Föredömlig skolstart imorgon

Ms resursperson ringde idag. Hon började med att fråga om hon fick komma hit en stund och förbereda M på skolstarten imorgon. Vi bor granne med skolan. "Ja, du kan komma nu." svarade jag. Men hon insisterade på att jag skulle höra med M, hur han kände inför det. Nog klokt, för han ville INTE att hon skulle komma. Det var nog för att han ville njuta av sin sista sommarlovsdag. Han ville att hon skulle berätta för mig, och jag därefter berätta för honom.

Så hon berättade detaljerat vad som kommer hända imorgon. Och påminde mig om vad som måste finnas med i väskan, samt hörde hur sommaren varit. Mycket bra initiativ och föredömligt! Nu vet han och kan känna sig trygg inför morgondagen. Och allt är förberett.

Så här ser det ut inför skolstarten:

* Resurspersonen får vara kvar och är med honom, nästan hela tiden. (Det visste vi sedan innan.)

* Klassen är kvar i samma klassrum som förra året (1:an), och förr-förra (F-klass). Det kommer spara på hans energi, att vara i samma miljö.

* M har en egen hörna i klassrummet, bakom två skärmar som minskar synintryck från de andra barnen. Tidigare hade han ett eget rum, men nu har de lokalbrist, så det går inte längre. Jag tror att det ska gå med skärmarna i kombination med hans hörselkåpor (som han haft sedan länge i skolan). Jag och framför allt M, har haft chans att vara med och påverka hörnan, redan i våras.

* Han delar kapprum med förskolebarnen, vilket innebär att han kommer ha det lite lugnare, eftersom de inte har samma schema.

* I matsalen kommer de sätta upp en skärm, så att han inte ser de mindre barnen.

* Han får en egen toalett. Förskolebarnen använder den andra toaletten i kapprummet. M behåller sin barnring och sin pall. Toaletten han har är samma som tidigare och det är den av de två som ligger mest avskilt.

* Han får en egen dator. Hela årskurs 1, har han haft svårt med finmotoriken. Det har hindrat honom, när han ska skriva långa och många meningar. Nu får han skriva på datorn istället. Så bra! För vad kommer barnen behöva välskrivning till under deras liv, mer än post-it-lappar och inköpslistor och liknande? (Jag passade på att berätta för M att min förre chef inte hade brytt sig om, om jag inte hade kunnat skriva för hand, men att det däremot var väldigt viktigt att jag kunde skriva på datorn.)

* Han får tugga tuggummi på lektionstid, precis som tidigare, när han får behov av muntligt stimuli.

Sammanfattat känner jag mig så nöjd och glad! De är så duktiga och förstående på Ms skola och jag kan inte nog ge dem ros för deras fina arbete med min son. De ser honom precis som han är. Stöttar och sätter in rätt åtgärder. Dagligen diskuterar de förbättringspotential med mig och tillsammans hjälps vi åt att lösa det mesta. De ser mig som en resurs och är själva trygga i sin yrkesroll. Och de vet av erfarenhet att detta underlättar deras arbete. Alla vinner! Det kunde inte bli bättre faktiskt!

Imorgon vet jag att M kommer vara strålande glad när han går till skolan. Hur många barn med NPF i Sverige är det? Jag önskar verkligen att varenda NPF-barn kunde ha det lika bra som M. Men tyvärr är det lång väg dit, främst på grund av ovilja och gamla felaktiga föreställningar om NPF-barnen.

Nu har han kommit i kapp med torkandet på toa

Ï sommar har M kommit ikapp jämngamla på två punkter:

* Han gungar jättehögt utan att vara rädd. Numera gungar han så högt, att jag blir rädd istället....

* Han torkar sig själv i rumpan här hemma och tar ansvar för att det är rent, dvs vi föräldrar kontrollerar inte längre att det är rent. (Okej, naturligt vi kan vi göra undantag och hjälpa honom, de gånger som han är lös i magen. )

Vi har pratat mycket om detta. Det är viktigt att känna att man faktiskt kan komma ikapp. Och dessutom så kvarstår hans "fiffiga matteförmåga", som han har tack vare sin asperger. Inte så dumt med lite asperger om man tänker så: Komma ikapp med svårigheterna och ha kvar styrkorna!

