Igår kom vi alla fall iväg. Det krävdes lite övertalning av lillebror som vägrar att åka bil för att den "luktar så äckligt". Eller så är det en undanflykt för att han bara vill spela datorspel på all ledig tid. Jag sa till honom att det skulle bli precis som i ett spel, fast i verkligheten. Han skulle hoppa och kunde samla poäng om han ville. Det funkade.
Det känns verkligen som att krisen är över i den här familjen. Vi hade jättemysigt. Alla orkade gå själva. Ingen fick ett blodsockerfall. Alla hade humöret uppe under de tre timmar vi var där. Det enda som var lite ansträngande var att lillebror skulle testa sina egna gränser lite väl mycket. Varenda nedfallet träd skulle han klättra på. Motoriken är det verkligen inget fel på. Men till slut ramlade han ner, men undkom med blotta förskräckelsen. Och givetvis skulle han lägga sig på en sten mitt i bäcken och äta sin macka. Men det är väl rätt "normalt" kan jag tänka. Barn måste ju få vara barn och testa sin kropp. För det är ju väldigt kul att ha en kropp och kunna använda den. :)
I morse frågade jag lillebror ifall det var kul. "Det var som ett datorspel, fast det var du som var den lille gubben i spelet. Var det inte det?" sa jag. Han log förnöjt. Han tyckte att det var lika kul som att spela datorspel och vill absolut åka på utflykt igen. Och det blir det. Nu är vi på gång. Vi mår bra. :)
Hej! Vi är 4 tjejer som går på barn och fritidsprogrammet i Falkenberg. Vi läser en kurs som heter lärande och utveckling och gör just nu ett arbete om autism. Vi undrar om du skulle vilja svara på lite frågor som förälder till barn med autism. Allt är självklart anonymt.
SvaraRadera1. Hur är det att ha barn med autism?
2. Vilken skola har du valt till dina barn?
3. Är skolan anpassad efter barn med autism eller går de på en vanlig skola med extra hjälp?
4. När och hur upptäckte ni att era barn har autism?
5. Hur fungerar det att ha 3 barn med autism? Vardagen, skola, fritid osv?
6. Har barnen några aktiviteter eller intressen?
7. Blir de behandlade som andra människor eller upplever ni att de blir särbehandlade?
Tack på förhand/
Therese, Hilda, Olivia och Evelina.
Hej! Jag har rätt mycket att göra för tillfället, men vill gärna försöka svara. Självklart är det jättebra att ni göra ett sånt här arbete och vill lära er. :) Hur vill ni ha svaret? Skriftligt, muntligt? Skicka en mejladress i en kommentar så ska jag försöka höra av mig. Jag behöver inte publicera kommentaren, om ni inte vill. Slänger den när jag fått en mejladress.
RaderaHej.
SvaraRaderaJag har läst lite på din blogg ang. Diagnoser. Jag ser din kommentar ovan att du är väldigit upptagen men jag hoppas ändå du kan svara på frågor om du vill och har lust. Jag är tillsammans med en man som har starka drag av asperger och adhd (ingen diagnos men både han och jag inser att så är fallet). Jag läste att dina barn kan bli mycket arga i vissa situationer. Min sambo kan också bli väldigt arg när han blir stressad, när det inte blir som planerat och han känner frustration. Han har svårt att visa andra känslor än ilska. Han är också mycket krävande och ifrågasätter mig nästan varje dag vilket jag tycker är jobbigt. Jag anpassar mig. Jag försöker se bortom ilskan, bortom känslan när han ifrågasätter mig och ta det för vad det är men det krävs mycket av mig, mycket tålamod och förståelse. Jag tycker att han beter sig som ett barn ganska ofta och jag får ta hand om mycket så som städning, diskning, ringa telefonsamtal i hans ställe osv. Jag vet inte om du kan svara men ska det vara så här? Jag menar är detta dragen som påverkar honom eller uttnyttjar han mig bara? Det är jobbigt med hans utbrott som han har svårt att hejda. Det värsta blir ju om han blir arg på mig. Han slår på saker och beter sig hotfullt mot mig. Har du några tips, ideer och/eller råd?
Ska försöka svara mer utförligt inom kort. Ska på min systers bröllop imorgon, så jag har lite mycket just idag. Men alltså allt det du skriver beror på AS eller kanske främst stress. Försök att hålla nere hans stress. Han utnyttjar dig absolut inte utan han kan inte hjälpa att han fungerar så här. Tänk: funktionshinder och hjälp honom istället. Se till att han går undan INNAN han blir så där arg. Och framför allt se till att lyssna på honom. Fråga honom efteråt vad det var som gjorde honom så där arg och hur det hade kunnat undvikas. Har du gjort det ett stort antal gånger, så tror jag att du kommer lära dig hur han fungerar. Kan du ge honom uppgifter som han klarar, typ dammsuga? När han mår bättre och är mindre stressad då tror jag att det kommer bli mycket bättre för dig. Angående utbrotten så gäller det att förebygga. När han blir så där arg är det bara för sen. Hitta ett ställe som han kan gå undan till, typ fly innan han blir så där arg. Gå INTE efter. Bara var tyst när han är arg och se om det blir bättre. För allt du säger är ved i elden i det läget, eller? Han har sitt sanna jag när han är lugn. Försök att fokusera på det och ta inte åt dig av tokigheter han säger när han har utbrott, om du kan..... Lycka till tills vi hörs igen!
