Jag har haft lite allmänna diskussioner med dagisfröknarna, om förbättringar för lillebror. Jag har bett dem ge honom fler utmaningar: Komplexa system med mycket detaljer, som t ex hur blodomloppet fungerar, eller hur någon maskin fungerar. Och sen har vi pratat lite om att man måste öva styrkor också, för att få bra självförtroende. Vi är helt överens med vad han behöver just nu, och det känns så kul och tryggt! Och de tänker så mycket själva och kreativt. Det har verkligen blivit en förändring till det positiva. Ungefär som att de fått på sig "NPF-glasögon".
I måndags fick lillebror ha med sig sin surfplatta i vagnen upp till dagis. (Ja, han åker vagn fastän han är 4,5 år och jag tar inga stora konflikter när vi ska iväg. Det löser sig alltid, när vi kommer fram.) Han höll på att avsluta det han spelade, spelet "Doors", medan jag lämnade lillasyster. Hans ena fröken böjde sig ner och intresserade sig för vad han gjorde, och tog reda på hur man spelar och vad det heter. Hon har själv barn som spelar mycket, så hon har vanan inne. Hon ville fixa samma spel till dagis.
Och det hade hon också gjort, redan tills idag. Barnen fick turas om 10 minuter i taget och lillebror hade visat de andra barnen hur man skulle göra.
Vilken bra tanke! Strunt samma att de spelar lite datorspel på dagis. Lillebror får något svårt att tänka på, får hjälpa sina kamrater och känna sig duktig. En "boost" för självförtroendet! Så pedagogiskt! Precis vad han behöver just nu!
Visar inlägg med etikett Självförtroende. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Självförtroende. Visa alla inlägg
onsdag 22 augusti 2012
tisdag 21 augusti 2012
Vår genomgång av ordningsreglerna
Så, nu har M och jag precis diskuterat ordningsreglerna. Jag hade bestämt mig för att inte göra någon stor sak av det. Och undvika att framställa detta som svårigheter hos honom, för att han inte ska börja fundera på misslyckanden. Bara berätta innehållet, skriva under och lämna in till skolan och sen "glömma".
Så här gjorde jag med de olika punkterna:
1. Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret för mig under skoldagen.
Min tolkning: "Jag ska försöka lyssna på de vuxna som har koll på mig, så det inte händer något farligt."
Försöka kan alla, eller hur. Han är en klok kille som fattar och är försiktig. Jag behöver inte säga mer än så. Han har ju dessutom resursen vid sin sida.
---------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Min tolkning: "Jag ska försöka att vara trevlig mot barn och vuxna."
Och så konstaterade jag, att det är han ju oftast, så det kan vi lova direkt.
---------------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid har med mig det jag behöver för skolarbetet.
Jag sa att det där hjälps vi åt med. Att alla små barn får hjälp av föräldrarna med detta.
---------------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Det hjälper jag till med, på mornarna. (Och resursen i skolan, men det nämnde jag inte.)
---------------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Jag informerade bara M om att vi köper nytt åt honom, om något går sönder.
---------------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Denna punkt sa jag att vi också kan lova direkt, för det är han ju redan.
---------------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
Kunde vi också lova. Och jag förklarade att han inte ens får gå hem (vi bor granne med skolan), för då tror personalen att någon kidnappat honom.
---------------------------------------------------------------------------------------
Och så avslutade jag med att säga att jag tyckte ordningsreglerna var lite fåniga, eftersom varje människa gör sitt bästa. Han höll med om att ingen vill glömma sina böcker hela tiden.
Så lämnade vi det....
Så här gjorde jag med de olika punkterna:
1. Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret för mig under skoldagen.
Min tolkning: "Jag ska försöka lyssna på de vuxna som har koll på mig, så det inte händer något farligt."
Försöka kan alla, eller hur. Han är en klok kille som fattar och är försiktig. Jag behöver inte säga mer än så. Han har ju dessutom resursen vid sin sida.
---------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Min tolkning: "Jag ska försöka att vara trevlig mot barn och vuxna."
Och så konstaterade jag, att det är han ju oftast, så det kan vi lova direkt.
---------------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid har med mig det jag behöver för skolarbetet.
Jag sa att det där hjälps vi åt med. Att alla små barn får hjälp av föräldrarna med detta.
---------------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Det hjälper jag till med, på mornarna. (Och resursen i skolan, men det nämnde jag inte.)
---------------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Jag informerade bara M om att vi köper nytt åt honom, om något går sönder.
---------------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Denna punkt sa jag att vi också kan lova direkt, för det är han ju redan.
---------------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
Kunde vi också lova. Och jag förklarade att han inte ens får gå hem (vi bor granne med skolan), för då tror personalen att någon kidnappat honom.
---------------------------------------------------------------------------------------
Och så avslutade jag med att säga att jag tyckte ordningsreglerna var lite fåniga, eftersom varje människa gör sitt bästa. Han höll med om att ingen vill glömma sina böcker hela tiden.
Så lämnade vi det....
måndag 20 augusti 2012
Ordningsregler i skolan
Idag fick vi hem ordningsregler från skolan. Dessa ska gås igenom med barnet, skrivas under och returneras. Jag vet inte riktigt var detta kommer ifrån ursprungligen, men när jag googlar får jag träffar på Skolverket. Och det är många skolor som har dem. Om någon läsare vet - upplys mig!
Jag antar att ordningsreglerna ska användas till att pedagogerna kan hänvisa till dem, när någon missköter sig, typ: "Lisa, det där strider mot ordningsreglerna! Du har skrivit på. Jag har din namnteckning här...."
Jag har själv skrivit några avtal med M, men då är det bara mellan mig och honom, och vi båda två lovar varandra saker. Det tycker jag är helt okej, eftersom det bara är vi som vet om det. Men när en hel skola skriver samma avtal med alla elever, blir det lite annorlunda. Då kan man misslyckas med att hålla avtalet, gång på gång, framför hela klassen, fastän man försökt sitt bästa. Och kanske bli tillrättavisad för det, framför alla?
Finns det någon evidens, för att ordningsregler funkar? Blir det bättre på skolorna? Jag vet faktiskt inte. Men även om det blir det, så till vilket pris?
En sak är säker: De är inte utformade med kunskap om svårigheterna vid NPF. De är en del av skolans Likabehandlingsplan. Betänk att ca 5% av alla elever har ADHD, och ytterligare ca 5% har drag av ADHD, alltså var 10:e elev. Det är ganska många - i snitt 2-3 stycken i varje klass, med drag av ADHD.
Så här ser Ms skolas ordningsregler ut:
-----------------------------------------------------------------------------------
1 Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret for mig under skoldagen.
Ingen bra start på ordningsreglerna. Många barn med NPF har svårt för auktoritet. Varför ska man lyda en lärare som har fel? Man stryker eleverna mothårs, redan med punkt 1. De vet ju att de ska förväntas lyda. INGEN kan ha missat det. Och många med Aspergers tänker kanske, att de även har lite ansvar själva?
Bättre alternativ: De vuxna måste öva på att vara tydligare med VARFÖR eleverna ska göra på ett visst sätt. Få barn med NPF, mår bra av att blint lyda vuxna. Jag rekommenderar att man kollar i Ross Greenes arbete, böcker eller film, för att hitta bättre strategier att jobba med barnen, på längre sikt. Här t ex, gratis filmer:
http://www.livesinthebalance.org/kids-do-well-if-they-can
Kolla speciellt in denna film med Ross Greene. Denna punkt tycker jag liknar vad han kallar "Plan A".
http://www.livesinthebalance.org/three-options-solving-problems
------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Inte särskilt tydligt. Vad är respekt? Det kan vara att slicka någon annans skor, för vissa. Att inte tilltala någon, för andra.
Bättre alternativ: Behandla barnen respektfullt, så kommer de behandla varandra och de vuxna respektfullt tillbaka. Barn gör som man gör, inte som man säger, eller efter något avtal.
-----------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid ha med mig det jag behöver för skolarbetet.
Det kan vara svårt för många vuxna med NPF, att ha med ALLT. Upplagt för ett misslyckande! Vem vill egentligen tappa bort och glömma saker? Jo, ingen. Och det blir ett dubbelt misslyckande. Inte nog med att man glömmer sina saker, man bryter även mot ordningsreglerna.
Bättre alternativ: Fråga barnet varför vissa saker inte kommer med. Kanske kan något så enkelt som en lista på dörren hemma hjälpa? Eller en påminnelse i kalendern (mobilen)? Och kanske vissa saker kan finnas i dubbel uppsättning, eller i alla fall i reserv, som man kan få låna lite diskret?
-----------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Detta kan vara svårt för vuxna med NPF. Extra svårt om man inte kommer ihåg vad man ska ha med sig, förrän man står i hallen. Och än mindre vet var man har lagt sakerna. Eller har en rimlig tiduppfatting, eller kan planera sin tid.
Bättre alternativ: Stötta eleverna att komma i tid. Ta främst reda på varför en elev inte kommer i tid. Ingen vill väl komma försent och behöva skämmas, gång på gång? Jag hörde talas om en kille som fastnade i duschen, eftersom han inte visste hur länge han skulle duscha. Med en timstock eller ett ur, så fixade han det. Han kom i tid därefter!
-----------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Detta ser inte ut som en regel för eleverna att följa i sin vardag. Detta kunde de bara informerat föräldrarna om.
Och så tänker jag: Ersätter de saker som jag skickar med för skolarbetet? Om M river sönder sin tröja på skolgymnastiken - ersätter skolan den då? Eller om det går hål på hans regnbyxor, när han ramlar? Det tror jag inte.... (Inte för att jag skulle orka ta upp det, men rent hypotetiskt.... )
-----------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Rätt självklart eller hur?! Den som tar sönder saker gör nog det för att den mår dåligt eller har ett utbrott. När man har ett utbrott, har man tappat kontrollen över sig själv. Då hjälper inga ordningsregler. Meningslöst att säga till någon: "Kom ihåg kontraktet", när personen har ett utbrott. Det blir gissningsvis bara värre då. ("Jag skiter väl i erat dumma kontrakt!" *Pang!*)
Bättre alternativ: Prata om det med eleverna, och få dem att känna sig stolta över sin skola. Och rädda om. Jag tycker att utefixardagar, då personal, föräldrar och elever hjälps åt har sin poäng. Och förebygg utbrott. Jag rekommenderar Ross Greene igen. Och Bo Hejlskov Elvén som skrivit boken Problemskapande beteenden.
-----------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
En före detta kollega till mig har en son med Aspergers. När han hamnade i konflikt med de andra barnen, så sprang han i panik från skolan. Han kunde inte tolka dem. Och hamnade i slagsmål. Sen blev han rädd och sprang iväg. Detta hände flera gånger. Min kollega fick bara kasta sig iväg från jobbet och leta upp honom. Detta är extremt farligt, så klart! Han var nog bara ca 8 år när det hände. Jag är inte säker på att han hade varit hjälpt av att skriva på ett sånt här kontrakt, i stridens hetta. Det hade nog bara blivit ett dubbelt misslyckande det med.
Bättre alternativ: Förklara för barnen varför det är farligt att ge sig iväg där personalen inte har koll på en. Och ge rymmarbarn ett annat alternativ. Pojken i exemplet hade kanske varit hjälpt av att ha ett specifikt ställe han kan springa till? Eller en fröken han kan leta upp? Allra helst ska ett sånt barn förstås ha en resurs, som stöttar hela tiden.....
-----------------------------------------------------------------------------------
Jag vill påpeka att vi fortfarande är jättenöjda med Ms skola. Jag skriver detta inlägg, för att jag vet att de kan så MYCKET BÄTTRE än så här. Det är nog bara av gammal vana, detta ligger kvar, tror jag. (Har sett det 2 ggr tidigare: F-klass och 1:an.) Jag tycker att ordningsreglarna ska bort eller åtminstone skrivas om. Och momentet, där barnen ska skriva under, bör tas bort. Jag tror att duktiga pedagoger kan lära barnen ovanstående på bättre sätt, än genom att skriva avtal.
Ordningsreglerna är en del av skolans Likabehandlingsplan. På diskrimineringsombudsmannens sida, kan man läsa följande om Likabehandlingsplanen (http://www.do.se/sv/Forebygga-diskriminering/Utbildning/Forebygg-diskriminering-i-skolan/):
"Skolorna måste också arbeta förebyggande dels mot kränkande behandling, dels mot diskriminering och trakasserier som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning."
Ja, fundera lite på om ni tycker att ordningsreglerna ovan uppfyller detta..... Har skolan tänkt rätt med sina ordningsregler? Eller 180 grader fel? (Av okunskap!)
Jag antar att ordningsreglerna ska användas till att pedagogerna kan hänvisa till dem, när någon missköter sig, typ: "Lisa, det där strider mot ordningsreglerna! Du har skrivit på. Jag har din namnteckning här...."
Jag har själv skrivit några avtal med M, men då är det bara mellan mig och honom, och vi båda två lovar varandra saker. Det tycker jag är helt okej, eftersom det bara är vi som vet om det. Men när en hel skola skriver samma avtal med alla elever, blir det lite annorlunda. Då kan man misslyckas med att hålla avtalet, gång på gång, framför hela klassen, fastän man försökt sitt bästa. Och kanske bli tillrättavisad för det, framför alla?
Finns det någon evidens, för att ordningsregler funkar? Blir det bättre på skolorna? Jag vet faktiskt inte. Men även om det blir det, så till vilket pris?
En sak är säker: De är inte utformade med kunskap om svårigheterna vid NPF. De är en del av skolans Likabehandlingsplan. Betänk att ca 5% av alla elever har ADHD, och ytterligare ca 5% har drag av ADHD, alltså var 10:e elev. Det är ganska många - i snitt 2-3 stycken i varje klass, med drag av ADHD.