Jag säger självklart så för att stärka honom. Om man lyfter honom som liten, så tror jag att han kommer få lättare att acceptera sina svårigheter som äldre. Om man börjar livet med att känna att man kan komma ikapp och har förmågor, så tror jag att man får bättre självförtroende. Och kanske försöker lite extra någon gång ibland. Självklart får man som förälder ha ett vakande öga och hjälpa dem undvika onödiga misslyckanden, som bara äter på självförtroendet. Och berätta att annorlunda perception inte kan tränas bort. Men med många saker vet vi ju inte ännu hur det kommer bli. Kanske kommer han ikapp, kanske inte. Den diskussionen får vi ta då, när problemen dyker upp. Inte nu, för då blir det kanske en självuppfyllande profetia, att han inte kan.

Han har fått kryss på belöningsormen varje gång han torkat sig själv, och varit ren då vi kontrollerat. Detta innebär ju att han precis blivit av med chanser till kryss och belöningar. Men det är enkelt löst: Det finns andra områden att jobba på, som kan ge kryss istället. Som att man äter upp sin kvällsmat på rimlig tid och kommer i säng i tid.

Han fick 100 kronor när han bestämde sig för att ta ansvar för torkningarna här hemma. Idag ville han förstås att jag skulle kolla ändå. Klart han testar mig, om han kan få hjälp OCH 100 kronor....

"Verkar det rent?" frågade jag, för att han inte ska halka tillbaka i utvecklingen.
"Ja!" sa han.
"Då är det nog rent! Tvätta du händerna nu!" svarade jag, utan att titta efter.

Bättre att han inte är helt ren någon gång ibland, och känner att han kan, än att det alltid är helt rent och han tror att han är den ende i klassen som inte kan. Hur rena är de andra barnen?

Imorgon börjar skolan, och han är erbjuden 100 kronor till, när han tar ansvar för torkningen även där. Men han får själv bestämma tidpunkten, då han känner att jag inte behöver komma dit längre. Tills dess, kommer jag och kontrollerar och hjälper till, som vanligt på lunchrasten. Men jag tror att det ska gå ganska snabbt tills han klarar det även i skolan. Han vill gärna ha pengarna. Och med logik har han gått med på att det är rätt likt i skolan: Samma rumpa och pappret är likadant. Jag skojade lite med honom också: "Om rumpan hade varit dubbelt så stor i skolan, då hade jag förstått att du inte klarar det själv." Det gick hem. Han log och upprepade meningen.

Svårt att bajsa i naturen

De där dagarna när vi var på hans favoritstrand, blev han oturligt nog bajsnödig. Han har supersvårt att bajsa på andra ställen än hemma, men vi gjorde ett försök med syskonens potta. Vi gick en bit bort från de andra i familjen. Det var annars helt folktomt på stranden. Mitt emellan några båtar satte jag ner pottan och höll en handduk omkring honom. Han försökte länge. Jag gick ifrån honom, för att jag inte skulle störa honom och han fick hålla handduken över sitt huvud själv, men det hjälpte inte.

Förklaringen är att han absolut inte vill bajsa i naturen. Han vill inte att det ska synas att det är människobajs som ligger där. Jag erbjöd mig att förbereda en djup grop, men det hjälpte inte heller, så det var dags att berätta var all bajs han bajsat hittills i sitt liv hamnat efter reningsverket.... Och att blommorna blir jätteglada ifall det kommer en bajskorv där de står. Det hjälpte inte heller, så då sjönk jag till en låg nivå, eftersom jag fick lite panik över situationen: Jag plockade en blomma och sa att den kanske blivit så fin eftersom någon bajsat där. Då blev han glad, kunde inte längre fortsätta försöka bajsa (men vi hade ändå testat en låååång stund och det gick nog ändå inte) och ville sen inte släppa den där blomman. Den skulle med hem! Ja, vi får se om han klarar att bajsa i naturen i framtiden. Det är nog bara att testa varje gång han blir nödig och till slut går det kanske? Någon gång är han kanske lös i magen och inte kan hålla det inne, och sen lossnar det kanske rent mentalt. För så var det med bajsadet i skolan. När han väl lyckats en gång, lossnade det.

Räkna till 10

Jag kom precis på ett tips jag tror jag glömt skriva här tidigare: Att räkna till 5 eller 10. T ex när M inte vill gå och kissa (fastän han är kissnödig), säger jag: "Nu räknar jag till 10. Och när jag säger 10, måste din lilla rumpa sitta på toaletten." Han kan bara inte göra motstånd mot detta. Även om han initialt försöker med att säga att han inte behöver kissa, kan han ändå inte strunta i det, om jag upprepar kommandot och börjar räkna. Ibland är han seg i starten, men spurtar i slutet. Och räknandet går ju att anpassa i hastighet. Åttan och nian kan komma med lite längre tidsmellanrum, så barnet faktiskt hinner. Det blir en rolig lek, som båda vinner (han hinner och jag får som jag vill).

