"Det har hänt något alldeles förfärligt. Jag har dött i Minecraft." utbrast lillebror i gallskrik blandat med gråt.
Sammanbrottet var ett faktum. Jag tror ni vet hur det kan vara, så jag besparar er detaljerna.
Mitt i alltihopa så råkade M skratta. Lillebror blev tokig och flög på M och luggade honom i hans långa hår. Det gjorde ont och M började naturligtvis att gråta.
Lillebror var mycket upprörd över att M hade gjort något så elakt som att skratta åt honom när han var ledsen. Jag kunde inte låta bli att notera den viktiga pedagogiska poängen i situationen:
"Men det är ju faktiskt så du gör mot M och lillasyster. Rätt ofta retar du dem tills de börjar gråta och sen SKRATTAR DU ÅT DEM. Tänk om det hade varit någon av dem som hade förstört i Minecraft och sen skrattade åt dig?! Det är så det känns för dem."
Lillebror blev inte direkt gladare, men den pedagogiska poängen gick faktiskt in. Han fick en aha-upplevelse. Inget slår en förstahandsupplevelse. Lite hårt kan tyckas, men en viktig poäng att få fram i den här familjen, för lillebror retas dagligen. Det är inte heller snällt att låta bli att uppfostra lillebror i det läget, för det går. (Och så tröstade jag honom givetvis också.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar