lägg till den som en kommentar till detta inlägg!
Ja, om det som står där, är att 60 % av hjärnans torrvikt består av fett, så är det klart att fetter är viktiga för hjärnan. Och det står också att de fleromättade fetterna härsknar fort, varför de inte finns i den industriframställda västerländska maten som ska ha ett långt "shelf life" för att använda ett branch-uttryck som jag lärt mig av Mats-Eric Nilsson i boken "Den hemlige kocken". (Läs den, om ni inte redan gjort det!) Det sägs att 5-10% av barnen i väst har ADHD. Hm..... Tänk själva! I framtiden tror jag vi får veta vad ADHD beror på. Under tiden så kommer vi fortsätta ge M fiskolja. Det är ju inget skadligt. Och resten av familjen kommer börja ta också.
 

Lillebror, Oboy och socker

I mitt tidigare inlägg om lillebror skriver jag om att han förbättrat sig mycket tack vare glutenfri kost. Ni som läst äldre inlägg vet att vi även tagit bort strösocker ur hela familjens kost. Ja, förutom på dagis när barnen firar födelsedag och äter glass samt vid barnkalas. Hemma lagar vi allt med druvsocker.

Ja, förutom en sak som funnits kvar i skafferiet av ren lathet eftersom det är förhållandevis lite socker: Oboy. Den latheten har jag fått betala dyrt för vid två tillfällen, det senare idag. Alltså jag är inte förtjust i att ge barnen Oboy, men de själva vet att den finns där och ber om det. Det är främst M och lillasyster som frågar, och de förändras inte så mycket av det. Lillebror däremot, som har fått detta vid två tillfällen nyligen, har reagerat oerhört starkt på det. Kanske för att han varit "av socker" ett tag nu. Anledningen till att jag fattat sambandet, är att jag båda gångerna haft en av mina föräldrar på besök och tänkt: "Nu får han/hon se hur lillebror är när han är som värst."  

Jag var lite trött i morse och råkade ge honom 3 muggar, utan att tänka på det. Sen var han helt speedad en stund. Leksaksbilar flög genom rummet, han hoppade från soffan och han sprang omkring och hittade på alla bus han kunde komma på. Kort och gott, var han sitt gamla jag en liten stund. Jag blev förvånad över att jag delvis förträngt detta beteende. Hur orkade vi innan? Pjuh!

Vår ena avlösare var här och såg honom. Hon funderade lite och kom på att hennes lillebror som har diagnos ADHD, var likadan av socker, och att han drack stora mängder Oboy som liten. Och gärna med väldigt mycket Oboypulver i varje glas.

Om någon tror att socker är hela förklaringen, så håller inte jag med om det. Han har nämligen inte fått socker varje dag innan, speciellt inte på vardagarna, men har varit lika livlig alla dagar. Så jag tror att hans förbättringar beror på gluten- och sackarosfri kost. Och om någon undrar över Oboy i framtiden, så har jag precis gjort egen av kakao + druvsocker. Det funkar, men det är lättare att blanda om man värmer mjölken lite. Och jag la blandningen i den gamla burken, så barnen inte ser någon skillnad.