Så här ser Ms skolas ordningsregler ut:
-----------------------------------------------------------------------------------
1 Jag rättar mig efter de vuxnas tillsägelser då de har det fulla ansvaret for mig under skoldagen.
Ingen bra start på ordningsreglerna. Många barn med NPF har svårt för auktoritet. Varför ska man lyda en lärare som har fel? Man stryker eleverna mothårs, redan med punkt 1. De vet ju att de ska förväntas lyda. INGEN kan ha missat det. Och många med Aspergers tänker kanske, att de även har lite ansvar själva?
Bättre alternativ: De vuxna måste öva på att vara tydligare med VARFÖR eleverna ska göra på ett visst sätt. Få barn med NPF, mår bra av att blint lyda vuxna. Jag rekommenderar att man kollar i Ross Greenes arbete, böcker eller film, för att hitta bättre strategier att jobba med barnen, på längre sikt. Här t ex, gratis filmer:
http://www.livesinthebalance.org/kids-do-well-if-they-can
Kolla speciellt in denna film med Ross Greene. Denna punkt tycker jag liknar vad han kallar "Plan A".
http://www.livesinthebalance.org/three-options-solving-problems
------------------------------------------------------------------------------------
2. Jag bemöter såväl barn som vuxna respektfullt.
Inte särskilt tydligt. Vad är respekt? Det kan vara att slicka någon annans skor, för vissa. Att inte tilltala någon, för andra.
Bättre alternativ: Behandla barnen respektfullt, så kommer de behandla varandra och de vuxna respektfullt tillbaka. Barn gör som man gör, inte som man säger, eller efter något avtal.
-----------------------------------------------------------------------------------
3. Jag förbereder mig för skolan genom att alltid ha med mig det jag behöver för skolarbetet.
Det kan vara svårt för många vuxna med NPF, att ha med ALLT. Upplagt för ett misslyckande! Vem vill egentligen tappa bort och glömma saker? Jo, ingen. Och det blir ett dubbelt misslyckande. Inte nog med att man glömmer sina saker, man bryter även mot ordningsreglerna.
Bättre alternativ: Fråga barnet varför vissa saker inte kommer med. Kanske kan något så enkelt som en lista på dörren hemma hjälpa? Eller en påminnelse i kalendern (mobilen)? Och kanske vissa saker kan finnas i dubbel uppsättning, eller i alla fall i reserv, som man kan få låna lite diskret?
-----------------------------------------------------------------------------------
4. Jag kommer i tid.
Detta kan vara svårt för vuxna med NPF. Extra svårt om man inte kommer ihåg vad man ska ha med sig, förrän man står i hallen. Och än mindre vet var man har lagt sakerna. Eller har en rimlig tiduppfatting, eller kan planera sin tid.
Bättre alternativ: Stötta eleverna att komma i tid. Ta främst reda på varför en elev inte kommer i tid. Ingen vill väl komma försent och behöva skämmas, gång på gång? Jag hörde talas om en kille som fastnade i duschen, eftersom han inte visste hur länge han skulle duscha. Med en timstock eller ett ur, så fixade han det. Han kom i tid därefter!
-----------------------------------------------------------------------------------
5. Medförda föremål som inte krävs för att skolarbetet ska fungera, ersätts inte vid uppkommen skada eller förlust.
Detta ser inte ut som en regel för eleverna att följa i sin vardag. Detta kunde de bara informerat föräldrarna om.
Och så tänker jag: Ersätter de saker som jag skickar med för skolarbetet? Om M river sönder sin tröja på skolgymnastiken - ersätter skolan den då? Eller om det går hål på hans regnbyxor, när han ramlar? Det tror jag inte.... (Inte för att jag skulle orka ta upp det, men rent hypotetiskt.... )
-----------------------------------------------------------------------------------
6. Jag är rädd om min skola och sakerna där.
Rätt självklart eller hur?! Den som tar sönder saker gör nog det för att den mår dåligt eller har ett utbrott. När man har ett utbrott, har man tappat kontrollen över sig själv. Då hjälper inga ordningsregler. Meningslöst att säga till någon: "Kom ihåg kontraktet", när personen har ett utbrott. Det blir gissningsvis bara värre då. ("Jag skiter väl i erat dumma kontrakt!" *Pang!*)
Bättre alternativ: Prata om det med eleverna, och få dem att känna sig stolta över sin skola. Och rädda om. Jag tycker att utefixardagar, då personal, föräldrar och elever hjälps åt har sin poäng. Och förebygg utbrott. Jag rekommenderar Ross Greene igen. Och Bo Hejlskov Elvén som skrivit boken Problemskapande beteenden.
-----------------------------------------------------------------------------------
7. Eleverna ska vistas på skolområdet (gäller årskurs F-6).
En före detta kollega till mig har en son med Aspergers. När han hamnade i konflikt med de andra barnen, så sprang han i panik från skolan. Han kunde inte tolka dem. Och hamnade i slagsmål. Sen blev han rädd och sprang iväg. Detta hände flera gånger. Min kollega fick bara kasta sig iväg från jobbet och leta upp honom. Detta är extremt farligt, så klart! Han var nog bara ca 8 år när det hände. Jag är inte säker på att han hade varit hjälpt av att skriva på ett sånt här kontrakt, i stridens hetta. Det hade nog bara blivit ett dubbelt misslyckande det med.
Bättre alternativ: Förklara för barnen varför det är farligt att ge sig iväg där personalen inte har koll på en. Och ge rymmarbarn ett annat alternativ. Pojken i exemplet hade kanske varit hjälpt av att ha ett specifikt ställe han kan springa till? Eller en fröken han kan leta upp? Allra helst ska ett sånt barn förstås ha en resurs, som stöttar hela tiden.....
-----------------------------------------------------------------------------------
Jag vill påpeka att vi fortfarande är jättenöjda med Ms skola. Jag skriver detta inlägg, för att jag vet att de kan så MYCKET BÄTTRE än så här. Det är nog bara av gammal vana, detta ligger kvar, tror jag. (Har sett det 2 ggr tidigare: F-klass och 1:an.) Jag tycker att ordningsreglarna ska bort eller åtminstone skrivas om. Och momentet, där barnen ska skriva under, bör tas bort. Jag tror att duktiga pedagoger kan lära barnen ovanstående på bättre sätt, än genom att skriva avtal.
Ordningsreglerna är en del av skolans Likabehandlingsplan. På diskrimineringsombudsmannens sida, kan man läsa följande om Likabehandlingsplanen (http://www.do.se/sv/Forebygga-diskriminering/Utbildning/Forebygg-diskriminering-i-skolan/):
"Skolorna måste också arbeta förebyggande dels mot kränkande behandling, dels mot diskriminering och trakasserier som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning."
Ja, fundera lite på om ni tycker att ordningsreglerna ovan uppfyller detta..... Har skolan tänkt rätt med sina ordningsregler? Eller 180 grader fel? (Av okunskap!)
fredag 17 augusti 2012
Småutflykter och positiv förstärkning
Igår följde M med och hämtade syskonen på dagis. På hemvägen, sa jag till lillebror att visa M en "genväg". Han brukar säga så: "En genväg!" och så springer han in i skogsdungen på en liten stig och kommer ut på ett annat ställe. Det finns två "genvägar" och jag brukar uppmana honom att springa dem. Det är så bra att låta honom springa av sig lite.
I alla fall, han visade M sin "genväg" och de blev kvar i skogsdungen och pratade intresserat om något. Så lillasyster och jag följde efter. Vi hade jättekul och "hittade" träd. Bland annat tre likadana träd: Syskonträd? Och ett spökträd. Vi gick en runda i "skogen" och barnen var jätteduktiga och lyckliga. Alla stannade hos mig och gjorde för en gång skull som jag sa. Och ingen var gnällig på grund av lågt blodsocker. Jag antar att de mognat allihopa. Och ätit bra.
Vi hade det jättemysigt, och barnen tyckte det var så kul att se något nytt. Vi har ju faktiskt inte varit så mycket utanför tomten i sommar, som man hade önskat. I alla fall inte i närområdet. Maken har ju inte mått riktigt bra, så det har känts säkrast att stanna hemma och ha nära till allt. Att inte riskera att stå någonstans med 2-3 barn som har ett utbrott, som man behöver bära eller tvinga hem. Lillebror är rätt tung och det är inte skönt för kroppen., ens en liten bit. (M bär vi väldigt sällan numera.)
Där i skogsdungen passade jag på att berömma dem alla tre riktigt ordentligt. Jag påpekade hur mysigt vi hade det och hur duktiga de var som stannade hos mig. Att vi kan göra fler utflykter nu, med bara en förälder. De strålade av lycka. Lillebror var så nöjd och upprepade flera gånger att han inte springer iväg. Han har ett extra stort behov av att få beröm och att vara duktig, just nu.
Det koncept jag brukar köra på med barnen, och som funkar rätt bra:
1. Ge mycket positiv förstärkning. Berömma barnet/barnen på flera olika sätt, fast enkelt och tydligt, och förklara varför de är duktiga.
Detta exempel: Ni är duktiga som stannar hos mig, och gör som jag säger. Det gör att jag klarar av att hålla koll på er allihopa.
2. Förklara vad de själva vinner på att vara så här duktiga.
Detta exempel: Vi kan göra många fler sådana här skojiga små utflykter efter dagis och skola.
3. Upprepa 1 & 2 tills det har sjunkit in helt och barnen nästan tröttnar på att höra det. Det kan säkert låta lite tjatigt för en utomstående, men sönerna behöver upprepningen för att inte glömma. Hellre för mycket beröm än för lite!
4. Och när det känns pedagogiskt och inte destruktivt: Förklara vad motsatsen ger.
Detta exempel: Barn som springer iväg från sin mamma eller pappa, får gå direkt hem från dagis eftersom det är farligt att springa iväg. De missar skojiga utflykter. Jag sa detta också, och barnen var väldigt nöjda med att inte tillhöra denna kategori av barn. (Men jag påpekade inte att vi har haft det så tidigare,. Det hade inte fört något gott med sig.)
I morse gick vi förbi skogsdungen igen. Jag påminde dem om gårdagens mysiga utflykt. "Ja pingej inte iväg!" sa lillebror nöjt.
I alla fall, han visade M sin "genväg" och de blev kvar i skogsdungen och pratade intresserat om något. Så lillasyster och jag följde efter. Vi hade jättekul och "hittade" träd. Bland annat tre likadana träd: Syskonträd? Och ett spökträd. Vi gick en runda i "skogen" och barnen var jätteduktiga och lyckliga. Alla stannade hos mig och gjorde för en gång skull som jag sa. Och ingen var gnällig på grund av lågt blodsocker. Jag antar att de mognat allihopa. Och ätit bra.
Vi hade det jättemysigt, och barnen tyckte det var så kul att se något nytt. Vi har ju faktiskt inte varit så mycket utanför tomten i sommar, som man hade önskat. I alla fall inte i närområdet. Maken har ju inte mått riktigt bra, så det har känts säkrast att stanna hemma och ha nära till allt. Att inte riskera att stå någonstans med 2-3 barn som har ett utbrott, som man behöver bära eller tvinga hem. Lillebror är rätt tung och det är inte skönt för kroppen., ens en liten bit. (M bär vi väldigt sällan numera.)
Där i skogsdungen passade jag på att berömma dem alla tre riktigt ordentligt. Jag påpekade hur mysigt vi hade det och hur duktiga de var som stannade hos mig. Att vi kan göra fler utflykter nu, med bara en förälder. De strålade av lycka. Lillebror var så nöjd och upprepade flera gånger att han inte springer iväg. Han har ett extra stort behov av att få beröm och att vara duktig, just nu.
Det koncept jag brukar köra på med barnen, och som funkar rätt bra:
1. Ge mycket positiv förstärkning. Berömma barnet/barnen på flera olika sätt, fast enkelt och tydligt, och förklara varför de är duktiga.
Detta exempel: Ni är duktiga som stannar hos mig, och gör som jag säger. Det gör att jag klarar av att hålla koll på er allihopa.
2. Förklara vad de själva vinner på att vara så här duktiga.
Detta exempel: Vi kan göra många fler sådana här skojiga små utflykter efter dagis och skola.
3. Upprepa 1 & 2 tills det har sjunkit in helt och barnen nästan tröttnar på att höra det. Det kan säkert låta lite tjatigt för en utomstående, men sönerna behöver upprepningen för att inte glömma. Hellre för mycket beröm än för lite!
4. Och när det känns pedagogiskt och inte destruktivt: Förklara vad motsatsen ger.
Detta exempel: Barn som springer iväg från sin mamma eller pappa, får gå direkt hem från dagis eftersom det är farligt att springa iväg. De missar skojiga utflykter. Jag sa detta också, och barnen var väldigt nöjda med att inte tillhöra denna kategori av barn. (Men jag påpekade inte att vi har haft det så tidigare,. Det hade inte fört något gott med sig.)
I morse gick vi förbi skogsdungen igen. Jag påminde dem om gårdagens mysiga utflykt. "Ja pingej inte iväg!" sa lillebror nöjt.
onsdag 15 augusti 2012
Nu har han kommit i kapp med torkandet på toa
Ï sommar har M kommit ikapp jämngamla på två punkter:
* Han gungar jättehögt utan att vara rädd. Numera gungar han så högt, att jag blir rädd istället....
* Han torkar sig själv i rumpan här hemma och tar ansvar för att det är rent, dvs vi föräldrar kontrollerar inte längre att det är rent. (Okej, naturligt vi kan vi göra undantag och hjälpa honom, de gånger som han är lös i magen. )
Vi har pratat mycket om detta. Det är viktigt att känna att man faktiskt kan komma ikapp. Och dessutom så kvarstår hans "fiffiga matteförmåga", som han har tack vare sin asperger. Inte så dumt med lite asperger om man tänker så: Komma ikapp med svårigheterna och ha kvar styrkorna!