Att respektera aspergares behov av att få vara ifred

Idag hade M en bra förmiddag tillsammans med avlösaren. De gick på långpromenad och allt var frid och fröjd. Direkt när hon skulle gå kom hans två kusiner, hans faster och farmor på besök. Jag tror att han egentligen hade behövt bajsa när avlösaren gått, som han ofta gör. Som jag berättat innan, har han svårt att bajsa när det är någon utomstående här hemma. Det brukar funka att avlösarna är här om M bajsar på ovanvåningen och de är på nedanvåningen, men om han får välja, gör han det när de har gått. Anledningen är att han är rädd att det hörs.

Jag tvingade in M på toaletten 3 gånger när släktingarna var här, men han kunde ändå inte bajsa. Och humöret blev inte bättre för att han åt och drack lite. Eftersom det inte hjälpte 3:e gången han varit inne på toaletten i 10 minuter och försökt, sa jag till honom att det var okej att han lekte för sig själv på ovanvåningen ett tag. Det var ju inte direkt socialt mot kusinerna, men bättre att han inte är med, än att han är med och ylar hela tiden.

Han stannade faktiskt där uppe tills de skulle åka hem och när klockan började bli dags frågade han, som han alltid brukar när han är riktigt bajsnödig, när de skulle åka hem. Då ville hans äldsta kusin gå upp och leka med honom. När hon inte fick det, eftersom hon skulle åka hem, blev hon ledsen och kröp ihop på trappan utanför vårt hus och vägrade hoppa in i bilen. Jag sa åt M att han skulle komma ner och ge henne en hejdå-kram och förklara att det inte berodde på henne, att han inte velat leka. Och det gjorde han, snäll som han är, och kusinen blev lite gladare.

Jag berättade för svägerskan att M vet om sin dubbeldiagnos, så hon fick gärna "sätta namn på det" om hon ville. Jag tror att hon skulle göra det, vilket gör mig glad. Jag vill ju inte att lilla kusinen ska vara ledsen och få dålig självkänsla.

Det är en svår balansgång, det här med att leka med andra barn. Ibland måste man tvinga sitt aspergerbarn att komma ur sin "bubbla" och vara med. Andra gånger måste man inse att barnet verkligen behöver få vara för sig själv en stund och "ladda batterierna" eller att barnet mår dåligt och inte klarar att bita ihop om det måste vara tillsammans med andra. Idag var det nog en kombination av dessa två för M. Förklaringen att aspergare måste gå undan är överkänsliga sinnen. Om man blir helt överladdad av intryck, är det nästan tvunget att man får vara för sig själv en stund. Det gäller oss alla. Aspergare blir bara överladdade lite snabbare än oss andra, eftersom de ser, hör och/eller luktar nästan allt. Det måste vi neurotypiska ha förståelse för och respektera! Men det jag hade önskat från samtliga vuxna aspergare och personer med aspergerdrag i mitt liv, är en tydlig förklaring på att "Nu klarar jag inte alla intryck längre. Jag måste gå undan en stund. DET BEROR INTE PÅ DIG." Jag tycker att de smusslar och skäms över detta helt i onödan, för att vi inte förstår dem och tvärt om klandrar dem. Men samtidigt, om de inte är ärliga, hur ska folk omkring dem kunna förstå? Det bygger förstås på att att de själv vet om att de borde haft en diagnos...

Han har inte tid att bajsa när han har kul

Numera kan M både bajsa i skolan och när någon som inte tillhör närmsta familjen är här hemma. I skolan gjorde vi ett antal förbättringar (se inlägget: "Han kan verkligen inte bajsa i skolan" från april) som funkade och här hemma går han undan till en "ljudisolerad" toalett på ovanvåningen. Och numera kan han t o m sitta där och bajsa med öppen dörr (så vi hör när han är klar).

