M har börjat tycka att det är roligt att prata om tal, addition, subtraktion och multiplikation. Han håller på att lära sig tal upp till tusen, eller flera tusen. Jag kan inte direkt att säga att han har full koll på det, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Men han har ju bara precis fyllt 6 år. Och det mesta förstår han utan att vi ens skriver ner en siffra på papper.
Igår så frågade jag honom om han visste vad 125 + 125 var. Svårt tyckte han, så jag hjälpte honom genom att fråga vad 100 + 100 var. "200" visste han, men 25+25 var svårare. Han gissade först på 45, så jag fick hjälpa honom. Därefter kom det direkt "250!". Vad bra att han själv kunde lägga ihop 200+50 till 250, tyckte jag.
Sen sa jag: "Vet du att 250 är en fjärdedel av tusen?" Då kom det blixtsnabbt: "Är 125 en åttondel av tusen?" En rätt avancerad tanke för en 6-åring. Jag hade inte sagt att 125 är hälften av 250, men det fattade han lätt själv. Men att sen ta tankesprånget : "Om 250 är en fjärdedel, så är 125 en åttondel." är rätt bra för att vara 6-år. (Många av barnen i hans klass kämpar med att lära sig vad hälften är.) Han gjorde mig rätt paff, kan jag säga. Och stolt! :) Men han vill absolut inte att någon vet om att han har denna förmåga. Jag fick absolut inte berätta för hans klasskamrater och helst inte för andra vuxna heller. Usch, det höll jag ju verkligen inte nu, men jag vill blogga om alla sidor av hans autism, även de positiva. (De är väldigt vanligt att aspergare har lätt för matte.)
Vår familj består av: Äldsta sonen "M" 15 år (född 2004) som har diagnoserna autism och ADHD, "lillebror" 12 år (född 2008) som har diagnosen autism med hyperaktivitet, "lillasyster" 11 år (född 2009) som är neurotypisk, sonen "plutten" 2,5 år (född januari 2018), maken som har en del drag av autism och ADHD samt jag som är mestadels neurotypisk. Jag brukar säga att killarna är aspergare, eftersom de är högfungerande dvs normalbegåvade.
Translate
tisdag 21 december 2010
onsdag 15 december 2010
Ta bort kraxet!
För några månader sen hade M alltid ett trauma varje gång han var förkyld och det satte sig på stämbanden. Han brukade springa runt, flaxa med armarna och skrika "Neeeej, ta bort kraxet!" och "Försvinner det av sig själv om jag viftar med armarna så här i luften?", "Kan jag skrika bort det?" osv osv, varje morgon han vaknade och var lite hes. Det var jättesvårt att lugna ner honom. Ju mer vi sa åt honom att vila rösten, att kraxet inte hördes så mycket för oss andra, att han skulle dricka något, att det skulle försvinna när han varit uppe en stund och slemmet i halsen runnit ner osv osv, desto mer skrek han. Vi hittade inte någon bra lösning på detta och det var jättejobbigt varje gång han var "kraxig".
Som väl är har han inte varit sjuk så mycket den här hösten. För tillfället är jag förkyld och det har satt sig på min röst. "Neeej, ta bort kraxet!" sa jag till honom när det började. "Vad tycker du att jag ska göra? Springa runt och skrika och flaxa med armarna så att det blir ännu värre, eller vara tyst och vila den så att det försvinner av sig självt?" "Vara tyst och vila den!" svarade han som om det vore den självklaraste saken i världen. Jag hoppas verkligen att han kommer tänka så nästa gång han själv blir kraxig. Jag tror det, för han har mognat.
Som väl är har han inte varit sjuk så mycket den här hösten. För tillfället är jag förkyld och det har satt sig på min röst. "Neeej, ta bort kraxet!" sa jag till honom när det började. "Vad tycker du att jag ska göra? Springa runt och skrika och flaxa med armarna så att det blir ännu värre, eller vara tyst och vila den så att det försvinner av sig självt?" "Vara tyst och vila den!" svarade han som om det vore den självklaraste saken i världen. Jag hoppas verkligen att han kommer tänka så nästa gång han själv blir kraxig. Jag tror det, för han har mognat.
