Jag läser just nu boken "Maten som botar" av Per Ove Lind, läkare som specialiserat sig på mat och hälsa. Rekommenderas varmt! Där står många intressanta saker! Bl a nämns omega-3, som minskar ADHD-symptom enligt vissa studier. (Jag har tidigare berättat att vi ger våra barn Eye Q och ser förbättringar på pojkarna.)
I boken nämns även omega-6, och det är också en viktig fettsyra. Balansen mellan Omega 3 och Omega 6 måste dock vara rätt, helst 1:4 (1 del omega-3, 4 delar omega-6) enligt experter. Kanske till och med upp till 1:1. För hög dos av omega-6 jämfört med omega-3 kan påverka minnet, koncentrationsförmågan och den kognitiva förmågan. Och dessutom ökar för högt omega-6-intag risken för hjärt-kärlsjukdomar och kärlproblem. Jag var på en föreläsning om kost, för ett tag sedan. Då bröt föreläsaren spagetti och sa att det är vad som händer med våra blodkärl om vi äter för mycket omega-6. De blir sköra och riskerar gå sönder.
Källor med för hög halt av omega-6:
* Solrosolja. Förhållandet omega-3/omega-6 är 1/60! (Vi som gett våra barn chips gjort på detta. Ska genast bli ändring!)
* Oljor och margariner som innehåller linolsyra
* Kött, eftersom djurens foder ofta innehåller linolsyra
(Men tänk på att detta är en dosfråga, dvs lite av detta ger ingen hög dos av omega-6)
Vad man bör äta istället:
* Kokosolja, som innehåller mättat fett som vi människor behöver och som inte stör omega-3/omega-6-balansen. Det finns utan lukt och smak. Och den tål upphettning.
* Kallpressad olivolja, som innehåller en stor andel enkelomättat fett, och inte heller stör omega-3/omega-6-balansen. Den bör dock inte värmas för mycket, för då bildas cancerogena ämnen.
* Feta fiskar: makrill, lax och sill (=de som inte innehåller höga doser av miljögifter)
Rapsolja innehåller en del omega-3, men det är i begränsad omfattning vi människor kan använda denna växt-omega-3, eftersom den behöver omvandlas i kroppen.
Längst bak i boken så finns en guide för hur ofta man bör äta olika matvaror. Jag tänker försöka följa den! Inte bokstavstroget som ett tvång, utan för att det känns kul och nyttigt! Och gott!
Jag googlade på ADHD och omega-6, eftersom detta faktiskt är helt nytt för mig. (Att vi missat det!) Hittade nedanstående sida. Någon som känner till något om detta? Jag tycker det ser ut som bra råd (ungefär de vi följer). Blir spännande att läsa hennes kommande bok!
http://www.annahallen.se/adhd-mat-finns-det-2
fredag 30 december 2011
torsdag 29 december 2011
"En föken kom inte"
Nu har jag precis suttit i en halvtimme och lyssnat på gråt och "En föken kom inte". Det utlöstes av att lillebror försökte bita mig. Vi pratade återigen om att man inte får bita andra människor. Jag sa att de andra barnen inte vill leka med honom om han bits. En hård sanning, jag vet.... Men bättre säga den till honom, och ge honom chansen att förstå sambandet, än att låta det bli så. Jag nämnde dagiskompisens namn, som han bet riktigt illa innan jul. Då brast det för honom. Han började gråta hysteriskt och upprepa meningen "En föken kom inte". Han sa även att den andre pojken förstört hans legobygge. Säkert inte med flit. Lillebror missuppfattar ofta sånt.
Min poäng ikväll är: Man måste alltid lyssna på barnet som biter och försöka se det från hans/hennes perspektiv. Lillebror blev frustrerad av att kompisen rev hans bygge och att ingen fröken hjälpte honom. Och fick nog och försvarade sig. Tiden för honom var lång, fastän den i verkligheten kan ha varit några få sekunder. Så är det nämligen hemma. Man kan stå bredvid, men han klagar ändå på att man inte var tillräckligt snabb, fastän man var där på 1 sekund.
På vårt dagis, som är Reggio Emilia, heter det att barnen har 1000 språk. Så klokt och sant! Bitande är också ett språk. Det gäller att lyssna. Vad är det han kommunicerar?
Nu är jag ännu mer säker på att lillebror konstant behöver en vuxen vid sin sida, att stötta honom i kamratrelationerna. Detta har satt spår hos honom. Jag har faktiskt aldrig sett honom så genomledsen över något.
Min poäng ikväll är: Man måste alltid lyssna på barnet som biter och försöka se det från hans/hennes perspektiv. Lillebror blev frustrerad av att kompisen rev hans bygge och att ingen fröken hjälpte honom. Och fick nog och försvarade sig. Tiden för honom var lång, fastän den i verkligheten kan ha varit några få sekunder. Så är det nämligen hemma. Man kan stå bredvid, men han klagar ändå på att man inte var tillräckligt snabb, fastän man var där på 1 sekund.
På vårt dagis, som är Reggio Emilia, heter det att barnen har 1000 språk. Så klokt och sant! Bitande är också ett språk. Det gäller att lyssna. Vad är det han kommunicerar?
Nu är jag ännu mer säker på att lillebror konstant behöver en vuxen vid sin sida, att stötta honom i kamratrelationerna. Detta har satt spår hos honom. Jag har faktiskt aldrig sett honom så genomledsen över något.
onsdag 28 december 2011
Jag slog mitt barn
Det här är inget inlägg jag är stolt över att skriva. Men jag skriver det ändå, med förhoppning om att det kan hjälpa någon.
Ja, jag står för det: Jag har slagit lillebror. Inte hårt, men 3 gånger har han fått en dask. Det har varit en panikhandling från min sida. Jag fick helt enkelt inte loss honom, eller i alla fall inte tillräckligt snabbt. Första gången var i somras. Det var när han kastade sig över lillasysters nacke med öppen mun. Den gången hann han inte ta något bett. Men han låg över henne, skitförbannad, med hela sin tyngd. Jag fick inte in händerna emellan barnen för att lyfta bort honom. Inte tillräckligt snabbt i alla fall. Självklart klandrar jag mig själv för att jag inte lyckades med detta, utan istället gav honom en dask i rumpan. Han släppte, grät lite, men sen var det över. Jag tror faktiskt inte att han fattade att det var jag som slagit honom. Han sa inget om det i alla fall. Jag ringde maken och grät i luren. Han klandrade i och för sig inte mig, utan förstod varför jag hade gjort det. Lillasyster var ju bara 2 år, och hennes nacke var (och är fortfarande) liten och klen. Jag var skitknäckt över det länge efteråt. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig någonsin slå ett litet barn. "Det gör man bara inte!"
Andra gången var nyss, under helgen innan jul. Då kastade han sig på Ms rygg bakifrån och bet sig fast. Jag kan fortfarande höra hur M skrek i smärta, i mitt inre. Jag var tvungen att få loss honom även då och fick panik. Det var ju inte kul för pojkarna, men M förstod varför jag hade gjort det.
Tredje gången var måndagen innan jul, på morgonen. Lillebror och lillasyster bråkade om platsen i mitt knä. Jag brukar ha en på varje ben, men den här gången ville båda ha hela knäet för sig själva. Jag borde förmodligen reagerat tidigare och burit iväg lillasyster, men det gjorde jag inte, tyvärr... Helt plötsligt gallskriker hon, och jag ser hur lillebror fullkomligt bitit sig fast i hennes arm. Käken är nästan stängd. Han biter så hårt han kan och slutar inte när jag skriker. Jag tror nästan att hennes arm ska gå sönder. Så då daskar jag till honom och han släpper direkt. Hennes arm fick en tydlig avgjutning av hans bett, och jag kyler och kyler. Han gråter "Mamma slå mig inte!" upprepade gånger. Detta kommer jag aldrig glömma så länge jag lever. Det skar i mammahjärtat, det kan jag lova.
När den värsta chocken lagt sig och vi sett att hon klarat sig med "bara" ett stort blåmärke, går jag upp med lillasyster till dagis. Lillebror får stanna hemma och äta ordentlig frukost med maken. Vi har märkt att bitande oftast sammanfaller med tom mage dvs lågt blodsocker. Jag lämnar henne, och går direkt till lillebrors avdelning och berättar vad som hänt + att förklarar att han kommer senare. Jag säger rent ut till pedagogerna att jag slagit mitt barn. Anledningarna: 1) Ifall han säger något om det till dem 2) Så att de fattar hur himla illa han kan bitas, så de är förberedda, så det inte händer på dagis.
Dagen efter söker jag upp vår kontaktperson på socialförvaltningen, för att be om tips och råd. Självklart vill jag inte fortsätta att slå mitt barn, om liknande situationer kommer igen. Jag vill ha alternativ. Inte för att det skadar honom rent fysiskt (det blev inte blåmärken), utan psykiskt. Hon vet inte vad jag ska göra istället, utan håller med om att jag måste få bort honom. Och att jag måste hjälpa mina andra barn. Hon pratar mycket om att förebygga och vara där och dela på barnen. Det har vi ju varit mest hela tiden ända sen han började med detta för 2 år sen. På en armslängds avstånd. Eller så är vi några meter bort, om man är på gott humör. När jag gick ifrån mötet tänkte jag att vi måste bli ännu bättre på detta. Och dessutom är det ju nödvändigt eftersom det annars kan bli livsfarligt. Ett sånt bett i lillasysters nacke.... Och förresten så satte han sig gränsle över Ms nacke, när M satt och lekte. Inte så kul det heller... Det skiljer inte så många kilon emellan dem. M skrek i panik den gången också.
Tack vare ADHD-kursen så har jag förstått att detta verkligen är en stark impulshandling, som man inte kan fostra (dvs förklara) bort. Eller hota bort. Eller skälla bort. Eller belöna bort. Osv. Ja, vi har ju testa allt, men inget funkar. Känslorna bara väller upp inom honom, och så har han inget alternativ till bitandet i den stunden. Bettet kommer som en reflex.
Jag har suttit med lillebror och lillasyster långa stunder, när de lekt tillsammans. Hon är ju faktiskt rätt irriterande mot honom, om man ska vara rättvis. Försöker ta hans saker och retas med flit. Jag har försökt att ersätta impulsbitandet med att han säger "Stopp nu räcker det" och samtidigt håller upp handen och gör ett stopptecken och säger: "Mamma ta bort lillasyster". Rätt ofta funkar det, om än med en liten påminnelse precis innan han blir så där arg. Det är rätt roligt att se honom då, faktiskt. Han blir först alldeles svart i ansiktet, och så påminner jag honom. Då försvinner ansiktsuttrycket och istället kommer den lilla handen fram och hans ljusa röst säger precis så som jag skrev ovan, fast det blir: "Topp, nu jäckej det!". Men det som gjort störst skillnad är att jag varit där bredvid honom och burit undan henne, tagit tillbaka saker som hon ryckt från honom osv. När jag är med dem, är han numera lugn. Han vet att mamma hjälper honom, med henne. Därmed har han inte längre något behov av att bita henne. Oftast....
Detta är modellen jag tror på. Att man konsekvent måste vara där och stötta honom, med hans känslor som stormar upp i hans inre och som han har så svårt att kontrollera. Han är i behov av en vuxen vid sin sida. För vad händer annars? Jo, han vet ju redan att han inte får bitas. Han märker att den som blir biten blir ledsen och att de vuxna blir upprörda. Han blir faktiskt själv ledsen och vill ha tröst. Det som händer, är att HAN misslyckas med att lösa sina konflikter. Igen och igen. Det tär på hans självförtroende.
Vad hände på dagis sen? Jo, han bet naturligtvis ett annat barn lika illa som han bet lillasyster, 2 dagar senare. De lämnade honom ensam på tom mage, med ett annat barn. De tror kanske att jag överanalyserar och överreagerar, eftersom jag redan har ett barn med ADHD, så de tog mig kanske inte på allvar? Och personalen säger: "Det är sånt som händer" om bitandet. Jag håller inte med. Deras jobb är att skydda de andra barnen. Och föräldrarna till pojken som blev biten blev inte alls glada, och skulle prata med föreståndaren. Bra att de klagar, tycker jag! Då kanske det äntligen händer något! Vi, maken och jag, ska förstås också ha möte med dagisföreståndaren om lillebrors situation. Det är inte okej att han misslyckas i kamratrelationerna, gång på gång. För vem vill leka med någon som bits? Det är ju faktiskt lillebror som skadas mest av detta på lång sikt, om det fortsätter. Han behöver en vuxen vid sin sida, även på dagis.
Ja, jag står för det: Jag har slagit lillebror. Inte hårt, men 3 gånger har han fått en dask. Det har varit en panikhandling från min sida. Jag fick helt enkelt inte loss honom, eller i alla fall inte tillräckligt snabbt. Första gången var i somras. Det var när han kastade sig över lillasysters nacke med öppen mun. Den gången hann han inte ta något bett. Men han låg över henne, skitförbannad, med hela sin tyngd. Jag fick inte in händerna emellan barnen för att lyfta bort honom. Inte tillräckligt snabbt i alla fall. Självklart klandrar jag mig själv för att jag inte lyckades med detta, utan istället gav honom en dask i rumpan. Han släppte, grät lite, men sen var det över. Jag tror faktiskt inte att han fattade att det var jag som slagit honom. Han sa inget om det i alla fall. Jag ringde maken och grät i luren. Han klandrade i och för sig inte mig, utan förstod varför jag hade gjort det. Lillasyster var ju bara 2 år, och hennes nacke var (och är fortfarande) liten och klen. Jag var skitknäckt över det länge efteråt. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig någonsin slå ett litet barn. "Det gör man bara inte!"
Andra gången var nyss, under helgen innan jul. Då kastade han sig på Ms rygg bakifrån och bet sig fast. Jag kan fortfarande höra hur M skrek i smärta, i mitt inre. Jag var tvungen att få loss honom även då och fick panik. Det var ju inte kul för pojkarna, men M förstod varför jag hade gjort det.
Tredje gången var måndagen innan jul, på morgonen. Lillebror och lillasyster bråkade om platsen i mitt knä. Jag brukar ha en på varje ben, men den här gången ville båda ha hela knäet för sig själva. Jag borde förmodligen reagerat tidigare och burit iväg lillasyster, men det gjorde jag inte, tyvärr... Helt plötsligt gallskriker hon, och jag ser hur lillebror fullkomligt bitit sig fast i hennes arm. Käken är nästan stängd. Han biter så hårt han kan och slutar inte när jag skriker. Jag tror nästan att hennes arm ska gå sönder. Så då daskar jag till honom och han släpper direkt. Hennes arm fick en tydlig avgjutning av hans bett, och jag kyler och kyler. Han gråter "Mamma slå mig inte!" upprepade gånger. Detta kommer jag aldrig glömma så länge jag lever. Det skar i mammahjärtat, det kan jag lova.
När den värsta chocken lagt sig och vi sett att hon klarat sig med "bara" ett stort blåmärke, går jag upp med lillasyster till dagis. Lillebror får stanna hemma och äta ordentlig frukost med maken. Vi har märkt att bitande oftast sammanfaller med tom mage dvs lågt blodsocker. Jag lämnar henne, och går direkt till lillebrors avdelning och berättar vad som hänt + att förklarar att han kommer senare. Jag säger rent ut till pedagogerna att jag slagit mitt barn. Anledningarna: 1) Ifall han säger något om det till dem 2) Så att de fattar hur himla illa han kan bitas, så de är förberedda, så det inte händer på dagis.
Dagen efter söker jag upp vår kontaktperson på socialförvaltningen, för att be om tips och råd. Självklart vill jag inte fortsätta att slå mitt barn, om liknande situationer kommer igen. Jag vill ha alternativ. Inte för att det skadar honom rent fysiskt (det blev inte blåmärken), utan psykiskt. Hon vet inte vad jag ska göra istället, utan håller med om att jag måste få bort honom. Och att jag måste hjälpa mina andra barn. Hon pratar mycket om att förebygga och vara där och dela på barnen. Det har vi ju varit mest hela tiden ända sen han började med detta för 2 år sen. På en armslängds avstånd. Eller så är vi några meter bort, om man är på gott humör. När jag gick ifrån mötet tänkte jag att vi måste bli ännu bättre på detta. Och dessutom är det ju nödvändigt eftersom det annars kan bli livsfarligt. Ett sånt bett i lillasysters nacke.... Och förresten så satte han sig gränsle över Ms nacke, när M satt och lekte. Inte så kul det heller... Det skiljer inte så många kilon emellan dem. M skrek i panik den gången också.
Tack vare ADHD-kursen så har jag förstått att detta verkligen är en stark impulshandling, som man inte kan fostra (dvs förklara) bort. Eller hota bort. Eller skälla bort. Eller belöna bort. Osv. Ja, vi har ju testa allt, men inget funkar. Känslorna bara väller upp inom honom, och så har han inget alternativ till bitandet i den stunden. Bettet kommer som en reflex.
Jag har suttit med lillebror och lillasyster långa stunder, när de lekt tillsammans. Hon är ju faktiskt rätt irriterande mot honom, om man ska vara rättvis. Försöker ta hans saker och retas med flit. Jag har försökt att ersätta impulsbitandet med att han säger "Stopp nu räcker det" och samtidigt håller upp handen och gör ett stopptecken och säger: "Mamma ta bort lillasyster". Rätt ofta funkar det, om än med en liten påminnelse precis innan han blir så där arg. Det är rätt roligt att se honom då, faktiskt. Han blir först alldeles svart i ansiktet, och så påminner jag honom. Då försvinner ansiktsuttrycket och istället kommer den lilla handen fram och hans ljusa röst säger precis så som jag skrev ovan, fast det blir: "Topp, nu jäckej det!". Men det som gjort störst skillnad är att jag varit där bredvid honom och burit undan henne, tagit tillbaka saker som hon ryckt från honom osv. När jag är med dem, är han numera lugn. Han vet att mamma hjälper honom, med henne. Därmed har han inte längre något behov av att bita henne. Oftast....
Detta är modellen jag tror på. Att man konsekvent måste vara där och stötta honom, med hans känslor som stormar upp i hans inre och som han har så svårt att kontrollera. Han är i behov av en vuxen vid sin sida. För vad händer annars? Jo, han vet ju redan att han inte får bitas. Han märker att den som blir biten blir ledsen och att de vuxna blir upprörda. Han blir faktiskt själv ledsen och vill ha tröst. Det som händer, är att HAN misslyckas med att lösa sina konflikter. Igen och igen. Det tär på hans självförtroende.
Vad hände på dagis sen? Jo, han bet naturligtvis ett annat barn lika illa som han bet lillasyster, 2 dagar senare. De lämnade honom ensam på tom mage, med ett annat barn. De tror kanske att jag överanalyserar och överreagerar, eftersom jag redan har ett barn med ADHD, så de tog mig kanske inte på allvar? Och personalen säger: "Det är sånt som händer" om bitandet. Jag håller inte med. Deras jobb är att skydda de andra barnen. Och föräldrarna till pojken som blev biten blev inte alls glada, och skulle prata med föreståndaren. Bra att de klagar, tycker jag! Då kanske det äntligen händer något! Vi, maken och jag, ska förstås också ha möte med dagisföreståndaren om lillebrors situation. Det är inte okej att han misslyckas i kamratrelationerna, gång på gång. För vem vill leka med någon som bits? Det är ju faktiskt lillebror som skadas mest av detta på lång sikt, om det fortsätter. Han behöver en vuxen vid sin sida, även på dagis.
måndag 26 december 2011
Mr Bean
Vi har börjat visa Mr Bean för barnen. De tycker att det är jättekul. M tycker att Mr Bean är konstig.
Filmerna är ju väldigt överdrivet gjorda, tramset med hans nalle till exempel, men det finns ändå mycket som tyder på att förebilden till Mr Bean är en aspergare som inte lärt sig de sociala koderna. Tycker i alla fall både maken och jag. Och några till om man googlar det.
Mr Bean har problem med "Theory of mind", alltså att leva sig in i hur andra tänker. Det märks när han köper en liten skål popcorn till sin flickvän och en stor till sig själv, när de går på bio. Eller ger henne ett foto på ett annat par som förlovar sig i julklapp. Eller när han tränger sig före en hel kö, m h a en egenhändigt gjord docka som övernattat utanför affären, istället för honom. Han tycker att han varit smart, när alla andra tycker att han är galen.
Maken och jag tycker också att Mr Bean är kul, men samtidigt får vi en klump i magen, när vi tittar. Vi tittar menande på varandra vid vissa tillfällen. Det finns en hel del likheter mellan M och Mr Bean. Bl a den emellanåt lite struttiga gången. Och när Mr Bean har nyårsfest och sätter på lustiga hattar på sina kompisar och bjuder dem på pinnar från fönstret utanför, då har jag inte svårt att fantisera ihop hur M skulle varit om han hade haft kompisar på fest. Eller hur det ska bli för honom som vuxen. Självklart vet vi ju inget om detta ännu. Det är bara fantasier och kanske överdriven oro. Samtidigt tror jag att oron är bra, för Mr Bean gör det tydligt för oss, vad vi behöver lära M. Och vi kan kommentera filmerna: "Så gör man inte mot sin flickvän" och varför och förklara hur hon känner.
Och något är fantastiskt bra med Mr Bean: Han är otroligt kreativ. Han tänker ut sina egna lösningar. Inte för att det funkar att göra en färgbomb med en nyårsraket och klä in det man inte vill ha målat med tidningspapper. Och det är ju farligt att köra en bil, ifrån en fåtölj man surrat fast på taket. Men ändå. Hans kreativitet är imponerande, och kan absolut vara en tillgång. Inte för att det är så klokt eller snällt, att säga till sitt barn att det är likt Mr Bean.... Men man kan ändå förklara att mitt i tokigheten, så kan faktiskt Mr Bean vara rätt så fiffig ibland.
Och en annan sak är bra: Att Mr Bean visar hur tokigt det kan bli om man inte vågar be om hjälp. Om man låser sig själv ute naken, är det faktiskt bättre att be om hjälp, än att springa runt och försöka gömma sig.
Filmerna är ju väldigt överdrivet gjorda, tramset med hans nalle till exempel, men det finns ändå mycket som tyder på att förebilden till Mr Bean är en aspergare som inte lärt sig de sociala koderna. Tycker i alla fall både maken och jag. Och några till om man googlar det.
Mr Bean har problem med "Theory of mind", alltså att leva sig in i hur andra tänker. Det märks när han köper en liten skål popcorn till sin flickvän och en stor till sig själv, när de går på bio. Eller ger henne ett foto på ett annat par som förlovar sig i julklapp. Eller när han tränger sig före en hel kö, m h a en egenhändigt gjord docka som övernattat utanför affären, istället för honom. Han tycker att han varit smart, när alla andra tycker att han är galen.
Maken och jag tycker också att Mr Bean är kul, men samtidigt får vi en klump i magen, när vi tittar. Vi tittar menande på varandra vid vissa tillfällen. Det finns en hel del likheter mellan M och Mr Bean. Bl a den emellanåt lite struttiga gången. Och när Mr Bean har nyårsfest och sätter på lustiga hattar på sina kompisar och bjuder dem på pinnar från fönstret utanför, då har jag inte svårt att fantisera ihop hur M skulle varit om han hade haft kompisar på fest. Eller hur det ska bli för honom som vuxen. Självklart vet vi ju inget om detta ännu. Det är bara fantasier och kanske överdriven oro. Samtidigt tror jag att oron är bra, för Mr Bean gör det tydligt för oss, vad vi behöver lära M. Och vi kan kommentera filmerna: "Så gör man inte mot sin flickvän" och varför och förklara hur hon känner.
Och något är fantastiskt bra med Mr Bean: Han är otroligt kreativ. Han tänker ut sina egna lösningar. Inte för att det funkar att göra en färgbomb med en nyårsraket och klä in det man inte vill ha målat med tidningspapper. Och det är ju farligt att köra en bil, ifrån en fåtölj man surrat fast på taket. Men ändå. Hans kreativitet är imponerande, och kan absolut vara en tillgång. Inte för att det är så klokt eller snällt, att säga till sitt barn att det är likt Mr Bean.... Men man kan ändå förklara att mitt i tokigheten, så kan faktiskt Mr Bean vara rätt så fiffig ibland.
Och en annan sak är bra: Att Mr Bean visar hur tokigt det kan bli om man inte vågar be om hjälp. Om man låser sig själv ute naken, är det faktiskt bättre att be om hjälp, än att springa runt och försöka gömma sig.
Avtal nr 2
Maken märkte härom kvällen, att M inte äter ordentligt för att han är rädd för att bli tjock. För länge sedan såg vi en enormt stor kvinna, och det har satt sina spår hos M. Vi pratade om detta M och jag. Jag berättade att jag varit lite tjock innan, men nu äter nyttigare. Han kom inte ihåg det och sa : "Nähä!" med skeptisk min. Så vi gjorde detta avtal:
A) Mamma ska se till att inte bli för tjock (Ms formulering)
B) M ska se till att äta ordentligt så han blir lång och ståtligt och stark. (Min formulering.)
Vi pratade om att barn oftast växer på längden, inte bredden. Att hur lång man blir, delvis beror på hur mycket man äter. Och att de barn som är tjocka äter för mycket socker. Jag tror själv att detta är sant. Å fett gör en fet, lika lite som grönsaker gör en grön. M äter ju inte socker alls, så det var helt lugnt att säga detta. Ja, ni får naturligtvis tro och säga vad ni vill till era barn. Det viktigaste är ju att barnen äter och att man förhindrar ett anorektiskt beteende i unga år. Kanske inte bra att säga det jag sa, till ett barn som inte äter annat än kanelbullar, men det fattar ni ju....
Slutligen, så kom jag med ett logiskt argument: Om jag inte blir tjock av maten vi äter, jag som kan bli tjock, så borde inte M bli det heller. Det sjönk in tror jag. Han äter lite bättre nu. Ni skulle sett kvällens macka som han gjorde från mackbuffén med tomat, morotsstavar, salami och ost på. Den var högre än den var bred.
A) Mamma ska se till att inte bli för tjock (Ms formulering)
B) M ska se till att äta ordentligt så han blir lång och ståtligt och stark. (Min formulering.)
Vi pratade om att barn oftast växer på längden, inte bredden. Att hur lång man blir, delvis beror på hur mycket man äter. Och att de barn som är tjocka äter för mycket socker. Jag tror själv att detta är sant. Å fett gör en fet, lika lite som grönsaker gör en grön. M äter ju inte socker alls, så det var helt lugnt att säga detta. Ja, ni får naturligtvis tro och säga vad ni vill till era barn. Det viktigaste är ju att barnen äter och att man förhindrar ett anorektiskt beteende i unga år. Kanske inte bra att säga det jag sa, till ett barn som inte äter annat än kanelbullar, men det fattar ni ju....
Slutligen, så kom jag med ett logiskt argument: Om jag inte blir tjock av maten vi äter, jag som kan bli tjock, så borde inte M bli det heller. Det sjönk in tror jag. Han äter lite bättre nu. Ni skulle sett kvällens macka som han gjorde från mackbuffén med tomat, morotsstavar, salami och ost på. Den var högre än den var bred.
söndag 25 december 2011
Buffé!
Det har varit lite tufft den här månaden. Vi har alla drabbats av en seg förkylning, men nu är vi äntligen på bättringsvägen, t o m maken som hostat i 6-7 veckor. Förkylningen har satt sina spår. Vi har inte lyckats upprätthålla rutinerna lika bra. Barnen har varit ojämna i humöret och somnat sent. Vi tror att det beror på att de inte äter ordentligt, under dagarna. De vräker i sig på kvällen. Ja killarna i alla fall. Lillasyster tar för sig när hon är hungrig. Hon skjuter en stol till köksbänken, klättar upp och tar en muffins om det ligger framme.
I vilket fall, tänkte jag skriva ett blogginlägg om buffé, eftersom det funkat mycket bra för oss innan det blev sjukdom + julstress. Jag fick tipset i boken "Kärnfrisk familj" som jag skrivit om innan. Boken är absolut läsvärd och har många bra tankar. (Men jag är liiiiite skeptisk till kapitlet jag läser nu om detox + homeopatmedicin, samt en viss läkare som nämns.)
I vilket fall: Servera buffé, så mycket ni orkar! Det är ju egentligen rätt logiskt. Det räcker att gå till sig själv, så förstår man barnen. För när man bokar in sig på hotell, så är det viktigt att hotellet erbjuder en bra frukostbuffé och/eller kvällsbuffé. Vem vill bo där det bara serveras gröt till frukost (och där hotellägaren håller koll på att man verkligen äter upp all gröt)? Eller bara wienerbröd? Vi alla bor hellre på ett hotell där det finns gröt, wienerbröd, ägg, fil, färsk frukt + några andra saker som vi inte ens visste fanns men gärna provar. Eller hur? Nu menar jag inte att man alltid ska duka upp flera olika rätter och bli en slav i köket. Titta vad som redan finns i form av rester! Och använd enkla saker som inte kräver någon ansträngning att duka fram. Och koka fler ägg än vad barnen äter, så har du rester tills nästa dag, t ex.
Vi blandar friskt efter vad som finns av nytt och rester; överbliven broccoli från lunchen, ensamma kycklingklubban från igår, morotsstavar, nötter, jordnötter med skal = kul att öppna, småbitar av det hemmagjorda knäckebrödet (snittar), strimlad pannkaka, vackert skuren frukt och grönsaker t ex morotsstavar och gurkstavar, melonbitar, små majskolvsbitar. Man har oftast mer småplock än man tror. Vi har inte riktigt lyckats med att göra en ny dippsås varje dag, som det tipsas om i boken, men det kommer kanske?
Och vi har alltid någon bas med proteiner, som stabiliserar blodsockret: Stekt eller kokt ägg, hamburgare, makrillfilé, kycklingfilé. Även till frukost, eller speciellt till frukost som sägs vara den viktigaste måltiden. Och våga testa udda rätter. M älskar när han får en tallrik med tsasiki eller ris. Det är endast fantastin som sätter gränser. Och det behöver inte skilja så mycket på frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat. Jag tycker att spannmål är överskattat och ger blodsockersvägningar hos alla mina barnen. När jag bakar muffins har jag många ägg i smeten och försöker ha i hackade nötter eller hackade pumpafrön istället för en del av mjölet.
Blanda färger och lägg lite tid på att skära upp det fint. Utnyttja att barn äter med ögonen. Jag hittade några gamla fondu-tallrikar med sex olika fack på vinden. Man kan också sätta fram skålar i spännande färger och former, för att göra det lite roligare. Eller kaffekoppar. Och försök att inte tvinga i barnen något. (Men jag kan erkänna att vi stödmatar i dem tillräckligt med proteiner om det behövs, så de säkert står sig.) Lägg upp det, men låt barnen välja. Och var envisa om det är något ni gärna vill att de ska börja äta. Och när de ser mamma och pappa äta av det varje dag, så åker det kanske in i munnen efter ett tag, av ren nyfikenhet. Och kanske slinker broccolin ner av bara farten, när den ligger bland fint uppskuren frukt? Maken hörde ett tips om att sockra grönsaker och sen gradvis ta bort sockret, men jag vet inte om det funkar i praktiken.... Fundera lite på vad ni tror funkar bäst för era barn! Och berätta gärna hur det går och komplettera gärna med fler tips på hur man kan göra, och vad man kan ha på buffén!
I vilket fall, tänkte jag skriva ett blogginlägg om buffé, eftersom det funkat mycket bra för oss innan det blev sjukdom + julstress. Jag fick tipset i boken "Kärnfrisk familj" som jag skrivit om innan. Boken är absolut läsvärd och har många bra tankar. (Men jag är liiiiite skeptisk till kapitlet jag läser nu om detox + homeopatmedicin, samt en viss läkare som nämns.)
I vilket fall: Servera buffé, så mycket ni orkar! Det är ju egentligen rätt logiskt. Det räcker att gå till sig själv, så förstår man barnen. För när man bokar in sig på hotell, så är det viktigt att hotellet erbjuder en bra frukostbuffé och/eller kvällsbuffé. Vem vill bo där det bara serveras gröt till frukost (och där hotellägaren håller koll på att man verkligen äter upp all gröt)? Eller bara wienerbröd? Vi alla bor hellre på ett hotell där det finns gröt, wienerbröd, ägg, fil, färsk frukt + några andra saker som vi inte ens visste fanns men gärna provar. Eller hur? Nu menar jag inte att man alltid ska duka upp flera olika rätter och bli en slav i köket. Titta vad som redan finns i form av rester! Och använd enkla saker som inte kräver någon ansträngning att duka fram. Och koka fler ägg än vad barnen äter, så har du rester tills nästa dag, t ex.
Vi blandar friskt efter vad som finns av nytt och rester; överbliven broccoli från lunchen, ensamma kycklingklubban från igår, morotsstavar, nötter, jordnötter med skal = kul att öppna, småbitar av det hemmagjorda knäckebrödet (snittar), strimlad pannkaka, vackert skuren frukt och grönsaker t ex morotsstavar och gurkstavar, melonbitar, små majskolvsbitar. Man har oftast mer småplock än man tror. Vi har inte riktigt lyckats med att göra en ny dippsås varje dag, som det tipsas om i boken, men det kommer kanske?
Och vi har alltid någon bas med proteiner, som stabiliserar blodsockret: Stekt eller kokt ägg, hamburgare, makrillfilé, kycklingfilé. Även till frukost, eller speciellt till frukost som sägs vara den viktigaste måltiden. Och våga testa udda rätter. M älskar när han får en tallrik med tsasiki eller ris. Det är endast fantastin som sätter gränser. Och det behöver inte skilja så mycket på frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat. Jag tycker att spannmål är överskattat och ger blodsockersvägningar hos alla mina barnen. När jag bakar muffins har jag många ägg i smeten och försöker ha i hackade nötter eller hackade pumpafrön istället för en del av mjölet.
Blanda färger och lägg lite tid på att skära upp det fint. Utnyttja att barn äter med ögonen. Jag hittade några gamla fondu-tallrikar med sex olika fack på vinden. Man kan också sätta fram skålar i spännande färger och former, för att göra det lite roligare. Eller kaffekoppar. Och försök att inte tvinga i barnen något. (Men jag kan erkänna att vi stödmatar i dem tillräckligt med proteiner om det behövs, så de säkert står sig.) Lägg upp det, men låt barnen välja. Och var envisa om det är något ni gärna vill att de ska börja äta. Och när de ser mamma och pappa äta av det varje dag, så åker det kanske in i munnen efter ett tag, av ren nyfikenhet. Och kanske slinker broccolin ner av bara farten, när den ligger bland fint uppskuren frukt? Maken hörde ett tips om att sockra grönsaker och sen gradvis ta bort sockret, men jag vet inte om det funkar i praktiken.... Fundera lite på vad ni tror funkar bäst för era barn! Och berätta gärna hur det går och komplettera gärna med fler tips på hur man kan göra, och vad man kan ha på buffén!
måndag 12 december 2011
Lillebror, from som ett lamm
Lillebror har varit hemma ifrån dagis några dagar nu. Han har haft feber till och från och varit hängig. Inte kul, men samtidigt har han och jag fått en del egentid tillsammans. Jag har hunnit att testa de nya strategierna, som jag lärt mig på ADHD-kursen, på honom. Så här har jag gjort:
Kasta saker och förstöra, för att det är tråkigt
1) Ignorera det dåliga beteendet. Det är väldigt svårt när någon kastar saker med flit genom rummet, för att förstöra. Eller häller ut kladdiga saker i köket och fnissar förtjust. De flesta av oss föräldrar har lärt oss att man då ska säga till på skarpen, sätta en gräns, ta i med hårdhandskarna, visa vem som bestämmer osv osv. Det funkar inte alls på lillebror. Det är som att trycka på "mera-bus-knappen". Han går igång något otroligt på det. Eller så blir han jätteledsen, utan att lära sig något. Samma bus händer snart igen. Jag tänker att detta beteende är kontaktsökande. Och att det beror på att han har tråkigt och inte vet vad han ska hitta på. Jag försöker se neutralt på det. Inget ont menat med det han gör. Han är ju liten. Så jag tar ett djupt andetag och försöker att anta "pokerface", fastän jag blir irriterad inombords.
2) Avleda och skapa kontakt. Jag ger honom den kontakt han söker. Men på annat sätt. Jag ersätter det han gör med något bra. Jag säger t ex: "Kom! Vilken bil vill du köra med på bilmattan?" eller "Ska vi blanda lite färger?" Något som jag vet att han gillar. Det som jag i ett tidigare inlägg kallade mitt "ess i rockärmen".
3) Positiv förstärkning. Jag berömmer det önskvärda beteendet. T ex: "Vad kul det är att leka med bilar med dig!" eller "Oj, vad du kan blanda färg!" eller "Vad mysigt det är att måla med dig." Gärna flera olika uppmuntrande meningar, som ger honom en mysig känsla.
Bitandet, sparkandet och övrigt våld
1) Ignorera det dåliga beteendet. Jag försöker verkligen att inte kommentera det han gjorde fel, även om det är svårt, t ex när han sparkat sin syster. Ibland klarar jag inte det, utan måste förklara varför det är farligt, fastän jag vet att det inte ger någon effekt. Han kommer fortsätta sparka sin syster ändå, när han blir irriterad på henne nästa gång.
2) Lära honom "stop-i-luften" + sätta ord på hans känslor. Jag tragglar in att man ska sätta upp handen precis som en trafikpolis och säga "Stopp!" Och därefter försöker jag, så bra jag kan, att säga det som han egentligen tänker, t ex "Lillasyster, ta inte min katt!" Och självklart uppmuntrar jag honom att säga likadant.
3) Positiv förstärkning. Jag berömmer honom mycket för när han gör som jag lär honom enligt punkt 2, istället för att slåss. Och det med stort eftertryck.
Och det funkar faktiskt! Han ser väldigt nöjd ut, vid punkt nummer 3. Han har mestadels varit from som ett lamm. En helt annan unge. Han mår bra av att slippa skäll, och istället få guidning till önskvärt beteende. Den danske familjeterapeuten Jesper Juul (som jag läst de flest böcker av), har så rätt i att barn vill vara till lags. Lillebror vill ju vara snäll och duktig, och hjälpa mamma. Han säger ju ofta det: "Ja vill va snäll och duktig. Ja vill hjäppa maaaammma!" Det är ju egentligen rätt självklart. Vem vill få skäll, egentligen? Nog bara den som känner sig ignorerad. För det är t o m ännu värre att bli ignorerad, än att få skäll. Som om den andre tänker: "Jag bryr mig inte om dig. Jag vill glömma att du finns. Du är inte värd min tid. Inte ens ett ord vill jag slösa på dig, så jag skäller inte på dig."
Kasta saker och förstöra, för att det är tråkigt
1) Ignorera det dåliga beteendet. Det är väldigt svårt när någon kastar saker med flit genom rummet, för att förstöra. Eller häller ut kladdiga saker i köket och fnissar förtjust. De flesta av oss föräldrar har lärt oss att man då ska säga till på skarpen, sätta en gräns, ta i med hårdhandskarna, visa vem som bestämmer osv osv. Det funkar inte alls på lillebror. Det är som att trycka på "mera-bus-knappen". Han går igång något otroligt på det. Eller så blir han jätteledsen, utan att lära sig något. Samma bus händer snart igen. Jag tänker att detta beteende är kontaktsökande. Och att det beror på att han har tråkigt och inte vet vad han ska hitta på. Jag försöker se neutralt på det. Inget ont menat med det han gör. Han är ju liten. Så jag tar ett djupt andetag och försöker att anta "pokerface", fastän jag blir irriterad inombords.
2) Avleda och skapa kontakt. Jag ger honom den kontakt han söker. Men på annat sätt. Jag ersätter det han gör med något bra. Jag säger t ex: "Kom! Vilken bil vill du köra med på bilmattan?" eller "Ska vi blanda lite färger?" Något som jag vet att han gillar. Det som jag i ett tidigare inlägg kallade mitt "ess i rockärmen".
3) Positiv förstärkning. Jag berömmer det önskvärda beteendet. T ex: "Vad kul det är att leka med bilar med dig!" eller "Oj, vad du kan blanda färg!" eller "Vad mysigt det är att måla med dig." Gärna flera olika uppmuntrande meningar, som ger honom en mysig känsla.
Bitandet, sparkandet och övrigt våld
1) Ignorera det dåliga beteendet. Jag försöker verkligen att inte kommentera det han gjorde fel, även om det är svårt, t ex när han sparkat sin syster. Ibland klarar jag inte det, utan måste förklara varför det är farligt, fastän jag vet att det inte ger någon effekt. Han kommer fortsätta sparka sin syster ändå, när han blir irriterad på henne nästa gång.
2) Lära honom "stop-i-luften" + sätta ord på hans känslor. Jag tragglar in att man ska sätta upp handen precis som en trafikpolis och säga "Stopp!" Och därefter försöker jag, så bra jag kan, att säga det som han egentligen tänker, t ex "Lillasyster, ta inte min katt!" Och självklart uppmuntrar jag honom att säga likadant.
3) Positiv förstärkning. Jag berömmer honom mycket för när han gör som jag lär honom enligt punkt 2, istället för att slåss. Och det med stort eftertryck.
Och det funkar faktiskt! Han ser väldigt nöjd ut, vid punkt nummer 3. Han har mestadels varit from som ett lamm. En helt annan unge. Han mår bra av att slippa skäll, och istället få guidning till önskvärt beteende. Den danske familjeterapeuten Jesper Juul (som jag läst de flest böcker av), har så rätt i att barn vill vara till lags. Lillebror vill ju vara snäll och duktig, och hjälpa mamma. Han säger ju ofta det: "Ja vill va snäll och duktig. Ja vill hjäppa maaaammma!" Det är ju egentligen rätt självklart. Vem vill få skäll, egentligen? Nog bara den som känner sig ignorerad. För det är t o m ännu värre att bli ignorerad, än att få skäll. Som om den andre tänker: "Jag bryr mig inte om dig. Jag vill glömma att du finns. Du är inte värd min tid. Inte ens ett ord vill jag slösa på dig, så jag skäller inte på dig."
Hos logopeden med lillasyster
I fredags var jag och lillasyster hos logopeden. Anledningen var att hon är sen med talet. Hon pratar men det är väldigt orent och mycket väsande. Jag måste erkänna att det oroat mig en hel del. På en föreläsning om ADHD hörde jag att de följt upp ett stort antal små barn som varit hos logopeden. Nästan alla hade fått en diagnos, när de blivit lite äldre. Inte för att vi tycker att lillasyster visar så många symptom på ADHD (egentligen bara talet och klättrandet), men man undrar ju ändå vad det sena talet beror på. Hur-som-helst så såg logopeden inga symptom på ADHD, utan hon tror att det "bara" är en mun-motorisk försening. Allt annat (förståelse, icke-verbal kommunikation osv) är normalt för åldern. Och logopeden brukar träffa många barn med ADHD, så hon vet verkligen vad hon talar om.
Dessutom lärde logopeden mig följande:
* Det är alltid bra med stödtecken (teckenspråk för bebisar). Det stärker kommunikationen och talet. Logopeden tyckte t o m att vi kunde återintroducera några tecken om vi ville. (Vi har gått ifrån det lite, eftersom talet börjat komma.)
* Man ska inte låtsas att man inte förstår, för att locka fram talet. Barn gör alltid sitt bästa. Får de inte fram orden, så beror det på att de är trötta. Det ska vara kul med kommunikation och målet är att bli förstådd. Man kan däremot upprepa det barnet sagt på ett korrekt sätt. Jag gör alltid det, och då nickar lillasyster glatt.
* Det är tryggt och bra för barnet att ha minst en förälder som alltid förstår dem, oavsett hur orent talet är. Logopeden tycker att det är bra att jag tolkar åt de andra. Pjuh, jag som haft dåligt samvete för detta. Som trott att jag gjort henne en otjänst.