Trots detta har vi fortfarande problem med hans bajsande, och det är när någon av avlösarna är här eller när det händer något annat roligt. Han vet att det alltid tar lång tid för honom att bajsa, så han vägrar och springer runt och mår dåligt istället, för att inte säga ylar. Jag tror faktiskt inte att han själv är medveten om hur dåligt han mår, när han är i det tillståndet, för han brukar skrika åt oss: "Jag är ABSOLUT INTE bajsnödig!". Han klarar att hålla tillbaka det några sekunder, men brister sen ut i gråt för någon småsak. Avlösarna reder oftast inte ut det där själva och jag förstår det. Det är svårt och väldigt påfrestande. Det enda som funkar är att lura upp honom till toaletten. Jag brukar alltid säga att jag vill att han ska följa med upp på ovanvåningen, eftersom jag vill visa honom en sak. Och han följer alltid med. Jag drar ner hans byxor och kalsonger och får honom att sätta sig på toaletten. Sen efter några få sekunder kommer det: "Jag är bajsnödig!" och problemet är löst.

Oftast får han titta på bajs-tidslinjerna samtidigt. Det är tre tidslinjer. Den övre innehåller två ledsna gubbar (M och avlösaren) för nästan hela tidslinjen och så står det "YL" och sen sist "BAJSA". Den mellersta två ledsna gubbar först och sen "bajsa" på mitten och därefter två glada gubbar + ordet LEK. Den sista innehåller bajsa först och därefter två glada gubbar + ordet "LEK" resten av tiden. "Vilket valde du idag?" och "Vilket ska du välja nästa gång?" frågar jag honom alltid. Han förstår då, men nästa gång han blir bajsnödig och en avlösare är här eller det händer något annat han inte vill missa, är detta som bortblåst. Och det hjälper inte heller att han rent logiskt vet att jag bara haft fel en enda gång, när jag trott att han varit bajsnödig. Han har t o m lovat att han ska testa i några minuter varje gång jag tror att han är bajsnödig.

Så jag får lura upp honom för trappan, nästa gång igen.... The same procedure as always...

Om någon av er har ett tips på något mer jag/vi kan testa, så skriv gärna det...

Mitt mejl till klasskamraternas föräldrar

Igår skickade jag ett långt mejl till klasskamraternas föräldrar. Det innehåller inte mycket nytt för er som läser mina inlägg och innehållet finns till stora delar i inlägget "Hur jag berättar för klasskamraterna", men jag publicerar ändå hela brevet här, eftersom det kan fungera som inspiration till föräldrar i samma situation och som tänker skicka ut ett liknande brev. Här kommer det:
-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej alla föräldrar i F-klass!

För några dagar sen, var jag och min son M och berättade för alla F-klassare om hur M har det. Anledningen var att några av barnen fått för sig att han har en sjukdom, vilket inte är sant. M är fullt frisk, men har högfungerande autism som också brukar kallas för Asperger. Detta berättade vi för barnen. Och M ville själv vara med och har reagerat mycket positivt efteråt. Han är glad och lättad och förklarar gärna för de barn som undrar något nu efteråt.

Jag har sagt till barnen att hjärnan hos människor med Asperger funkar lite annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara lite annorlunda. Man är inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. Jag berättade att vi andra brukar kallas för neurotypiska. (Så är det faktiskt! Bättre ord än normal, eller hur, för vem är normal egentligen?) Jag sa att M fått detta i min mage, att det fanns i hans ”ritning” (=DNA). (Det är ärftligt.)

Vidare sa jag till barnen att M har lätt och svårt för andra saker än de flesta andra barn. Och att det är svårt för de andra två fröknarna, att samtidigt hinna lära både M och alla andra barn det som de behöver lära sig. Det är därför det finns en extrafröken; I.

Vi diskuterade det M är bra på:
* Matte och att läsa. (Det är därför han går i en vanlig skola. Han har väldigt lätt för skolämnena, f a matte, och vi vet att han har kapacitet att klara av skolan. Vi kommer aldrig sätta honom i en specialskola, eftersom de har lägre krav. Dessutom behöver han vistas ute bland neurotypiska barn. Det är där han ska leva, i den ”riktiga” världen, och ha ett så normalt liv som det bara går. Inte på institution. Med rätt stöd, går det att träna Aspergerbarnen i väldigt hög grad.)
* Att förstå logiska resonemang.

* Att komma ihåg detaljer om saker
* Att komma ihåg saker som hände för länge sen.

Samt även det M har svårt för:
* Han har svårt att stänga ute oviktiga sinnesintryck, så han hör och ser mycket på en gång och blir snabbt trött av alla intryck i skolan. Det är därför han ofta måste gå iväg en stund med I. Och dessutom har han många egna tankar i huvudet. Alla intryck och egna tankar gör det svårt för honom att koncentrera sig på saker som påklädning och att äta.