Gräslökslasagne
I förra veckan var jag helt ensam med mina tre barn en eftermiddag och kväll. Eftersom jag var föräldraledig med lilltösen och killarna iväg på dagis och skola på förmiddagen, passade jag på att förbereda Ms älsklingsmiddag: Lasagne! Jag började med köttfärssåsen och därefter ostsåsen, men när jag skulle blanda ihop allt så såg jag till min fasa att jag bara hade lasagneplattor med spenat i hemma. Sist vi åt lasagne hade M sett de gröna plattorna och sagt att han inte tyckte lasagnen smakade som vanligt. Jag trodde det berodde på att jag värmt den från frysen, men han gav sig inte. Plattorna var hans förklaring. Innan har han ätit plattor med spenat med god aptit, men det argumentet bet inte.
Jag hann inte till affären, och även om jag hade hunnit, så hade jag nog inte gjort mig det besväret trots det bekymmer man får när M inte äter ordentligt. Så jag tog istället hjälp av en nödlögn. Jag sa att det var gräslökspastaplattor! Han älskar gräslök och det är ju vanlig lök i lasagne. Han åt upp två stora portioner med god aptit. Jag berättade inte för honom att det var spenatplattor för jag hade inte råd att göra honom upprörd när jag var ensam med barnen, men jag får nog göra det snart. Man ska inte ljuga för sina barn, men M hade annars hamnat i ett låst läge, skrikit och vägrat äta. Nu kan jag bevisa för honom att det inte alltid är som han tror och att han kan ge min version av saker och ting en chans. När han får för sig något, så kör han fast så hårt att det är omöjligt för honom att tänka om. Kanske kan jag använda detta som ett exempel nästa gång han kör fast: "Hur var det nu med spenat-lasagneplattor?". Får se om den logiken går hem. Det är värt ett försök i alla fall.
Jag hann inte till affären, och även om jag hade hunnit, så hade jag nog inte gjort mig det besväret trots det bekymmer man får när M inte äter ordentligt. Så jag tog istället hjälp av en nödlögn. Jag sa att det var gräslökspastaplattor! Han älskar gräslök och det är ju vanlig lök i lasagne. Han åt upp två stora portioner med god aptit. Jag berättade inte för honom att det var spenatplattor för jag hade inte råd att göra honom upprörd när jag var ensam med barnen, men jag får nog göra det snart. Man ska inte ljuga för sina barn, men M hade annars hamnat i ett låst läge, skrikit och vägrat äta. Nu kan jag bevisa för honom att det inte alltid är som han tror och att han kan ge min version av saker och ting en chans. När han får för sig något, så kör han fast så hårt att det är omöjligt för honom att tänka om. Kanske kan jag använda detta som ett exempel nästa gång han kör fast: "Hur var det nu med spenat-lasagneplattor?". Får se om den logiken går hem. Det är värt ett försök i alla fall.
fredag 3 december 2010
"Krama mig!"
"Krama mig!" säger lillebror hela dagarna just nu. Och jag kramar och kramar honom så mycket jag hinner. T o m dagispersonalen avkrävs på kramar hela tiden. Han genomgår nog en jobbig period på något sätt. Det är inte lätt att vara mellanbarn, speciellt inte när man har en lillasyster som bara är 1,5 år yngre och som får stanna hemma med mamma hela dagarna och när man har en autistisk storebror som är svår att få kontakt med. Och speciellt inte när ens pappa har varit bortrest i perioder. Därför är jag så tacksam för att han säger så - att han berättar vad han behöver.
Däremot har M nästan aldrig uttryckt sig så. Vad jag kan minnas var det bara när han hade öroninflammation och trodde att ännu hårdare mammakramar skulle bota det onda. Annars har han nästan aldrig bett om en kram, men vi märker på andra sätt att han söker kroppskontakt. Han kastar sig på oss ibland och fnissar. I morse skrek han förtvivlat från ovanvåningen. "Ska pappa åka på någon mer kurs snart?" Då visste jag precis vad han menade. Han saknar sin pappa jättemycket (som varit borta i 4 dagar), men hela veckan hade han blivit snuvad på att få krypa ner hos mig medan småsyskonen sov, eftersom de hade vaknat före honom. Det gäller att förstå att detta egentligen betyder "Krama mig!". Så jag satte på en film och mutade småsyskonen med lite pepparkakor, gick upp och la mig under täcket och mös med M. Tänk att han älskar kroppskontakt han med! Tur att vi gosat och myst jättemycket med honom under hela hans uppväxt trots att han aldrig bett om det! Men kanske inte så mycket tur, för vilken förälder kan låta bli?