Dessutom lärde logopeden mig följande:
* Det är alltid bra med stödtecken (teckenspråk för bebisar). Det stärker kommunikationen och talet. Logopeden tyckte t o m att vi kunde återintroducera några tecken om vi ville. (Vi har gått ifrån det lite, eftersom talet börjat komma.)
* Man ska inte låtsas att man inte förstår, för att locka fram talet. Barn gör alltid sitt bästa. Får de inte fram orden, så beror det på att de är trötta. Det ska vara kul med kommunikation och målet är att bli förstådd. Man kan däremot upprepa det barnet sagt på ett korrekt sätt. Jag gör alltid det, och då nickar lillasyster glatt.
* Det är tryggt och bra för barnet att ha minst en förälder som alltid förstår dem, oavsett hur orent talet är. Logopeden tycker att det är bra att jag tolkar åt de andra. Pjuh, jag som haft dåligt samvete för detta. Som trott att jag gjort henne en otjänst.
fredag 9 december 2011
Tydlighet när de turas om
Nu har jag för första gången, äntligen fått mina killar att turas om och vänta på varandra, utan att någon gallskriker. Det var med Brio-labyrintspelet. Ni vet en låda med en labyrintplatta högst upp, en kula, en massa hål och två rattar som man lutar plattan med. Vi har bara ett, ett sånt med två lösa plattor som man kan lägga ovanpå, så det totalt blir 3 olika svårighetsgrader. Förmodligen köper vi två till, till jul. För det är så praktiskt att ha 3 likadana leksaker. Barnen leker parallellt med varandra och bråkar inte. Och vi vuxna får lite andrum. Precis vad vi behöver!
Men i alla fall: Nu satt M där med spelet. Lillebror började dra i det och då började M skrika. Då sa jag: "Nu får M fem försök, sen är det lillebrors tur." Ett försök var att man antingen körde ner kulan i ett hål, eller att man klarade banan. För att vara extra tydlig så höll jag fram ett finger varje gång någon hade förbrukat ett försök. Och jag höll kvar handen i luften hela tiden. Båda två tittade återkommande på mina fingrar. Det funkade perfekt. Tänk så enkelt, och helt gratis! Den som spelade nöjde sig med att den hade försök kvar, och den som inte spelade tyckte att det snart var hans tur igen.
Men i alla fall: Nu satt M där med spelet. Lillebror började dra i det och då började M skrika. Då sa jag: "Nu får M fem försök, sen är det lillebrors tur." Ett försök var att man antingen körde ner kulan i ett hål, eller att man klarade banan. För att vara extra tydlig så höll jag fram ett finger varje gång någon hade förbrukat ett försök. Och jag höll kvar handen i luften hela tiden. Båda två tittade återkommande på mina fingrar. Det funkade perfekt. Tänk så enkelt, och helt gratis! Den som spelade nöjde sig med att den hade försök kvar, och den som inte spelade tyckte att det snart var hans tur igen.
lördag 3 december 2011
Utnyttja varandras styrkor och erkänn era egna svagheter
Det verkar vara väldigt vanligt med separation hos NPF-föräldrar. Jag kan lite förstå varför. Den press som man utsätts för när man har barn med diagnos, är inte lätt att hantera. Speciellt inte om man har liknande svårigheter och klandrar sig själv för det. Och blir klandrad av partnern för det. Jag vet en hel del om det, tyvärr.... Innan jag visste bättre, klandrade jag honom för mycket av det, som han inte kan rå för att han inte klarar. Jag trodde han var lat och inte brydde sig om det som är viktigt för mig (ordning och reda). Jag trodde att han kunde skärpa sig om han bara ville. Om han bara älskade mig tillräckligt mycket. Så urbota dumt!
Jag har ju insett hans svårigheter för ett tag sedan, men tyvärr återfallit gång på gång, i att klandra honom. Det är ju mitt fel, men det har inte hjälpt att han själv haft attityden: "Äh vaddå, jag kan ju städa!" Men nu är det nya tider. Det märktes på hans kommentar ikväll: "Det går egentligen att röja köket på 20 minuter. Men när det är så här rörigt, är det svårt för mig att veta var jag ska börja. Om du bara börjar, så är resten lätt för mig."
Vilken underbar kommentar! Så ärlig! Jag blev så glad. Det är precis sånt jag behöver veta. Nu vet vi ju hur vi ska göra. Jag måste alltså helst påbörja röjningen i köket. I alla fall tömma diskmaskinen på ren disk. Det tar ju inte mig många minuter. Sen fixar han resten utan att bli totalt utmattad.
Jag vet att detta är vägen till framgång, för vårt förhållande: Att vi går till botten med hur vi båda fungerar och fördelar arbetet därefter.
Han är ju bra på så mycket annat, än att röja kaos. Ikväll lagade han ett fäste till en skåpslucka på 5 minuter. Jag hade verkligen inte löst det så snabbt.
Jag har ju insett hans svårigheter för ett tag sedan, men tyvärr återfallit gång på gång, i att klandra honom. Det är ju mitt fel, men det har inte hjälpt att han själv haft attityden: "Äh vaddå, jag kan ju städa!" Men nu är det nya tider. Det märktes på hans kommentar ikväll: "Det går egentligen att röja köket på 20 minuter. Men när det är så här rörigt, är det svårt för mig att veta var jag ska börja. Om du bara börjar, så är resten lätt för mig."
Vilken underbar kommentar! Så ärlig! Jag blev så glad. Det är precis sånt jag behöver veta. Nu vet vi ju hur vi ska göra. Jag måste alltså helst påbörja röjningen i köket. I alla fall tömma diskmaskinen på ren disk. Det tar ju inte mig många minuter. Sen fixar han resten utan att bli totalt utmattad.
Jag vet att detta är vägen till framgång, för vårt förhållande: Att vi går till botten med hur vi båda fungerar och fördelar arbetet därefter.
Han är ju bra på så mycket annat, än att röja kaos. Ikväll lagade han ett fäste till en skåpslucka på 5 minuter. Jag hade verkligen inte löst det så snabbt.
Förebygg genom planering
På ADHD-kursen som jag går, har vi gått igenom några olika strategier. En av dem är: Förebygg genom planering. Egentligen är det rätt självklart. Men när man har en tuff vardag och det känns som att man kämpar på djupt vatten med näsan över vattenytan, är det långt ifrån självklart. Man kanske t o m går bakåt med det mesta i livet. Då kan det kännas omöjligt att hinna förbereda och planera. Jag vill ändå slå ett slag för detta. Eftersom man i längden sparar tid och energi. Och jag inser, för att klara detta måste man slå sig fri på något sätt. Hitta lite tid, som egentligen inte finns. Eller så tar med det i små steg. Vi tar det i små steg. Och långsamt förbättras tillvaron och vi får mer tid och energi över.
Här är lite exempel på planering som går snabbt, men som underlättar mycket. Alla dessa saker är egentligen rätt självklara, och vi gör ju ofta detta utan att tänka på det. Men jag vill ändå skriva om det (igen), eftersom det gjort så stor skillnad för oss. Att vi gör detta ännu mer.
1) Gör ett familje-tids-schema för nästa dag. (Se separat inlägg från oktober.) Vi brukar göra ett tillsammans. Fast nu på senare tid är det mest är jag som gör det. Men maken bidrar med förbättringar. Detta har gett större effekt på maken än vad jag hade gissat. Han går ofta och tittar på schemat. Och numera, har han betydligt mer energi och tålamod. Inte visste jag att denna avsaknad av struktur sög musten ur honom! Själv har jag ju schemat i huvudet, eller i alla fall något slags utkast. Men jag tittar också på schemat oftare än vad jag hade trott.
2) Förbered nästa måltid, gärna genom att skriva ner vad det ska bli på schemat. Detta är ju väldigt självklart, men ack så svårt när man är stressad. Då blir det lätt samma mat man bjuder på, och som barnen tröttnar på. (I alla fall mina.) Och så har man en ond cirkel, med gnälliga hungriga barn och trötta föräldrar. Om du inte kan göra något i praktiken, så tänk ut vad det ska bli i huvudet. Kanske medan du sitter i sandlådan med barnen. Kanske finns en burk makrillfilé i skafferiet? Eller finns det frukt till en fruktsallad? Själv så orkar jag numera förbereda 1-2 måltider i huvudet. Det har blivit en rutin. Jag vill poängtera att detta har maken väldigt svårt för. Vi är alla olika, och det är viktigt att man inte känner press att klara detta, om man inte klarar det. Då kan man hellre göra morgondagens matplanering tillsammans på kvällen. Eller överlåta det till sin respektive med gott samvete, och lägga sin energi på det man är bra på. Eller vila upp sig. Just nu är maken i garaget och vilar upp sig. Efter att jag bloggat klart, ska jag förbereda morgondagens nyttiga frukostmuffins, så det går att röra ihop dem snabbt imorgon bitti. (Jag är ofta trött i huvudet när jag vaknar.)
3) Ha ett "ess i rockärmen" med barnen. F a är det tydligt att lillebror stimmar upp och springer runt och hittar på bus när han är uttråkad. Då gäller det att ha en aktivitet planerad i huvudet. T ex: Kom så pusslar vi bilpusslet/målar med vattenfärg/läser den här sagan (som man valt ut innan)/äter lite melon. Skriv gärna ner en lista med era "ess". Detta har vi kört mycket med idag, och när man gör det går han från busig unge till from som ett litet lamm. Det gäller att orka, men nu när vi gör det, så sparar vi något oerhört på vår energi. För det är ju jobbigt att göra "brandkårsutryckningar" när han häller ut vatten på golvet, målar på möblerna osv osv.
4) Lägg fram alla barnens ytterkläder, gympapåse, läxböcker, frukt osv på kvällen. Det tar inte många minuter, och man slipper leta efter fingervantar medan ungarna skriker ikapp på morgonen. Skriv in det på kvällsschemat! Och har någon/båda svårt att hålla allt i huvudet: Skriv en lista på allt som ska med och sätt upp i hallen. Bocka av det som är kvar på dagis/skola, t ex regnkläder. Glöm inte skriva upp vilka kvällar som gympapåsen ska packas. (Och kanske låta barnet själv packa den?)
Här är lite exempel på planering som går snabbt, men som underlättar mycket. Alla dessa saker är egentligen rätt självklara, och vi gör ju ofta detta utan att tänka på det. Men jag vill ändå skriva om det (igen), eftersom det gjort så stor skillnad för oss. Att vi gör detta ännu mer.
1) Gör ett familje-tids-schema för nästa dag. (Se separat inlägg från oktober.) Vi brukar göra ett tillsammans. Fast nu på senare tid är det mest är jag som gör det. Men maken bidrar med förbättringar. Detta har gett större effekt på maken än vad jag hade gissat. Han går ofta och tittar på schemat. Och numera, har han betydligt mer energi och tålamod. Inte visste jag att denna avsaknad av struktur sög musten ur honom! Själv har jag ju schemat i huvudet, eller i alla fall något slags utkast. Men jag tittar också på schemat oftare än vad jag hade trott.
2) Förbered nästa måltid, gärna genom att skriva ner vad det ska bli på schemat. Detta är ju väldigt självklart, men ack så svårt när man är stressad. Då blir det lätt samma mat man bjuder på, och som barnen tröttnar på. (I alla fall mina.) Och så har man en ond cirkel, med gnälliga hungriga barn och trötta föräldrar. Om du inte kan göra något i praktiken, så tänk ut vad det ska bli i huvudet. Kanske medan du sitter i sandlådan med barnen. Kanske finns en burk makrillfilé i skafferiet? Eller finns det frukt till en fruktsallad? Själv så orkar jag numera förbereda 1-2 måltider i huvudet. Det har blivit en rutin. Jag vill poängtera att detta har maken väldigt svårt för. Vi är alla olika, och det är viktigt att man inte känner press att klara detta, om man inte klarar det. Då kan man hellre göra morgondagens matplanering tillsammans på kvällen. Eller överlåta det till sin respektive med gott samvete, och lägga sin energi på det man är bra på. Eller vila upp sig. Just nu är maken i garaget och vilar upp sig. Efter att jag bloggat klart, ska jag förbereda morgondagens nyttiga frukostmuffins, så det går att röra ihop dem snabbt imorgon bitti. (Jag är ofta trött i huvudet när jag vaknar.)
3) Ha ett "ess i rockärmen" med barnen. F a är det tydligt att lillebror stimmar upp och springer runt och hittar på bus när han är uttråkad. Då gäller det att ha en aktivitet planerad i huvudet. T ex: Kom så pusslar vi bilpusslet/målar med vattenfärg/läser den här sagan (som man valt ut innan)/äter lite melon. Skriv gärna ner en lista med era "ess". Detta har vi kört mycket med idag, och när man gör det går han från busig unge till from som ett litet lamm. Det gäller att orka, men nu när vi gör det, så sparar vi något oerhört på vår energi. För det är ju jobbigt att göra "brandkårsutryckningar" när han häller ut vatten på golvet, målar på möblerna osv osv.
4) Lägg fram alla barnens ytterkläder, gympapåse, läxböcker, frukt osv på kvällen. Det tar inte många minuter, och man slipper leta efter fingervantar medan ungarna skriker ikapp på morgonen. Skriv in det på kvällsschemat! Och har någon/båda svårt att hålla allt i huvudet: Skriv en lista på allt som ska med och sätt upp i hallen. Bocka av det som är kvar på dagis/skola, t ex regnkläder. Glöm inte skriva upp vilka kvällar som gympapåsen ska packas. (Och kanske låta barnet själv packa den?)
onsdag 30 november 2011
Ett avtal
Angående bådas vårt skrik härom kvällen, så skrev M och jag ett avtal idag. Det ser ut så här:
Vi ska:
1) Inte skrika på varandra
2) Läsa klart Mamma Muh-sagan en söndag
3) Pyssla och använda lite och laminera
Vi hjälptes åt att skriva det. Jag bestämde en första punkten och M bestämde punkt 2 och 3. Och vi undertecknade båda avtalet.
Detta är en teknik som jag fått rekommenderad både på kurs för autism och kurs för ADHD. Barnet ska vara med och utforma avtalet som inte får vara för långt. Sen kan man hänvisa tillbaka till avtalet, när barnet gör det oönskade beteendet. Det funkar jättebra, hittills. Jag sa bara: "Nu bryter du mot nummer 1 i vårt avtal." "Ja!" sa han lugnt och slutade skrika.
Ett föräldrapar på ADHD-kursen, berättade att de hade skrivit avtal om regler vid matbordet, som alla skulle följa. De hade hållit sig till tre regler och barnen hade faktiskt tyckt att det varit kul, och varit med på noterna. Om alla ska äta med bestick, får inte mamma plocka en oliv ur salladsskålen med fingrarna....
Man får vara beredd på att det är lite nyhetens behag. Att effekten kan försvinna över tid. Men det är helt klart värt ett försök. Avtalet tog oss bara 5 minuter att skriva. Och vad vi ska göra med tiden som blir över, när vi slutat skrika? Jo, läsa mer saga tillsammans såklart! Fiffigt, va?! (Det tyckte i alla fall M.)
Vi ska:
1) Inte skrika på varandra
2) Läsa klart Mamma Muh-sagan en söndag
3) Pyssla och använda lite och laminera
Vi hjälptes åt att skriva det. Jag bestämde en första punkten och M bestämde punkt 2 och 3. Och vi undertecknade båda avtalet.
Detta är en teknik som jag fått rekommenderad både på kurs för autism och kurs för ADHD. Barnet ska vara med och utforma avtalet som inte får vara för långt. Sen kan man hänvisa tillbaka till avtalet, när barnet gör det oönskade beteendet. Det funkar jättebra, hittills. Jag sa bara: "Nu bryter du mot nummer 1 i vårt avtal." "Ja!" sa han lugnt och slutade skrika.
Ett föräldrapar på ADHD-kursen, berättade att de hade skrivit avtal om regler vid matbordet, som alla skulle följa. De hade hållit sig till tre regler och barnen hade faktiskt tyckt att det varit kul, och varit med på noterna. Om alla ska äta med bestick, får inte mamma plocka en oliv ur salladsskålen med fingrarna....
Man får vara beredd på att det är lite nyhetens behag. Att effekten kan försvinna över tid. Men det är helt klart värt ett försök. Avtalet tog oss bara 5 minuter att skriva. Och vad vi ska göra med tiden som blir över, när vi slutat skrika? Jo, läsa mer saga tillsammans såklart! Fiffigt, va?! (Det tyckte i alla fall M.)
Tanken är fri
Ikväll var det ADHD-kurs igen. Vi pratade bl a om olika tankar som kan lugna en, i en stressad situation. Som psykologen sa: "Tanken är fri". Dvs man får TÄNKA vad som helst, så länge man har en spärr och ALDRIG genomför det man tänker eller gör sina barn illa på annat sätt.
Det här brukar jag tillåta mig att TÄNKA:
* Fram med bedövningspilarna! *Soooock* och så är det lugn och ro omedelbart.
* Var är den lilla gummiklubban? Den som man kan slå barnen i huvudet med, så de somnar på en sekund, helt utan att ta skada. *Poff*
* Tejp! Tänk vad skönt att tejpa fast honom vid matbordet. Eller tejpa för munnen en liten stund.
* Var köper jag en tvångströja i storlek 92?
Eller för riktiga krislägen:
* NUUUU börjar vi bygga de tre madrasserade, ljudisolerade, låsbara rummen!
* Eller ett madrasserat ljudisolerat rum för oss föräldrar, att låsa in oss i....
Blir man mer irriterad av att tänka så här, så ska man självklart låta bli. Det är meningen att det ska vara en hjälp. Att man med tankekraft ska minska sin irritation. Mig lugnar det, eftersom det blir ett skämt. En komisk situation, i mitt huvud.
Det här brukar jag tillåta mig att TÄNKA:
* Fram med bedövningspilarna! *Soooock* och så är det lugn och ro omedelbart.
* Var är den lilla gummiklubban? Den som man kan slå barnen i huvudet med, så de somnar på en sekund, helt utan att ta skada. *Poff*
* Tejp! Tänk vad skönt att tejpa fast honom vid matbordet. Eller tejpa för munnen en liten stund.
* Var köper jag en tvångströja i storlek 92?
Eller för riktiga krislägen:
* NUUUU börjar vi bygga de tre madrasserade, ljudisolerade, låsbara rummen!
* Eller ett madrasserat ljudisolerat rum för oss föräldrar, att låsa in oss i....
Blir man mer irriterad av att tänka så här, så ska man självklart låta bli. Det är meningen att det ska vara en hjälp. Att man med tankekraft ska minska sin irritation. Mig lugnar det, eftersom det blir ett skämt. En komisk situation, i mitt huvud.
måndag 28 november 2011
Ofiffigt att skrika
Precis som för de flesta andra föräldrar, tryter mitt tålamod ibland. Det har varit en slitig helg p g a att maken mått dåligt. Han har haft en hemsk hosta i några veckor och har haft svårt att sova, speciellt senaste veckan. Det sätter sig så klart på orken och tålamodet. Och på frun, som då måste ta barnen helt själv när han sover ut eller går undan för att hostan satt sig på humöret. Tack och lov hade vi hjälp några timmar i helgen, i form av avlösarservice. Men det känns ändå som att jag skulle behöva ta in på ett vilohem en vecka, eller i alla fall någon dag. Det hade räckt att få gå på den 1,5 timmes massage idag, som jag bokat in. Men den blev inställd p g a att lillasyster bajsat löst på dagis. Så i morse hann jag lämna, cykla och storhandla, därefter skynda till dagis för att hämta lillasyster, lägga henne för middagsvila (vilket tog lång tid och mycket bus = hon är nog frisk), att förbereda middagen, väcka lillasyster och gå och hämta lillebror. Därefter kom M och hans assistent hem. Och sen var den vanliga cirkusen igång igen. Utan att jag ens hade fått 5 minuters egentid.
Nåväl. Åter till mitt tålamod. M har tyvärr olaten att skrika rätt ut så fort det är något han vill. Ibland säger vi att han ylar, och det är nog faktiskt det bäst beskrivande ordet på hur det låter. Att han gör det är förmodligen beroende på hans ADHD (impulsiviteten), men även p g a att vi låtit honom hållas för länge med detta. Jag brukar klara det. Idag gick det bara inte. Och så tänker jag mer och mer, att han måste lära sig hålla tillbaka denna impuls.
Så när jag sa åt honom att tvätta händerna innan maten och han skrek tillbaka flertalet gånger, så brast det för mig. Jag skrek tillbaka. Och han blev jätteledsen. Och inte blev jag gladare för att småsyskonen sprang runt och fjantade i vardagsrummet, istället för att komma och äta. Som väl var, var maken på sitt bästa tålamodshumör. Han sa till mig på skarpen och tog hand om M.
Lite senare skrek M över något annat. Han var verkligen på dåligt humör idag, precis som jag. Så jag sa till honom att han och jag skulle prata allvar inne på lekrummet. Jag sa att vi båda skulle PRATA. Ingen skulle skrika. Och för att vi inte skulle bli onödigt arga på varandra så tog jag hans hand när vi gick in. (Försök att skälla på någon du älskar och samtidigt hålla honom/henne i handen!)
Jag: "Hur känner du dig, när jag skriker på dig?"
M: "Ledsen."
Jag: "Hur tror du att jag känner det, när du skriker på mig?"
M: "Ledsen."
Jag: "Och vad gör jag, när du skriker på mig?"
M: "Skriker tillbaka."
Jag: "Och vad gör du, när jag skriker på dig?"
M: "Skriker tillbaka."
Jag: "Och då skriker jag igen. Och så håller vi på så. Skriker åt varandra och gör varandra ännu mer ledsna. Det är väl ändå ganska ofiffigt?!"
När jag sagt det sista brast han ut i skratt och vi skrattade lite åt oss själva. Att vi var så där tokiga. Vi pratade också om att det hur det känns med kärleken, när den andre skriker på en. Att det inte känns som att den andre älskar en, utan tvärt om som att den andre inte tycker om en. Och det är ju väldigt tokigt, eftersom vi älskar varandra så mycket. T o m när vi är arga på varandra.