Jag säger självklart så för att stärka honom. Om man lyfter honom som liten, så tror jag att han kommer få lättare att acceptera sina svårigheter som äldre. Om man börjar livet med att känna att man kan komma ikapp och har förmågor, så tror jag att man får bättre självförtroende. Och kanske försöker lite extra någon gång ibland. Självklart får man som förälder ha ett vakande öga och hjälpa dem undvika onödiga misslyckanden, som bara äter på självförtroendet. Och berätta att annorlunda perception inte kan tränas bort. Men med många saker vet vi ju inte ännu hur det kommer bli. Kanske kommer han ikapp, kanske inte. Den diskussionen får vi ta då, när problemen dyker upp. Inte nu, för då blir det kanske en självuppfyllande profetia, att han inte kan.
Han har fått kryss på belöningsormen varje gång han torkat sig själv, och varit ren då vi kontrollerat. Detta innebär ju att han precis blivit av med chanser till kryss och belöningar. Men det är enkelt löst: Det finns andra områden att jobba på, som kan ge kryss istället. Som att man äter upp sin kvällsmat på rimlig tid och kommer i säng i tid.
Han fick 100 kronor när han bestämde sig för att ta ansvar för torkningarna här hemma. Idag ville han förstås att jag skulle kolla ändå. Klart han testar mig, om han kan få hjälp OCH 100 kronor....
"Verkar det rent?" frågade jag, för att han inte ska halka tillbaka i utvecklingen.
"Ja!" sa han.
"Då är det nog rent! Tvätta du händerna nu!" svarade jag, utan att titta efter.
Bättre att han inte är helt ren någon gång ibland, och känner att han kan, än att det alltid är helt rent och han tror att han är den ende i klassen som inte kan. Hur rena är de andra barnen?
Imorgon börjar skolan, och han är erbjuden 100 kronor till, när han tar ansvar för torkningen även där. Men han får själv bestämma tidpunkten, då han känner att jag inte behöver komma dit längre. Tills dess, kommer jag och kontrollerar och hjälper till, som vanligt på lunchrasten. Men jag tror att det ska gå ganska snabbt tills han klarar det även i skolan. Han vill gärna ha pengarna. Och med logik har han gått med på att det är rätt likt i skolan: Samma rumpa och pappret är likadant. Jag skojade lite med honom också: "Om rumpan hade varit dubbelt så stor i skolan, då hade jag förstått att du inte klarar det själv." Det gick hem. Han log och upprepade meningen.
* Han gungar jättehögt utan att vara rädd. Numera gungar han så högt, att jag blir rädd istället....
* Han torkar sig själv i rumpan här hemma och tar ansvar för att det är rent, dvs vi föräldrar kontrollerar inte längre att det är rent. (Okej, naturligt vi kan vi göra undantag och hjälpa honom, de gånger som han är lös i magen. )
Vi har pratat mycket om detta. Det är viktigt att känna att man faktiskt kan komma ikapp. Och dessutom så kvarstår hans "fiffiga matteförmåga", som han har tack vare sin asperger. Inte så dumt med lite asperger om man tänker så: Komma ikapp med svårigheterna och ha kvar styrkorna!
Jag säger självklart så för att stärka honom. Om man lyfter honom som liten, så tror jag att han kommer få lättare att acceptera sina svårigheter som äldre. Om man börjar livet med att känna att man kan komma ikapp och har förmågor, så tror jag att man får bättre självförtroende. Och kanske försöker lite extra någon gång ibland. Självklart får man som förälder ha ett vakande öga och hjälpa dem undvika onödiga misslyckanden, som bara äter på självförtroendet. Och berätta att annorlunda perception inte kan tränas bort. Men med många saker vet vi ju inte ännu hur det kommer bli. Kanske kommer han ikapp, kanske inte. Den diskussionen får vi ta då, när problemen dyker upp. Inte nu, för då blir det kanske en självuppfyllande profetia, att han inte kan.
Han har fått kryss på belöningsormen varje gång han torkat sig själv, och varit ren då vi kontrollerat. Detta innebär ju att han precis blivit av med chanser till kryss och belöningar. Men det är enkelt löst: Det finns andra områden att jobba på, som kan ge kryss istället. Som att man äter upp sin kvällsmat på rimlig tid och kommer i säng i tid.
Han fick 100 kronor när han bestämde sig för att ta ansvar för torkningarna här hemma. Idag ville han förstås att jag skulle kolla ändå. Klart han testar mig, om han kan få hjälp OCH 100 kronor....
"Verkar det rent?" frågade jag, för att han inte ska halka tillbaka i utvecklingen.
"Ja!" sa han.
"Då är det nog rent! Tvätta du händerna nu!" svarade jag, utan att titta efter.
Bättre att han inte är helt ren någon gång ibland, och känner att han kan, än att det alltid är helt rent och han tror att han är den ende i klassen som inte kan. Hur rena är de andra barnen?
Imorgon börjar skolan, och han är erbjuden 100 kronor till, när han tar ansvar för torkningen även där. Men han får själv bestämma tidpunkten, då han känner att jag inte behöver komma dit längre. Tills dess, kommer jag och kontrollerar och hjälper till, som vanligt på lunchrasten. Men jag tror att det ska gå ganska snabbt tills han klarar det även i skolan. Han vill gärna ha pengarna. Och med logik har han gått med på att det är rätt likt i skolan: Samma rumpa och pappret är likadant. Jag skojade lite med honom också: "Om rumpan hade varit dubbelt så stor i skolan, då hade jag förstått att du inte klarar det själv." Det gick hem. Han log och upprepade meningen.
onsdag 27 juni 2012
Boktips: Grodan blir glad
Idag plockade barnen upp den fina boken: "Grodan blir glad." av Max Velthuijs. Den verkar vara slut på förlaget, men finns kanske på biblioteket, om någon vill läsa. Jag tycker i alla fall att det är en fin liten bok, som förtjänar att läsas för barn med särskilda förmågor och svårigheter.
I bokens början, är grodan glad för att han är grön och kan simma och hoppa. Men han blir snart missnöjd, eftersom han kommer på att han inte kan flyga som ankan. Och inte heller baka kakor som grisen, eller läsa som haren. Haren förklarar dock för grodan, att han inte heller kan flyga eller baka kakor, eller simma och hoppa som grodan. Och boken slutar jättefint:
Haren: "Och du är en groda, och vi tycker om dig allihop."
Grodan gick tankfull ner till floden och tittade på sin spegelbild i vattnet.
"Det där är jag", tänkte han.
"En grön groda med randiga badbyxor."
Plötsligt kände han sig alldeles lycklig.
"Haren har rätt", tänkte han. "Vilken tur jag har som är groda!"
Och så gjorde han ett skutt av glädje - ett långt grodhopp,
så där som bara grodor kan.
Självklart, kan det vara tufft att vara ett barn med diagnos, och barnen måste också få tycka att det är jobbigt. Men visst vore det toppen om barnen även kunde få känna som grodan ibland? Att få ta ett glädjeskutt, antingen med benen eller mentalt. Och få känna att de är bra, just precis sådana som de är.
I bokens början, är grodan glad för att han är grön och kan simma och hoppa. Men han blir snart missnöjd, eftersom han kommer på att han inte kan flyga som ankan. Och inte heller baka kakor som grisen, eller läsa som haren. Haren förklarar dock för grodan, att han inte heller kan flyga eller baka kakor, eller simma och hoppa som grodan. Och boken slutar jättefint:
Haren: "Och du är en groda, och vi tycker om dig allihop."
Grodan gick tankfull ner till floden och tittade på sin spegelbild i vattnet.
"Det där är jag", tänkte han.
"En grön groda med randiga badbyxor."
Plötsligt kände han sig alldeles lycklig.
"Haren har rätt", tänkte han. "Vilken tur jag har som är groda!"
Och så gjorde han ett skutt av glädje - ett långt grodhopp,
så där som bara grodor kan.
Självklart, kan det vara tufft att vara ett barn med diagnos, och barnen måste också få tycka att det är jobbigt. Men visst vore det toppen om barnen även kunde få känna som grodan ibland? Att få ta ett glädjeskutt, antingen med benen eller mentalt. Och få känna att de är bra, just precis sådana som de är.
tisdag 26 juni 2012
En spricka i hjärnan?
Som jag skrivit om tidigare, har M långt hår. Han är hårdrockare och försöker se ut som den avlidne sångaren Bon Scott i AC/DC. Och tänker låta håret växa ända ner till knäna. (Ja, vi får diskutera den detaljen....) Vi stöttar honom i att vara sig själv, istället för att tala om hur man böra vara och se ut. Så långt är allt bra, med andra ord.
Ett problem som dock dyker upp med jämna mellanrum, är att han periodvis får behov av muntligt stimuli. Vad gör han då? Jo, tuggar på håret. Det hamnar mat i det, blir tovigt och trassligt och svårt att reda ut. Och han tycker inte att det är skönt när vi borstar ut tovorna. Dessutom vet han att det sliter på hans fina år. Ändå kan han inte sluta tugga på det. Rätt knäckande för honom, trots att han vet att det beror på aspergers. (Det vill säga, att han kan skylla på aspergers, om han vill.)
Tuggummi hjälper till viss del. Tyvärr innehåller de man hittar i affären aspartam, som man inte ska äta om man har ADHD. Det blir att beställa på nätet, som enbart innehåller xylitol. (Mycket man ska göra och hinna!)
Idag så blev han väldigt orolig när vi borstade ut håret, och frågade om han hade en spricka i hjärnan. Stackars liten! Så jag kramade om honom, och försäkrade så mycket jag kunde, att han inte har det. Att det inte är något fel på hans hjärna. Att det bara är det att hjärncellerna sitter ihop lite annorlunda än för oss neurotypiska. Och att det har sina fördelar, som med matten, men även nackdelar, som med tuggandet. Jag tror att han köpte den förklaringen. Men usch vad hemskt, att han trott så om sig själv.
Ett problem som dock dyker upp med jämna mellanrum, är att han periodvis får behov av muntligt stimuli. Vad gör han då? Jo, tuggar på håret. Det hamnar mat i det, blir tovigt och trassligt och svårt att reda ut. Och han tycker inte att det är skönt när vi borstar ut tovorna. Dessutom vet han att det sliter på hans fina år. Ändå kan han inte sluta tugga på det. Rätt knäckande för honom, trots att han vet att det beror på aspergers. (Det vill säga, att han kan skylla på aspergers, om han vill.)
Tuggummi hjälper till viss del. Tyvärr innehåller de man hittar i affären aspartam, som man inte ska äta om man har ADHD. Det blir att beställa på nätet, som enbart innehåller xylitol. (Mycket man ska göra och hinna!)
Idag så blev han väldigt orolig när vi borstade ut håret, och frågade om han hade en spricka i hjärnan. Stackars liten! Så jag kramade om honom, och försäkrade så mycket jag kunde, att han inte har det. Att det inte är något fel på hans hjärna. Att det bara är det att hjärncellerna sitter ihop lite annorlunda än för oss neurotypiska. Och att det har sina fördelar, som med matten, men även nackdelar, som med tuggandet. Jag tror att han köpte den förklaringen. Men usch vad hemskt, att han trott så om sig själv.
fredag 15 juni 2012
Ms pedagoger förespråkar den öppna vägen
Jag skrev inte det i mitt förra inlägg om skolavslutningen, men vi fick en viktig kommentar från pedagogerna idag. De tackade oss för att vi valt den öppna vägen mot klasskamraterna. Det är inte alla föräldrar i klassen som valt den vägen, så de kan jämföra.
M har det väldigt bra. Duktiga pedagoger, som vill förstå honom. Som är prestigelösa och trygga i sin roll, och ser arbetet med M som en del av sin egen kompetensutveckling. Och de ser mig och maken som resurser för att underlätta deras jobb med M. Vi diskuterar dagligen stort som smått tillsammans, och löser det mesta när vi slår våra kloka huvuden ihop. Faktiskt.
Och de flesta av barnen i skolan är snälla. När det behövs, styrs de upp av pedagogerna DIREKT. Jag har själv sett det många gånger, när det gäller olika incidenter bland barnen. Men barn, är barn. De går ju inte att styra upp hur mycket som helst. Och korta stunder är barnen ensamma, utan någon som kan styra upp.
I alla fall, den viktiga kommentaren var: "Det blir lätt fniss i klassen, om barnen inte vet varför någon beter sig annorlunda." Spontant fnissande är ju svårt att stoppa. Pedagogerna kan säga åt barnen att sluta fnissa, men barnen kan inte styra detta hur mycket som helst. När något knasigt händer, så fnissar man. Inte för att vara elak, utan för att det bara blir så. Och det kan även hända om man blir osäker, när något jobbigt händer. Så gör ju både M och lillebror! Och så kan det lätt hända, att flera barn fnissar över samma händelse.
När jag tänker på att M kunde varit utsatt för dagligt fnissande, så ryser jag. Jag ser hans osäkra min i mitt inre. Tur vi inte hamnat där. Tur att pedagogerna tidigt haft möjligheten att förklara Ms beteenden. De har "motat Olle i grind". Barnen är numera så vana vid M. De vet ju varför han är som han är. Inget konstigt. Inget att varken fnissa åt, eller retas för. Å jag tycker faktiskt, att jag ofta ser att de hjälper honom.
M har det väldigt bra. Duktiga pedagoger, som vill förstå honom. Som är prestigelösa och trygga i sin roll, och ser arbetet med M som en del av sin egen kompetensutveckling. Och de ser mig och maken som resurser för att underlätta deras jobb med M. Vi diskuterar dagligen stort som smått tillsammans, och löser det mesta när vi slår våra kloka huvuden ihop. Faktiskt.
Och de flesta av barnen i skolan är snälla. När det behövs, styrs de upp av pedagogerna DIREKT. Jag har själv sett det många gånger, när det gäller olika incidenter bland barnen. Men barn, är barn. De går ju inte att styra upp hur mycket som helst. Och korta stunder är barnen ensamma, utan någon som kan styra upp.
I alla fall, den viktiga kommentaren var: "Det blir lätt fniss i klassen, om barnen inte vet varför någon beter sig annorlunda." Spontant fnissande är ju svårt att stoppa. Pedagogerna kan säga åt barnen att sluta fnissa, men barnen kan inte styra detta hur mycket som helst. När något knasigt händer, så fnissar man. Inte för att vara elak, utan för att det bara blir så. Och det kan även hända om man blir osäker, när något jobbigt händer. Så gör ju både M och lillebror! Och så kan det lätt hända, att flera barn fnissar över samma händelse.