* För M är det extra obehagligt att klättra och hålla balansen när fötterna är ovanför marken. Det är därför han tycker att hinderbanan är jobbig. Och det är därför han använder pall och en barnring på toaletten.
* Att förstå ansiktsuttryck. Vi har påpekat för barnen att de kan berätta för M vilket ansiktsuttryck de har, när M inte förstår dem.
* Att hålla händerna stilla. M förklarade att han har en "törstig hand", dvs att det sparkar och drar i långfingrarna och att det slutar kännas så när han viftar. Det är därför han viftar - för att han vill bli av med den känslan. När sparkandet blir för jobbigt, får han vifta en stund.
* Tidsuppfattning. Det är därför han har sin klocka, med lampor som släcks för varje minut som går.
* Höga ljud. Han har överkänsliga sinnen, vilket gör att han upplever vissa ljud extra starkt, speciellt på teater. Det är därför han har ett par hörselkåpor i facket.

Jag vill även påpeka att M INTE är utåtagerande. Tvärt om. Han är, liksom Alfons Åberg, rädd för att slåss och slåss aldrig.

M utreds för närvarande för ADHD, (eller något liknande). Han har även svårt för att:
* komma ihåg det som hände nyss. Därför måste I påminna M om vad han ska göra.
* sitta still - han har "myror i byxorna". Därför måste I påminna M om att sitta still och göra sin uppgift.

Sist men inte minst vill jag passa på att berömma era duktiga och goa barn. Samtliga barn lyssnade intresserat och försökte förstå M. Ingen sa något elakt. Tvärt om så räckte många upp handen och stöttade och sa t ex att de också är rädda för höga höjder.

Tveka inte att fråga mig, Ms pappa, skolpersonalen eller M själv om ni har några frågor. (Mejl går bra också.) Vi föräldrar är öppna med detta, och skäms inte för vår M. Och det sa jag även till barnen – att de gärna får fråga oss föräldrar eller M. Så snälla, låt dem fråga! Det är bättre att de frågar, än att de fantiserar ihop och sprider något som är felaktigt.

Tack snälla, för att ni läste! Det betyder mycket för oss! :)

Med vänliga hälsningar

Ms mamma

PS. Detta mejl är utskickat i samråd med skolpersonalen

Hur en bra resurs/assistent ska vara

För närvarande är vi mycket oroliga att M inte får behålla sin resursperson i skolan. Det pratas om en LAS-lista och att de tidigare fast anställda inom kommunen måste få tjänst innan rektorn kan förlänga Ms resurs tjänst. Jag skulle kunna skriva att långt arg inlägg om hur dumt det är, att LAS ska stå över redan utsatta barns behov. Anställningstrygghet i alla ära, men den borde faktiskt vara underordnad små funktionshindrade barns behov. Nåja, nog om det. Jag tänkte ägna kvällens blogginlägg till att beskriva hur en bra resurs bör vara för M, och hur Ms resurs lever upp till detta. Nu menar jag hon som är i skolan och är med honom flest timmar i veckan. Hon har känt M ända sen dagis, sen han var tre år, och varit hans resurs där från han var 4 år.

1) Resursen bör vara en snäll person som M tycker om. Detta är det allra lättaste villkoret att uppfylla. Det krävs egentligen bara att man ger M uppmärksamhet genom att prata med honom (om vad är oväsentligt), inte ställer några krav och låter honom vifta obegränsat. Han tycker om alla vuxna som gör detta! Stannar man här i sina krav på en resurs, så kommer M säga att han tycker om personen och vill träffa den igen.

Hur I lever upp till detta: Han säger alltid att han tycker om henne och blir alltid glad när han ser henne.

2) Ta hand om basbehoven. Nu blev det genast mycket svårare. Detta är t o m svårt för oss föräldrar. Vi har problem med detta varje dag och det är inte alltid vi själv vet varför han är missnöjd. M känner sällan om han är hungrig, törstig, kissnödig eller bajsnödig. Oftast börjar han yla över något annat, oftast påhittat, som att en papperslapp gått sönder. Och ofta ljuger han om anledningen, t ex så sitter han hellre och gnäller vid sagoläsning, än att gå och kissa, för att han inte vill missa sagan. Det gäller att ha stor kännedom om M, för att lista ut varför han ylar. Man kan tycka att det bara är att testa dessa fyra en efter en, men så lätt är det inte alls. Han har t ex oerhört svårt att bajsa i skolan. Han har svårt både med balansen på toaletten och det psykologiska att någon vet eller hör att han bajsar. Dessutom så stör ljud utifrån toan honom. Och sen så ljuger han ibland om att han kissat, när han inte gjort det. Och magen kan vara tom snabbt fastän han precis ätit något. Det gäller att alltid ha ett äpple till hands. Törsten fixar man förstås lätt, men då blir han snabbt kissnödig igen, eller ännu mer kissnödig... Fixar man inte basbehoven snabbt, så får M ett stort utbrott som t o m är svårt för oss föräldrar att reda upp. Det går oftast väldigt fort. M är glad och nöjd ena sekunden och några få minuter senare är han knappt kontaktbar.