Sen så pratade vi om vilket man hör bäst: Skrik eller vanligt prat. Jag exemplifierade med några meningar, som jag både skrek och sa i vanlig ton. När man gör det, så är det ju så löjligt självklart att det aldrig lönar sig att skrika.
Resten av kvällen gick rätt okej. Jag höll mig lugn i alla fall. Han började skrika några gånger, men då skämtade jag med honom och sa att "Näe, nu gör du någon ofiffigt igen! Du som egentligen är så fiffig...." och han kom av sig med skriket och började flina.
Nåväl. Åter till mitt tålamod. M har tyvärr olaten att skrika rätt ut så fort det är något han vill. Ibland säger vi att han ylar, och det är nog faktiskt det bäst beskrivande ordet på hur det låter. Att han gör det är förmodligen beroende på hans ADHD (impulsiviteten), men även p g a att vi låtit honom hållas för länge med detta. Jag brukar klara det. Idag gick det bara inte. Och så tänker jag mer och mer, att han måste lära sig hålla tillbaka denna impuls.
Så när jag sa åt honom att tvätta händerna innan maten och han skrek tillbaka flertalet gånger, så brast det för mig. Jag skrek tillbaka. Och han blev jätteledsen. Och inte blev jag gladare för att småsyskonen sprang runt och fjantade i vardagsrummet, istället för att komma och äta. Som väl var, var maken på sitt bästa tålamodshumör. Han sa till mig på skarpen och tog hand om M.
Lite senare skrek M över något annat. Han var verkligen på dåligt humör idag, precis som jag. Så jag sa till honom att han och jag skulle prata allvar inne på lekrummet. Jag sa att vi båda skulle PRATA. Ingen skulle skrika. Och för att vi inte skulle bli onödigt arga på varandra så tog jag hans hand när vi gick in. (Försök att skälla på någon du älskar och samtidigt hålla honom/henne i handen!)
Jag: "Hur känner du dig, när jag skriker på dig?"
M: "Ledsen."
Jag: "Hur tror du att jag känner det, när du skriker på mig?"
M: "Ledsen."
Jag: "Och vad gör jag, när du skriker på mig?"
M: "Skriker tillbaka."
Jag: "Och vad gör du, när jag skriker på dig?"
M: "Skriker tillbaka."
Jag: "Och då skriker jag igen. Och så håller vi på så. Skriker åt varandra och gör varandra ännu mer ledsna. Det är väl ändå ganska ofiffigt?!"
När jag sagt det sista brast han ut i skratt och vi skrattade lite åt oss själva. Att vi var så där tokiga. Vi pratade också om att det hur det känns med kärleken, när den andre skriker på en. Att det inte känns som att den andre älskar en, utan tvärt om som att den andre inte tycker om en. Och det är ju väldigt tokigt, eftersom vi älskar varandra så mycket. T o m när vi är arga på varandra.
Sen så pratade vi om vilket man hör bäst: Skrik eller vanligt prat. Jag exemplifierade med några meningar, som jag både skrek och sa i vanlig ton. När man gör det, så är det ju så löjligt självklart att det aldrig lönar sig att skrika.
Resten av kvällen gick rätt okej. Jag höll mig lugn i alla fall. Han började skrika några gånger, men då skämtade jag med honom och sa att "Näe, nu gör du någon ofiffigt igen! Du som egentligen är så fiffig...." och han kom av sig med skriket och började flina.
fredag 25 november 2011
Detaljseende en stor tillgång!
Idag blev jag en extra stolt mamma. M ville tvunget följa med och hämta lillasyster, eftersom han ville säga två saker till lillasysters ena fröken, som även varit hans dagisfröken. Vi tog av oss stövlarna och gick in på lillasysters avdelning. Mitt när jag pratar om dagen som varit med den här kvinnan, så skriker M till: "Hon stoppade en grej i munnen!" Det visade sig att lillasysters dagiskompis stoppat en vass liten ståltråd i munnen. Ingen av oss vuxna hade sett det. Hans dagisfröken fick raskt ut den. Pjuh!
Jag vet inte om Ms detaljseende spelade roll, eller om det bara var en slump att han såg det. I vilket fall fick han mycket beröm och en guldstjärna. När man hjälper andra på ett sånt här bra sätt, får man alltid lite extra uppmärksamhet. "Tänk, du räddade kanske henne från att få ont i magen och åka till doktorn. Hon och hennes föräldrar är nog väldigt glada på dig just nu. De tycker nog att det är tur att det finns en liten kille som heter M och som satte stopp för det farliga. De är nog hemma och myser nu istället och mår bra."
Han njöt verkligen av berömmet och att få känna sig som en observant, omtänksam och handlingskraftig kille. Jag tror att vi ska prata lite om hans detaljseende också. För oavsett orsak, kommer jag säga till honom att det var hans detaljseende, som gjorde att han såg det. För vi behöver använda varje tillfälle som ges för att stärka honom. Positiv förstärkning! Och så kan vi passa på att prata lite om alla andra bra egenskaper som aspergare (inkl han) brukar ha.
Jag vet inte om Ms detaljseende spelade roll, eller om det bara var en slump att han såg det. I vilket fall fick han mycket beröm och en guldstjärna. När man hjälper andra på ett sånt här bra sätt, får man alltid lite extra uppmärksamhet. "Tänk, du räddade kanske henne från att få ont i magen och åka till doktorn. Hon och hennes föräldrar är nog väldigt glada på dig just nu. De tycker nog att det är tur att det finns en liten kille som heter M och som satte stopp för det farliga. De är nog hemma och myser nu istället och mår bra."
Han njöt verkligen av berömmet och att få känna sig som en observant, omtänksam och handlingskraftig kille. Jag tror att vi ska prata lite om hans detaljseende också. För oavsett orsak, kommer jag säga till honom att det var hans detaljseende, som gjorde att han såg det. För vi behöver använda varje tillfälle som ges för att stärka honom. Positiv förstärkning! Och så kan vi passa på att prata lite om alla andra bra egenskaper som aspergare (inkl han) brukar ha.
Hur man får glutenfritt på skola/dagis utan läkarintyg
Jag har tidigare skrivit att dagis krävt läkarintyg för att fortsätta ge glutenfri kost. Det har varit ett litet problem eftersom ingen velat skriva läkarintyg åt lillebror. BUP-läkaren ville inte, eftersom han inte är patient hos dem. De har bara barn över 6 år, så han är för liten för det. Och allmänläkaren sa att hon bara skriver ut intyg mot "vanlig" glutenintolerans. "Jag tror på dig, men kan inte skriva ut något intyg." sa hon. Så jag planerade ta med lillebror till en privatklinik där det finns en läkare med specialistkompetens inom NPF, men hann inte. Det redde ut sig ändå. Maken tog ett snack med dagisföreståndaren.
Först så hävdade hon att det alltid behövs läkarintyg, men kom snabbt på själv att de faktiskt inte kräver det för vegetarianer. Så eftersom vi är en "glutenfri familj", så jämställde hon oss med det. Och nu får även lillasyster glutenfri kost. Så bra att hon ändrade sig! Och vi har varit väldigt nöjda med vad dagis gjort för M genom åren. De gjorde ett fantastiskt jobb med honom. Så bra att vi kan fortsätta vara nöjda!
Alla av er har inte lika förnuftig föreståndare/rektor, så här kommer lite tips om hur man kan gå tillväga, förutom ovanstående.
* Gå till en barnläkare, gärna en med kunskap om NPF, och visa INCA-studien. Berätta också tydligt om symptomen, gärna nedskrivet. Be läkaren skriva ett intyg m a p symptomen, dvs läkaren går enbart på symptomen.
* Påpeka för föreståndaren/rektorn att ingenstans i lagen står det att man MÅSTE ha läkarintyg. På vår kommuns hemsida stod det att de KAN kräva intyg, dvs de MÅSTE inte, dvs de kan göra som de vill.
* Hänvisa till skolhälsovårdens mål. På vårt dagis hemsida stod det som målsättning: "Att medverka till att bevara eller förbättra elevens kroppsliga och själsliga hälsa"
* Prata med föreståndarens/rektorns chef
* Prata med kommunens kostrådgivning/kostchef.
Lycka till!
Först så hävdade hon att det alltid behövs läkarintyg, men kom snabbt på själv att de faktiskt inte kräver det för vegetarianer. Så eftersom vi är en "glutenfri familj", så jämställde hon oss med det. Och nu får även lillasyster glutenfri kost. Så bra att hon ändrade sig! Och vi har varit väldigt nöjda med vad dagis gjort för M genom åren. De gjorde ett fantastiskt jobb med honom. Så bra att vi kan fortsätta vara nöjda!
Alla av er har inte lika förnuftig föreståndare/rektor, så här kommer lite tips om hur man kan gå tillväga, förutom ovanstående.
* Gå till en barnläkare, gärna en med kunskap om NPF, och visa INCA-studien. Berätta också tydligt om symptomen, gärna nedskrivet. Be läkaren skriva ett intyg m a p symptomen, dvs läkaren går enbart på symptomen.
* Påpeka för föreståndaren/rektorn att ingenstans i lagen står det att man MÅSTE ha läkarintyg. På vår kommuns hemsida stod det att de KAN kräva intyg, dvs de MÅSTE inte, dvs de kan göra som de vill.
* Hänvisa till skolhälsovårdens mål. På vårt dagis hemsida stod det som målsättning: "Att medverka till att bevara eller förbättra elevens kroppsliga och själsliga hälsa"
* Prata med föreståndarens/rektorns chef
* Prata med kommunens kostrådgivning/kostchef.
Lycka till!
Den-gamle-hunden-fenomenet
I veckan var vi återigen på parterapi. Vi kom att prata om ett fenomen, som nog händer i rätt många familjer när man får barn. Det kan beskrivas så här: Det KÄNNS som att man är en gammal hund. En trofast tjänare, som varit väldigt älskad under årens lopp. Så kommer ett gäng söta valpar, som behöver mycket tid och uppmärksamhet. Den gamle hunden behövs inte lika mycket längre. Alla börjar fundera på när den ska avlivas.
Okej, det var lite överdrivet beskrivet, men jag tror ni förstår vad jag menar. Det är lätt hänt att en eller båda föräldrar känner sig åsidosatt av partnern, när barnen kommer. Så är det här på båda håll emellanåt, och det beror främst på bristen av avlastning. Att vi väldigt sällan har barnvakter till alla barnen. Det händer bara om vi lämnar dem på dagis/fritids och tar ledigt från jobbet. Annars kan vi vuxna aldrig hitta på något tillsammans utan barnen. Det är självklart inte bra. Men vi vet om det.
Så vad göra man istället, förutom att använda dagis/fritids (om man får för kommunen), så den gamle hunden kan få lite odelad uppmärksamhet? Man måste förmodligen visa och tala om för den, att den är precis lika viktig som den var innan valparna, ja eller mer. Den är ju faktiskt mamma eller pappa till valparna. Och gärna vara tydlig med detta varje dag. Det tar ju inte särskilt lång tid.
(Och självklart blir det ungefär samma fenomen, för storasyskonen, varje gång man får ett nytt barn.)
Okej, det var lite överdrivet beskrivet, men jag tror ni förstår vad jag menar. Det är lätt hänt att en eller båda föräldrar känner sig åsidosatt av partnern, när barnen kommer. Så är det här på båda håll emellanåt, och det beror främst på bristen av avlastning. Att vi väldigt sällan har barnvakter till alla barnen. Det händer bara om vi lämnar dem på dagis/fritids och tar ledigt från jobbet. Annars kan vi vuxna aldrig hitta på något tillsammans utan barnen. Det är självklart inte bra. Men vi vet om det.
Så vad göra man istället, förutom att använda dagis/fritids (om man får för kommunen), så den gamle hunden kan få lite odelad uppmärksamhet? Man måste förmodligen visa och tala om för den, att den är precis lika viktig som den var innan valparna, ja eller mer. Den är ju faktiskt mamma eller pappa till valparna. Och gärna vara tydlig med detta varje dag. Det tar ju inte särskilt lång tid.
(Och självklart blir det ungefär samma fenomen, för storasyskonen, varje gång man får ett nytt barn.)
torsdag 24 november 2011
M, nu helt utan socker i skolan!
För ca 3 veckor sedan fick vi äntligen Ms läkarintyg på att han ska ha gluten-och sockerfri kost. Det har inte varit några problem ändå. Han har fått glutenfritt hela tiden, eftersom de vetat att ett läkarintyg varit på väg. Det där med socker har vi dock inte varit så hårda med, eftersom man alltid hör att det inte serveras så mycket socker till barnen numera. Nästan inget alls. Vi har tänkt att om det bara är lite socker, så har det varit okej. Typ lite i ketchup. Man vill ju inte försvåra tillvaron för småsaker. Men det har varit fruktyoggi som serverats till mellis. Det är ju mer socker i dessa, än man tror.
Något oväntat har hänt, sen skolköket började tänka på även detta med sockerfritt. Dvs M får inte längre korv med lite socker i, utan hamburgare istället. Ja, så noga är det numera. Vad som har hänt? Jo, han behöver väldigt sällan ta en frukt från facket. Vi har en överenskommelse med personalen, om att han får ta sig en medhavd frukt vid behov, vid blodsockerfall. Så han har haft facket fullt med frukt och morötter, eftersom blodsockret dykt flera gånger om dagen. Numera får vi hem frukten igen.
Något oväntat har hänt, sen skolköket började tänka på även detta med sockerfritt. Dvs M får inte längre korv med lite socker i, utan hamburgare istället. Ja, så noga är det numera. Vad som har hänt? Jo, han behöver väldigt sällan ta en frukt från facket. Vi har en överenskommelse med personalen, om att han får ta sig en medhavd frukt vid behov, vid blodsockerfall. Så han har haft facket fullt med frukt och morötter, eftersom blodsockret dykt flera gånger om dagen. Numera får vi hem frukten igen.
Ett lotteri
Tänk er följande lotteri:
Insats: Några tusen om året
Vinstchans: På 9 av 10 lotter får du en knapp, som du kan trycka på när du enkelt vill uppleva små stunder av högre lycka och avkoppling, utan minsta ansträngning. Nackdelarna: Vissa andra stunder blir sämre, precis som din totala hälsa.
Den 10:e lotten är en nitlott. Du får en knapp. Den funkar precis som de 9 första knapparna, till en början. Så du märker inte vilken lott du fått. Efter ett tag händer något hemskt: Fördelarna bleknar bort till oigenkännlighet och nackdelarna ökar explosionsartat. Samtidigt tar knappen överhanden. Du sitter fast i den. Den förhäxar dig att trycka på den om och om igen. Fast du märker förstås inte allt detta, inte till en början i alla fall. (Senare när det gått längre, så upptäcker du det kanske själv, om du har tur.) Du tycker att livet är lika bra som det var innan, om inte bättre. Din familj märker dock tidigt vad som hänt dig och lider oerhört av detta. Men det förstår du förstås inte, utan du lever kvar i din egen värld. Knappen hjälper dig glömma de besvärliga släktingarna som vill få dig att lämna tillbaka den.
Hade du köpt en lott? Eller har du redan köpt en lott, utan att tänka på det? Vilken knapp fick du? Har du någon aning? Glöm inte att den 10:e knappen är VÄLDIGT förrädisk...
Min pappa köpte en lott i sin ungdom. Han fick den 10:e lotten. Det värsta är att jag inte tror de 9 första fanns när han köpte den. Eller så stod hans namn redan på den 10:e lotten. Det var i alla fall förutbestämt att han skulle få just den.
Jag köper aldrig några lotter, speciellt inte dessa.... Och jag tycker faktiskt inte att jag behöver någon av de 9:e första knapparna. Med enkla medel och knep, kan jag uppnå lika mycket lyckokänslor och avkoppling, som med knapp. Och utan knapparnas nackdelar. Dessutom gratis, eller för en betydligt lägre kostnad.
PS. Om någon undrar vad jag menar: Jag tror att min pappa fastnade i alkoholmissbruket, eftersom det blev som "självmedicin" för honom, mot hans AS/ADHD. Ingen bra medicin, jag looooovar! Alkoholen lugnade hans ADHD-nerver och tog tillfälligt bort hans depression som han fått p g a att leva med asperger, utan att veta om det. Det är i alla fall min teori, så som jag känner honom.
PS 2. Jag vet faktiskt inte om han lever just nu. Kanske är han nykter och lagar mat till sig själv, eller så ligger han stupfull och hög på sömntabletter i sin säng. Jag orkar faktiskt inte ta reda på vilket, just nu.
PS 3. Det sägs att var 10:e vuxen är alkoholist. Jag tror det stämmer. När jag berättar om min pappas missbruk, brukar de flesta säga att de har minst en alkoholist i släkten. Är det ett bra lotteri vi har, för oss själva, våra barn och varandra?
PS 4. Om dina släktingar eller vänner pratar allvar med dig om dina alkoholvanor, då kan du vara rätt säker på att du fått den 10:e knappen. För de är säkra på sin sak. Annars skulle de inte ta denna jobbiga diskussion med dig, som de tycker om.
Insats: Några tusen om året
Vinstchans: På 9 av 10 lotter får du en knapp, som du kan trycka på när du enkelt vill uppleva små stunder av högre lycka och avkoppling, utan minsta ansträngning. Nackdelarna: Vissa andra stunder blir sämre, precis som din totala hälsa.
Den 10:e lotten är en nitlott. Du får en knapp. Den funkar precis som de 9 första knapparna, till en början. Så du märker inte vilken lott du fått. Efter ett tag händer något hemskt: Fördelarna bleknar bort till oigenkännlighet och nackdelarna ökar explosionsartat. Samtidigt tar knappen överhanden. Du sitter fast i den. Den förhäxar dig att trycka på den om och om igen. Fast du märker förstås inte allt detta, inte till en början i alla fall. (Senare när det gått längre, så upptäcker du det kanske själv, om du har tur.) Du tycker att livet är lika bra som det var innan, om inte bättre. Din familj märker dock tidigt vad som hänt dig och lider oerhört av detta. Men det förstår du förstås inte, utan du lever kvar i din egen värld. Knappen hjälper dig glömma de besvärliga släktingarna som vill få dig att lämna tillbaka den.
Hade du köpt en lott? Eller har du redan köpt en lott, utan att tänka på det? Vilken knapp fick du? Har du någon aning? Glöm inte att den 10:e knappen är VÄLDIGT förrädisk...
Min pappa köpte en lott i sin ungdom. Han fick den 10:e lotten. Det värsta är att jag inte tror de 9 första fanns när han köpte den. Eller så stod hans namn redan på den 10:e lotten. Det var i alla fall förutbestämt att han skulle få just den.
Jag köper aldrig några lotter, speciellt inte dessa.... Och jag tycker faktiskt inte att jag behöver någon av de 9:e första knapparna. Med enkla medel och knep, kan jag uppnå lika mycket lyckokänslor och avkoppling, som med knapp. Och utan knapparnas nackdelar. Dessutom gratis, eller för en betydligt lägre kostnad.
PS. Om någon undrar vad jag menar: Jag tror att min pappa fastnade i alkoholmissbruket, eftersom det blev som "självmedicin" för honom, mot hans AS/ADHD. Ingen bra medicin, jag looooovar! Alkoholen lugnade hans ADHD-nerver och tog tillfälligt bort hans depression som han fått p g a att leva med asperger, utan att veta om det. Det är i alla fall min teori, så som jag känner honom.
PS 2. Jag vet faktiskt inte om han lever just nu. Kanske är han nykter och lagar mat till sig själv, eller så ligger han stupfull och hög på sömntabletter i sin säng. Jag orkar faktiskt inte ta reda på vilket, just nu.
PS 3. Det sägs att var 10:e vuxen är alkoholist. Jag tror det stämmer. När jag berättar om min pappas missbruk, brukar de flesta säga att de har minst en alkoholist i släkten. Är det ett bra lotteri vi har, för oss själva, våra barn och varandra?
PS 4. Om dina släktingar eller vänner pratar allvar med dig om dina alkoholvanor, då kan du vara rätt säker på att du fått den 10:e knappen. För de är säkra på sin sak. Annars skulle de inte ta denna jobbiga diskussion med dig, som de tycker om.
onsdag 23 november 2011
Ladda med positiv energi
Föreläsaren gick också igenom att man ska ladda saker med positiv energi. Det gör vi ju allihopa, utan att tänka på det.
T ex:
* "Mmmm, kom så ska du få smaka på något gott!"
* "Vad mysigt det är här vid matbordet."
* "Kom, vi tävlar! Vi får se vem som får på sig ytterkläderna först."
* "Kom så går vi till dagis och visar dina kompisar din nya fina tröja."
Och naturligtvis måste man säga det med ett positivt tonfall och ett bra kroppsspråk.
Själv känner jag att detta är något jag gör alldeles för lite och vill bli bättre på. Så hjälp mig! Har ni några bra exempel på NÄR man kan ladda saker med positiv energi? Kanske tillfällen som jag inte tänkt GÅR att ladda med positiv energi.
T ex:
* "Mmmm, kom så ska du få smaka på något gott!"
* "Vad mysigt det är här vid matbordet."
* "Kom, vi tävlar! Vi får se vem som får på sig ytterkläderna först."
* "Kom så går vi till dagis och visar dina kompisar din nya fina tröja."
Och naturligtvis måste man säga det med ett positivt tonfall och ett bra kroppsspråk.
Själv känner jag att detta är något jag gör alldeles för lite och vill bli bättre på. Så hjälp mig! Har ni några bra exempel på NÄR man kan ladda saker med positiv energi? Kanske tillfällen som jag inte tänkt GÅR att ladda med positiv energi.