Däremot har M nästan aldrig uttryckt sig så. Vad jag kan minnas var det bara när han hade öroninflammation och trodde att ännu hårdare mammakramar skulle bota det onda. Annars har han nästan aldrig bett om en kram, men vi märker på andra sätt att han söker kroppskontakt. Han kastar sig på oss ibland och fnissar. I morse skrek han förtvivlat från ovanvåningen. "Ska pappa åka på någon mer kurs snart?" Då visste jag precis vad han menade. Han saknar sin pappa jättemycket (som varit borta i 4 dagar), men hela veckan hade han blivit snuvad på att få krypa ner hos mig medan småsyskonen sov, eftersom de hade vaknat före honom. Det gäller att förstå att detta egentligen betyder "Krama mig!". Så jag satte på en film och mutade småsyskonen med lite pepparkakor, gick upp och la mig under täcket och mös med M. Tänk att han älskar kroppskontakt han med! Tur att vi gosat och myst jättemycket med honom under hela hans uppväxt trots att han aldrig bett om det! Men kanske inte så mycket tur, för vilken förälder kan låta bli?
Upprepningar
M fastnar ofta i saker som han pratar om, om och om igen. Det är jättejobbigt. Som han själv uttryckt det en gång: "Varför fastnar tankarna med dubbelhäftande tejp?" Det kan vara vad som helst. I somras pratade han om grannens tallar varje dag och sa samma saker varje gång. Jag vet inte exakt varför han gör det. Som han själv uttryckt det: "Det är obehagligt för munnen att vara tyst." och "Jag vill att ni ska höra hur jag tänker". Men jag tror också att det är att han söker kontakt, men inte vet vad han ska prata om. "Just making conversation....."
Det man som vuxen ska göra, är att ignorera det helt, och lugnt föra över samtalet på något annat. För det är svårt för honom själv att göra det, i det läget. Han behöver hjälp att komma ur det. Och blir man arg, blir det bara värre, eftersom han blir nervös.
Det man som vuxen ska göra, är att ignorera det helt, och lugnt föra över samtalet på något annat. För det är svårt för honom själv att göra det, i det läget. Han behöver hjälp att komma ur det. Och blir man arg, blir det bara värre, eftersom han blir nervös.
torsdag 2 december 2010
Skolgymnastiken - en stor utmaning
M pratade precis om att stå på händerna och var orolig för att han inte lyckats lära sig det. Jag förklarade att det räcker att han gör sitt bästa försök, att det är svårt och tar tid att lära sig. Han var ändå inte helt nöjd. Det bottnar i att han blir väldigt utmanad på skolgymnastiken och går väldigt mycket framåt där just nu.
M har alltid haft lite sämre grovmotorik än jämnåriga och dessutom varit väldigt rädd av sig, bl a har han haft extrem höjdskräck. Han har t ex länge krävt en pall under fötterna på toaletten. Det har förmodligen med hans annorlunda perception att göra. Att han tappar bort var han är i rummet, om han inte har fast mark under fötterna.
Jag kommer ihåg första mötet med hans gymnastiklärare. Han undrade om M alltid skulle gå den enkla vägen av två vägar, vid hinderbanan. "Nej, pusha honom om det går! Se om han vågar och kan gå det svåra hållet!" svarade jag. Och både gympaläraren och hans resursfröken pushar så mycket som möjligt, naturligtvis med fingertoppskänsla och hänsyn till hans känslor. Det har verkligen gett resultat. M går t o m på balansgången som är 1,5 meter upp i luften - och han har faktiskt jättebra balans!
Men att stå på händerna är fortfarande väldigt svårt för honom så jag förklarade att alla människor är olika: "Tänk vad tråkigt det hade varit om alla människor var exakt likadana. Tänk vad tråkigt om det inte hade funnits någon liten 6-årig kille som tycker att det är jättesvårt att gå på händerna, men som kan räkna ut vad hälften av 180 är. Det tror jag förresten inte att någon annan av 6-åringarna på hela din skola kan."