Förutom detta, så behöver resursen vara med och påminna honom om vad han ska göra vid påklädning och toalettbesök (torka sig, spola och tvätta händerna). Vi maten måste resursen vara med och se till att han inte spiller, att han äter upp i tid och att han äter ordentligt. Eftersom han har svårt med motoriken, att det är många intryck i matsalen som stör och eftersom hans mättnadskänsla ibland infinner sig alldeles för snabbt, är han ibland väldigt omotiverad till att äta.

Hur I lever upp till detta: Eftersom I känt M i så många år, märker hon snabbt när något är på gång. Hon tar honom avsides och hjälper honom med hans basbehov. Hon har t ex lyckats med att få honom bajsa i skolan några gånger, på sistone, något som var omöjligt för några veckor sedan. När han var mindre bajsade han bara på kvällen, men för några veckor sedan ändrades det. Efter att jag själv varit med M på toaletten gång i skolan utan att han kunnat bajsa, kom jag med ett antal förbättringsförslag. I tillmötesgick alla dessa direkt och lyssnade på alla detaljer som behövs för att det ska funka för M. Naturligtvis är det oerhört viktigt att ha en så lyhörd assistent, som kommunikationen funkar så bra med. Och M skäms inte heller för I, som han gör för de flest andra människor, trots att vi jobbat jättemycket med det. Det är ett fåtal personer, som kan vara i närheten för att han ska kunna slappna av och bajsa: Vi föräldrar, syskonen och så I! (Inte varken farmor, farfar eller moster som han träffat jättemycket.) Alla barn har rätt att få det stöd som behövs för att kunna bajsa i skolan! Och naturligtvis stöttar hon honom vid måltider, påklädning och toalettbesök (även när han inte har utbrott). Men hon jobbar hårt på att han ska lära sig fixa allt det där själv utan henne.

Har man en assistent som lever upp till 1) och 2), så har man en helt ok "förvaring". Men skolan ska inte enbart vara förvaring. Det ska vara utveckling också!

3) Att utveckla honom. Detta är det allra svåraste. Det är en svår balansgång, mellan att M ska vara glad och nöjd och trivas med livet, men ändå att man utmanar och pushar honom i rätt riktning. Att man kan ställa krav, som M lyssnar på och följer utan att må dåligt. Som jag skrivit tidigare, så är han själv gladast och nöjdast om han får vara för sig själv och vifta, ungefär som tjuren Ferdinand... Inte så utvecklande.

A) Utveckla: Skolarbetet
Han blir initialt arg, speciellt när man kräver av honom att han ska lägga undan det han viftar med. Och han behöver konstant att man manar på honom och aktiverar honom. Man får förbereda en aktivitet och slå dövörat till när han protesterar. Han tycker oftast det är kul när han kommit igång. Han har mycket lätt för skolämnena, har lärt sig läsa och räkna utan någon större ansträngning, men det krävs att en vuxen sitter bredvid för att han ska komma framåt med arbetsuppgifterna i skolan. Annars sjunker han in i sina egna tankar, och börjar vifta istället för att skriva. Viftandet gör också att han har svårt för finmotoriken. Resursen måste konstant vara med och peppa honom att göra bättre ifrån sig. Eftersom han har så lätt för skolämnena, samt att går att träna aspergerbarn till att leva självständiga och produktiva liv i samhället, gör att vi aldrig kommer sätta honom i någon specialskolan med lägre krav. Vi och skolpersonalen jobbar för att han ska övervinna sina svårigheter och dra nytta av sina oerhörda styrkor. Det kommer bli en vinst för honom själv och samhället. Han har absolut förmågan till att utbilda sig till ett bra jobb, så varför institutionalisera honom?