Belöningsormen
Jag ändrar detta inlägg i efterhand, och länkar till ett nyare, där jag beskrivit belöningsormen lite bättre:
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/06/beloningsssystem-beloningsormen.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/06/beloningsssystem-beloningsormen.html
tisdag 22 november 2011
Att vara konkret - de rosa skorna
På kvällens ADHD-kurs pratade vi även om vikten att dela upp stora uppgifter i små konkreta instruktioner åt barnen. T ex "Kom så går vi och plockar upp legot!" istället för "Nu ska vi städa ditt rum!". Att städa är ett för stort begrepp och känns för motigt. De vet inte var de ska börja.
Det är samma sak med "Ta på dig skorna!" En mamma berättade att om hon sa så till sin dotter stod hon i hallen och tittade på alla skor. Dottern undrade vilka hon skulle ta på sig, fastän hon alltid gick samma par. Mamma sa alltid: "Ta på dig de rosa skorna!" Då gick det bra.
Det är samma sak med "Ta på dig skorna!" En mamma berättade att om hon sa så till sin dotter stod hon i hallen och tittade på alla skor. Dottern undrade vilka hon skulle ta på sig, fastän hon alltid gick samma par. Mamma sa alltid: "Ta på dig de rosa skorna!" Då gick det bra.
Rätt förväntningar och positiv förstärkning
Idag var det ADHD-kurs igen. Mycket nyttigt! Vi gick igenom hur man hjälper sitt barn att fungera bättre i vardagen. Bl a så pratade föredragshållarna om positiv förstärkning. Det är lätt att man som förälder bara ser och anmärker på felen, istället för att ge beröm för det som är bra. Det är ju lättare att märka en jacka som ligger på golvet, än en som ligger upphängd, där den ska vara. Det är som när jag var mammaledig och maken kom hem från jobbet och hittade en bajsblöja som jag hade glömt kvar i badkaret, och gnällde högljutt om den. Han såg ju inte resten av dagens förbrukade blöjor ca 5-10 stycken, som jag slängt i soptunnan.
Det som gjorde störst intryck på mig, är varför vi inte ska ge någon negativ kritik alls. Det är för att det helt enkelt inte fungerar. Vill man förändra situationen på lång sikt ska man alltså bara ge beröm och ignorera det som är dåligt, eller i alla fall be snällt att de t ex ska plocka upp kläderna i hallen, och då avsluta med något positivt som "Bra!". Om jag går till mig själv. Hur reagerade jag när maken kom hem och gnällde på den kvarglömda blöjan? Jo, givetvis blev jag skitsur och tänkte att den där blöjan kan han väl gå och slänga själv. Och inte blev jag motiverad att göra det fint tills han kom hem nästa dag.... Det kändes faktiskt ganska kränkande, eftersom jag tyckte att jag hade ansträngt mig maximalt under dagen. Han borde haft lite överseende. Kanske är det så för våra barn och ungdomar med ADHD/Autism känner, när det kommer hem efter en lång ansträngande skoldag, och får negativ kritik för någon (enligt dem) småsak? Och då är det risken att man startar en ond cirkel, för om man bara kritiserar dem, så struntar de kanske i allt. Kan man inte få uppmärksamhet för att man är duktig, kan man i alla fall väcka lite känslor hos mamma och pappa på annat sätt, om än negativa. Allt annat är bättre än att bli ignorerad. Som jag brukar säga: "Kan man inte vara bäst, kan man vara bäst på att vara värst."
En mamma påpekade att man ska ha rätt förväntningar när man kliver innanför dörren. Intala sig själv att: "Hemma hos oss är det alltid stökigt. Det är bara så det ser ut." Så blir man glad för de saker som ligger på rätt ställe istället.
En annan mamma tipsade om ett knep att försöka hitta något positivt eller komiskt, i situationen. Om t ex det ligger en massa kläder i hallen, kan man tänka: "Det måste finnas en naken människa någonstans här hemma." Kanske t o m säga: "Vem är det nu som är naken-fis?" Känn efter lite. Visst tar det udden av det arga man känner?
Det som gjorde störst intryck på mig, är varför vi inte ska ge någon negativ kritik alls. Det är för att det helt enkelt inte fungerar. Vill man förändra situationen på lång sikt ska man alltså bara ge beröm och ignorera det som är dåligt, eller i alla fall be snällt att de t ex ska plocka upp kläderna i hallen, och då avsluta med något positivt som "Bra!". Om jag går till mig själv. Hur reagerade jag när maken kom hem och gnällde på den kvarglömda blöjan? Jo, givetvis blev jag skitsur och tänkte att den där blöjan kan han väl gå och slänga själv. Och inte blev jag motiverad att göra det fint tills han kom hem nästa dag.... Det kändes faktiskt ganska kränkande, eftersom jag tyckte att jag hade ansträngt mig maximalt under dagen. Han borde haft lite överseende. Kanske är det så för våra barn och ungdomar med ADHD/Autism känner, när det kommer hem efter en lång ansträngande skoldag, och får negativ kritik för någon (enligt dem) småsak? Och då är det risken att man startar en ond cirkel, för om man bara kritiserar dem, så struntar de kanske i allt. Kan man inte få uppmärksamhet för att man är duktig, kan man i alla fall väcka lite känslor hos mamma och pappa på annat sätt, om än negativa. Allt annat är bättre än att bli ignorerad. Som jag brukar säga: "Kan man inte vara bäst, kan man vara bäst på att vara värst."
En mamma påpekade att man ska ha rätt förväntningar när man kliver innanför dörren. Intala sig själv att: "Hemma hos oss är det alltid stökigt. Det är bara så det ser ut." Så blir man glad för de saker som ligger på rätt ställe istället.
En annan mamma tipsade om ett knep att försöka hitta något positivt eller komiskt, i situationen. Om t ex det ligger en massa kläder i hallen, kan man tänka: "Det måste finnas en naken människa någonstans här hemma." Kanske t o m säga: "Vem är det nu som är naken-fis?" Känn efter lite. Visst tar det udden av det arga man känner?
måndag 21 november 2011
Länk, ekologisk mat
Kvällen är sen och jag är trött, så ikväll jag nöjer mig med att publicera en viktig länk om ekologisk mat för oss alla. Det verkar finnas en koppling mellan ADHD och miljögifter. Jag tror i och för sig, att det kan vara så att man är sämre på att rensa ut gifter och att man därför har högre halt i kroppen. Till exempel om man har en skadad tarm, som då inte är lika bra på att rensa ut skräp. Men det är bara min egen fundering.
http://www.myperfectbaby.se/2011/11/besegra-ditt-barns-adhd-med-hjalp-av-ekologisk-kost-och-grona-produkter/
http://www.myperfectbaby.se/2011/11/besegra-ditt-barns-adhd-med-hjalp-av-ekologisk-kost-och-grona-produkter/
söndag 20 november 2011
Ringmuskel och katter
Ibland får man en tankeställare om att man inte vet allt. Eller i alla fall inte bättre än sitt barn, om hans eller hennes behov.
Ms resurs hade tagit till ett knep när det var kris på toaletten i skolan, dvs när han var lite väl hård i magen. Hon visade katter på internet för honom. Då kunde han slappna av och göra det han skulle.
Först så tänkte jag att det där var ett strålande knep i skolan, men inget jag ville fortsätta med hemma. Resursen är där enbart för honom på skoltid, så då finns tiden. Däremot här hemma, så har vi inte riktigt möjlighet att sitta med honom på toaletten. Och det brukar inte heller behövas.
Så en dag när Ms resurs varit sjuk och M hållt sig hela dagen p g a det och därmed blivit hård i magen, så gick det inte alls här hemma. Han försökte en lång stund. Så öppnade han toalettdörren, tittade på mig med panik i ögonen och sa att det stack i rumpan och frågade mig om jag inte kunde berätta lite om katter. Jag erbjöd Microlax, men han stod på sig: "Jag behöver höra om katter så ringmuskeln kan slappna av." Vilken mamma säger nej i det läget? Inte jag i alla fall. Strunt samma att det var 100% psykologiskt. Det spelar ju verkligen ingen roll. Det funkade inom en minut (och ingen microlax behövdes).
Ms resurs hade tagit till ett knep när det var kris på toaletten i skolan, dvs när han var lite väl hård i magen. Hon visade katter på internet för honom. Då kunde han slappna av och göra det han skulle.
Först så tänkte jag att det där var ett strålande knep i skolan, men inget jag ville fortsätta med hemma. Resursen är där enbart för honom på skoltid, så då finns tiden. Däremot här hemma, så har vi inte riktigt möjlighet att sitta med honom på toaletten. Och det brukar inte heller behövas.
Så en dag när Ms resurs varit sjuk och M hållt sig hela dagen p g a det och därmed blivit hård i magen, så gick det inte alls här hemma. Han försökte en lång stund. Så öppnade han toalettdörren, tittade på mig med panik i ögonen och sa att det stack i rumpan och frågade mig om jag inte kunde berätta lite om katter. Jag erbjöd Microlax, men han stod på sig: "Jag behöver höra om katter så ringmuskeln kan slappna av." Vilken mamma säger nej i det läget? Inte jag i alla fall. Strunt samma att det var 100% psykologiskt. Det spelar ju verkligen ingen roll. Det funkade inom en minut (och ingen microlax behövdes).
lördag 19 november 2011
Den inre rösten saknas ibland
Vid flera tillfällen har jag lärt mig att människor med autism/ADHD, ibland saknar en inre röst. Vad menar jag med inre röst? Jo, t ex när det är kämpigt med skolarbetet kan den inre rösten säga: "Bara fem uppgifter till, sen är jag klar. Då kan jag höra med fröken om jag får göra något roligare. Rita kanske?" Saknas den inre rösten är det lätt att man bara skriker rätt ut mitt under uppgiften, som t ex M gör: "Jag kan inte! Jag orkar inte göra hela siiiiidaaaan." fastän han mycket väl kan alltihopa. Det är tur att M har en resursperson i skolan, som sitter bredvid honom och "är" den inre rösten....
Man kan också beskriva det som att de är ute på motorvägen och kör, och får reda på att motorvägen är stängd lite längre fram. De fortsätter köra utan att se alla alternativa vägar som finns, och sen tar det bara stopp.
Jag "är" ofta den inre rösten för vissa familjemedlemmar, utan att tänka på det: "Du kan göra på det här sättet istället...." eller "Du har tre saker att välja mellan:...." osv osv. Jag har inget emot det egentligen, fastän det tröttar ut mig emellanåt. Och jag tror faktiskt att de lär sig av erfarenhet vad jag brukar säga. Rätt ofta vet de redan innan, vad jag kommer säga. Eller så kommer det samtidigt som jag öppnar munnen.
Det är väldigt tydligt med lillebror, att den inre rösten, och därmed yttre rösten, saknas. Han bits fortfarande. Ibland bits han för omotiverade saker, som när maken fick sig ett bett i axeln när något var fel med sagan. Jag har börjat att sätta ord på det han känner så mycket jag kan och begriper. Och ge honom alternativ till bitandet, f a att säga ifrån. Jag har t o m provocerat honom lite. Pussat lite för mycket på honom. När han började bli irriterad och såg bitsugen ut sa jag: "Säg till när det blir för många pussar. Säg: Stopp, nu räcker det med pussar." Och han gjorde det istället och bitbehovet försvann som med ett trollslag!
Man kan också beskriva det som att de är ute på motorvägen och kör, och får reda på att motorvägen är stängd lite längre fram. De fortsätter köra utan att se alla alternativa vägar som finns, och sen tar det bara stopp.
Jag "är" ofta den inre rösten för vissa familjemedlemmar, utan att tänka på det: "Du kan göra på det här sättet istället...." eller "Du har tre saker att välja mellan:...." osv osv. Jag har inget emot det egentligen, fastän det tröttar ut mig emellanåt. Och jag tror faktiskt att de lär sig av erfarenhet vad jag brukar säga. Rätt ofta vet de redan innan, vad jag kommer säga. Eller så kommer det samtidigt som jag öppnar munnen.
Det är väldigt tydligt med lillebror, att den inre rösten, och därmed yttre rösten, saknas. Han bits fortfarande. Ibland bits han för omotiverade saker, som när maken fick sig ett bett i axeln när något var fel med sagan. Jag har börjat att sätta ord på det han känner så mycket jag kan och begriper. Och ge honom alternativ till bitandet, f a att säga ifrån. Jag har t o m provocerat honom lite. Pussat lite för mycket på honom. När han började bli irriterad och såg bitsugen ut sa jag: "Säg till när det blir för många pussar. Säg: Stopp, nu räcker det med pussar." Och han gjorde det istället och bitbehovet försvann som med ett trollslag!
LCHF + glutenfritt + fiskolja, is da shit!
Av alla förändringar vi gjort och insatser vi fått, så är tveklöst kostomläggningen det som förbättrat mest för familjen. Glutenfritt + stabilt blodsocker + fiskolja, har varit en vinnande kombination.
Jag läser just nu boken: "Kärnfrisk familj så gör du!". Jag kan inte tro att precis allt som står i boken är sant (att homeopati, detox eller vaccinationer skulle påverka autism), men själva grundbudskapet är riktigt. T ex: Socker och snabba kolhydrater är beroendeframkallande och gör oss sjuka. Vi får humörsvängningar och blir irriterade, och dessutom tjocka och deprimerade på lång sikt. Blodsockerfallen utlöser stresshormoner i kroppen.
Citat från boken: "Kanske söker ni förklaringar till de dagliga grälen, men i själva verket finns den i er blodsockerhalt. Instabilt blodsocker ger vresiga, trötta, retliga föräldrar. I skön förening med gnälliga, gråtande, skrikiga, slöa barn."
För barn med ADHD som är höga på socker, så kan man lägga till "eller hyperaktiva barn". Paret som skrivit boken har själva ett barn som diagnostiserats med infantil autism. De skriver att han lämnat sitt autistiska beteende, men får återfall ifall han får i sig fel mat.
Vad äter man då istället? Jo, grönsaker, vissa fetter och proteiner (främst fisk och fågel), helst ekologiska. Ska jag vara ärlig kändes det ett tag som att det inte fanns något kvar att äta. Nu känner jag tvärt om: Det finns så mycket god och nyttig mat att äta, och det känns jättespännande att hela tiden upptäcka nya recept och råvaror. Man ska inte unna sig onyttigheter - man ska unna sig nyttigheter! Nu när jag varit utan strösocker ett tag, smakar all mat så mycket bättre. Kokt färsk svensk blomkål t ex. Den smakade ingenting i min mun tidigare. Nu är den mycket smakrik.
Om jag bara fick ge er ett enda tips, så hade det varit detta: Lägg om kosten för hela familjen. För det spelar ingen roll hur många NPF-utbildningar man gått på, hur pedagogisk man är, eller hur välvillig man är, när blodsockret dyker för lågt och man tappar tålamodet och greppet om tillvaron.... Och om vi vuxna inte klarar att bete oss under ett blodsockerfall, hur ska vi kunna kräva det av barnen (med eller utan diagnos)?
Jag läser just nu boken: "Kärnfrisk familj så gör du!". Jag kan inte tro att precis allt som står i boken är sant (att homeopati, detox eller vaccinationer skulle påverka autism), men själva grundbudskapet är riktigt. T ex: Socker och snabba kolhydrater är beroendeframkallande och gör oss sjuka. Vi får humörsvängningar och blir irriterade, och dessutom tjocka och deprimerade på lång sikt. Blodsockerfallen utlöser stresshormoner i kroppen.
Citat från boken: "Kanske söker ni förklaringar till de dagliga grälen, men i själva verket finns den i er blodsockerhalt. Instabilt blodsocker ger vresiga, trötta, retliga föräldrar. I skön förening med gnälliga, gråtande, skrikiga, slöa barn."
För barn med ADHD som är höga på socker, så kan man lägga till "eller hyperaktiva barn". Paret som skrivit boken har själva ett barn som diagnostiserats med infantil autism. De skriver att han lämnat sitt autistiska beteende, men får återfall ifall han får i sig fel mat.
Vad äter man då istället? Jo, grönsaker, vissa fetter och proteiner (främst fisk och fågel), helst ekologiska. Ska jag vara ärlig kändes det ett tag som att det inte fanns något kvar att äta. Nu känner jag tvärt om: Det finns så mycket god och nyttig mat att äta, och det känns jättespännande att hela tiden upptäcka nya recept och råvaror. Man ska inte unna sig onyttigheter - man ska unna sig nyttigheter! Nu när jag varit utan strösocker ett tag, smakar all mat så mycket bättre. Kokt färsk svensk blomkål t ex. Den smakade ingenting i min mun tidigare. Nu är den mycket smakrik.
Om jag bara fick ge er ett enda tips, så hade det varit detta: Lägg om kosten för hela familjen. För det spelar ingen roll hur många NPF-utbildningar man gått på, hur pedagogisk man är, eller hur välvillig man är, när blodsockret dyker för lågt och man tappar tålamodet och greppet om tillvaron.... Och om vi vuxna inte klarar att bete oss under ett blodsockerfall, hur ska vi kunna kräva det av barnen (med eller utan diagnos)?
fredag 18 november 2011
Halloweendisco - man måste inte vara med på allt
I eftermiddags var det Halloweendisco för hela lågstadiet. M var helt säker på att han inte ville gå dit. Anledningen: Det var tillåtet att ha läskiga masker. Han blir ofta väldigt rädd när människor klär ut sig, och f a målar sig i ansiktet eller har masker. Det beror på att han har svårt att se ansikten och tolka ansiktsuttryck.
Efter lite funderande, och så lät vi honom slippa. Det hade förmodligen blivit lite väl mycket tortyr för honom, att ens försöka.... Och han hade förmodligen pratat om detta i veckor efteråt, och varit rädd. Dessutom; man behöver ju inte vara med på allt. Man kan faktiskt välja när man vill vara med och när man vill stanna hemma. Det är viktigt att lära sig det också.
På väg hem från dagis när discot var i full gång, mötte jag en mamma till två andra barn i klassen. Hon sa att de hade haft en spöktunnel på discot, där vuxna hade hoppat fram och skrämt barnen. Och att många av barnen hade blivit rädda för andra barns masker. Alltså, ibland undrar jag varför vi vuxna tvunget måste skrämma barnen och varför vi fortsätter denna tradition. Är det verkligen så kul, att det uppväger allt negativt? I alla fall, den där mamma som känner M väl, sa att det var tur att M stannade hemma eftersom det inte var hans grej. Vi gjorde lite disco här hemma istället och M dansade glatt.
Efter lite funderande, och så lät vi honom slippa. Det hade förmodligen blivit lite väl mycket tortyr för honom, att ens försöka.... Och han hade förmodligen pratat om detta i veckor efteråt, och varit rädd. Dessutom; man behöver ju inte vara med på allt. Man kan faktiskt välja när man vill vara med och när man vill stanna hemma. Det är viktigt att lära sig det också.
På väg hem från dagis när discot var i full gång, mötte jag en mamma till två andra barn i klassen. Hon sa att de hade haft en spöktunnel på discot, där vuxna hade hoppat fram och skrämt barnen. Och att många av barnen hade blivit rädda för andra barns masker. Alltså, ibland undrar jag varför vi vuxna tvunget måste skrämma barnen och varför vi fortsätter denna tradition. Är det verkligen så kul, att det uppväger allt negativt? I alla fall, den där mamma som känner M väl, sa att det var tur att M stannade hemma eftersom det inte var hans grej. Vi gjorde lite disco här hemma istället och M dansade glatt.
torsdag 17 november 2011
Han leker med andra!
Ms resursperson berättade att M faktiskt hade lekt med två andra barn idag på fritids. Det hade gått jättebra. Det går faktiskt bättre och bättre för M med de sociala kontakterna. Nya framsteg varje vecka. Min bästa gissning är att det beror på kostomläggningen + att hans resurs låter honom vara ifred med de andra barnen. När M leker med de andra barnen är ju hennes jobb redan gjort! Och det är alldeles fullt tillräckligt att hon finns med i bakgrunden och snabbt stöttar när det behövs.
Han blev förmodligen inspirerad av leken i skolan, för ikväll hände något MYCKET ovanligt. Han bjöd in mig i leken. Jag höll på att kasta boll med lillasyster och så hör jag ifrån lekrummet. "Mamma kan du hjälpa mig att sätt ut dessa muggar?" Jag hörde direkt på tonfallet, att det inte var den vanliga hjälp-mig-rösten. Så jag gick in där (och lillasyster följde med). Han lekte med sina leksaksmuggar i olika storlekar och färger. Ni vet sådana som man kan lägga i varandra och bygga torn med. Och så hade han duplo-skapelsen från igår och alla plastdjuren.
Till en början var han lite gnällig och hade en klar tanke med min roll i leken. Jag förklarade att jag bara ville vara med och leka ifall jag också fick vara med och bestämma. Han accepterade det, om än lite motvilligt. Jag högg snabbt tag i en mugg och sa att i den här kan vi samla regnvatten, så djuren får dricka. Och när djuren druckit färdigt blev en annan mugg till ett badkar för en dinosaurie som blivit geggig. Sen byggde jag ett utkikstorn av två muggar, där lemuren kunde spana efter den farliga hajen. M gjorde lampor av tre av muggarna, så lemuren kunde se bättre. Men så kom jag på att jag kunde göra ett hajfängelse av ytterligare en mugg. Då vågade alla djuren hoppa i och leka runt i vattnet.
Vi fjantade runt lite och jag gjorde olika röster till djuren. Han gjorde likadant, svarade djuren som jag gjorde röster till och levde sig in i leken. För att vara aspergare så har han faktiskt väldigt bra föreställningsförmåga. Han lekte ingen fantasilek innan han var 3 år, men sen kom den igång. Framför allt har han lekt mycket med sina 20 gosedjurskatter, och så har han byggt hundratals vindkraftverk som haft unika personligheter. Hans specialintressen har m a o varit inkörsporten till det.