När jag tänker på att M kunde varit utsatt för dagligt fnissande, så ryser jag. Jag ser hans osäkra min i mitt inre. Tur vi inte hamnat där. Tur att pedagogerna tidigt haft möjligheten att förklara Ms beteenden. De har "motat Olle i grind". Barnen är numera så vana vid M. De vet ju varför han är som han är. Inget konstigt. Inget att varken fnissa åt, eller retas för. Å jag tycker faktiskt, att jag ofta ser att de hjälper honom.
Belöningsssystem: Belöningsormen
Idag tänkte jag slå ett slag för belöningssystem. Klicka på bilden, så blir den större:
Rätt använt, så tycker jag att belöningssystem är bra. Många är kritiska mot dem. Orsaken tror jag är, att man ibland tvingar barnet till önskvärt beteende, utan att ta reda på den egentliga orsaken. Det är alltid fel. Ett belöningssystem bör inte ersätta en ordentlig analys över vad som är fel och rätt hjälp. Till exempel om barnet vägrar gå till skolan, måste man ta reda på varför och förbättra skolmiljön i första hand. Ett belöningssystem i det läget, gör förmodligen bara barnet olyckligare.
När det gäller M, så vet vi orsakerna till de svårigheter vi använder belöningsormen för. Vi stöttar honom med det som han får kryss på ormen för; att äta upp sin frukost, att klä på sig utan att springa iväg och torka sig själv efter att han bajsat. När han klarat något av detta får han ett halvt kryss på ormen. Vi har valt halva kryss, eftersom han är rätt så duktig, och det går för snabbt annars. Man kan förstås göra en längre orm också, med fler kryss innan varje belöning. Och emellanåt får han fjärdedelskryss, när det är ett gränsfall om han ska ett halvt eller inte. Hellre ge för mycket, än att inte ge, när han själv upplever att han varit duktig.
Belöningarna kommer för var tredje kryss, och man börjar kryssa nerifrån. Ni ser att jag gjort streck, där jag också skrivit vad han fått (kattböcker, i detta fall). När man kryssat alla kryss inklusive huvudet, så får man något extra bra. M väljer alltid en utflykt till sina favorit-vindkraftverk med maken. Här ser ni att två kryss saknas. Huvudet är redan kryssat, eftersom M varit extra duktig. Det krävs något extra, för att man ska få kryssa huvudet i vår familj. Och han har redan varit extra duktig. Det där med huvudet, kan man förstås skippa helt. Det är något jag kommit på själv. Man kan ha huvudet som vilket kryss som helst. Om man gör som jag, är det nog klokt att se till att "extra duktig" inträffar innan alla de andra kryssen är kryssade. För det får inte bli en "flaskhals", dvs ett för svårt hinder som stoppar upp. Den som är uppmärksam, ser att en "vanlig" belöning väntar för närvarande. Helst ska man ha den förberedd, så man kan plocka fram den, och ge direkt. Och självklart måste man i förväg avtala med barnet när det är möjligt att genomföra den stora grejen, om det inte går att genomföra den direkt.
Det viktigaste, som jag tycker, är att belöningssystemet är positivt för barnet. Får man inget kryss, så är det inte hela världen. Man får strax en ny chans. Oftast brukar jag inte ens kommentera att det inte blev något kryss, för då berättar jag ju för M att han precis haft ett misslyckande. Totalt onödigt, om han inte tänkt på det själv. Och helst ska man inte hamna i tjat och hot, om de där kryssen. Då blir alltihopa bara jobbigt och tråkigt. Det ska vara lustfyllt och något extra för barnet. Ett erbjudande. Och belöningarna kan vara vad som helst. De behöver inte vara dyra. Det kan vara klistermärken, tid framför datorn, eller en utflykt till en lekplats.
Jag tror att M känner rätt så bra inför sina ormar. Igår bad han att få spara alla ormar tills han flyttar hemifrån. Självklart får han det. Det är väl jättebra och kunna ta fram sina ormar, och titta och tänka att man varit duktig för varje litet streck. Bra för självkänslan, tror jag.
Var jag tillräckligt tydligt? Fråga annars!
Rätt använt, så tycker jag att belöningssystem är bra. Många är kritiska mot dem. Orsaken tror jag är, att man ibland tvingar barnet till önskvärt beteende, utan att ta reda på den egentliga orsaken. Det är alltid fel. Ett belöningssystem bör inte ersätta en ordentlig analys över vad som är fel och rätt hjälp. Till exempel om barnet vägrar gå till skolan, måste man ta reda på varför och förbättra skolmiljön i första hand. Ett belöningssystem i det läget, gör förmodligen bara barnet olyckligare.
När det gäller M, så vet vi orsakerna till de svårigheter vi använder belöningsormen för. Vi stöttar honom med det som han får kryss på ormen för; att äta upp sin frukost, att klä på sig utan att springa iväg och torka sig själv efter att han bajsat. När han klarat något av detta får han ett halvt kryss på ormen. Vi har valt halva kryss, eftersom han är rätt så duktig, och det går för snabbt annars. Man kan förstås göra en längre orm också, med fler kryss innan varje belöning. Och emellanåt får han fjärdedelskryss, när det är ett gränsfall om han ska ett halvt eller inte. Hellre ge för mycket, än att inte ge, när han själv upplever att han varit duktig.
Belöningarna kommer för var tredje kryss, och man börjar kryssa nerifrån. Ni ser att jag gjort streck, där jag också skrivit vad han fått (kattböcker, i detta fall). När man kryssat alla kryss inklusive huvudet, så får man något extra bra. M väljer alltid en utflykt till sina favorit-vindkraftverk med maken. Här ser ni att två kryss saknas. Huvudet är redan kryssat, eftersom M varit extra duktig. Det krävs något extra, för att man ska få kryssa huvudet i vår familj. Och han har redan varit extra duktig. Det där med huvudet, kan man förstås skippa helt. Det är något jag kommit på själv. Man kan ha huvudet som vilket kryss som helst. Om man gör som jag, är det nog klokt att se till att "extra duktig" inträffar innan alla de andra kryssen är kryssade. För det får inte bli en "flaskhals", dvs ett för svårt hinder som stoppar upp. Den som är uppmärksam, ser att en "vanlig" belöning väntar för närvarande. Helst ska man ha den förberedd, så man kan plocka fram den, och ge direkt. Och självklart måste man i förväg avtala med barnet när det är möjligt att genomföra den stora grejen, om det inte går att genomföra den direkt.
Det viktigaste, som jag tycker, är att belöningssystemet är positivt för barnet. Får man inget kryss, så är det inte hela världen. Man får strax en ny chans. Oftast brukar jag inte ens kommentera att det inte blev något kryss, för då berättar jag ju för M att han precis haft ett misslyckande. Totalt onödigt, om han inte tänkt på det själv. Och helst ska man inte hamna i tjat och hot, om de där kryssen. Då blir alltihopa bara jobbigt och tråkigt. Det ska vara lustfyllt och något extra för barnet. Ett erbjudande. Och belöningarna kan vara vad som helst. De behöver inte vara dyra. Det kan vara klistermärken, tid framför datorn, eller en utflykt till en lekplats.
Jag tror att M känner rätt så bra inför sina ormar. Igår bad han att få spara alla ormar tills han flyttar hemifrån. Självklart får han det. Det är väl jättebra och kunna ta fram sina ormar, och titta och tänka att man varit duktig för varje litet streck. Bra för självkänslan, tror jag.
Var jag tillräckligt tydligt? Fråga annars!
Speciella behov vid skolavslutningen
Idag var det skolavslutning. M har slutat 1:an. Vi var först på uppträdande. M satt rätt långt fram och lyssnade. Med hörselkåpor. Det funkade jättebra. Därefter gick vi på avtackning i klassrummet.
När vi satt och lyssnade på hans fröken, så slog det mig vilket svårt jobb det är att vara tillräckligt tydlig mot M. Hans fröken är jätteduktig, lyhörd, tydlig och pedagogisk och vi är verkligen nöjda. Man ser att hon tänker noga på att vara så tydlig som möjligt, och hon lyckas väldigt bra. Men det är ändå svårt att tänka på allt, på grund av att M fungerar som han gör. Som väl är, är M duktig på att säga till, fråga och fylla i när det behövs. Han har, sedan han var liten, alltid ställt de där frågorna "När? Var? Hur länge? Med vem?" och så vidare rent spontant. Vi har bara behövt svara på dem. Och det gör även hans fröken eller hans resurs. Tålmodigt. Så allt är bra, egentligen.
Jag vill ändå berätta om det som hände i klassrummet, för att det så tydligt visar hur M tänker och fungerar. Det var fokus på en flicka i klassen, som skulle sluta och byta skola. Hon fick teckningar som barnen gjort och ett lycka till. Hon var väldigt ledsen, och det visste M, eftersom hon hade sagt det till oss när vi gick in i klassrummet.
När avtackningen var klar, pratade fröken om sommarlovet, och sa något liknande: "Sen ses vi igen i augusti." Då fyllde M i, utan att räcka upp handen impulsiv som han är: "Ja, alla utom C." (Flickans namn.) Jag och maken tittade på varandra. Maken viskade: "Ja, det var spiken i kistan." Maken menade att det var en onödigt kommentar från M, eftersom det var underförstått och flickan var ledsen och inte behövde påminnas om detta mer. Rent socialt blir det ju lite tokigt när M säger sånt. Men om man ser det från hans sida, så är det ju så han tänker. Begreppet "vi" innefattar alla barn i klassrummet, för honom. Så han behöver förtydligandet: "vi=alla utom C, i detta sammanhang".
Men alltså, hans fröken kan ju naturligtvis inte prata så hela tiden, eller förtydliga varje liten sak han undrar över. Det blir för jobbigt och trögt. Det är, bland annat, därför som M behöver en resurs vid sin sida. Någon han kan viska till och fråga när han blir osäker på vad som menas. Idag var resursen framme vid tavlan, och vi föräldrar borde förmodligen satt oss bredvid M, istället för att ställa oss bakom. Dagens lärdom, att ta med sig till nästa gång!
Och sen skulle barnen få diplom. M väntade först tålmodigt. När ett par stycken barn hade fått, kunde han inte hejda sig längre, utan sa lite osäkert: "Ska alla barn få diplom?" Även det gissar jag var tydligt för de flesta barn. Och dessutom, så tror jag att fröken faktiskt sa det rent ut innan utdelningen. Men M är ju disträ och sitter ofta i andra tankar. Även om tydligheten finns, är det inte säkert att han uppfattar den. Bra att han frågar då, men jag hade önskat att han räckte upp handen, istället för att prata rätt ut.... Men, men det mognar säkert hos honom snart. Och som sagt, en vuxen behöver sitta på visk-avstånd.
Om man tänker på hur han känner det. Sitter där och ser kompisarna få diplom, så är det klart att man förstår hur osäker han ofta är på tillvaron. Han frågade mig även härom dagen, om han slapp gå om ettan. Jag hade inte ens tänkt den tanken. Han klarar ju av skolarbetet och uppfyller målen. Så jag förklarade att bara två kategorier barn får gå om ett år i skolan:
1) De som har svårt med skolämnena
2) De som är fiffiga, men inte gör som fröken säger
Han tillhör ju ingen av dessa kategorier, så det var min tanke att han skulle förstå att han är trygg eftersom han är fiffig och gör som fröken säger (oftast, till slut och med hjälp av resursen).
Och det där diplomet, det glömde M naturligtvis i klassrummet. Jag hämtade det precis. Vi bor ju granne med skolan, så det är lätt gjort. M är ju glömsk med sina saker, så han kan behöver lite stöttning med sånt också. Han lär sig inte, för att man gör en stor sak av sånt, eller tvingar honom att gå och hämta ALLT han glömt. Det är bara nedbrytande för självkänslan.
När vi satt och lyssnade på hans fröken, så slog det mig vilket svårt jobb det är att vara tillräckligt tydlig mot M. Hans fröken är jätteduktig, lyhörd, tydlig och pedagogisk och vi är verkligen nöjda. Man ser att hon tänker noga på att vara så tydlig som möjligt, och hon lyckas väldigt bra. Men det är ändå svårt att tänka på allt, på grund av att M fungerar som han gör. Som väl är, är M duktig på att säga till, fråga och fylla i när det behövs. Han har, sedan han var liten, alltid ställt de där frågorna "När? Var? Hur länge? Med vem?" och så vidare rent spontant. Vi har bara behövt svara på dem. Och det gör även hans fröken eller hans resurs. Tålmodigt. Så allt är bra, egentligen.
Jag vill ändå berätta om det som hände i klassrummet, för att det så tydligt visar hur M tänker och fungerar. Det var fokus på en flicka i klassen, som skulle sluta och byta skola. Hon fick teckningar som barnen gjort och ett lycka till. Hon var väldigt ledsen, och det visste M, eftersom hon hade sagt det till oss när vi gick in i klassrummet.
När avtackningen var klar, pratade fröken om sommarlovet, och sa något liknande: "Sen ses vi igen i augusti." Då fyllde M i, utan att räcka upp handen impulsiv som han är: "Ja, alla utom C." (Flickans namn.) Jag och maken tittade på varandra. Maken viskade: "Ja, det var spiken i kistan." Maken menade att det var en onödigt kommentar från M, eftersom det var underförstått och flickan var ledsen och inte behövde påminnas om detta mer. Rent socialt blir det ju lite tokigt när M säger sånt. Men om man ser det från hans sida, så är det ju så han tänker. Begreppet "vi" innefattar alla barn i klassrummet, för honom. Så han behöver förtydligandet: "vi=alla utom C, i detta sammanhang".
