Jag läste följande inlägg av en mamma till en son med autism. Det handlar om två taxiresor som kunde haft livsfarlig utgång. Ett gripande inlägg som jag rekommenderar er att läsa och sprida så detta inte händer igen.
http://kejsarrummet.blogg.se/2014/october/taxiresor.html
Tina Wiman skriver också om händelsen:
http://munderbar.wordpress.com/2014/10/10/men-halla-taxibolaget-hur-svart-kan-det-vara-att-inte-tappa-bort-barn-med-autism-pa-vagen/
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
fredag 10 oktober 2014
måndag 6 oktober 2014
Ska livet alltid vara så här jobbigt?
M har haft det särskilt tufft eftersom han börjat mellanstadiet. Det innebär fler och tuffare läxor. Vi övar tillsammans, men han tycker absolut att det gått ut över hans livskvalitet. Hans liv har blivit mycket jobbigare. Igår ritade jag upp följande bild för honom. (Det råkade bli på ett gammalt kuvert som låg nära. Jag brukar sällan bry mig om att det ska bli snyggt osv, för förklaringarna behövs oftast bara en gång. Det viktigaste är att det blir av.)
På x-axeln är livet. Han vill gärna bli mer än 100 år, därav skalan. På y-axeln är jobbighet, där 10 är högsta möjliga. Jag ritade in att han faktiskt började livet rätt högt i poäng. Med kolik. Sen blev det bättre och han halkade ner på typ 2-3 i poäng. Nu är det tillfälligt jobbigt för att han är ovan vid mellanstadiet. När han vant sig (vi får hoppas att han gör det), så kommer poängen sjunka ner igen.
I framtiden så vet man ju inte och det viktiga är "hur kan man göra det bättre?". Dvs att komma ner i poäng. Vi kom överens om att försöka hitta strategier. Kanske förbereda läxorna lite bättre? Att han får mer vila hemma?
Jag behövde faktiskt inte göra så mycket mer än att rita upp detta. Han förstod. Fick hopp om livet igen. Det kommer inte alltid kännas så här tufft som just nu.
Idag när han kom hem så berättade han att dagen hade varit ungefär en 3:a. Helt ok med andra ord. Fastän det varit vikarier i skolan.
Vi får se om det håller i sig. Och om poängen rent av halkat ner lite nu när den här stressen "att livet alltid ska vara så här jobbigt", är borta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)