I alla fall, åter till leken: Nu sa jag att jag hade slut på fantasi, så att han fick hjälpa till och hitta på fortsättningen på leken. Att det var bra att vi var två, så vi kunde hjälpas åt när fantasin tog slut emellanåt. Han satte direkt upp några träd på duplo-flotten som djuren bodde på. Jag berömde honom för att han kom på det, samt där med lamporna och sa att jag aldrig hade kommit på det själv. Att ingen kan komma på allt själv, och att man lär sig nya roliga saker när man leker med varandra. Jag tror att jag faktiskt lyckades lära honom lite nya användingsområden för de där väl-lekta plastmuggarna. Positiv förstärkning m h a logik. Och matematik. Jag sa att om han leker för sig själv blir leken så rolig som ungefär 1. När jag leker för mig själv blir det också 1. När vi leker tillsammans blir det så roligt som 5. Alltså 1+ 1 blir 5 på något magiskt sätt. Detta tål nog att upprepas, för tror han på detta resonemang, så säger logiken att det alltid är roligast att leka tillsammans. (Leka för sig själv kommer han alltid att vilja göra ändå.)
Åter till leken igen: Helt plötsligt så råkade lemuren ställa sig på lampan. Den brändes. Då kom vi in på vårt vanliga samtalsämne, när han är rädd för olika saker som t ex knivar: När saker är en "vän" och när de är en "ovän". Lampan är en vän när den hjälper en att se bra, men en ovän när den bränns.
Och sen kunde jag använda den fina, fina liknelsen jag lärde mig på ADHD-kursen i tisdags. Om djuren, dvs att de alla är bra på olika saker. Inte ber man en giraff att klättra i träd. Och vem frågar man om man behöver hjälp med att fort springa och hämta något? Eller spinna ett nät? Tänk vad tråkigt om alla djur var likadana, t ex små möss! Eller om alla barn i skolan var likadana. T ex små blonda korthåriga pojkar som hette Mats. "Hej Mats, hej Mats, hej Mats, hej Mats och hej Mats!" hade nog fröken sagt då inflikade M med ett flin. "Hade det inte varit så roligt för fröken?"
Slutligen så fick hajen vara med och leka när den hade lovat att aldrig mer äta upp någon. Den hade vant sig vid att äta sjögräs istället. Och hajen som aldrig någonsin hade haft några kompisar tyckte det var helt fantastiskt kul att prata med de andra djuren. Han förstod att tjatet från de andra djuren, om att byta "att äta upp andra" mot "sjögräs och vänner", var snällt, även om det inte kändes så just då. Givetvis har jag snott delar av detta från Bamse och hur vargen känner när han äntligen får vara med. Precis som hajen och vargen byter sina dåliga beteenden, så får M byta sitt viftande (tics) mot lek och gemenskap. Och M kan definitivt identifiera sig med utanförskapet och tjatet om att han ska vara med. Ända sen dagis-tiden har pedagogerna, inkl hans nuvarande resurs, försökt få honom att leka med andra.
När jag nattade honom, klappade jag honom i håret och sa att han är en väldigt rolig lekkamrat. Att han nog är det för kompisarna också.
Det ska bli spännande att se hur det går imorgon. Jag blir lite leksugen själv, för så himla go och glad han var!
Han blev förmodligen inspirerad av leken i skolan, för ikväll hände något MYCKET ovanligt. Han bjöd in mig i leken. Jag höll på att kasta boll med lillasyster och så hör jag ifrån lekrummet. "Mamma kan du hjälpa mig att sätt ut dessa muggar?" Jag hörde direkt på tonfallet, att det inte var den vanliga hjälp-mig-rösten. Så jag gick in där (och lillasyster följde med). Han lekte med sina leksaksmuggar i olika storlekar och färger. Ni vet sådana som man kan lägga i varandra och bygga torn med. Och så hade han duplo-skapelsen från igår och alla plastdjuren.
Till en början var han lite gnällig och hade en klar tanke med min roll i leken. Jag förklarade att jag bara ville vara med och leka ifall jag också fick vara med och bestämma. Han accepterade det, om än lite motvilligt. Jag högg snabbt tag i en mugg och sa att i den här kan vi samla regnvatten, så djuren får dricka. Och när djuren druckit färdigt blev en annan mugg till ett badkar för en dinosaurie som blivit geggig. Sen byggde jag ett utkikstorn av två muggar, där lemuren kunde spana efter den farliga hajen. M gjorde lampor av tre av muggarna, så lemuren kunde se bättre. Men så kom jag på att jag kunde göra ett hajfängelse av ytterligare en mugg. Då vågade alla djuren hoppa i och leka runt i vattnet.
Vi fjantade runt lite och jag gjorde olika röster till djuren. Han gjorde likadant, svarade djuren som jag gjorde röster till och levde sig in i leken. För att vara aspergare så har han faktiskt väldigt bra föreställningsförmåga. Han lekte ingen fantasilek innan han var 3 år, men sen kom den igång. Framför allt har han lekt mycket med sina 20 gosedjurskatter, och så har han byggt hundratals vindkraftverk som haft unika personligheter. Hans specialintressen har m a o varit inkörsporten till det.
I alla fall, åter till leken: Nu sa jag att jag hade slut på fantasi, så att han fick hjälpa till och hitta på fortsättningen på leken. Att det var bra att vi var två, så vi kunde hjälpas åt när fantasin tog slut emellanåt. Han satte direkt upp några träd på duplo-flotten som djuren bodde på. Jag berömde honom för att han kom på det, samt där med lamporna och sa att jag aldrig hade kommit på det själv. Att ingen kan komma på allt själv, och att man lär sig nya roliga saker när man leker med varandra. Jag tror att jag faktiskt lyckades lära honom lite nya användingsområden för de där väl-lekta plastmuggarna. Positiv förstärkning m h a logik. Och matematik. Jag sa att om han leker för sig själv blir leken så rolig som ungefär 1. När jag leker för mig själv blir det också 1. När vi leker tillsammans blir det så roligt som 5. Alltså 1+ 1 blir 5 på något magiskt sätt. Detta tål nog att upprepas, för tror han på detta resonemang, så säger logiken att det alltid är roligast att leka tillsammans. (Leka för sig själv kommer han alltid att vilja göra ändå.)
Åter till leken igen: Helt plötsligt så råkade lemuren ställa sig på lampan. Den brändes. Då kom vi in på vårt vanliga samtalsämne, när han är rädd för olika saker som t ex knivar: När saker är en "vän" och när de är en "ovän". Lampan är en vän när den hjälper en att se bra, men en ovän när den bränns.
Och sen kunde jag använda den fina, fina liknelsen jag lärde mig på ADHD-kursen i tisdags. Om djuren, dvs att de alla är bra på olika saker. Inte ber man en giraff att klättra i träd. Och vem frågar man om man behöver hjälp med att fort springa och hämta något? Eller spinna ett nät? Tänk vad tråkigt om alla djur var likadana, t ex små möss! Eller om alla barn i skolan var likadana. T ex små blonda korthåriga pojkar som hette Mats. "Hej Mats, hej Mats, hej Mats, hej Mats och hej Mats!" hade nog fröken sagt då inflikade M med ett flin. "Hade det inte varit så roligt för fröken?"
Slutligen så fick hajen vara med och leka när den hade lovat att aldrig mer äta upp någon. Den hade vant sig vid att äta sjögräs istället. Och hajen som aldrig någonsin hade haft några kompisar tyckte det var helt fantastiskt kul att prata med de andra djuren. Han förstod att tjatet från de andra djuren, om att byta "att äta upp andra" mot "sjögräs och vänner", var snällt, även om det inte kändes så just då. Givetvis har jag snott delar av detta från Bamse och hur vargen känner när han äntligen får vara med. Precis som hajen och vargen byter sina dåliga beteenden, så får M byta sitt viftande (tics) mot lek och gemenskap. Och M kan definitivt identifiera sig med utanförskapet och tjatet om att han ska vara med. Ända sen dagis-tiden har pedagogerna, inkl hans nuvarande resurs, försökt få honom att leka med andra.
När jag nattade honom, klappade jag honom i håret och sa att han är en väldigt rolig lekkamrat. Att han nog är det för kompisarna också.
Det ska bli spännande att se hur det går imorgon. Jag blir lite leksugen själv, för så himla go och glad han var!
onsdag 16 november 2011
Att dra ner kraven 30%
Igår på ADHD-kursen, fick jag lära mig att man i många situationer måste dra ner kraven på sitt barn med ca 30%, jämfört med jämnåriga. Det är ju lite subjektivt, men en bra tankeregel. Den ger en tålamod.
Jag hittade på ett liknande tankeknep när barnen var mindre och jag var ensam med dem. Och jag använder det fortfarande. T ex när vi ska gå iväg till skola och dagis, och min irritation växer och växer eftersom ingen samarbetar med mig. Då säger jag till mig själv: "Jag har tre bebisar. Det är JAG som är vuxen. Det är JAG som får skärpa mig. Jag får ta hand om bebisarna i tur och ordning, så kommer vi strax iväg." När jag gör det, så sjunker kraven på dem till noll, och jag kan inte längre vara arg på dem. Jag återfår min energi och mitt fokus på att komma iväg.
Jag hittade på ett liknande tankeknep när barnen var mindre och jag var ensam med dem. Och jag använder det fortfarande. T ex när vi ska gå iväg till skola och dagis, och min irritation växer och växer eftersom ingen samarbetar med mig. Då säger jag till mig själv: "Jag har tre bebisar. Det är JAG som är vuxen. Det är JAG som får skärpa mig. Jag får ta hand om bebisarna i tur och ordning, så kommer vi strax iväg." När jag gör det, så sjunker kraven på dem till noll, och jag kan inte längre vara arg på dem. Jag återfår min energi och mitt fokus på att komma iväg.
Lottas 5:1 regel
Lotta Abrahamsson har en regel som hon kallar 5:1. Hon frågar en person 5 saker och därefter får hon berätta något om sitt, oftast om ett specialintresse. Hon gör så för att andra ska orka med henne och för att hon ska fungera socialt. Fast hon erkänner att det ibland blir 1:1 eller kanske t o m 1:3 (hon frågar en sak och säger sen tre egna saker). Ja, så är det nog vi andra är, tänker jag.. Ibland är man 5:1, ibland 1:5. Allt annat är i alla fall bättre än 0:oändligheten.... (Man pratar bara om sitt och lyssnar inte ett dugg på andra.) Och vem orkar konstant fråga 5 saker, för varje sak man själv vill säga? Men säkert en bra tankeregel för henne. Att hon tar i lite extra, så hon får lite marginal mot hur det brukar vara i de flesta konversationer.
Jag tycker att den där regeln är så bra, att jag börjat lära M den. Men han har 1:1. Han är ju liten och regeln ska vara lätt att följa och komma ihåg. Han tyckte faktiskt att det var rätt kul, när vi turades om att berätta saker som betydde något. Och det fastän jag hittade på saker som jag trodde han skulle tycka var skittråkiga, för att lära honom att ha tålamod med andra. Han tyckte t o m det var lite intressant att höra om gubbarna på mitt jobb. :)
Och vet ni vad, något för mig oväntat hände: Jag hade lättare för att lyssna på honom, när jag visste att det fanns ett slut på det han skulle säga (och inte en lång monolog om samma sak om och om igen). Jag klarade faktiskt att höra vad han sa om vindkraftverken han älskar, och att prata lite med honom om dem.
Jag tycker att den där regeln är så bra, att jag börjat lära M den. Men han har 1:1. Han är ju liten och regeln ska vara lätt att följa och komma ihåg. Han tyckte faktiskt att det var rätt kul, när vi turades om att berätta saker som betydde något. Och det fastän jag hittade på saker som jag trodde han skulle tycka var skittråkiga, för att lära honom att ha tålamod med andra. Han tyckte t o m det var lite intressant att höra om gubbarna på mitt jobb. :)
Och vet ni vad, något för mig oväntat hände: Jag hade lättare för att lyssna på honom, när jag visste att det fanns ett slut på det han skulle säga (och inte en lång monolog om samma sak om och om igen). Jag klarade faktiskt att höra vad han sa om vindkraftverken han älskar, och att prata lite med honom om dem.
tisdag 15 november 2011
Beröm och skrytbok
På senaste tidens kurser har jag lärt mig hur viktigt det är att lyfta fram allt som är positivt. Och att man på boenden för autister gör "Skrytböcker" enligt Kat-kittet. Alltså böcker där det står vad personen är bra på. Det görs eftersom man helt enkelt mår bra av detta. Och de har ju så mycket att kämpa med, så varför inte lägga allt det åt sidan en stund och bara tänka på det som är bra?! Jag brukar göra det verbalt med mina barn, precis innan de somnar (den/de jag nattar). Bara berömma dem, så de kan somna med en bra känsla om sig själva.
På kursen, pratade vi även om att vissa komplimanger kan kännas förolämpande. T ex om jag säger till maken: "Tack för skjutsen! Bra kört!" Då blir han sur och frågar om jag trodde att han skulle göra dåligt. Och det blir ofta ännu värre om man berömmer personen snarare än handlingen. T ex om jag säger till maken "Du är en bra bilförare." Tyckte jag att han var en dålig bilförare innan, men har ändrat uppfattning nu? Och han vet ju själv att han är en bra bilförare, så det behöver jag inte berätta för honom. Onödigt helt enkelt. Så man får tänka efter lite innan, hur man framför berömmet.
En pappa i gruppen berättade att hans dotter mådde bra av att få berätta hur bra hennes handbollsmatch gick 3 ggr. En gång för mamman, en gång för pappan och en gång för syrran. De hade först tyckt att hon kunde vänta tills alla var samlade så hon slapp berätta om. De ändrade sig snabbt när de märkte hur bra hon mådde av att få berätta 3 ggr. Tror jag det: Varje gång kickar "välbehags-hormoner" in. Varför inte utnyttja detta? Och att vänta ligger ju inte i ADHD-naturen....
Mitt när den här pappan berättade den här historien, så gick ett ljus upp för mig om min egen pappa. Han gör ju så där: Går runt och berättar samma historia för flera olika människor. Ibland är det skryt, men långt ifrån alltid. Det kan lika gärna vara något han tycker är intressant och viktigt, som han vill förmedla. Så bra, att han själv hittat detta! Vi andra får nog ha lite tålamod...
På kursen, pratade vi även om att vissa komplimanger kan kännas förolämpande. T ex om jag säger till maken: "Tack för skjutsen! Bra kört!" Då blir han sur och frågar om jag trodde att han skulle göra dåligt. Och det blir ofta ännu värre om man berömmer personen snarare än handlingen. T ex om jag säger till maken "Du är en bra bilförare." Tyckte jag att han var en dålig bilförare innan, men har ändrat uppfattning nu? Och han vet ju själv att han är en bra bilförare, så det behöver jag inte berätta för honom. Onödigt helt enkelt. Så man får tänka efter lite innan, hur man framför berömmet.
En pappa i gruppen berättade att hans dotter mådde bra av att få berätta hur bra hennes handbollsmatch gick 3 ggr. En gång för mamman, en gång för pappan och en gång för syrran. De hade först tyckt att hon kunde vänta tills alla var samlade så hon slapp berätta om. De ändrade sig snabbt när de märkte hur bra hon mådde av att få berätta 3 ggr. Tror jag det: Varje gång kickar "välbehags-hormoner" in. Varför inte utnyttja detta? Och att vänta ligger ju inte i ADHD-naturen....
Mitt när den här pappan berättade den här historien, så gick ett ljus upp för mig om min egen pappa. Han gör ju så där: Går runt och berättar samma historia för flera olika människor. Ibland är det skryt, men långt ifrån alltid. Det kan lika gärna vara något han tycker är intressant och viktigt, som han vill förmedla. Så bra, att han själv hittat detta! Vi andra får nog ha lite tålamod...
Kompisregler
Jag går en kurs om ADHD. Strategi heter den och den vänder sig till föräldrar till barn med diagnos.
Det finns en del tid för diskussion. Det är bra, för vi föräldrar har så mycket att lära varandra. Och vi kan hitta gemensamma nämnare. En gemensam nämnare som vi upptäckt är att samtliga barn har svårt att få kompisar. Eller snarare att behålla kompisar. Vissa har fullkomligt gått till överdrift när de väl fått en kompis och därmed skrämt iväg vederbörande. Andra hamnar ständigt i konflikt med andra barn, blir utåtagerande och skrämmer iväg dem. Och barnens föräldrars rädslor och vanföreställningar om ADHD, hjälper inte heller till.... De vill förstås att deras välartade små barn, ska leka med andra välartade små barn....
Vad göra? Man kan ju tänka sig att några av oss byter telefonnummer och arrangerar att barnen träffas och kanske blir kompisar. Men det är ändå i skolan, i vardagen, som det är viktigast att ha en kompis. Eller några stycken.
Bästa sättet att göra det på? Jo, att göra som Ms dagispersonal. De hade en genomgång av "kompis-regler" med barnen. Hur man är en bra kompis. Det där går ju faktiskt att göra i skolan också. Det borde finnas kompis-regler i alla klasser, som följer med barnen under deras skolgång och utvecklas allt eftersom barnen utvecklas. Vad man gör. Vad man inte gör. Hur ofta man göra vissa saker. Vad man säger och vad man inte säger. Osv, osv. Givetvis är detta självklart för många barn, men genom att ta det med alla barn, behöver ingen känna sig utpekad. Barnen bör få det i skrift, så de kan titta igen och igen, om de inte kan dem. Så det blir tydligt. Och väldigt gärna detaljerat och med exempel. Kanske rollspela också? Jag vet ju att ämnet berörs kontinuerligt i undervisningen, och att åtminstone Ms personal ingriper direkt när en situation uppstår. Men varför inte lägga in det på schemat lite oftare? Det finns ju t o m kursmaterial. Om man googlar på "social och emotionell träning", eller skriver in de sökorden i en nätbokhandel, så finns det rätt mycket material. Jag tror att det täcker vad jag menar med "kompisregler".
Nu menar jag förstås inte att detta löser alla problem, speciellt de som uppstår när någon blir upprörd och handlar impulsivt, eller har svårt för att läsa ansiktuttryck. Det får man jobba med på annat sätt.
Det finns en del tid för diskussion. Det är bra, för vi föräldrar har så mycket att lära varandra. Och vi kan hitta gemensamma nämnare. En gemensam nämnare som vi upptäckt är att samtliga barn har svårt att få kompisar. Eller snarare att behålla kompisar. Vissa har fullkomligt gått till överdrift när de väl fått en kompis och därmed skrämt iväg vederbörande. Andra hamnar ständigt i konflikt med andra barn, blir utåtagerande och skrämmer iväg dem. Och barnens föräldrars rädslor och vanföreställningar om ADHD, hjälper inte heller till.... De vill förstås att deras välartade små barn, ska leka med andra välartade små barn....
Vad göra? Man kan ju tänka sig att några av oss byter telefonnummer och arrangerar att barnen träffas och kanske blir kompisar. Men det är ändå i skolan, i vardagen, som det är viktigast att ha en kompis. Eller några stycken.
Bästa sättet att göra det på? Jo, att göra som Ms dagispersonal. De hade en genomgång av "kompis-regler" med barnen. Hur man är en bra kompis. Det där går ju faktiskt att göra i skolan också. Det borde finnas kompis-regler i alla klasser, som följer med barnen under deras skolgång och utvecklas allt eftersom barnen utvecklas. Vad man gör. Vad man inte gör. Hur ofta man göra vissa saker. Vad man säger och vad man inte säger. Osv, osv. Givetvis är detta självklart för många barn, men genom att ta det med alla barn, behöver ingen känna sig utpekad. Barnen bör få det i skrift, så de kan titta igen och igen, om de inte kan dem. Så det blir tydligt. Och väldigt gärna detaljerat och med exempel. Kanske rollspela också? Jag vet ju att ämnet berörs kontinuerligt i undervisningen, och att åtminstone Ms personal ingriper direkt när en situation uppstår. Men varför inte lägga in det på schemat lite oftare? Det finns ju t o m kursmaterial. Om man googlar på "social och emotionell träning", eller skriver in de sökorden i en nätbokhandel, så finns det rätt mycket material. Jag tror att det täcker vad jag menar med "kompisregler".
Nu menar jag förstås inte att detta löser alla problem, speciellt de som uppstår när någon blir upprörd och handlar impulsivt, eller har svårt för att läsa ansiktuttryck. Det får man jobba med på annat sätt.
Tid vid beslutsfattande
I mitt inlägg "Ångvälten och Skånegåsen" från förra månaden, nämnde jag vikten av att maken får tillräckligt med tid att tänka efter innan han tar ett viktigt beslut. I måndags var jag på en föreläsning om autism och motivation. Den väckte många nya tankar. Bl a så berättade föredragshållaren om en kille som alltid behöver två dagar att tänka efter när han får en förfrågan om en ny aktivitet. Får han inte den tiden blir svaret alltid nej. Han blir för pressad. Vet den som frågar om det, så kan man ta ett initialt nej med ro. Då kan man svara: "Du behöver inte bestämma nu, men du kan väl fundera på det." Och information om vad aktiviteten innebär i form av förklaringar och bilder, hjälper förstås till.
M fick nyligen en inbjudan till lågstadie-disco och det var precis det som hände. Nej, han vill inte gå sa han reflexmässigt när han kom hem från skolan. Men jag tror han ändrar sig. Eller åtminstone kommer han vilja göra ett försök att vara med. Han kan ju alltid gå därifrån om man inte gillar det. Han gillade i alla fall discot på fritids sist, så lite nyfiken är han nog. Jag är så tacksam för hans pedagogiska och lyhörda personal. De kom själva på att han skulle få vara med och hjälpa till att ställa i ordning utrustningen, innan discot satte igång. Då gick det jättebra, och han tyckte det var var så kul. Det var nog för att han fick närma sig alltihopa i små steg.