Men alltså, hans fröken kan ju naturligtvis inte prata så hela tiden, eller förtydliga varje liten sak han undrar över. Det blir för jobbigt och trögt. Det är, bland annat, därför som M behöver en resurs vid sin sida. Någon han kan viska till och fråga när han blir osäker på vad som menas. Idag var resursen framme vid tavlan, och vi föräldrar borde förmodligen satt oss bredvid M, istället för att ställa oss bakom. Dagens lärdom, att ta med sig till nästa gång!
Och sen skulle barnen få diplom. M väntade först tålmodigt. När ett par stycken barn hade fått, kunde han inte hejda sig längre, utan sa lite osäkert: "Ska alla barn få diplom?" Även det gissar jag var tydligt för de flesta barn. Och dessutom, så tror jag att fröken faktiskt sa det rent ut innan utdelningen. Men M är ju disträ och sitter ofta i andra tankar. Även om tydligheten finns, är det inte säkert att han uppfattar den. Bra att han frågar då, men jag hade önskat att han räckte upp handen, istället för att prata rätt ut.... Men, men det mognar säkert hos honom snart. Och som sagt, en vuxen behöver sitta på visk-avstånd.
Om man tänker på hur han känner det. Sitter där och ser kompisarna få diplom, så är det klart att man förstår hur osäker han ofta är på tillvaron. Han frågade mig även härom dagen, om han slapp gå om ettan. Jag hade inte ens tänkt den tanken. Han klarar ju av skolarbetet och uppfyller målen. Så jag förklarade att bara två kategorier barn får gå om ett år i skolan:
1) De som har svårt med skolämnena
2) De som är fiffiga, men inte gör som fröken säger
Han tillhör ju ingen av dessa kategorier, så det var min tanke att han skulle förstå att han är trygg eftersom han är fiffig och gör som fröken säger (oftast, till slut och med hjälp av resursen).
Och det där diplomet, det glömde M naturligtvis i klassrummet. Jag hämtade det precis. Vi bor ju granne med skolan, så det är lätt gjort. M är ju glömsk med sina saker, så han kan behöver lite stöttning med sånt också. Han lär sig inte, för att man gör en stor sak av sånt, eller tvingar honom att gå och hämta ALLT han glömt. Det är bara nedbrytande för självkänslan.
onsdag 10 augusti 2011
Idag städade han!
Idag hade vi en stund ensamma, M och jag. Det händer inte så ofta. Det var grejer överallt på golvet i vardagsrummet och på alla bänkytor i köket. Vad passar då bättre än att öva lite städning tillsammans? Jag har nyligen fått tipset att göra det till en lek för honom, så det gjorde jag. "Får se vem som vinner: Hinner du plocka upp alla duplo-bitarna innan jag hinner göra rent det här bordet?" Osv, osv. M tyckte det var jätteroligt, speciellt som han mest vann (jag hade riggat det så) och han fick mycket förvånade miner (lika bra att öva miner samtidigt) och beröm av mig. Det gick faktiskt jättebra på detta sätt! Ber man honom att plocka upp alla duplobitar, utan att göra det till en tävling, låtsas han att han inte hör eller har något "viktigare" för sig (kissa, visa gosedjurskatterna något osv). Så det är alltså MOTIVATIONEN som saknas nu för tiden... Hm...
När han var mindre kunde han inte alls reda ut det. Tro mig, vi testade på alla möjliga mer eller mindre snälla sätt, att få honom att städa. Det gick bara inte. Och fortfarande finns det vissa saker han inte reder ut: De där lösa sakerna som är kvar när man plockat upp alla duplobitar, alla legobilar, alla pusselbitar osv. Det löste vi genom att byta plats: Han hjälpte mig med det sista i köket, vilket bestod i att torka köksbordet, och jag tog de sista lösa sakerna i vardagsrummet. Allt för att vi skulle avsluta med hans självkänsla i topp!
Vi konstaterande också att ingen av oss orkade städa mer efter det. Lekrummet fick vänta till en annan dag. Jag tycker det är viktigt att M lär sig att det är okej att det finns en gräns för hur mycket man orkar städa. Maken brukar nämligen ha stor ångest för att han inte orkar städa allt på en gång. "Ta ett område om dagen, så till slut blir det klart!" brukar jag säga, men det är svårt att lära gamla hundar sitta.... Han löser det genom att aldrig börja städa, istället....
När vi var klara kom maken hem och gav M mycket beröm över hur fint han gjort. Och M och jag skulle göra något roligt på vardagsrumsgolvet (se nästa inlägg)! Det hade också varit en motivator till städningen. Hela M strålade av lycka! Och vid nattningen påpekade jag att inget av småsyskonen hade halkat eller snubblat på något idag. "Vilken tur de har, som har en så omtänksam och duktig storebror!"
När han var mindre kunde han inte alls reda ut det. Tro mig, vi testade på alla möjliga mer eller mindre snälla sätt, att få honom att städa. Det gick bara inte. Och fortfarande finns det vissa saker han inte reder ut: De där lösa sakerna som är kvar när man plockat upp alla duplobitar, alla legobilar, alla pusselbitar osv. Det löste vi genom att byta plats: Han hjälpte mig med det sista i köket, vilket bestod i att torka köksbordet, och jag tog de sista lösa sakerna i vardagsrummet. Allt för att vi skulle avsluta med hans självkänsla i topp!
Vi konstaterande också att ingen av oss orkade städa mer efter det. Lekrummet fick vänta till en annan dag. Jag tycker det är viktigt att M lär sig att det är okej att det finns en gräns för hur mycket man orkar städa. Maken brukar nämligen ha stor ångest för att han inte orkar städa allt på en gång. "Ta ett område om dagen, så till slut blir det klart!" brukar jag säga, men det är svårt att lära gamla hundar sitta.... Han löser det genom att aldrig börja städa, istället....
När vi var klara kom maken hem och gav M mycket beröm över hur fint han gjort. Och M och jag skulle göra något roligt på vardagsrumsgolvet (se nästa inlägg)! Det hade också varit en motivator till städningen. Hela M strålade av lycka! Och vid nattningen påpekade jag att inget av småsyskonen hade halkat eller snubblat på något idag. "Vilken tur de har, som har en så omtänksam och duktig storebror!"
söndag 31 juli 2011
En vanlig dag med spad-bråk och lekplatsbesök
Äntligen blev vädret tillräckligt bra för att vi skulle få komma ut en sväng. Vi ville egentligen åka iväg och bada, men det gick inte eftersom M hade ett utbrott under den tid som vi hade behövt ha till att packa badkläder och fixa matsäck, dvs när lillasyster sov. Lillebror ville absolut ha de blåa spadarna, som alltid är Ms favorit. Lillebror brukar ha de gula spadarna, men av någon anledning ville han ha de blåa idag (för att retas?). Jag hade inte sett vem som hade de blå spadarna först och dessutom berodde utbrottet delvis på att M hade lågt blodsocker, eftersom han inte ätit ordentligt av lunchen. Vi vuxna fick göra en gemensam ansträngning att reda upp konflikten och utbrottet. För att göra en lång historia kort, så löstes den när M ätit lite och lillebror fick 5 minuter på timstocken att leka klart med spadarna. Men då var det dags att väcka lillasyster.
Vi beslöt att slänga lite chips och bananer i vagnen och dra iväg till en lekplats i närheten istället. Det gick ju nästan lika bra, förutom att M ylade om att han absolut INTE ville testa linbanan på lekplatsen. Fastän vi sa att vi inte skulle tvinga honom, ylade han om detta om och om igen. Maken gick och höll honom i handen, och försökte lugna honom med att prata om något annat. Oftast vill han ha något att hålla i när han ska gå långt. Jag tror att det har med hans svårigheter med balansen att göra. Är man ensam med alla tre barnen, brukar han hålla i vagnen och funka som en bromskloss, eftersom han har en tendens att dra den bakåt. Jätteirriterande, men man måste förstå M också. Det suger mycket energi av honom, att vara ute och gå. (Men han gillar det!)
Väl på lekplatsen testade maken linbanan, men sen gick vi till gungorna, rutschkanorna och klätterställningen istället. M vågade inte gunga alls högt på de "nya" gungorna. Hemma gungar han jättehögt, så det satt bara i huvudet. Jag knuffade på lillasyster så mycket hon vågade och sa till M att nu gungade lillasyster högre än honom. De kunde han inte tåla, så då kom han igång. Efter ett tag tyckte jag det var dags att han övade lite motorik, så jag sa åt honom att säga "Nu!" så skulle jag hoppa av gungan i farten, på kommando. Han ville också hoppa av och började göra det samtidigt som mig. Ganska snart satt han och babblade för länge på gungan, så då hittade jag på regeln att om någon satt och babblade och råkade säga "nu" gilldes det också. Det visade sig vara en mycket användbar och rolig regel... Den tog honom ur sin "värld" och in i "vår", på ett för honom kul sätt.
Efter ett tag blev lillebror nyfiken på linbanan och han och jag gick bort och åkte den tillsammans två gånger. M kom efter och lillebror sprang och tittade på något annat. Då satte M sig självmant på "linbanegungan", bara för att testa lite. Jag berättade för honom att han skulle hålla ihop benen och hålla i linan med båda händerna, för att vara säker på att inte ramla av. Den var bara en halvmeter över marken, men han tycker att det är läskigt när fötterna förlorar markkontakten. Jag peppade honom att testa lite till eftersom det kommer kännas lättare ju mer han testar, och det gjorde han. Jag påpekade att det nog kommer kännas lika kul som att gunga fast på ett annat sätt när han vant sig och:"Tänk om Tarzan inte hade vågat testa en lian, tänk vad mycket kul han hade missat då." M upprepade frasen och tänkte efter och provade igen.
Förutom att jag tror att han kommer klara att åka linbana utan problem, är det bästa att han återigen tvingar sig själv att testa nya skrämmande saker, utan att vi behöver pusha honom. Nyfikenheten vinner över rädslan. Han fick mycket beröm efteråt, just för detta, och jag sa till honom att det är en jättebra egenskap som kommer ta honom långt i livet.
Vi beslöt att slänga lite chips och bananer i vagnen och dra iväg till en lekplats i närheten istället. Det gick ju nästan lika bra, förutom att M ylade om att han absolut INTE ville testa linbanan på lekplatsen. Fastän vi sa att vi inte skulle tvinga honom, ylade han om detta om och om igen. Maken gick och höll honom i handen, och försökte lugna honom med att prata om något annat. Oftast vill han ha något att hålla i när han ska gå långt. Jag tror att det har med hans svårigheter med balansen att göra. Är man ensam med alla tre barnen, brukar han hålla i vagnen och funka som en bromskloss, eftersom han har en tendens att dra den bakåt. Jätteirriterande, men man måste förstå M också. Det suger mycket energi av honom, att vara ute och gå. (Men han gillar det!)
Väl på lekplatsen testade maken linbanan, men sen gick vi till gungorna, rutschkanorna och klätterställningen istället. M vågade inte gunga alls högt på de "nya" gungorna. Hemma gungar han jättehögt, så det satt bara i huvudet. Jag knuffade på lillasyster så mycket hon vågade och sa till M att nu gungade lillasyster högre än honom. De kunde han inte tåla, så då kom han igång. Efter ett tag tyckte jag det var dags att han övade lite motorik, så jag sa åt honom att säga "Nu!" så skulle jag hoppa av gungan i farten, på kommando. Han ville också hoppa av och började göra det samtidigt som mig. Ganska snart satt han och babblade för länge på gungan, så då hittade jag på regeln att om någon satt och babblade och råkade säga "nu" gilldes det också. Det visade sig vara en mycket användbar och rolig regel... Den tog honom ur sin "värld" och in i "vår", på ett för honom kul sätt.
Efter ett tag blev lillebror nyfiken på linbanan och han och jag gick bort och åkte den tillsammans två gånger. M kom efter och lillebror sprang och tittade på något annat. Då satte M sig självmant på "linbanegungan", bara för att testa lite. Jag berättade för honom att han skulle hålla ihop benen och hålla i linan med båda händerna, för att vara säker på att inte ramla av. Den var bara en halvmeter över marken, men han tycker att det är läskigt när fötterna förlorar markkontakten. Jag peppade honom att testa lite till eftersom det kommer kännas lättare ju mer han testar, och det gjorde han. Jag påpekade att det nog kommer kännas lika kul som att gunga fast på ett annat sätt när han vant sig och:"Tänk om Tarzan inte hade vågat testa en lian, tänk vad mycket kul han hade missat då." M upprepade frasen och tänkte efter och provade igen.
Förutom att jag tror att han kommer klara att åka linbana utan problem, är det bästa att han återigen tvingar sig själv att testa nya skrämmande saker, utan att vi behöver pusha honom. Nyfikenheten vinner över rädslan. Han fick mycket beröm efteråt, just för detta, och jag sa till honom att det är en jättebra egenskap som kommer ta honom långt i livet.
lördag 30 juli 2011
Nu är han trygg med kärleken
Nu äntligen är M trygg i kärleken till honom och syskonen, för hur ska man annars tolka följande kommentar och liknande kommentarer som jag alltid får på morgonen numera, när jag vill morgongosa med honom:
"Jag vill gosa med dig hela tiden, men jag hinner inte. Jag har viktigare saker å göra. Sluta tjata om det hela tiden!"
Mina enträgna förklaringar att jag älskar honom precis lika mycket som jag alltid gjort och precis lika mycket som syskonen, verkar ha gett effekt eller så har han bara mognat. "Om du ser hur mycket jag älskar lillasyster, vet du automatiskt hur mycket jag älskar dig." och "Hjälp och kärlek är inte samma sak. Syskonen får mera hjälp men inte mera kärlek." Osv osv.
Jag har skrivit om det innan, att det är svårt för M att se kärleken i mitt ansikte i och med att han har svårt att läsa ansiktsuttryck. Då är det extra viktigt med upprepade kärleksförklaringar och logiska argument om hur det ligger till.
Så skönt att han äntligen förstått! Jag har skojat med honom vid några tillfällen och sagt att det ser ut som att han tror att jag älskar syskonen mer och att han behöver lite gos. "Neeeej! Det behövs inte! Jag vet att du älskar mig lika mycket som syskonen." Tydligare än så kan det ju inte bli!
