"Vad händer här? Var är min mat? Jag svälter ihjäl? Ge mig mat annars mördar jag dig och äter upp din kropp."
Ni föräldrar till barn med autism/ADHD-förstår detta. Ojjar man sig?
Blir man orolig att man har fött en liten Hannibal Lecter? Börjar man
fundera på barnuppfostran? Nej, det gör man inte. Man vet att detta bara
är ett dramatiskt sätt att uttrycka sig på. Betyder inget. Används som
förstärkning för att vederbörande verkligen vill bli förstådd (jag är
hungrig mamma!). Man säger:
"Det
skulle jag verkligen inte rekommendera. Jag smakar nog mest gammalt och
segt. Sur är jag också, så surt smakar jag säkert med. Pappa smakar nog
godare. Han har större muskler." Och pappan instämmer. "Ja ärligt talat
så smakar jag nog godare." Under tiden har mamman trollat fram en
hamburgare med bröd. (Hon hade det redan på känn.) Kropparna klarar sig.
😂
Och det blir definitivt inget bråk när ungen är som hungrigast. Inget
uppfostringsförsök heller. (Det där kan vi ta senare, när han är mätt.)
Ja du jag förstår precis! Det är som du säger, vi föräldrar till barn med funktionsnedsättningar kan förstå bakom det som sägs. Sånt som andra tycker är ouppfostran är i själva verket ett sätt att uttrycka sig. Kram!
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaHittade din blogg när jag sökte på Aspberger. Kunde inte sluta läsa och fortsatte läsa allt till in på natten. Denna blogg är det bästa och viktigaste jag läst och det enda som hittills givit mig någon slags tröst. Kan inte riktigt förklara vad det är,men det är något med språket hur du skriver. Så direkt och ärligt, och så mycket viktigt ocg fint och kärleksfullt. Kommer fortsätta titta in här och hoppas på fler inlägg för som sagt, detta var det bästa jag läst på länge. Stort tack och julkram från Nina