M fick nyligen en inbjudan till lågstadie-disco och det var precis det som hände. Nej, han vill inte gå sa han reflexmässigt när han kom hem från skolan. Men jag tror han ändrar sig. Eller åtminstone kommer han vilja göra ett försök att vara med. Han kan ju alltid gå därifrån om man inte gillar det. Han gillade i alla fall discot på fritids sist, så lite nyfiken är han nog. Jag är så tacksam för hans pedagogiska och lyhörda personal. De kom själva på att han skulle få vara med och hjälpa till att ställa i ordning utrustningen, innan discot satte igång. Då gick det jättebra, och han tyckte det var var så kul. Det var nog för att han fick närma sig alltihopa i små steg.
fredag 11 november 2011
Rasta barnen med radiobil
Det finns ju några välkända knep för att trötta ut barn med överskottsenergi:
* Be dem springa några varv runt huset
* Sparka boll
* Gå till lekplats
* Busa intensivt med dem
* Hoppa studsmatta
* Hoppa hage eller hopprep
osv
Maken kom på ett ytterligare:
* Köpa en radiobil som går fort, och be barnen jaga den.
Funkar perfekt! Och man kan själv sitta ner under tiden. Men den bör vara stryktålig....
* Be dem springa några varv runt huset
* Sparka boll
* Gå till lekplats
* Busa intensivt med dem
* Hoppa studsmatta
* Hoppa hage eller hopprep
osv
Maken kom på ett ytterligare:
* Köpa en radiobil som går fort, och be barnen jaga den.
Funkar perfekt! Och man kan själv sitta ner under tiden. Men den bör vara stryktålig....
torsdag 10 november 2011
Skalman
Igår tittade hela familjen på Bamse och Vulkanutbrottet. Jag berättade för M att jag tror att Skalman också är en fiffig aspergare. Han har ju sin mat-och-sov-klocka så han kommer ihåg och äta och sova i tid. Han är dessutom en fiffig uppfinnare precis som vissa aspergare. Och Skalman har hörselkåpor på, i ingressen, när Lille Skutt slår på en trumma. Precis som M! (M har ett par hörselkåpor i skolan, som används vid musikuppvisningar osv.) M trodde mig och såg nöjd ut när han fortsatte titta.
När Vulkanen ska få sitt utbrott så täcker Bamse för hålet med en stor sten. Det hjälper dock inte, utan vulkanen nyser upp Bamse och stenen i luften. Skalman tar fram en helikopter ur skalet och räddar Bamse. Perfekt scen! Jag påpekade för M vilken tur de hade, som hade en fiffig aspergare i gänget. Annars hade faktiskt Bamse dött. Det är ju mycket så i Bamse: Alla är bra på sitt sätt. Alla är bra på något och behövs. Alla får vara med, t o m vargen när han är snäll. Väldigt fint!
Lite senare på kvällen hände föjande:
När Vulkanen ska få sitt utbrott så täcker Bamse för hålet med en stor sten. Det hjälper dock inte, utan vulkanen nyser upp Bamse och stenen i luften. Skalman tar fram en helikopter ur skalet och räddar Bamse. Perfekt scen! Jag påpekade för M vilken tur de hade, som hade en fiffig aspergare i gänget. Annars hade faktiskt Bamse dött. Det är ju mycket så i Bamse: Alla är bra på sitt sätt. Alla är bra på något och behövs. Alla får vara med, t o m vargen när han är snäll. Väldigt fint!
Lite senare på kvällen hände föjande:
tisdag 8 november 2011
Bra övning mot mobbing
Jag brukar inte sprida kedjestatusar på facebook, även att jag naturligtvis stöttar de flesta människor, har förlorat min morfar i cancer, vill ge alla som är ledsna en virtuell kram osv. Men nedanstående kedjestatus var fantastisk. Vilken pedagogik! Den övningen behöver göras med ALLA barn (och vuxna) i hela världen. Läs och sprid och be era pedagoger göra med barnen! Och kanske göra det hemma också.
"
"
lördag 5 november 2011
Har min pappa även ADHD?
Ikväll tänkte jag göra något för mig rätt ovanligt. Lyfta fram kommentarer på ett gammalt inlägg, så ni läsare inte missar dem. Klicka på länken och klicka sedan på kommentarerna längst ner (ni behöver inte läsa mitt gamla inlägg). Missa inte (den anonyma) personens beskrivning av sig själv!
http://aspergermamma.blogspot.com/2011/03/silicon-valley-och-alkohol.html
Nedan är funderingar kring min pappa som den första kommentaren väckte. Jag har funderat mycket på och om han har ADHD (förutom Asperger som jag tidigare skrivit om). Jag har kommit fram till att det skulle kunna vara så. Anledningarna:
* Han är ofta väldigt orolig i kroppen. Rastlös. Då måste han lugna sig med en cigg. Och han blir väldigt lugn av det. Jag tror att han självmedicinerar med nikotin. Pappa har sagt att han aldrig släpper ciggen. Och då ska ni veta att han snusar också.
* När han försöker sitta still brukar han ofta röra på ett ben, upp och ner. Stansa. Eller så sitter han och rör sig på stolen. Eller så tuggar han på något, en tandpetare t ex. Eller så pillar han på något, t ex en penna. Och jag får väl delvis erkänna att jag är lite sån jag också, fastän jag inte tror att jag har ADHD.
* Pappa hatar att inte ha något att göra. Han måste hela tiden titta på sina listor, och göra nästa sak. När han är här, frågar han mig om det finns någon han kan hjälpa till med. Det blir jobbigt för honom när jag svarar: "Inget, umgås du med dina barnbarn."
* Han är lite glömsk. Man får ofta påminna honom om saker som man precis sagt.
* Han har insomningsproblem.
Men det som gör mig tveksam är att han är motsatsen till impulsiv. Han är tvärt om väldigt eftertänksam. Så min fråga till dig som lämnat kommentaren och verkar påläst är: Kan man vara eftertänksam och ha ADHD? Jag tror det. Det blir man kanske om man även har Asperger och är väldigt duktig på att tänka logiskt och analysera konsekvenserna av sitt handlande. Någon annan som vet?
http://aspergermamma.blogspot.com/2011/03/silicon-valley-och-alkohol.html
Nedan är funderingar kring min pappa som den första kommentaren väckte. Jag har funderat mycket på och om han har ADHD (förutom Asperger som jag tidigare skrivit om). Jag har kommit fram till att det skulle kunna vara så. Anledningarna:
* Han är ofta väldigt orolig i kroppen. Rastlös. Då måste han lugna sig med en cigg. Och han blir väldigt lugn av det. Jag tror att han självmedicinerar med nikotin. Pappa har sagt att han aldrig släpper ciggen. Och då ska ni veta att han snusar också.
* När han försöker sitta still brukar han ofta röra på ett ben, upp och ner. Stansa. Eller så sitter han och rör sig på stolen. Eller så tuggar han på något, en tandpetare t ex. Eller så pillar han på något, t ex en penna. Och jag får väl delvis erkänna att jag är lite sån jag också, fastän jag inte tror att jag har ADHD.
* Pappa hatar att inte ha något att göra. Han måste hela tiden titta på sina listor, och göra nästa sak. När han är här, frågar han mig om det finns någon han kan hjälpa till med. Det blir jobbigt för honom när jag svarar: "Inget, umgås du med dina barnbarn."
* Han är lite glömsk. Man får ofta påminna honom om saker som man precis sagt.
* Han har insomningsproblem.
Men det som gör mig tveksam är att han är motsatsen till impulsiv. Han är tvärt om väldigt eftertänksam. Så min fråga till dig som lämnat kommentaren och verkar påläst är: Kan man vara eftertänksam och ha ADHD? Jag tror det. Det blir man kanske om man även har Asperger och är väldigt duktig på att tänka logiskt och analysera konsekvenserna av sitt handlande. Någon annan som vet?
fredag 4 november 2011
Ms förbättringar sen kostomläggningen
Som jag skrivit innan har vi gjort följande förändringar av Ms kost, i samråd med överläkaren på BUP med avseende på hans ADHD:
* Tagit bort gluten helt ur kosten.
* Minskat ner mängden strösocker till nästan noll.
* Lagar maten från grunden för att minska antalet och mängden tillsatser s k E-nummer. Överläkaren nämnde speciellt att vissa färgämnen kan ge ADHD-symptom.
* Ger Eye-Q fiskolja, 6 kapslar om dagen.
Detsamma gäller även för lillebror, och lillasyster. (Lillasyster får dock inte glutenfri kost på dagis.)
Jag har tidigare skrivit om lillebrors förbättringar. Nu är det dags att jag äntligen berättar om Ms förbättringar. Vi tror att det som gjort störst skillnad är uteslutandet av gluten. Han har fått fiskolja tidigare och blivit bättre, men inte så här mycket. Och han har aldrig ätit särskilt mycket socker. I alla fall:
* Han är betydligt mer kontaktbar. Svarar oftare på tilltal och förvånande ofta direkt. Och till vår STORA glädje är han mindre och mindre i sin egen värld. Innan var det som att vi förlorade honom vissa dagar. Vi kunde bara inte "dra" honom tillbaka till oss och verkligheten. Då var vi helt knäckta. Han kunde sitta och vifta med händerna och prata om samma saker, långa stunder.
* Kontakten med kamraterna blir bättre och bättre. Han söker sig mer och mer till de andra barnen.
* Han leker med lillebror
* Han tittar oss i ögonen på eget initiativ.
* Hans viftbehov (tics) har minskat och han är allmänt lugnare.
* Han sover längre på mornarna, någon gång ibland.
* Hans avföring är mycket fastare och mer normal. Hans toalettvanor har gått från ett stort lass på kvällen som avslutas med diarré, till ganska normal avföring ca 1-2 ggr/dag.
Ja, ni förstår säkert hur glada vi är. Han får aldrig, aldrig gluten av oss igen, den saken är säker. Jag börjar tro att teorierna om att osmält gluten blir nervgift, något opiat- eller morfin-liknande, stämmer. För när jag tänker tillbaka, är det som att M varit drogad vissa dagar. Drogad av gluten. Av delikatessknäcke och pasta, som han tidigare åt i stora mängder. Och det förklarar variationen mellan dagarna. Vissa dagar var han bättre. Hade han ätit ris eller potatis de dagarna? Nu är han mer likadan alla dagar, variationen har minskat. Visst finns fortfarande autismen och ADHDn kvar. Han är inte botad och det förväntar vi oss inte heller. Men han mår mycket bättre. Det är inte bara vi föräldrar som tycker det, utan även släktingar, vänner och skolpersonal och f a hans resursperson som ser honom större delen av skoldagen. Om någon tror att detta kan vara naturlig utveckling som hade skett även utan kostförändring, så kan jag säga att det är stora förändringar på 4 månader, jämfört med hur han utvecklats tidigare. Ett tag blev han sämre, faktiskt. Han tappade förmågor och gick bakåt i utvecklingen.
Jag funderar just nu på det här med mjölkens nyttighet eller onyttighet. Jag läser boken "Kärnfrisk familj" och där står samma saker som på denna blogg: http://gluten-celiaki.blogspot.com/. Jag tänker testa mjölk- och glutenfri kost på mig själv. Jag har ju ätit mjölkfritt under totalt 1 år när jag ammat och äter ju redan glutenfritt, så jag vet vad jag ger mig in på. Men det känns enbart spännande. Tycker faktiskt att min hy blivit lite bättre; mindre rynkig och bättre lyster. Men mer om mitt "kost-experiment" senare....
* Tagit bort gluten helt ur kosten.
* Minskat ner mängden strösocker till nästan noll.
* Lagar maten från grunden för att minska antalet och mängden tillsatser s k E-nummer. Överläkaren nämnde speciellt att vissa färgämnen kan ge ADHD-symptom.
* Ger Eye-Q fiskolja, 6 kapslar om dagen.
Detsamma gäller även för lillebror, och lillasyster. (Lillasyster får dock inte glutenfri kost på dagis.)
Jag har tidigare skrivit om lillebrors förbättringar. Nu är det dags att jag äntligen berättar om Ms förbättringar. Vi tror att det som gjort störst skillnad är uteslutandet av gluten. Han har fått fiskolja tidigare och blivit bättre, men inte så här mycket. Och han har aldrig ätit särskilt mycket socker. I alla fall:
* Han är betydligt mer kontaktbar. Svarar oftare på tilltal och förvånande ofta direkt. Och till vår STORA glädje är han mindre och mindre i sin egen värld. Innan var det som att vi förlorade honom vissa dagar. Vi kunde bara inte "dra" honom tillbaka till oss och verkligheten. Då var vi helt knäckta. Han kunde sitta och vifta med händerna och prata om samma saker, långa stunder.
* Kontakten med kamraterna blir bättre och bättre. Han söker sig mer och mer till de andra barnen.
* Han leker med lillebror
* Han tittar oss i ögonen på eget initiativ.
* Hans viftbehov (tics) har minskat och han är allmänt lugnare.
* Han sover längre på mornarna, någon gång ibland.
* Hans avföring är mycket fastare och mer normal. Hans toalettvanor har gått från ett stort lass på kvällen som avslutas med diarré, till ganska normal avföring ca 1-2 ggr/dag.
Ja, ni förstår säkert hur glada vi är. Han får aldrig, aldrig gluten av oss igen, den saken är säker. Jag börjar tro att teorierna om att osmält gluten blir nervgift, något opiat- eller morfin-liknande, stämmer. För när jag tänker tillbaka, är det som att M varit drogad vissa dagar. Drogad av gluten. Av delikatessknäcke och pasta, som han tidigare åt i stora mängder. Och det förklarar variationen mellan dagarna. Vissa dagar var han bättre. Hade han ätit ris eller potatis de dagarna? Nu är han mer likadan alla dagar, variationen har minskat. Visst finns fortfarande autismen och ADHDn kvar. Han är inte botad och det förväntar vi oss inte heller. Men han mår mycket bättre. Det är inte bara vi föräldrar som tycker det, utan även släktingar, vänner och skolpersonal och f a hans resursperson som ser honom större delen av skoldagen. Om någon tror att detta kan vara naturlig utveckling som hade skett även utan kostförändring, så kan jag säga att det är stora förändringar på 4 månader, jämfört med hur han utvecklats tidigare. Ett tag blev han sämre, faktiskt. Han tappade förmågor och gick bakåt i utvecklingen.
Jag funderar just nu på det här med mjölkens nyttighet eller onyttighet. Jag läser boken "Kärnfrisk familj" och där står samma saker som på denna blogg: http://gluten-celiaki.blogspot.com/. Jag tänker testa mjölk- och glutenfri kost på mig själv. Jag har ju ätit mjölkfritt under totalt 1 år när jag ammat och äter ju redan glutenfritt, så jag vet vad jag ger mig in på. Men det känns enbart spännande. Tycker faktiskt att min hy blivit lite bättre; mindre rynkig och bättre lyster. Men mer om mitt "kost-experiment" senare....
Svårt att somna före andra
Jag har skrivit om det innan. Mina tre autister har väldigt svårt att somna ifall någon annan är vaken i huset. Min pappa har alltid lagt sig efter oss andra. Maken gör likadant. Han väntar ut mig, oavsett hur trött han är. Han kan inte somna om jag tassar omkring. Och M kommer ut och skriker om något av syskonen är på nedanvåningen: "Ta upp XX igen!" Han hävdar bestämt att han inte kan somna ifall de är på nedanvåningen (där han sover). Och det kan han inte heller, även om han ligger stilla och försöker.
Jag tror att det har med överkänsliga sinnen att göra (sk annorlunda perception). Jag fick faktiskt förklaringen av maken igår: Alla hörselintryck förstärks när det är mörkt. Ja, det gör de ju. Men för mig är det rätt försumbart om jag är trött. Jag somnar ändå. Maken ligger och funderar på vad ljuden egentligen kommer ifrån. Jag är övertygad om att ljuden förstärks lite extra för "mina autister".
Det är ju självklart inte bra att det är så. Lite stelbent att jag alltid måste lägga mig först.... Och inte kul att dela ansvaret för makens läggtid.... Han borde förmodligen ha sitt eget hus att sova i. Eller så får han ställa in en säng i garaget (=hans hobbyrum). Skojar! :) Men helt seriöst, kreativa tips någon? (Öronproppar funkar inte.)
Jag tror att det har med överkänsliga sinnen att göra (sk annorlunda perception). Jag fick faktiskt förklaringen av maken igår: Alla hörselintryck förstärks när det är mörkt. Ja, det gör de ju. Men för mig är det rätt försumbart om jag är trött. Jag somnar ändå. Maken ligger och funderar på vad ljuden egentligen kommer ifrån. Jag är övertygad om att ljuden förstärks lite extra för "mina autister".
Det är ju självklart inte bra att det är så. Lite stelbent att jag alltid måste lägga mig först.... Och inte kul att dela ansvaret för makens läggtid.... Han borde förmodligen ha sitt eget hus att sova i. Eller så får han ställa in en säng i garaget (=hans hobbyrum). Skojar! :) Men helt seriöst, kreativa tips någon? (Öronproppar funkar inte.)
Så blev barnkalaset
Vi hade barnkalas för M, förra helgen. Det var väldigt lyckat. Barnen har pratat mycket om det i skolan. Vilken tur att alla var bjudna, så ingen behövde känna sig bortvald!
Och det var bra att vi hade Ms resursperson med på kalaset. Hon känner alla barnen. De lyssnar på henne och lyder henne. Dessutom så är hon en fantastisk lekledare. Oj, vad de skrattade! Vi hade även hjälp av ena avlösaren, så vi var fyra vuxna. Det var tur, för det var 12 barn som kom. Men under den relativt korta kalastiden 2 timmar, så kan man stå ut med rätt mycket liv och trängsel.
Något som också var uppskattat, var att maken gjorde figurballonger. Barnen fick hundar och svärd. Fast det är med svärd var kanske inte så genomtänkt.... Det var någon som önskade det, och de gick ju snabbare att göra, så han gjorde några stycken. Nästa gång, ska vi nog göra figurhundar i förväg....
Och vilka goa klasskamrater! En stor eloge till skolpersonalen, som är stenhårda mot mobbning och tråkningar. De har verkligen format gruppen bra. Det märktes på presenterna, att barnen ansträngt sig för att ge saker som M gillar. Han fick bl a kattsaker, lego och trubbiga pennor. Och de bryr sig om varandra. När det gällde kosten var det flera stycken, inklusive M, som påpekade att en liten flicka skulle ha laktosfri grädde på sin tårtbit. (Det fick hon.) Och vi valde bort korven eftersom 3 barn inte äter griskött. Vi gjorde glutenfri, vegetarisk pizza till alla istället vilket uppskattades av de flesta.
M var mycket nöjd med kalaset. Det viktigaste för honom var att få visa barnen sitt hus och sina saker. Det märktes tydligt att han njöt av det. Nu är steget inte lika långt, att bjuda hem någon. Resursen, som kommer hem en timme med M på eftermiddagarna, ska försöka få med sig något annat barn någon dag. Vi bor i villa och många av kamraterna bor i lägenhet och har inte t ex studsmatta. Och flera av barnen var intresserade av hans elpiano, Kanske kan man locka med något sånt? Strunt samma varför klasskamraterna kommer hit. Om han bara kunde få någon enda vän i livet. Någon jämngammal att leka med ibland....
Och vet ni vad? M har redan fått en kalasinbjudan. En av killarna i klassen fyller snart år. Han tyckte att Ms kalas var det roligaste han varit på och hade önskat att han skulle få bjuda alla barn. De hyrde t o m lokal. Vi har kanske startat en bra trend! I vilket fall så får nu M och kanske något mer barn, äntligen gå på sitt tredje kalas sen de började förskoleklass. Han man gått på tre kalas, känns det inte lika jobbigt om man inte blir bjuden på precis alla. Tror jag i alla fall. Härligt!
Och det var bra att vi hade Ms resursperson med på kalaset. Hon känner alla barnen. De lyssnar på henne och lyder henne. Dessutom så är hon en fantastisk lekledare. Oj, vad de skrattade! Vi hade även hjälp av ena avlösaren, så vi var fyra vuxna. Det var tur, för det var 12 barn som kom. Men under den relativt korta kalastiden 2 timmar, så kan man stå ut med rätt mycket liv och trängsel.
Något som också var uppskattat, var att maken gjorde figurballonger. Barnen fick hundar och svärd. Fast det är med svärd var kanske inte så genomtänkt.... Det var någon som önskade det, och de gick ju snabbare att göra, så han gjorde några stycken. Nästa gång, ska vi nog göra figurhundar i förväg....
Och vilka goa klasskamrater! En stor eloge till skolpersonalen, som är stenhårda mot mobbning och tråkningar. De har verkligen format gruppen bra. Det märktes på presenterna, att barnen ansträngt sig för att ge saker som M gillar. Han fick bl a kattsaker, lego och trubbiga pennor. Och de bryr sig om varandra. När det gällde kosten var det flera stycken, inklusive M, som påpekade att en liten flicka skulle ha laktosfri grädde på sin tårtbit. (Det fick hon.) Och vi valde bort korven eftersom 3 barn inte äter griskött. Vi gjorde glutenfri, vegetarisk pizza till alla istället vilket uppskattades av de flesta.
M var mycket nöjd med kalaset. Det viktigaste för honom var att få visa barnen sitt hus och sina saker. Det märktes tydligt att han njöt av det. Nu är steget inte lika långt, att bjuda hem någon. Resursen, som kommer hem en timme med M på eftermiddagarna, ska försöka få med sig något annat barn någon dag. Vi bor i villa och många av kamraterna bor i lägenhet och har inte t ex studsmatta. Och flera av barnen var intresserade av hans elpiano, Kanske kan man locka med något sånt? Strunt samma varför klasskamraterna kommer hit. Om han bara kunde få någon enda vän i livet. Någon jämngammal att leka med ibland....
Och vet ni vad? M har redan fått en kalasinbjudan. En av killarna i klassen fyller snart år. Han tyckte att Ms kalas var det roligaste han varit på och hade önskat att han skulle få bjuda alla barn. De hyrde t o m lokal. Vi har kanske startat en bra trend! I vilket fall så får nu M och kanske något mer barn, äntligen gå på sitt tredje kalas sen de började förskoleklass. Han man gått på tre kalas, känns det inte lika jobbigt om man inte blir bjuden på precis alla. Tror jag i alla fall. Härligt!
torsdag 3 november 2011
Läkarintyg för glutenfri kost
Tillägg i efterhand: Jag ser att detta inlägg får några klick från kostdemokrati samt även att Mats Reimer nämns. Bra! Jag har ett tidigare inlägg om varför jag tycker att Mats Reimer har fel, som ni kan läsa här. Lägg gärna upp länken på er sida.:)
----------------------------------------
Dagis kräver läkarintyg för att lillebror ska få glutenfri kost. De hävdar att det ska vara så, för att: "Det ska vara lika för alla". Det här är en stor fara, för alla barn under 5 år, som har ADHD-drag och blir bättre av en glutenfri kost, utan att det syns på glutenproverna. (Ja, så kan det vara!) Det blir moment-22:
* För att få läkarintyg måste man oftast ha ett medicinskt skäl, t ex glutenintolerans eller ADHD.