"Jag vill gosa med dig hela tiden, men jag hinner inte. Jag har viktigare saker å göra. Sluta tjata om det hela tiden!"
Mina enträgna förklaringar att jag älskar honom precis lika mycket som jag alltid gjort och precis lika mycket som syskonen, verkar ha gett effekt eller så har han bara mognat. "Om du ser hur mycket jag älskar lillasyster, vet du automatiskt hur mycket jag älskar dig." och "Hjälp och kärlek är inte samma sak. Syskonen får mera hjälp men inte mera kärlek." Osv osv.
Jag har skrivit om det innan, att det är svårt för M att se kärleken i mitt ansikte i och med att han har svårt att läsa ansiktsuttryck. Då är det extra viktigt med upprepade kärleksförklaringar och logiska argument om hur det ligger till.
Så skönt att han äntligen förstått! Jag har skojat med honom vid några tillfällen och sagt att det ser ut som att han tror att jag älskar syskonen mer och att han behöver lite gos. "Neeeej! Det behövs inte! Jag vet att du älskar mig lika mycket som syskonen." Tydligare än så kan det ju inte bli!
onsdag 27 juli 2011
Att respektera aspergares behov av att få vara ifred
Idag hade M en bra förmiddag tillsammans med avlösaren. De gick på långpromenad och allt var frid och fröjd. Direkt när hon skulle gå kom hans två kusiner, hans faster och farmor på besök. Jag tror att han egentligen hade behövt bajsa när avlösaren gått, som han ofta gör. Som jag berättat innan, har han svårt att bajsa när det är någon utomstående här hemma. Det brukar funka att avlösarna är här om M bajsar på ovanvåningen och de är på nedanvåningen, men om han får välja, gör han det när de har gått. Anledningen är att han är rädd att det hörs.
Jag tvingade in M på toaletten 3 gånger när släktingarna var här, men han kunde ändå inte bajsa. Och humöret blev inte bättre för att han åt och drack lite. Eftersom det inte hjälpte 3:e gången han varit inne på toaletten i 10 minuter och försökt, sa jag till honom att det var okej att han lekte för sig själv på ovanvåningen ett tag. Det var ju inte direkt socialt mot kusinerna, men bättre att han inte är med, än att han är med och ylar hela tiden.
Han stannade faktiskt där uppe tills de skulle åka hem och när klockan började bli dags frågade han, som han alltid brukar när han är riktigt bajsnödig, när de skulle åka hem. Då ville hans äldsta kusin gå upp och leka med honom. När hon inte fick det, eftersom hon skulle åka hem, blev hon ledsen och kröp ihop på trappan utanför vårt hus och vägrade hoppa in i bilen. Jag sa åt M att han skulle komma ner och ge henne en hejdå-kram och förklara att det inte berodde på henne, att han inte velat leka. Och det gjorde han, snäll som han är, och kusinen blev lite gladare.
Jag berättade för svägerskan att M vet om sin dubbeldiagnos, så hon fick gärna "sätta namn på det" om hon ville. Jag tror att hon skulle göra det, vilket gör mig glad. Jag vill ju inte att lilla kusinen ska vara ledsen och få dålig självkänsla.
Det är en svår balansgång, det här med att leka med andra barn. Ibland måste man tvinga sitt aspergerbarn att komma ur sin "bubbla" och vara med. Andra gånger måste man inse att barnet verkligen behöver få vara för sig själv en stund och "ladda batterierna" eller att barnet mår dåligt och inte klarar att bita ihop om det måste vara tillsammans med andra. Idag var det nog en kombination av dessa två för M. Förklaringen att aspergare måste gå undan är överkänsliga sinnen. Om man blir helt överladdad av intryck, är det nästan tvunget att man får vara för sig själv en stund. Det gäller oss alla. Aspergare blir bara överladdade lite snabbare än oss andra, eftersom de ser, hör och/eller luktar nästan allt. Det måste vi neurotypiska ha förståelse för och respektera! Men det jag hade önskat från samtliga vuxna aspergare och personer med aspergerdrag i mitt liv, är en tydlig förklaring på att "Nu klarar jag inte alla intryck längre. Jag måste gå undan en stund. DET BEROR INTE PÅ DIG." Jag tycker att de smusslar och skäms över detta helt i onödan, för att vi inte förstår dem och tvärt om klandrar dem. Men samtidigt, om de inte är ärliga, hur ska folk omkring dem kunna förstå? Det bygger förstås på att att de själv vet om att de borde haft en diagnos...
Jag tvingade in M på toaletten 3 gånger när släktingarna var här, men han kunde ändå inte bajsa. Och humöret blev inte bättre för att han åt och drack lite. Eftersom det inte hjälpte 3:e gången han varit inne på toaletten i 10 minuter och försökt, sa jag till honom att det var okej att han lekte för sig själv på ovanvåningen ett tag. Det var ju inte direkt socialt mot kusinerna, men bättre att han inte är med, än att han är med och ylar hela tiden.
Han stannade faktiskt där uppe tills de skulle åka hem och när klockan började bli dags frågade han, som han alltid brukar när han är riktigt bajsnödig, när de skulle åka hem. Då ville hans äldsta kusin gå upp och leka med honom. När hon inte fick det, eftersom hon skulle åka hem, blev hon ledsen och kröp ihop på trappan utanför vårt hus och vägrade hoppa in i bilen. Jag sa åt M att han skulle komma ner och ge henne en hejdå-kram och förklara att det inte berodde på henne, att han inte velat leka. Och det gjorde han, snäll som han är, och kusinen blev lite gladare.
Jag berättade för svägerskan att M vet om sin dubbeldiagnos, så hon fick gärna "sätta namn på det" om hon ville. Jag tror att hon skulle göra det, vilket gör mig glad. Jag vill ju inte att lilla kusinen ska vara ledsen och få dålig självkänsla.
Det är en svår balansgång, det här med att leka med andra barn. Ibland måste man tvinga sitt aspergerbarn att komma ur sin "bubbla" och vara med. Andra gånger måste man inse att barnet verkligen behöver få vara för sig själv en stund och "ladda batterierna" eller att barnet mår dåligt och inte klarar att bita ihop om det måste vara tillsammans med andra. Idag var det nog en kombination av dessa två för M. Förklaringen att aspergare måste gå undan är överkänsliga sinnen. Om man blir helt överladdad av intryck, är det nästan tvunget att man får vara för sig själv en stund. Det gäller oss alla. Aspergare blir bara överladdade lite snabbare än oss andra, eftersom de ser, hör och/eller luktar nästan allt. Det måste vi neurotypiska ha förståelse för och respektera! Men det jag hade önskat från samtliga vuxna aspergare och personer med aspergerdrag i mitt liv, är en tydlig förklaring på att "Nu klarar jag inte alla intryck längre. Jag måste gå undan en stund. DET BEROR INTE PÅ DIG." Jag tycker att de smusslar och skäms över detta helt i onödan, för att vi inte förstår dem och tvärt om klandrar dem. Men samtidigt, om de inte är ärliga, hur ska folk omkring dem kunna förstå? Det bygger förstås på att att de själv vet om att de borde haft en diagnos...
tisdag 26 juli 2011
Vi stöttar honom att spara till långt hår
M har blivit rätt långhårig nu i sommar. "Dags att klippa håret!", sa maken och jag idag vid matbordet. M protesterade ovanligt bestämt denna gång. I över 2 år har han velat spara till långt hår, för att kunna se ut som Bon Scott, den avlidne sångaren i AC/DC. Vi har sagt nej, eftersom han varit liten. Det är inte praktiskt att ha långt hår när man är liten och springer omkring och leker. Håret kan fastna i klätterställningar osv. Men han har haft halvlångt hår, eftersom han velat det. Barn har rätt att bestämma över sin egen kropp, i den mån det går. Och nu tyckte vi att det var dags att han fick bestämma sin hårlängd helt själv, så vi sa ja.
Vi tycker båda att det är fint med långt hår på pojkar. Om jag ska vara ärlig, tycker jag det är väldigt synd att alla klipper håret kort på sina små pojkar så fort det växt ut, bara för att man ska. Håret får liksom ingen chans att visa hur vackert det är. Lillebror har halvlångt, vågigt ljusblont hår och han är så vacker i det.
Nu blir det alltså midjelångt hår på M, även om det tar sitt lilla tag. Han har lovat att gå med på att vi borstar eller kammar det morgon och kväll, att luggen måste klippas, samt att vi toppar längderna när det behövs. Det känns lite lustigt, för M är så lik mig till utseendet. Jag hade långt hår i den åldern, så han kommer förmodligen fortsätta se ut som mig som barn, fast pojke.
Och han vet om att många felaktigt kommer tro att han är en flicka. Det händer redan titt som tätt, men det tror jag inte är något problem, eftersom han är väldigt stark i sig och förmodligen bara kommer svara att han är en kille som är hårdrockare. Då brukar man ha långt hår. Så har vi svarat alla gånger hittills, och det har aldrig varit något problem. Han har flera förebilder, bl a en kille på skolan som har så där långt hår som han vill ha och som är jätteduktig på fotboll. Jag tror faktiskt inte att mobbing kommer vara något problem. Och om det skulle vara det, så går det ju väldigt snabbt att klippa honom...
Om vi nu hade sagt till M att han tvunget skulle ha kort hår, eller fortsätta ha halvlångt hår för att inte sticka ut. För att fortsätta vara som "alla andra". Vad hade vi då egentligen sagt till honom? Att man måste vara som alla andra och ska akta sig för att sticka ut... Inte rätt sak att säga till ett diagnosbarn... Så får man faktiskt inte säga till ett diagnosbarn, och jag tycker inte man ska säga så till något annat barn heller. Nej, då är det mycket bättre att stötta barnen att vara sig själva, vad det än må vara. Se till att de blir riktigt trygga i sig själva och hjälpa dem samla argument att använda när de står upp för sig själva.
Vi tycker båda att det är fint med långt hår på pojkar. Om jag ska vara ärlig, tycker jag det är väldigt synd att alla klipper håret kort på sina små pojkar så fort det växt ut, bara för att man ska. Håret får liksom ingen chans att visa hur vackert det är. Lillebror har halvlångt, vågigt ljusblont hår och han är så vacker i det.
Nu blir det alltså midjelångt hår på M, även om det tar sitt lilla tag. Han har lovat att gå med på att vi borstar eller kammar det morgon och kväll, att luggen måste klippas, samt att vi toppar längderna när det behövs. Det känns lite lustigt, för M är så lik mig till utseendet. Jag hade långt hår i den åldern, så han kommer förmodligen fortsätta se ut som mig som barn, fast pojke.
Och han vet om att många felaktigt kommer tro att han är en flicka. Det händer redan titt som tätt, men det tror jag inte är något problem, eftersom han är väldigt stark i sig och förmodligen bara kommer svara att han är en kille som är hårdrockare. Då brukar man ha långt hår. Så har vi svarat alla gånger hittills, och det har aldrig varit något problem. Han har flera förebilder, bl a en kille på skolan som har så där långt hår som han vill ha och som är jätteduktig på fotboll. Jag tror faktiskt inte att mobbing kommer vara något problem. Och om det skulle vara det, så går det ju väldigt snabbt att klippa honom...
Om vi nu hade sagt till M att han tvunget skulle ha kort hår, eller fortsätta ha halvlångt hår för att inte sticka ut. För att fortsätta vara som "alla andra". Vad hade vi då egentligen sagt till honom? Att man måste vara som alla andra och ska akta sig för att sticka ut... Inte rätt sak att säga till ett diagnosbarn... Så får man faktiskt inte säga till ett diagnosbarn, och jag tycker inte man ska säga så till något annat barn heller. Nej, då är det mycket bättre att stötta barnen att vara sig själva, vad det än må vara. Se till att de blir riktigt trygga i sig själva och hjälpa dem samla argument att använda när de står upp för sig själva.
måndag 25 juli 2011
Att prata med barnet om funktionshindret: M ställer svåra frågor
Idag fick jag flera svåra frågor av M.
M: "Syns det att man har Asperger?"
Jag: "Nej, det syns inte, om du inte viftar. Det sitter bara i hjärnan. Kan du se någons hjärna? Kan du se på mig om jag också har Asperger?"
M, väldigt tveksamt: "Har du det?"
Jag: "Nej, jag är neurotypisk? Ser du det?"
M: "Nej. Varför kan man inte ta bort Asperger?"
Jag: "Det går kanske, men ingen vet säkert hur. Kanske om man inte äter gluten, t ex. Hade du velat ta bort Asperger?"
M: "Hade du?"
Jag: "Bara det som är jobbigt för dig, t ex det som känns i din hand, att du måste vifta. Bara det som är jobbigt för dig, inte det som är bra tack vare Asperger. Jag älskar dig som du är. Vilket hade du velat vara neurotypisk eller Aspergare?"
M: "Neurotypisk. Du då? Önskar du att du var aspergare ibland?"
Jag: "Ja, ibland är jag avundsjuk på aspergare, t ex för att jag inte kan minnas saker lika bra, men jag funderar inte så mycket på det. Man är ju det man är och kan inte bli det andra. Så kommer det nog alltid att vara, att man vill vara det man inte är."
Puh, det gäller verkligen att tänka efter, nu när vi slutat med gluten för att han ska bli bättre. Vi vill ju att ADHDn ska försvinna eller bli bättre. Det vet han, men samtidigt så får han inte tro annat än att vi älskar honom precis sån som han är. Men det går inte att komma ifrån att kritik mot hans funktionshinder, automatiskt är kritik mot den han är, mot hans personlighet. Jag tror inte att den nya dieten triggat hans funderingar. De har kommit upp innan, och jag tror att de gör det förr eller senare, hos alla barn som fått reda på att de har en diagnos. Det är viktigt att diskutera hans önskan att bli av med funktionshindret med honom på ett bra sätt och ta dessa känslor på allvar, men puh så svår balansgång!
M: "Syns det att man har Asperger?"