B) Utveckla: Kompisar och att våga ta kontakt med andra barn.
Det här har länge varit den hårdaste nöten att knäcka. Samtliga pedagoger, både på dagis och i skolan, har jobbat hårt på att M ska lära sig förstå andra barn speciellt deras ansiktsuttryck, att ta kontakt med dem och leka med dem. Här är det oerhört viktigt att resursen stöttar på rätt sätt. Att resursen är med i bakgrunden och griper in när det behövs, men inte blandar sig i för mycket. Det är viktigt att resursen förstår när hon/han ska gå undan med M, eftersom han är trött och behöver vila, och när hon/han inte ska göra det utan låta M vara med de andra barnen. M behöver mycket stöd i kommunikationen med de andra barnen. Han vet oftast inte vad han ska säga och säger ibland märkliga saker till de andra barnen. Han har mycket svårt med turtagning, dvs att veta när han ska prata och avbryter ofta, eller pratar bara om sina saker utan att lyssna på andra. Varje dag måste resursen jobba med att få hon försöka förstå ansiktsuttryck och de sociala koderna. Samt att tolka det M menar för de andra barnen.

C) Utveckla: Skolgymnastiken. M har svårt med grovmotoriken, koordinationen och balansen. Trots detta försöker personalen (enligt våra intruktioner) att få M att göra samma saker som de andra barnen. Han måste öva extra mycket och de peppar honom att gå hinderbanan fastän han har höjdskräck och inte vill. Han kan faktiskt det jättebra nu när han gjort det några gånger! Det är viktigt att ha en resurs som M känner sig trygg med, men som klarar att utmana honom på rätt sätt. Det är inte rätt att M ska vara ledsen, men det är inte heller rätt att han ska slippa skolgymnastiken och därmed stanna i utvecklingen.

D) Utveckla: Att hjälpa honom tänka rätt. Han är ofta otrygg och har många frågor om hemska saker som kan hända honom eller andra. Det gäller att man förstår vilken rädsla som ligger bakom och att logiskt kunna argumentera på ett sätt som gör att M blir trygg. T ex är han rädd för skelett som rör på sig, att hans sår inte kommer läka, att det ska hända hans lillasyster något, osv osv. Det kommer alltid följdfrågor på ens svar, så det gäller att man har huvudet på skaft. Förklarar man på fel sätt blir det bara värre.

E) Utveckla: Att inte låta M luras och köra med en. M vill ofta försöka bestämma eller lura vuxna. Han ljuger mycket, och försöker få sin vilja igenom på olika sätt. Detta måste kan kunna se igenom, och orka jobba med dagligen. Detta är oerhört svårt att arbeta bort. Vuxna som inte känner M, brukar ofta skratta åt hans osanningar, vilket blir helt fel i längden.

Hur I lever upp till detta: I jobbar hårt med allt detta varje dag och tar spontant upp vad som hänt under dagen på dessa punkter, hur M reagerat och vad hon sagt till honom. Vi brukar få en full redogörelse av allt viktigt som hänt, så att vi föräldrar kan fortsätta jobba med det hemma om det behövs. Samtidigt är hon lyhörd för våra tankar och åsikter kring Ms utvecklig, men oftast tycker hon redan likadant som oss föräldrar. Vi, båda hans föräldrar, är totalt sett mycket nöjda med Is insats och den utveckling vi ser hos M. I lyckas faktiskt bättre än oss föräldrar med att få M att lägga undan snöret, den viktiga pusselbiten för att han ska utvecklas istället för att sjunka in i sig själv. I har stor fingertoppskänsla och sliter varje dag med att få in M på rätt spår. För närvarande håller det t ex på att lossna med punkt B) ovan, mycket tack vare I. Hon har sannerligen inget lätt jobb med allt detta, det vet vi föräldrar (som också jobbar hårt med det)! Och dessutom så är hon i allra högsta grad proaktiv, dvs hon tänker själv ut en massa aktiviteter som M tycker är roliga och som utvecklar honom, stort som smått. Och hon är oerhört pedagogisk.

4) Att hantera hans ADHD. Vi har inte någon diagnos ännu, men vi föräldrar och skolpersonalen är rätt säkra på att han även har antingen ADHD, eller någon liknande diagnos. Han är under utredning. Det test han gjort två gånger slog ut väldigt entydigt på många parametrar. Det kommer bli en dubbeldiagnos av något slag i alla fall. Det som är allra svårast med detta är att få M att sitta still. Han springer iväg så fort han får en chans. Det är som att benen springer iväg av sig själva utan att han tänker på det. Och han har problem med korttidsminnet. Man kan inte ge flera instruktioner (kissa, ta på dig kläder, och spring ut och lek), utan måste ge en instruktion i taget (först kissa och sen när han gjort det; ta på dig jackan, ta på dig skorna osv). När han äter måste alltid en vuxen sitta med honom och mana på honom.