* För att få ADHD diagnos måste man oftast ha fyllt 5 år. (Det finns enstaka undantag.)
Vad händer då med barn med ADHD-symptom, som är under 5 år, men som blir bättre av glutenfri kost? (Ja, ADHD finns ju där från start, och märks....) Ska man inte bara kunna säga till dagis vilken kost man vill att de ger sitt barn? Hur är det för veganer, vegetarianer eller de som inte äter griskött av religiösa skäl? Det är ju konstigt att om man bryr sig om djuren eller tycker att de är äckliga, behöver man inte något intyg. Men om man har en stark övertygelse om att ens barn mår dåligt av något, då måste man tigga och be om ett läkarintyg. Helt sjukt! Det ska räcka att man som förälder säger till, så länge det inte är skadligt för barnet eller omotiverat dyrt (typ "Vi äter bara oxfilé").
Och mina känslor då? På liknande sätt, som veganer mår dåligt om man ger deras barn kött, mår jag dåligt varje gång mina barn får i sig gluten av misstag. Det här är ingen lek för mig. Det är på fullaste allvar. För jag vet att gluten skadar det käraste jag har. Alla tre, dessutom.
PS. Förslag på lösningar som facebook-vänner föreslagit är att gå till familjeläkaren och berätta hur mycket bättre han mår utan gluten, gå till kommunens kostrådgivning, hänvisa till likabehandlingsplanen, eller göra allergitester eftersom gluten och mjölkallergi kan ge ADHD-symptom. En kvinna skrev att de hade behövt ge med sig med kosten. Barnet hade då blivit mer i sin värld och mindre kontaktbar. :( Dagis ändrade genast tillbaka kosten, men det tog lång tid innan han blev bra igen. Absolut sista utvägen, eftersom det drabbar barnet oerhört! Man kan också fundera på att byta dagis/skola också, om det finns något som tänker annorlunda, i närheten.
----------------------------------------
Dagis kräver läkarintyg för att lillebror ska få glutenfri kost. De hävdar att det ska vara så, för att: "Det ska vara lika för alla". Det här är en stor fara, för alla barn under 5 år, som har ADHD-drag och blir bättre av en glutenfri kost, utan att det syns på glutenproverna. (Ja, så kan det vara!) Det blir moment-22:
* För att få läkarintyg måste man oftast ha ett medicinskt skäl, t ex glutenintolerans eller ADHD.
* För att få ADHD diagnos måste man oftast ha fyllt 5 år. (Det finns enstaka undantag.)
Vad händer då med barn med ADHD-symptom, som är under 5 år, men som blir bättre av glutenfri kost? (Ja, ADHD finns ju där från start, och märks....) Ska man inte bara kunna säga till dagis vilken kost man vill att de ger sitt barn? Hur är det för veganer, vegetarianer eller de som inte äter griskött av religiösa skäl? Det är ju konstigt att om man bryr sig om djuren eller tycker att de är äckliga, behöver man inte något intyg. Men om man har en stark övertygelse om att ens barn mår dåligt av något, då måste man tigga och be om ett läkarintyg. Helt sjukt! Det ska räcka att man som förälder säger till, så länge det inte är skadligt för barnet eller omotiverat dyrt (typ "Vi äter bara oxfilé").
Och mina känslor då? På liknande sätt, som veganer mår dåligt om man ger deras barn kött, mår jag dåligt varje gång mina barn får i sig gluten av misstag. Det här är ingen lek för mig. Det är på fullaste allvar. För jag vet att gluten skadar det käraste jag har. Alla tre, dessutom.
PS. Förslag på lösningar som facebook-vänner föreslagit är att gå till familjeläkaren och berätta hur mycket bättre han mår utan gluten, gå till kommunens kostrådgivning, hänvisa till likabehandlingsplanen, eller göra allergitester eftersom gluten och mjölkallergi kan ge ADHD-symptom. En kvinna skrev att de hade behövt ge med sig med kosten. Barnet hade då blivit mer i sin värld och mindre kontaktbar. :( Dagis ändrade genast tillbaka kosten, men det tog lång tid innan han blev bra igen. Absolut sista utvägen, eftersom det drabbar barnet oerhört! Man kan också fundera på att byta dagis/skola också, om det finns något som tänker annorlunda, i närheten.
onsdag 2 november 2011
Att köpa kläder
Många aspergare är inte direkt förtjusta i att gå och handla nya kläder. Vissa avskyr det verkligen. Som jag tolkar det, finns det flera anledningar:
* Många har en annorlunda perception vilket kan innebära att alla intryck på ett köpcenter "trillar på en". Maken brukar säga att han hör, ser och luktar allt när vi är ute och handlar. Han brukar säga till mig efteråt: "Såg du den och den". Men jag har inte lagt märke till det han sett. Att intrycken "trillar på en" gör att man snabbt blir trött. Och det är svårt att koncentrera sig på att leta efter nya kläder. Det blir dessutom värre i en ny obekant miljö, så det är bäst att gå i samma affärer där man varit tidigare.
* Många har en annorlunda upplevelse av beröring, vilket gör att nya kläder känns obehagliga. Och vissa kläder och texturer är extra obekväma.
* Många har svårt för förändringar. De har vant sig vid sina gamla kläder, så varför byta ut dem? De har ju funkat i så många år och är väl ingångna och därmed bekväma.
* Många har problem med motoriken, vilket gör det jobbigt att ta av och på nya kläder.
* Shopping tar tid och pengar ifrån viktigare saker som f a fritidsintressen.
Hur göra man då när de behöver nya kläder? Jo, jag har hittat ett sätt som funkar jättebra för oss: Jag handlar det mesta via internet, på H&M Rowells. Det funkar bra tack vare att de har ungefär samma basutbud år efter år. Och basutbudet finns i många olika färger och mönster. Perfekt! Jag brukar köpa många exemplar av det som killarna gillar, i olika färger. Kläderna känns likadana, men ser olika ut. Och om det är något plagg som är favorit brukar jag köpa flera exemplar av exakt samma. När Ms kläder är smutsiga, är det bra att kunna erbjuda en exakt, eller nästan likadan, ren tröja i utbyte. Och det är praktiskt att ha ett litet lager hemma, så rätt ofta köper jag kläderna även i nästa storlek.
Som jag ser det, är det bara kläder. Det hjälper dem hålla nere stressen, att kläderna känns ungefär likadana som alltid. Att de är bekväma. De har så mycket annat att kämpa med, och jag tycker att de i alla fall ska ha det bekvämt närmast kroppen. Motsatsen känns kränkande. Huvudsaken är ju att kläderna är hela och rena.
* Många har en annorlunda perception vilket kan innebära att alla intryck på ett köpcenter "trillar på en". Maken brukar säga att han hör, ser och luktar allt när vi är ute och handlar. Han brukar säga till mig efteråt: "Såg du den och den". Men jag har inte lagt märke till det han sett. Att intrycken "trillar på en" gör att man snabbt blir trött. Och det är svårt att koncentrera sig på att leta efter nya kläder. Det blir dessutom värre i en ny obekant miljö, så det är bäst att gå i samma affärer där man varit tidigare.
* Många har en annorlunda upplevelse av beröring, vilket gör att nya kläder känns obehagliga. Och vissa kläder och texturer är extra obekväma.
* Många har svårt för förändringar. De har vant sig vid sina gamla kläder, så varför byta ut dem? De har ju funkat i så många år och är väl ingångna och därmed bekväma.
* Många har problem med motoriken, vilket gör det jobbigt att ta av och på nya kläder.
* Shopping tar tid och pengar ifrån viktigare saker som f a fritidsintressen.
Hur göra man då när de behöver nya kläder? Jo, jag har hittat ett sätt som funkar jättebra för oss: Jag handlar det mesta via internet, på H&M Rowells. Det funkar bra tack vare att de har ungefär samma basutbud år efter år. Och basutbudet finns i många olika färger och mönster. Perfekt! Jag brukar köpa många exemplar av det som killarna gillar, i olika färger. Kläderna känns likadana, men ser olika ut. Och om det är något plagg som är favorit brukar jag köpa flera exemplar av exakt samma. När Ms kläder är smutsiga, är det bra att kunna erbjuda en exakt, eller nästan likadan, ren tröja i utbyte. Och det är praktiskt att ha ett litet lager hemma, så rätt ofta köper jag kläderna även i nästa storlek.
Som jag ser det, är det bara kläder. Det hjälper dem hålla nere stressen, att kläderna känns ungefär likadana som alltid. Att de är bekväma. De har så mycket annat att kämpa med, och jag tycker att de i alla fall ska ha det bekvämt närmast kroppen. Motsatsen känns kränkande. Huvudsaken är ju att kläderna är hela och rena.
Det är vi andra som har problem, när vi får för oss att de måste ha jeans, som alla andra. Utan att tänka oss för säger vi: "Du måste se ut som alla andra - passa in i mängden!" Då undrar de kanske om de även måste VARA som alla andra, vilket de ju inte kan.... Jag anser att det är bättre att stötta och stärka dem i att vara annorlunda, men jag är kanske naiv. Har ju ingen tonåring.... Fast det finns ju lite alternativ numera, som mjukare jeans.
Jag har gjort detta så länge nu, att maken inte längre behöver prova kläderna, när de kommer hem. Jag bara tvättar dem (för att få bort gifter från tillverkningen) och lägger in dem i hans garderob. Vissa kanske tycker att jag curlar honom. Men så ser inte jag det. Jag besparar honom en plåga. Det känns bra att kunna ta detta återkommande "ok" från hans axlar. Och det tar bara några få minuter av min tid, att fylla hans garderob med nya fräscha kläder (fast likadana som innan). Varför inte?
Och ska jag vara ärlig, så gillar inte jag heller att shoppa i affärer... Jag tycker också att det finns bättre saker att göra. Så jag gör likadant till mig själv. Varför inte? (Fast jag brukar förstås köpa annat än basutbudet.) Nu när jag vant mig vid att handla kläder på detta sätt, så är det svårt att gå tillbaka. En gång handlade jag över 50 plagg på 1,5 timme. Tänk så lång tid det tar och så mycket besvär det är, att leta upp så många plagg i en affär. Å inte ett enda plagg skickade jag tillbaka. (Om någon undrar, så kostar det bara 37 spänn oavsett hur mycket man skickar tillbaka. Jämför det med transportkostnaden till en affär....)
Jag har gjort detta så länge nu, att maken inte längre behöver prova kläderna, när de kommer hem. Jag bara tvättar dem (för att få bort gifter från tillverkningen) och lägger in dem i hans garderob. Vissa kanske tycker att jag curlar honom. Men så ser inte jag det. Jag besparar honom en plåga. Det känns bra att kunna ta detta återkommande "ok" från hans axlar. Och det tar bara några få minuter av min tid, att fylla hans garderob med nya fräscha kläder (fast likadana som innan). Varför inte?
Och ska jag vara ärlig, så gillar inte jag heller att shoppa i affärer... Jag tycker också att det finns bättre saker att göra. Så jag gör likadant till mig själv. Varför inte? (Fast jag brukar förstås köpa annat än basutbudet.) Nu när jag vant mig vid att handla kläder på detta sätt, så är det svårt att gå tillbaka. En gång handlade jag över 50 plagg på 1,5 timme. Tänk så lång tid det tar och så mycket besvär det är, att leta upp så många plagg i en affär. Å inte ett enda plagg skickade jag tillbaka. (Om någon undrar, så kostar det bara 37 spänn oavsett hur mycket man skickar tillbaka. Jämför det med transportkostnaden till en affär....)
tisdag 25 oktober 2011
Han vill ha barnkalas!
Jag är helt överlycklig, eftersom M har krävt att få ha barnkalas i år. När han var mindre gallskrek han så fort ett annat barn kom hem till oss. Nu längtar han efter att få visa klasskamraterna hur han har det.
Ja, just det, klasskamraterna: 17 stycken! Vi har bjudit allihopa. Först så tänkte vi att vi kanske skulle bjuda några stycken eller hälften av barnen. Som väl var kom vi på bättre tankar.... M är väl inte helt förtjust i att bjuda vissa av barnen. Det märktes när han klistrade på klistermärken på inbjudningarna. Vissa fick fiskben och en tjej fick en fräsande katt. ”Det är för att de ska fatta att man inte ska hålla på och leka krig och sånt.” förklarade M. Men jag tror inte att klasskamraterna märkte nåt, utan blev glada. I alla fall så har jag fullt förtroende för Ms resursperson som hjälpte honom med det hela.
Varför tycker jag då att man måste bjuda alla (eller ingen)? Det borde väl gå att bjuda några stycken eller hälften, eller? Huvudsaken är väl det är flera stycken som inte blir bjudna?
Om alla föräldrar tänker så, så är ju varje kalas okej. MEN VAD BLIR TOTALA SUMMAN AV ALLA KALAS OM ALLA GÖR SÅ HÄR? Jo, det kan finnas barn som ALDRIG BLIR BJUDNA TILL NÅGOT KALAS. Hur känner de, när barn i klassen gång på gång pratar om kalas, men de aldrig får någon inbjudan? Det är inte avsiktligt, men resultatet blir detsamma.
Och känslorna barnen emellan är inte alltid ömsesidiga: Jag vet hur besviken M var när han hörde att en kille han gillar mycket, skulle ha kalas, och han inte var bjuden. M har förövrigt bara varit på ett kalas sen skolan började. (Tack och lov för den familjen, som jag misstänker bjöd alla barn!) Jag vet att det varit flera kalas.
Vi vuxna har ett stort ansvar: BJUD ALLA BARN, ELLER INGEN! Eller dela upp det på flera kalas, om ni inte får plats med alla hemma. Orkar ni inte bjuda på stor fika flera gånger: Dra ner på ambitionerna. Servera nåt enkelt. Eller bjud alla och gör en utflykt av det! Lek lekar på en gräsplätt och bjud på kanelbullar och saft. Huvudsaken är att alla blir bjudna!
Mobbarna då, tänker någon av er? Tack och lov finns det inga sådana. Men om: Jag vägrar mobba en mobbare... Och dessutom, de hade varit speciellt inbjudna.... Jag skojar inte! Vilken chans, att få ha dem i mitt hem! *Ler listigt* Antingen hade de inte vågat mobbas = bra. Eller så hade de mobbat sonen eller någon annan. Då hade jag fått insikt om "hur" och om "vad". "Känna sin fiende", så att säga. Och vi vuxna hade genast satt stopp för det! Ingen mobbas i vårt hem! M och de andra barnen, hade fått se hur jag och maken hade försvarat den som blev mobbad och talat mobbaren till rätta. Vi vuxna måste lära dem hur de ska göra, genom att AGERA själva. De är barn, bara 7 år.... I absolut värsta fall, får man skicka hem mobbaren. Men Ms känslor då? Jo, jag tror faktiskt att M hade varit trygg med att bjuda hem en sådan person, om han hade vetat i förväg, vad som väntar den som mobbas.
Och för Ms del, vill jag lära honom att vara ”den större människan”. När vi ”tvingar” honom att bjuda alla, säger vi indirekt till honom att det var fel att han inte blev bjuden till de andra kalasen. Och att vi tänker på de andra barnens känslor, även de som han inte är så förtjust i. Och att alla människor borde göra likadant mot honom. Dvs, det är inte fel på honom när han inte blir bjuden. Det är fel på barnens föräldrar.... Okej, nu menar jag inte att döma föräldrarna så hårt, men jag vet att det hjälper honom i livet, om han kan ha den attityden.
söndag 23 oktober 2011
Kulsprutan eller spottkobran
Det är alltid kul när ni läsare kommenterar och skriver att ni känner igen er. Det ger mig ny kraft att fortsätta blogga. Och lust att dela av mig av mer. Idag fick jag så mycket kraft, att jag tänker dela med mig av något som är rätt känsligt för mig. Det är för att det innefattar en del kritik mot mig som person. Och jag känner mig lite korkad för det.
I alla fall, det är att jag emellanåt förvandlas till en kulspruta, verbalt. Det påstår maken. "Rub-it-in" liksom, brukar han tycka. Ibland när han blir arg på mig och min kulspruta, kallar han mig t o m spottkobran.... Det låter kanske elakt. Han är inte elak, men han blir upprörd över all kritik som haglar över honom. Eller vad HAN UPPLEVER som kritik. Jag upplever det inte som kritik, utan oftast är det något som gör mig upprörd och som jag vill reda ut med honom. T ex något i vår vardag som inte funkar.
Han säger att han oftast hör vad jag sagt, första gången jag sa det. Orsakerna till att jag förvandlas till en kulspruta/spottkobra, tror jag främst är dessa tre:
1) Ibland bekräftar han inte det jag säger. Han är bara tyst. Då blir det en ryggmärgsreflex hos mig att säga det jag vill få fram på ett annat sätt eller på samma sätt igen, eftersom jag inte tror det gått in hos honom. Det är en sak jag märkt hos alla "mina" aspergare: Att de inte alltid svarar på tilltal. Och de missar att "humma" instämmande, eller säga "ja" emellanåt när man berättar något, på förväntade ställen. Har de inget av vikt att tillägga är de helt enkelt tysta. Speciellt om man ställer en retorisk fråga som nästan besvarar sig själv, tex: "Var det så smart att ge barnen socker så här sent?" Svaret är ju självklart, så då är det ingen mening att svara på frågan. Tycker de....
2) Han är ofta disträ. Tänker på sina fritidsintressen samtidigt som man pratar med honom. Han kan inte rå för det. Han är bara skapt sån. Inget fel med det. Men det gör att han faktiskt inte alltid hör vad jag säger, första gången jag säger det. Han skulle bli förvånad om han visste hur många saker jag säger flera gånger, utan att han upplever mig som en kulspruta....
3) Ibland har han lite svårt att tolka mig. Jag tror det är en kombination av ansiktsuttryck och tonfall som är knepiga för honom. Om jag är upprörd eller engagerad i något, eller trött, så har han lätt att tolka det som att jag är arg på honom. Ofta säger han att jag låter sur, när jag inte alls upplever att jag är sur själv. Men om någon insisterar på att man är sur, blir det lätt en självuppfyllande profetia.... Och vad händer då? Jo, då får han bekräftat att han hade rätt och då blir det samma händelseförlopp nästa gång. (Han hade ju rätt sist....)
Men vet ni vad? Han har sagt åt mig tillräckligt många gånger, för att polletten ska ha trillat ner hos mig. Jag har faktiskt medvetet börjat stänga av kulsprutan, om jag märker att den är på. I alla fall tidigare. Och nu funkar det mycket bättre. Budskapen går fram. Han hoppar i alla fall inte ner i skyttegraven och ger moteld lika ofta längre.
I alla fall, det är att jag emellanåt förvandlas till en kulspruta, verbalt. Det påstår maken. "Rub-it-in" liksom, brukar han tycka. Ibland när han blir arg på mig och min kulspruta, kallar han mig t o m spottkobran.... Det låter kanske elakt. Han är inte elak, men han blir upprörd över all kritik som haglar över honom. Eller vad HAN UPPLEVER som kritik. Jag upplever det inte som kritik, utan oftast är det något som gör mig upprörd och som jag vill reda ut med honom. T ex något i vår vardag som inte funkar.
Han säger att han oftast hör vad jag sagt, första gången jag sa det. Orsakerna till att jag förvandlas till en kulspruta/spottkobra, tror jag främst är dessa tre:
1) Ibland bekräftar han inte det jag säger. Han är bara tyst. Då blir det en ryggmärgsreflex hos mig att säga det jag vill få fram på ett annat sätt eller på samma sätt igen, eftersom jag inte tror det gått in hos honom. Det är en sak jag märkt hos alla "mina" aspergare: Att de inte alltid svarar på tilltal. Och de missar att "humma" instämmande, eller säga "ja" emellanåt när man berättar något, på förväntade ställen. Har de inget av vikt att tillägga är de helt enkelt tysta. Speciellt om man ställer en retorisk fråga som nästan besvarar sig själv, tex: "Var det så smart att ge barnen socker så här sent?" Svaret är ju självklart, så då är det ingen mening att svara på frågan. Tycker de....
2) Han är ofta disträ. Tänker på sina fritidsintressen samtidigt som man pratar med honom. Han kan inte rå för det. Han är bara skapt sån. Inget fel med det. Men det gör att han faktiskt inte alltid hör vad jag säger, första gången jag säger det. Han skulle bli förvånad om han visste hur många saker jag säger flera gånger, utan att han upplever mig som en kulspruta....
3) Ibland har han lite svårt att tolka mig. Jag tror det är en kombination av ansiktsuttryck och tonfall som är knepiga för honom. Om jag är upprörd eller engagerad i något, eller trött, så har han lätt att tolka det som att jag är arg på honom. Ofta säger han att jag låter sur, när jag inte alls upplever att jag är sur själv. Men om någon insisterar på att man är sur, blir det lätt en självuppfyllande profetia.... Och vad händer då? Jo, då får han bekräftat att han hade rätt och då blir det samma händelseförlopp nästa gång. (Han hade ju rätt sist....)
Men vet ni vad? Han har sagt åt mig tillräckligt många gånger, för att polletten ska ha trillat ner hos mig. Jag har faktiskt medvetet börjat stänga av kulsprutan, om jag märker att den är på. I alla fall tidigare. Och nu funkar det mycket bättre. Budskapen går fram. Han hoppar i alla fall inte ner i skyttegraven och ger moteld lika ofta längre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)