Jag: "Nej, det syns inte, om du inte viftar. Det sitter bara i hjärnan. Kan du se någons hjärna? Kan du se på mig om jag också har Asperger?"
M, väldigt tveksamt: "Har du det?"
Jag: "Nej, jag är neurotypisk? Ser du det?"
M: "Nej. Varför kan man inte ta bort Asperger?"
Jag: "Det går kanske, men ingen vet säkert hur. Kanske om man inte äter gluten, t ex. Hade du velat ta bort Asperger?"
M: "Hade du?"
Jag: "Bara det som är jobbigt för dig, t ex det som känns i din hand, att du måste vifta. Bara det som är jobbigt för dig, inte det som är bra tack vare Asperger. Jag älskar dig som du är. Vilket hade du velat vara neurotypisk eller Aspergare?"
M: "Neurotypisk. Du då? Önskar du att du var aspergare ibland?"
Jag: "Ja, ibland är jag avundsjuk på aspergare, t ex för att jag inte kan minnas saker lika bra, men jag funderar inte så mycket på det. Man är ju det man är och kan inte bli det andra. Så kommer det nog alltid att vara, att man vill vara det man inte är."
Puh, det gäller verkligen att tänka efter, nu när vi slutat med gluten för att han ska bli bättre. Vi vill ju att ADHDn ska försvinna eller bli bättre. Det vet han, men samtidigt så får han inte tro annat än att vi älskar honom precis sån som han är. Men det går inte att komma ifrån att kritik mot hans funktionshinder, automatiskt är kritik mot den han är, mot hans personlighet. Jag tror inte att den nya dieten triggat hans funderingar. De har kommit upp innan, och jag tror att de gör det förr eller senare, hos alla barn som fått reda på att de har en diagnos. Det är viktigt att diskutera hans önskan att bli av med funktionshindret med honom på ett bra sätt och ta dessa känslor på allvar, men puh så svår balansgång!
torsdag 16 juni 2011
Snart får han ytterligare en diagnos!
Idag var vi alltså på det sista besöket som tillhörde utredningen, som vi gör hos neuropsykiatriska teamet. Om någon läsare missat det, är det för att vi länge misstänkt att M även har ADHD, ADD eller något liknande. Det var det första jag sa till autism-utrednings-teamet, när vi fått Ms autismdiagnos hösten 2009: "Skickar ni oss till ADHD-teamet nu?". Men nej, de tittade förvånat på mig. Det hade de inte alls tänkt. Autism och ADHD yttrar sig ofta på samma sätt, och de trodde förmodligen att Ms symptom enbart berodde på autismen. Men de hade fel! Jag är så irriterad på mig själv att jag inte stod på mig den gången. Jag vågade inte sätta mig emot den samlade autism-expertisen (utredningsteamet): Läkare, psykolog, kurator, osv. Och vi var så nya på det. Litade på dem. Och var oerhört tacksamma för att han äntligen fått en autismdiagnos. Jag fattade inte att det var vi som var de bästa experterna på vårt barn... Det tog mig ett år, innan jag ringde kuratorn på barnhabliteringen (autismteamet) och krävde en remiss. (Maken har varit av samma åsikt hela tiden och stöttat mig.) Nästa kurator var mycket förstående och lyssnade. Sen hände inget på flera månader. Jag ringde honom igen och tryckte på. Sa att M hade det jättejobbigt. Som väl var lyssnade han och utredningen satte igång nu i våras, med turbofart (för att vara en utredning).
Det som M gjorde idag, var andra delen av ett psykologtest. När det var klart, växlade jag några ord med psykologen. Och hon avslöjade lite hur hon tänker (men diagnosen får vi först 7 juli). Hon sa att hon inte tycker att det är så mycket autismen som är hans problem. "Du har nog tänkt rätt, när du har tänkt att det är 'det andra' som ställer till det för honom." Och hon tyckte att han hade jättemånga förmågor och styrkor att bygga på. Det är svårt för mig att uttrycka i ord, hur gott det kändes i mammahjärtat. Jag har varit en besvärlig mamma, med rätta! Och nu kommer han/vi får rätt hjälp med det som är allra jobbigast för honom. Och vi har förmodligen tänkt rätt, när vi har tänkt att han utvecklats och förbättrats på många punkter när det gäller autismen. Hjärnan hos små barn är föränderlig och det är viktigt att autisterna får rätt hjälp tidigt, fick jag höra när vi fick autism-diagnosen och nu förstår jag vad som menades! (När han var mindre var det faktiskt mer och fler problem med autismen, än vad det är nu.)
Så min slutkläm idag, blir att uppmuntra alla föräldrar (med och utan diagnosbarn), att tro mer på er själva. Ni är, och kommer alltid att vara, de främsta experterna på era barn! Lyssna på er själva! Lyssna på den lilla rösten i bakhuvudet, som inte ger sig. Som envist viskar: "Så HÄR är det!" Gör inte om mitt misstag! Och om ni misstänker att ert barn borde få en diagnos - lyssna ännu mer. Som sagt: Det går att utveckla dem, men det är viktigt att de får hjälp TIDIGT! Ring BUP! Självremittera ert barn! Stå på er!
Det som M gjorde idag, var andra delen av ett psykologtest. När det var klart, växlade jag några ord med psykologen. Och hon avslöjade lite hur hon tänker (men diagnosen får vi först 7 juli). Hon sa att hon inte tycker att det är så mycket autismen som är hans problem. "Du har nog tänkt rätt, när du har tänkt att det är 'det andra' som ställer till det för honom." Och hon tyckte att han hade jättemånga förmågor och styrkor att bygga på. Det är svårt för mig att uttrycka i ord, hur gott det kändes i mammahjärtat. Jag har varit en besvärlig mamma, med rätta! Och nu kommer han/vi får rätt hjälp med det som är allra jobbigast för honom. Och vi har förmodligen tänkt rätt, när vi har tänkt att han utvecklats och förbättrats på många punkter när det gäller autismen. Hjärnan hos små barn är föränderlig och det är viktigt att autisterna får rätt hjälp tidigt, fick jag höra när vi fick autism-diagnosen och nu förstår jag vad som menades! (När han var mindre var det faktiskt mer och fler problem med autismen, än vad det är nu.)
Så min slutkläm idag, blir att uppmuntra alla föräldrar (med och utan diagnosbarn), att tro mer på er själva. Ni är, och kommer alltid att vara, de främsta experterna på era barn! Lyssna på er själva! Lyssna på den lilla rösten i bakhuvudet, som inte ger sig. Som envist viskar: "Så HÄR är det!" Gör inte om mitt misstag! Och om ni misstänker att ert barn borde få en diagnos - lyssna ännu mer. Som sagt: Det går att utveckla dem, men det är viktigt att de får hjälp TIDIGT! Ring BUP! Självremittera ert barn! Stå på er!
onsdag 15 juni 2011
Bortskämda ungar eller älskade ungar?
Jag fyller år idag. Inte jämnt, så inget särskilt att fira egentligen. Fast jag brukar inte fira så mycket förstås. Man är ju liksom inte barn längre, då ens födelsedag var jätteviktig, speciellt paketen. Nu är det annat som betyder något. Som t ex att Ms resurs i skolan får vara kvar även till hösten. Det fick vi reda på idag.
När man är vuxen köper man själv det man vill ha. Det är effektivare att alla bara köper EXAKT det de vill ha och inte ger varandra NÄSTAN de det vill ha. Det man NÄSTAN vill ha blir ofta dammsamlare; ett dåligt samvete som tar upp plats i något skåp. Och man stör sig på att det inte blev EXAKT det man ville ha. Ja, sån är jag i alla fall.
Allt det där fick mig att tänka på hur det var när jag var liten. Mina föräldrar var SÅ rädda för att jag skulle bli bortskämd och odräglig. De har alltid gjort antagandet: "Om man får mycket saker som barn, så får man automatiskt en odräglig opersonlighet". Jag tror att många tänkte så på den tiden. Mina föräldrar var nog inte unika. Jag tror inte alls på det där. Det är en missuppfattning. Jag känner jättemånga supertrevliga människor som har och har haft det gott ställt. Tvärt om så tror jag att barnen känner sig älskade och utvecklar en bra personlighet ifall man unnar dem att ha det bra i livet, så bra som man själv klarar rent ekonomiskt (inom rimliga gränser). Jag vet i alla fall hur det kändes när man bara fick ta en frukt om dagen, bara för att man skulle lära sig begränsa sig... (Okej frukt var dyrare förr, men annars varför begränsa något som är gott, nyttigt och relativt billigt?) Och dessutom, om man inte får skämma bort sina barn, i alla fall lite - vad ska man då leva för?
Jag tror att mina föräldrar blandade ihop det där med att ha det bra och att gnälla till sig saker. Som jag brukar ropa till maken när någon unge försöker gnälla till sig något: "Ignorera! Vi förhandlar inte med 'terrorister'". Det är barn som lär sig att "bara man är tillräckligt besvärlig, så får man som man vill", som utvecklar drag som inte är så charmiga. Inte barn som har det bra och känner att mamma och pappa lika gärna lägger pengar på deras behov som sina egna. Mina föräldrar sov i en DUX-säng under ett duntäcke. Jag sov länge på en hård skummadrass under ett syntetiskt täcke. Men jag tror faktiskt inte att de insåg hur obekväm sängen var, eftersom jag inte sa någonting. Jag hade ju lärt mig att begränsa mig och inte tigga. (Vill poängtera att mina föräldrar inte är elaka - tvärt om väldigt snälla och omtänksamma. Det var bara något de hade fått itutat sig. Något man trodde på då. Fast ibland dyker dessa gamla tankar upp hos dem, men för det mesta skämmer de bort sina barnbarn med saker, och älskar det...) Gör inte så mot era barn! Har ni en dyr säng, köp liknande till era barn! I alla fall så att de inte märker någon skillnad, för tänk på vad det signalerar... Allt sånt där riskerar att bli en principsak - vem älskar mamma/pappa mest? Mig, syskonet eller sig själv? Barnen försöker tjata till sig saker, bara för att få känna sig älskade. Och om ni vill att barnen ska sova i sina egna sängar, är det bäst att de är lika sköna som era... Jag vet ju hur jag själv resonerade mitt i natten som liten, när jag vaknade till....
Min mamma brukar säga att det värsta hon vet är barn som tigger. Man kan lätt säga att hon inte är någon fan av påskakärringar som knackar dörr... Själv älskar jag när de små utklädda barnen ringer på dörren. Men om barn inte får "tigga", hur ska man då veta vad de behöver? Nu menar jag förstås be om det som de vill ha, i lugn samtalston. Ska föräldrarna gissa? Och ge dem det de NÄSTAN vill ha, på födelsedagen (för inte kan man ge barn saker på vanliga dagar - det vore ju verkligen att "förstöra" dem.)? Ibland undrar jag om det är p g a detta som jag HATAR överraskningar och inte är så speciellt förtjust i presenter. Jag vill helst vara med och välja själv. Jag vill att någon ska lyssna på mig! Jag vill att det ska vara okej att jag också har behov. Jag ska inte behöva dölja dem. Och jag ska inte behöva vara så jäkla tacksam varje gång jag får något. Jag är även uppfostrad att tacka SÅÅÅ ordentligt. Om man måste vara SÅÅÅ tacksam, så ville kanske den som gav egentligen inte ville ge det... Det var en uppoffring och jag var egentligen inte värd det. Mina barn behöver inte vara så där tacksamma om jag kommer hem med en överraskning. De måste givetvis säga tack, men gillade de inte saken, så är det okej att de säger det också. Det var ju JAG som köpte den och ville ge den. Och bra att veta vad de gillar, så jag inte köper något liknande igen.
Ja just det, maken och jag älskar båda att köpa saker till barnen. Vi köper vad de behöver, när de behöver det och ger dem det direkt. För leksaker och barnböcker är barnens arbetsmaterial och kurslitteratur. Stenar, potatisar, pinnar och fantasi i all ära, men barn utvecklas faktiskt bättre om de även har genomtänkta barnsaker. Och timingen är otroligt viktig: Den där tågbanan som är intressant NU och gör att barnen leker tillsammans, bör förmodligen inköpas direkt och inte ligga i ett skåp och vänta i ett halvår, till en födelsedag.
Det låter kanske som att vi har obegränsat med pengar. Det har vi inte, men vi prioriterar detta framför husrenovering, dyra resor, osv. Och vi handlar mycket på loppis. Där får man jättefina leksaker för nästan ingenting. Barnen märker ingen skillnad, utan blir lika glada för begagnade leksaker. Och många gånger är det bättre kvalitet på gamla grejer. Men visst kan det ibland vara nyttigt att lära sig vänta lite på något roligt. Det gör våra barn också, med de saker som de själva skaffar sig m h a guldstjärnor. Den glädjen får man inte ta ifrån dem: Att de själva klarar att skaffa sig något som de verkligen vill ha. För det måste vara rätt tungt att alltid vara beroende av någon annans godkännande, innan man får något.
Det enda problemet med att kontinuerligt ge barnen "allt" de behöver, är som jag ser det födelsedagar och julen. Det lär mina barn att överkonsumera. Som att lära dem äta 10 kakor när de redan är mätta, för de är ju "mätta". Men givetvis får mina barn paket vid födelsedagar och jul. Vi vill ju inte att de ska få sår i själen, för att de känner att "alla andra får". Men jag vill gärna minska ner på det och det tror jag går när de blir äldre och inser att de ändå får det som de behöver.
När man är vuxen köper man själv det man vill ha. Det är effektivare att alla bara köper EXAKT det de vill ha och inte ger varandra NÄSTAN de det vill ha. Det man NÄSTAN vill ha blir ofta dammsamlare; ett dåligt samvete som tar upp plats i något skåp. Och man stör sig på att det inte blev EXAKT det man ville ha. Ja, sån är jag i alla fall.
