Translate

fredag 19 juni 2015

Glad midsommar!

Hoppas ni haft en bra midsommarafton allihopa! Det har vi. Vi har tagit det lugnt här hemma och ätit lite midsommarmat, med betoning på lite. Egentligen hade vi tänkt bjuda hit någon idag, men orken har inte funnits eftersom maken har börjat jobba heltid sen två veckor tillbaka. Men det kommer fler tillfällen. Och det finns mycket att glädjas åt just nu. En liten uppdatering över hur läget är.

  • Sommarlovet har börjat och det innebär 2 läxfria månader. Ms läxor har nästan tagit knäcken på oss den här terminen. Inte för att det varit så mycket egentligen, utan för att det tar lång tid att få honom att göra dem. Och då lär han sig ändå snabbt. Men det har ändå varit en stor skillnad mot hur det var i trean.
  • M har fått godkänt i samtliga ämnen utom simning. Han har t o m fått nivå 2 och 3 på vissa moment, så jag känner mig jättestolt! Vi ska bara lära honom simma i sommar, så har han godkänt i allt. :) Och sen återstår en del träning på olika plan, men det ska vi sätta igång med.
  • M har lärt sig cykla. Vi har gjort några övningar för att integrera hans reflexer i fötterna som ställt till det för honom. När de var integrerade så lärde han sig snabbt att cykla. Han kunde t o m följa med på skolutflykten som innebar att de cyklade in till stan och tillbaka ut hit till utkanten av vår stad. Jättebra för självförtroendet! (Vi hade givetvis övningscyklat mycket med honom innan vi vågade släppa iväg honom på det....)
  • Lillebror mår verkligen bättre och bättre. Hans pedagoger säger nu att de inte tänker på honom som annorlunda, och att allt funkar: Han leker, har kompisar, skriver, ritar, klär på sig själv och sitter med i samlingen. De är duktiga pedager, men jag vet också att förbättringen kommit p g a att skolköket har utbildad personal på specialkost, så det inte längre händer några misstag med allergener. Kocken på dagis gjorde så gott han kunde, men han hade inte samma utbildning, så det skedde tyvärr misstag. Jag är helt övertygad om att lillebrors utveckling inte hade varit möjlig utan ett glutenfri och mjölkfri kost. Det börjar också bli fler och fler svenska familjer som ser samma förbättringar med samma kost. Kul!
  • Lillasyster slutar strax dagis och ser fram emot att få börja skolan. Det är rätt skönt faktiskt, för nu kommer alla barnen vara på samma skola och eftersom vi bor granne med skolan kan de nästan gå dit själva.
  • Maken har som jag skrev fått jobb och det är faktiskt på mitt jobb. Det fanns en ledig position för det som han kan, p g a en sjukskrivning, och han har fått chansen att provjobba månaden ut. Vi hoppas att han ska få stanna, för det ska anställa en person till framöver. Det är i alla fall himla trevligt att jobba på samma ställe. Det tror jag att just vi behöver, för det är lite ont om tillfällen då det bara är vi, utan några barn. :)
  • Och jag trivs himla bra på jobbet med kollegor och arbetsuppgifter. Mitt jobb är emellanåt väldigt nördigt kul faktiskt. Som handen i handsken. Det hjälper förstås till för mitt allmänna mående.
  • Förra helgen var vi på träff med vänner från facebook som äter samma kost som vi. Det var himla trevligt och vi hoppas det blir fler gånger. Så skönt att känna sig "normal" i det gänget. Och bra för barnen att träffa andra barn som också är glutenfria och mjölkfria.
  • Jag fyllde 40 år i veckan och blev himla fint uppvaktad av familjen och kollegorna.
Det är alltså över lag rätt bra för tillfället. Kanske att jag kommer orka blogga lite i sommar också.Vad vill ni läsa om i så fall?



4 kommentarer:

  1. Du skriver så fint om dina barn, men jag undrar: hur gör du för att behålla lugnet? Behåller du lugnet? Vi har en femåring som alltid varit känslig men nu under våren, efter att hans lillasyster föddes, har utvecklat mer besvärliga beteenden, med tvångstankar kring bakterier, eller högljutt klagande. Vissa dagar är han som konfliktsökande missil. Och även goda dagar vet man liksom aldrig när målarfärgerna åker i golvet, när lillebror får en knuff etc. Mitt tålamod är på upphällningen och jag märker att jag inte orkar vara vidare lugn och pedagogisk jämt. Orkar inte vara den empatiska, påhittiga och roliga föräldern jag vill vara när alla försök till lekar/utflykter etc slutar i konflikter. Hur gör du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karin! Jag behåller absolut inte lugnet hela tiden. Jag tappar tålamodet och beter sig irrationellt som alla andra. Det är förstås inte det jag skriver om i inlägg efter inlägg (även om jag nämner sånt med ibland). Jag har dock en del strategier innan jag kommer dit och den bästa är att gå undan innan man smäller av och låta maken ta hand om barnen. En annan är att jag tänker "Jag har tre bebisar, jag kan inte förvänta mig något alls av dem. Det är JAG som är vuxen." Jag förminskar dem alltså i tanken och då blir det lättare. Och så försöker jag vara så snäll mot mig själv som jag kan och tänka på det bra jag gjort. För det blir värre med självklander. Ibland kan jag stanna upp och se de komiska i situationen. När jag har blivit för arg, så ber jag alltid barnen om ursäkt och förklarar att det var mitt tålamod som tog slut och varför. Ibland så finns det något att lära för alla, speciellt hur man kan göra nästa gång istället för att undvika det hela. Mina barn är ju lite äldre än dina, så den diskussionen är nog svår för dig. Men kanske om några år? Och utflykter åker vi bara på när vi orkar. Jag försöker dämpa "guldkanten" när vi inte orkar. Mina barn har också slutat att vara så där som en bomb som kan smälla av när som helst. Så skönt. De mår bättre av ålder och av att vi hittat en kost som dämpar humörsvängningarna. Stort lycka till! Kommentera gärna igen!

      Radera
  2. Hur gör du för att behålla kärleken till barnen intakt? Det här känns så hemskt att skriva, men jag dagdrömmer ganska ofta om en tillvaro utan femåringen. Just nu är han så förbannat svår att hantera. Om jag föreslår en lek eller aktivitet säger han nej, eller ändrar reglerna gång på gång så att allt är på endast hans villkor, men om jag istället gör något med hans syskon kommer han emellan, klagar, stör och babblar. Han har ett förfärligt bordsskick, svarar inte på tilltal, kräver saker med gnällig arg röst, blir helt tokig av minsta tillsägning - i dag har jag fått två hårda slag i ansiktet när jag försökt få honom att lugna sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm, jag känner faktiskt inte igen de känslorna och jag tror inte att de beror på mig eller något jag gör. Mina barn har alltid varit söta och gulliga emellan, så kärleken har kommit av sig självt. Så jag vågar inte ge dig något råd, för då är jag rädd att jag skuldbelägger dig i en svår situation. Känslor är ju känslor och man har rätt till de man har oavsett vilka de är. Jag tror alltså att vi har olika situationer du och jag. Jag råder dig att ta kontakt med en psykolog eller liknande som kan hjälpa dig med hur du ska hantera dina känslor. Visst finns det tillfällen då jag drömmer mig bort till en paradis ö, utan barn, men de tillfällena är ofta korta. Rent spontant så kan inte dina drömmar skada dina barn, så dröm på! Vad som hjälper dig, och får dig att orka. Tanken är fri.

      Radera