Det är viktigt att han accepterar sig själv sådan han är, med alla sina svårigheter, men även att han blir stärkt i sina styrkor. Det kommer bli lättare för honom att acceptera sin autism, om han vet att den medför gåvor som han inte hade haft annars.
M har alltid haft lite sämre grovmotorik än jämnåriga och dessutom varit väldigt rädd av sig, bl a har han haft extrem höjdskräck. Han har t ex länge krävt en pall under fötterna på toaletten. Det har förmodligen med hans annorlunda perception att göra. Att han tappar bort var han är i rummet, om han inte har fast mark under fötterna.
Jag kommer ihåg första mötet med hans gymnastiklärare. Han undrade om M alltid skulle gå den enkla vägen av två vägar, vid hinderbanan. "Nej, pusha honom om det går! Se om han vågar och kan gå det svåra hållet!" svarade jag. Och både gympaläraren och hans resursfröken pushar så mycket som möjligt, naturligtvis med fingertoppskänsla och hänsyn till hans känslor. Det har verkligen gett resultat. M går t o m på balansgången som är 1,5 meter upp i luften - och han har faktiskt jättebra balans!
Men att stå på händerna är fortfarande väldigt svårt för honom så jag förklarade att alla människor är olika: "Tänk vad tråkigt det hade varit om alla människor var exakt likadana. Tänk vad tråkigt om det inte hade funnits någon liten 6-årig kille som tycker att det är jättesvårt att gå på händerna, men som kan räkna ut vad hälften av 180 är. Det tror jag förresten inte att någon annan av 6-åringarna på hela din skola kan."
Det är viktigt att han accepterar sig själv sådan han är, med alla sina svårigheter, men även att han blir stärkt i sina styrkor. Det kommer bli lättare för honom att acceptera sin autism, om han vet att den medför gåvor som han inte hade haft annars.
onsdag 1 december 2010
Sömn: "Jag är såååå tröööött"
Den senaste veckan har han börjat säga "Jag är sååå tröööött" både på morgonen och kvällen. Först så tänkte jag att det bara är för att vi haft det lite körigt nu när min make varit på kurs och han somnat sent. Men sen så tänkte jag efter och kom på att han aldrig någonsin sagt så innan. Bara någon gång när han var 2,5 år och ville slippa gå till dagis... Han har nog inte känt sig trött varken på morgonen eller kvällen oavsett hur lite han sovit. Under hans sex år i livet har han hittills aldrig velat lägga gå och sig. När han har vaknat kl 5 eller 6 på morgonen, så har han stigit upp för att leka oavsett hur sent han somnade kvällen innan. Eftersom han har överkänsliga sinnen, så är han väldigt lättväckt på morgonen och minsta ljud kan få honom att vakna. Och det är oftast något som knäpper, en fågel som sjunger eller ett lillasyskon som låter. Han har bara tagit sovmornar några enstaka gånger i hela sitt liv. Det senaste året har han vaknat mellan kl 5.30-6.30 nästan varje morgon.
På barnhabiliteringen säger de att alla autistiska barn har sömnproblem på något sätt. Vi har nog haft tur, för trots ovanstående, så har han faktiskt sovit bra hela natten (när han väl somnat) utan att vakna upp mer än andra barn. Tack och lov för det!
Naturligtvis är det jättebra att han börjar förstå och känna trötthet. Det är jättebra att han börjat ta sovmornar, som faktiskt hänt flera gånger senaste veckan. Och ännu mer att han vill gå och lägga sig på kvällen, för det har varit väldigt jobbigt med alla förhalningsförsök: "Jag måste bajsa lite till." (=låtsasbajsa), "Jag vill äta mer" (=äta i långsam takt för att få stanna uppe), "Kan jag inte få höra en saga till, bara en" (och sen en till osv), "Jag vill se film i 10 minuter", osv osv. Det känns hoppfullt att han börjar göra som lillebror, som ofta ber att få gå och lägga sig och tar igen missad sömn på morgonen. Så lätt lillebror är i jämförelse, på denna punkt. Jag har nog inte riktigt förstått hur jobbigt vi haft det med sömnen, förrän jag fått lillebror att jämföra med. Så är det när det är ens första barn som är autistiskt - man vet inget annat.