Allt det där fick mig att tänka på hur det var när jag var liten. Mina föräldrar var SÅ rädda för att jag skulle bli bortskämd och odräglig. De har alltid gjort antagandet: "Om man får mycket saker som barn, så får man automatiskt en odräglig opersonlighet". Jag tror att många tänkte så på den tiden. Mina föräldrar var nog inte unika. Jag tror inte alls på det där. Det är en missuppfattning. Jag känner jättemånga supertrevliga människor som har och har haft det gott ställt. Tvärt om så tror jag att barnen känner sig älskade och utvecklar en bra personlighet ifall man unnar dem att ha det bra i livet, så bra som man själv klarar rent ekonomiskt (inom rimliga gränser). Jag vet i alla fall hur det kändes när man bara fick ta en frukt om dagen, bara för att man skulle lära sig begränsa sig... (Okej frukt var dyrare förr, men annars varför begränsa något som är gott, nyttigt och relativt billigt?) Och dessutom, om man inte får skämma bort sina barn, i alla fall lite - vad ska man då leva för?
Jag tror att mina föräldrar blandade ihop det där med att ha det bra och att gnälla till sig saker. Som jag brukar ropa till maken när någon unge försöker gnälla till sig något: "Ignorera! Vi förhandlar inte med 'terrorister'". Det är barn som lär sig att "bara man är tillräckligt besvärlig, så får man som man vill", som utvecklar drag som inte är så charmiga. Inte barn som har det bra och känner att mamma och pappa lika gärna lägger pengar på deras behov som sina egna. Mina föräldrar sov i en DUX-säng under ett duntäcke. Jag sov länge på en hård skummadrass under ett syntetiskt täcke. Men jag tror faktiskt inte att de insåg hur obekväm sängen var, eftersom jag inte sa någonting. Jag hade ju lärt mig att begränsa mig och inte tigga. (Vill poängtera att mina föräldrar inte är elaka - tvärt om väldigt snälla och omtänksamma. Det var bara något de hade fått itutat sig. Något man trodde på då. Fast ibland dyker dessa gamla tankar upp hos dem, men för det mesta skämmer de bort sina barnbarn med saker, och älskar det...) Gör inte så mot era barn! Har ni en dyr säng, köp liknande till era barn! I alla fall så att de inte märker någon skillnad, för tänk på vad det signalerar... Allt sånt där riskerar att bli en principsak - vem älskar mamma/pappa mest? Mig, syskonet eller sig själv? Barnen försöker tjata till sig saker, bara för att få känna sig älskade. Och om ni vill att barnen ska sova i sina egna sängar, är det bäst att de är lika sköna som era... Jag vet ju hur jag själv resonerade mitt i natten som liten, när jag vaknade till....
Min mamma brukar säga att det värsta hon vet är barn som tigger. Man kan lätt säga att hon inte är någon fan av påskakärringar som knackar dörr... Själv älskar jag när de små utklädda barnen ringer på dörren. Men om barn inte får "tigga", hur ska man då veta vad de behöver? Nu menar jag förstås be om det som de vill ha, i lugn samtalston. Ska föräldrarna gissa? Och ge dem det de NÄSTAN vill ha, på födelsedagen (för inte kan man ge barn saker på vanliga dagar - det vore ju verkligen att "förstöra" dem.)? Ibland undrar jag om det är p g a detta som jag HATAR överraskningar och inte är så speciellt förtjust i presenter. Jag vill helst vara med och välja själv. Jag vill att någon ska lyssna på mig! Jag vill att det ska vara okej att jag också har behov. Jag ska inte behöva dölja dem. Och jag ska inte behöva vara så jäkla tacksam varje gång jag får något. Jag är även uppfostrad att tacka SÅÅÅ ordentligt. Om man måste vara SÅÅÅ tacksam, så ville kanske den som gav egentligen inte ville ge det... Det var en uppoffring och jag var egentligen inte värd det. Mina barn behöver inte vara så där tacksamma om jag kommer hem med en överraskning. De måste givetvis säga tack, men gillade de inte saken, så är det okej att de säger det också. Det var ju JAG som köpte den och ville ge den. Och bra att veta vad de gillar, så jag inte köper något liknande igen.
Ja just det, maken och jag älskar båda att köpa saker till barnen. Vi köper vad de behöver, när de behöver det och ger dem det direkt. För leksaker och barnböcker är barnens arbetsmaterial och kurslitteratur. Stenar, potatisar, pinnar och fantasi i all ära, men barn utvecklas faktiskt bättre om de även har genomtänkta barnsaker. Och timingen är otroligt viktig: Den där tågbanan som är intressant NU och gör att barnen leker tillsammans, bör förmodligen inköpas direkt och inte ligga i ett skåp och vänta i ett halvår, till en födelsedag.
Det låter kanske som att vi har obegränsat med pengar. Det har vi inte, men vi prioriterar detta framför husrenovering, dyra resor, osv. Och vi handlar mycket på loppis. Där får man jättefina leksaker för nästan ingenting. Barnen märker ingen skillnad, utan blir lika glada för begagnade leksaker. Och många gånger är det bättre kvalitet på gamla grejer. Men visst kan det ibland vara nyttigt att lära sig vänta lite på något roligt. Det gör våra barn också, med de saker som de själva skaffar sig m h a guldstjärnor. Den glädjen får man inte ta ifrån dem: Att de själva klarar att skaffa sig något som de verkligen vill ha. För det måste vara rätt tungt att alltid vara beroende av någon annans godkännande, innan man får något.
Det enda problemet med att kontinuerligt ge barnen "allt" de behöver, är som jag ser det födelsedagar och julen. Det lär mina barn att överkonsumera. Som att lära dem äta 10 kakor när de redan är mätta, för de är ju "mätta". Men givetvis får mina barn paket vid födelsedagar och jul. Vi vill ju inte att de ska få sår i själen, för att de känner att "alla andra får". Men jag vill gärna minska ner på det och det tror jag går när de blir äldre och inser att de ändå får det som de behöver.
onsdag 8 juni 2011
Matematik: Han håller två räkningar i huvudet samtidigt
Ända sen M varit liten har jag varit förbluffad över hur snabbt han kan addera och subtrahera. Han har aldrig behövt se antalen framför sig (som t ex äpplen) eller ens räkna på fingrarna, utan har tagit det direkt i huvudet på några få sekunder. Det är ju lite märkligt, eftersom de säger att autister har svårt att tänka i bilder och behöver hjälp med det. Jag har länge grunnat på hur han gör, och länge misstänkt att han på något sätt håller två räkningar i huvudet samtidigt.
I veckan frågade jag honom om svaret på 60+12 och 80+16. Han svarade rätt blixtsnabbt, på ca 1-2 sekunder, nog faktiskt snabbare än en medelsnittsvuxen. De där talen är ju rätt lätta eftersom de börjar på hela 10-tal, och han måste faktiskt listat ut svaren utan att räkna efter, eftersom det gick så fort. Så jag testade honom med 55+6. Då började han räkna högt 56, 57, 58, 59, 60, 61. Han räknar alltså till sex samtidigt som han räknar från 56 till 61. Det där klarade jag själv enbart ifall jag samtidigt får hålla fram ett finger i taget, och på så sätt räkna 1, 2, 3, 4, 5, 6 m h a mina fingrar. (Ok, just detta tal är ju ett väldigt lätt exempel som alla vuxna kan, även jag som är civilingenjör... Men svaret på t ex vilken veckodag det var för 11 dagar sen, måste jag räkna efter på fingrarna.) Jag tror att detta är väldigt lätt för honom, för att inte säga naturligt. Vi har aldrig lärt honom att tänka så, utan det är han själv som bara gjort så. Jag tror helt enkelt hans hjärna är skapt så.
Och naturligtvis fick han mycket beröm av mig. Jag sa: "Jag tror att de där människorna som bygger vindkraftverk, blir arga på dig om du inte börjar jobba med det du också när du är vuxen. De ringer nog mig och ber mig skicka dit dig, för att hjälpa dem." Han sken upp i ett stort leende och fantiserade att han var vindkraftsverkskonstruktör.
I veckan frågade jag honom om svaret på 60+12 och 80+16. Han svarade rätt blixtsnabbt, på ca 1-2 sekunder, nog faktiskt snabbare än en medelsnittsvuxen. De där talen är ju rätt lätta eftersom de börjar på hela 10-tal, och han måste faktiskt listat ut svaren utan att räkna efter, eftersom det gick så fort. Så jag testade honom med 55+6. Då började han räkna högt 56, 57, 58, 59, 60, 61. Han räknar alltså till sex samtidigt som han räknar från 56 till 61. Det där klarade jag själv enbart ifall jag samtidigt får hålla fram ett finger i taget, och på så sätt räkna 1, 2, 3, 4, 5, 6 m h a mina fingrar. (Ok, just detta tal är ju ett väldigt lätt exempel som alla vuxna kan, även jag som är civilingenjör... Men svaret på t ex vilken veckodag det var för 11 dagar sen, måste jag räkna efter på fingrarna.) Jag tror att detta är väldigt lätt för honom, för att inte säga naturligt. Vi har aldrig lärt honom att tänka så, utan det är han själv som bara gjort så. Jag tror helt enkelt hans hjärna är skapt så.
Och naturligtvis fick han mycket beröm av mig. Jag sa: "Jag tror att de där människorna som bygger vindkraftverk, blir arga på dig om du inte börjar jobba med det du också när du är vuxen. De ringer nog mig och ber mig skicka dit dig, för att hjälpa dem." Han sken upp i ett stort leende och fantiserade att han var vindkraftsverkskonstruktör.
torsdag 17 mars 2011
Självkänsla och självförtroende
Idag var jag på ett inspirerande föredrag om "Att växa med förändringar" av Michael Södermalm. En del kände jag till innan, men vissa saker förtjänar alltid att en uppfräschning. T ex det här med skillnaden mellan självkänsla och självförtroende.
Föreläsaren påpekade att alla människor har ett egenvärde - man "ÄR" någon och det är grunden till ens självkänsla. Den bör vara konstant hög och det är förbjudet att kritisera vem någon är! Så vad händer då om man kritiserar en människa med autism, för personens autistiska egenskaper? Jo, man är därinne och klampar! Man förstör deras självkänsla! Men ack så lätt det är att man hamnar där! T ex när M fastnar i sitt viftande, som idag när han viftade med ett måttband så det lät i hela huset, och jag skulle försöka jobba samtidigt...
Jag är dock väldigt medveten om att jag hamnar där av misstag emellanåt (det gör nog alla föräldrar), så jag brukar försöka stärka honom med följande kommentarer: "Tack för att du är precis exakt sån som du är, och inte på något annat sätt. Jag älskar dig exakt precis sån som du är! Tänk vilken tur att just jag får vara din mamma! Tänk vad tråkigt det hade varit utan dig! Det vill jag inte ens tänka på." Han blir alltid glad och oftast kommer det någon följdfråga om min kärlek till honom. Jag nämner aldrig hans fel och brister då, utan fokuserar på vilken härlig, rolig och snäll kille han är. Och jag säger även att jag älskar honom varje sekund, t o m när jag är arg på honom som ett ilsket åskmoln. Han behöver detta jättemycket, eftersom han har svårt att läsa mig (och andra människor) och se kärleken i mina ögon.
Sen har vi självförtroendet, som föreläsaren säger är färskvara. Det har med prestationen att göra, vad man "GÖR". Den går upp och ner. Naturligtvis är det bra även med bra självförtroende, speciellt för barn, men har du bra självkänsla, är det inte lika jobbigt med lite dåligt självförtroende emellanåt. Då klarar du "dalarna" och kommer igen lättare. Jag är inte så rädd för att M ska ha dåligt självförtroende. Då får vi peppa honom! Det är oundvikligt att han har det emellanåt, ifall vi ska våga puscha och utveckla honom. Huvudsaken är att han får mycket beröm varje gång han klarat något nytt.
Men det är inte därför jag älskar honom - för att han presterar - och det är jag noga med att påpeka för honom.
PS. Michaels hemsida: www.starkare.nu
Föreläsaren påpekade att alla människor har ett egenvärde - man "ÄR" någon och det är grunden till ens självkänsla. Den bör vara konstant hög och det är förbjudet att kritisera vem någon är! Så vad händer då om man kritiserar en människa med autism, för personens autistiska egenskaper? Jo, man är därinne och klampar! Man förstör deras självkänsla! Men ack så lätt det är att man hamnar där! T ex när M fastnar i sitt viftande, som idag när han viftade med ett måttband så det lät i hela huset, och jag skulle försöka jobba samtidigt...
Jag är dock väldigt medveten om att jag hamnar där av misstag emellanåt (det gör nog alla föräldrar), så jag brukar försöka stärka honom med följande kommentarer: "Tack för att du är precis exakt sån som du är, och inte på något annat sätt. Jag älskar dig exakt precis sån som du är! Tänk vilken tur att just jag får vara din mamma! Tänk vad tråkigt det hade varit utan dig! Det vill jag inte ens tänka på." Han blir alltid glad och oftast kommer det någon följdfråga om min kärlek till honom. Jag nämner aldrig hans fel och brister då, utan fokuserar på vilken härlig, rolig och snäll kille han är. Och jag säger även att jag älskar honom varje sekund, t o m när jag är arg på honom som ett ilsket åskmoln. Han behöver detta jättemycket, eftersom han har svårt att läsa mig (och andra människor) och se kärleken i mina ögon.
Sen har vi självförtroendet, som föreläsaren säger är färskvara. Det har med prestationen att göra, vad man "GÖR". Den går upp och ner. Naturligtvis är det bra även med bra självförtroende, speciellt för barn, men har du bra självkänsla, är det inte lika jobbigt med lite dåligt självförtroende emellanåt. Då klarar du "dalarna" och kommer igen lättare. Jag är inte så rädd för att M ska ha dåligt självförtroende. Då får vi peppa honom! Det är oundvikligt att han har det emellanåt, ifall vi ska våga puscha och utveckla honom. Huvudsaken är att han får mycket beröm varje gång han klarat något nytt.
Men det är inte därför jag älskar honom - för att han presterar - och det är jag noga med att påpeka för honom.
PS. Michaels hemsida: www.starkare.nu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)