För att klara av detta måste man ha ENORMT tålamod och orka tjata och vara envis med att han ska sitta still och göra sina uppgifter, utan att tappa humöret och kunna bibehålla den goda relationen till M.

Sist men inte minst så vill jag avsluta med att det som är allra viktigast för M, är Is långa erfarenhet av honom i kombination med hennes brinnande engagemang. Vi har LSS-avlösare som kommer hem till oss och jobbar några timmar i veckan, och vi har insett att samtliga haft en lång inlärningsperiod. Det har tagit månader innan de blivit varma i kläderna och själva kan ta hand om M utan att vi föräldrar behöver stötta. Om vi inte får ha kvar I som Ms resurs, kommer detta gå ut oerhört mycket över honom. Han kommer bli otrygg - inte förstå varför hon inte får vara kvar nu när hon varit med honom i 3-4 år. Och han kommer inte alls ha möjlighet att utvecklas i samma takt som han gjort hittills. Det kommer ta lång tid innan en ny resurs är på Is nivå (om personen har förmågan och engagemanget), säkert flera år. Vi kommer förlora värdefull tid.

Hur jag berättar för klasskamraterna

Nedan är i punktform hur jag tänker berätta för skolbarnen. Kommentera väldigt gärna! Speciellt om det är något som jag INTE bör säga. Jag kan ju inte allt och är f a ingen pedagog... Har jag glömt något?

Jag kommer försöka prata med barnen så fort som möjligt. Och M kommer att vara med. Först hade jag inte tänkt det, men en vän fick mig att inse att han är stark och klarar det. Och det gör honom gott att höra mig prata om/för honom. Han hör mina svar på alla de frågor som han själv kommer få livet ut.

Först och främst: M har ingen sjukdom! Han har Asperger (jag tänkte INTE säga ordet syndrom till barnen) och det är samma sak som högfungerande autism. Det är ett annat sätt att tänka. Hjärnan funkar lite annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara lite annorlunda. Man är inte sjuk för att man tänker lite annorlunda. Det finns många andra människor i världen med Asperger, som tänker ungefär som M. De är inte heller sjuka. M kommer alltid att tänka så där, och kommer inte bli frisk, eftersom det inte är någon sjukdom. Han har lätt och svårt för andra saker än ni andra barn. Det är svårt för er fröken att hinna lära alla er andra barn och M olika saker, samtidigt. Det är därför det är bra med en extrafröken, I (=hans resursperson i skolan).

Det M är bra på:
* Matte
* Att läsa
* Att komma ihåg detaljer om saker, t ex vindkraftverk
* Att komma ihåg saker som hände för länge sen
* Han ser och hör mycket på en gång. Men det är svårt för honom att äta och klä på sig, när han tänker på det som ni andra barn gör. Det är därför I är med och hjälper honom. När det blir för jobbigt att höra och se allt som alla ni andra barn gör måste M gå undan. Det är därför I och M går iväg rätt ofta.

Det M har svårt för:
* För M är det extra obehagligt att klättra och hålla balansen när fötterna är ovanför marken. Det känns för honom, som att sitta på en stor tunna högt upp i luften och kissa och bajsa. Men med pallen och den extra toalettringen, känns det för honom som för er andra. (Fiffigt va?!) Och det är därför han tycker att hinderbanan är så jobbig.
* Att lyssna, eftersom han har så många egna tankar i huvudet hela tiden.
* Att förstå ansiktsuttryck som glad, arg och ledsen. Det hjälper I honom med.
* Eftersom han har lite svårare att förstå er andra, har han ibland svårt att veta vad han ska prata om. Det hjälper I honom också med.
* Att hålla händerna stilla: Här tänker jag låta M förklara att han har en "törstig hand", att det sparkar och drar i långfingrarna och att det slutar kännas så när han viftar. Jag kommer säga att det är därför han viftar - för att han vill bli av med den känslan. När sparkandet blir för jobbigt, får han vifta en stund för fröknarna.
* Veta hur lång tid det är kvar. Det är därför han har sin klocka, med lamporna som släcks.


Jag kommer också nämna att M även har ADHD, vilket innebär att han har svårt att:
* komma ihåg det som hände nyss. Därför måste I påminna M om vad han ska göra.
* sitta still - han har "myror i byxorna". Därför måste I påminna M om att sitta still.

Så synpunkter på ovanstående??? Jag hade verkligen uppskattat och behövt dem just nu!!! Tack på förhand!