På barnhabiliteringen säger de att alla autistiska barn har sömnproblem på något sätt. Vi har nog haft tur, för trots ovanstående, så har han faktiskt sovit bra hela natten (när han väl somnat) utan att vakna upp mer än andra barn. Tack och lov för det!
Naturligtvis är det jättebra att han börjar förstå och känna trötthet. Det är jättebra att han börjat ta sovmornar, som faktiskt hänt flera gånger senaste veckan. Och ännu mer att han vill gå och lägga sig på kvällen, för det har varit väldigt jobbigt med alla förhalningsförsök: "Jag måste bajsa lite till." (=låtsasbajsa), "Jag vill äta mer" (=äta i långsam takt för att få stanna uppe), "Kan jag inte få höra en saga till, bara en" (och sen en till osv), "Jag vill se film i 10 minuter", osv osv. Det känns hoppfullt att han börjar göra som lillebror, som ofta ber att få gå och lägga sig och tar igen missad sömn på morgonen. Så lätt lillebror är i jämförelse, på denna punkt. Jag har nog inte riktigt förstått hur jobbigt vi haft det med sömnen, förrän jag fått lillebror att jämföra med. Så är det när det är ens första barn som är autistiskt - man vet inget annat.
Förändringar: Mössluret
Inför vintern köpte jag en, i mitt tycke, jättesnygg varm blårandig vintermössa. Jag trodde han skulle älska den eftersom blått är hans favoritfärg, men icke! Han har hatat den hela tiden och fått för sig att den ser för avlång ut på huvudet. Jag begrep först inte riktigt vad han menade. Kanske är det för att det är lite plats kvar längst upp på den, när han har den på sig. Fast egentligen tror jag att det är för att den inte är exakt likadan som hans lite tunnare blå mössa. Eller så är det för att han nyligen fått för sig att han inte gillar randigt. Hur som helst så har varken vi eller skolpersonalen fått på honom den utan han har gått med två andra tunnare som räckt hittills.
Han får ofta för sig sådana här saker och jag bara kände att jag INTE tänkte köpa en till som han säkert heller inte skulle vara helt nöjd med. Nu i lördags fick jag nog, för då var det för kallt. Vi skulle gå till en loppmarknad mitt i snöyran. Jag hjälpte honom med påklädningen och tryckte på mössan på hans huvud utan att han märkte det. Så gick vi iväg och halvvägs i snöyran sa jag: "Jag tycker att du blev jättesnygg i den mössan." Han tog av den tittade på den och sa "Neeej, inte den mössan. Det är så fuuuul." Sen tog han på sig den igen, eftersom det var så kallt. "Det är väl bättre än ingen mössa alls!" sa jag.
I måndags när han skulle till skolan, tryckte jag den på hans huvud igen, och var mycket noga med att ingen av de två andra mössorna skulle ligga kvar i facket. Det gick vägen! Den hade varit på, på rasten för "Den är mycket bättre än ingen mössa alls!" som han själv hade sagt till fröken. Och nu har han bara den mössan på sig. Han har vant sig, igen!
Han får ofta för sig sådana här saker och jag bara kände att jag INTE tänkte köpa en till som han säkert heller inte skulle vara helt nöjd med. Nu i lördags fick jag nog, för då var det för kallt. Vi skulle gå till en loppmarknad mitt i snöyran. Jag hjälpte honom med påklädningen och tryckte på mössan på hans huvud utan att han märkte det. Så gick vi iväg och halvvägs i snöyran sa jag: "Jag tycker att du blev jättesnygg i den mössan." Han tog av den tittade på den och sa "Neeej, inte den mössan. Det är så fuuuul." Sen tog han på sig den igen, eftersom det var så kallt. "Det är väl bättre än ingen mössa alls!" sa jag.
I måndags när han skulle till skolan, tryckte jag den på hans huvud igen, och var mycket noga med att ingen av de två andra mössorna skulle ligga kvar i facket. Det gick vägen! Den hade varit på, på rasten för "Den är mycket bättre än ingen mössa alls!" som han själv hade sagt till fröken. Och nu har han bara den mössan på sig. Han har vant sig, igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)