"Vad händer här? Var är min mat? Jag svälter ihjäl? Ge mig mat annars mördar jag dig och äter upp din kropp."
Ni föräldrar till barn med autism/ADHD-förstår detta. Ojjar man sig?
Blir man orolig att man har fött en liten Hannibal Lecter? Börjar man
fundera på barnuppfostran? Nej, det gör man inte. Man vet att detta bara
är ett dramatiskt sätt att uttrycka sig på. Betyder inget. Används som
förstärkning för att vederbörande verkligen vill bli förstådd (jag är
hungrig mamma!). Man säger:
"Det
skulle jag verkligen inte rekommendera. Jag smakar nog mest gammalt och
segt. Sur är jag också, så surt smakar jag säkert med. Pappa smakar nog
godare. Han har större muskler." Och pappan instämmer. "Ja ärligt talat
så smakar jag nog godare." Under tiden har mamman trollat fram en
hamburgare med bröd. (Hon hade det redan på känn.) Kropparna klarar sig.
😂
Och det blir definitivt inget bråk när ungen är som hungrigast. Inget
uppfostringsförsök heller. (Det där kan vi ta senare, när han är mätt.)