RaderaHej igen. Tack för svar!
SvaraRaderaJag försöker tänka att om han blir arg så beror det på något annat. Utbrotten grundar sig i andra känslor. Han kanske egentligen är stressad och besviken och därför får utbrott istället. Han verkar dock inte inse detta själv utan jag har frågat honom vid lungt tillfälle. Han är inte fullt medveten om att det är andra känslor han känner utan han blir bara fruktansvärt arg istället. Varför är det så? Varför kan man själv inte förstå vilka känslor man känner utan istället yttrar det sig i ett vansinnesutbrott? Han kan ju inte ha kontakt med sina egna känslor? Han blir även väldigt hämdlysten när man gör en oförrätt enligt honom. Han har inte speciellt mycket förståelse om man exempelvis kommer försent. Det verkar inte som han har förståelse, jag antar att om jag blir sen så blir han stressad av det och därför blir han arg och jag tycker han är oförstående. Men det är inget han sagt själv utan jag som funderar över. Han tolererar inte att man blir sen. Så det är mycket press att komma i tid (jag är jättedålig på att hålla tider men jag verkligen anstänger mig nu för jag vill inte ha några utbrott. Det har resulterat i att jag är där ca 10 min innan vi ska mötas upp bara för då vet jag att jag inte är sen. Vi möts upp varje dag). Likaså gäller gemensamma planer. Hålls inte ursprungsplanen pga mig eller vädret eller något annat så är hela hans dag förstörd. Har jag orsakat att planer ändras pga att jag måste jobba över blir det ett helvete. Detta är mycket krävande och jobbigt tycker jag. Jag blir ifrågasatt efter en sådan sak. En "vanlig" person hade kanske förstått att ibland måste man jobba över men detta går inte för honom. Antar att detta också blir en stress för honom och besvikelse när planer ändras? Jag får hela tiden tänka vad jag kan göra och inte. Jag får anpassa mig mycket tycker jag. Jag vet inte om det ska vara så här... det blir väldigt krävande och jobbigt för mig att ha en sambo som inte förstår. Det känns som han ställer och styr och jag följer han.
Du skriver att jag ska förutse situationen innan den sker. Det kan jag absolut göra vid konkreta saker ex. som att hålla tiden. Jag vet att åker jag försent för att möta upp honom då blir jag sen och då blir det problem. Så jag försöker hålla tiden men det krävs jävligt mycket! Så i tid är jag nästan jämt. Men då blir problemet ett annant istället. Jag är stressad över att jag vet att jag inte får komma försent.
Under tiden vi varit tillsammans känns det faktiskt som jag bränt ut mig. Jag har ingen energi kvar. Jag vet inte vad jag ska göra.
Angående städuppgifterna. Han tycker det är tråkigt och det är svårt att få honom motiverad att göra något på helgen eller efter jobbet. Jag vill inte tjata och jag vet att det inte hjälper. Det känns ibland som jag är hans mamma eftersom jag gör saker för honom som han egentligen borde göra.
Angående utbrotten. Han får sånna kickar och har väldigt svårt att lugna ner sig. Han är förbannad i flera dagar och han är inge rolig att umgås med då. Långsint och blir väldigt arg och hämdlysten. Och detta med att han blir hämdlysten är en sak jag skulle kunna lämna honom för. Alla gör fel med viljes eller utan viljes. Om jag är sen eller måste jobba över är det inte med viljes jag sårar honom. Men det tycker han för man har gjort ett val. Jag förstår hur han tänker men man kan inte se på saker o ting så. I livet får man anpassa sig. Men när han blir utsatt för detta vill han ge igen. Att ge igen bara för att då ska jag få känna hur det känns. Jag förstår att han tycker det är jobbigt när det händer men såhär kan man inte bete sig tycker jag. Inte om man älskar en människa! Men han kanske tycker så om mig, älskar man en människa så ändrar man inte planer och är sen.... jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.
Ojdå, rent spontant är det där väldigt mycket du får ta. FÖR mycket skulle jag vilja säga. Jag tänker att ni verkligen behöver professionell hjälp om du ska orka fortsätta i det förhållandet. Jag känner igen alla dragen som AS eller liknande så jag förstår hur han fungerar, men det är INTE ok att han ska fortsätta vara sån här mot dig. Han måste jobba med allt det där. Det är inte bara du som ska anpassa dig och slå knut på dig själv. Har han funderat på att utreda sig? Ni behöver någon annan som kan medla och hjälpa honom att tänka rätt. Det här med hotfull och hämndlysten är inte ok. Det måste han lära sig hålla tillbaka. Jag antar att ni inte har barn tillsammans, men tänk dig noga för. Det där kommer inte bli lättare om ni får barn tillsammans..... Om han är villig att skaffa sig strategier, lära sig att tänka om, så är det mycket möjligt att ni kan få det bra tillsammans. För jag antar att ni älskar varandra, men det är en hel del att jobba med och du kan inte ensam få honom att ändra sig. Att du måste jobba över ibland får han lära sig leva med. Och även att du kommer sent ibland. Han behöver strategier. Självklart ska du göra ditt bästa, men det gör du ju redan, men jag tycker att det finns en gräns för vad du ska behöva står ut med. Och den där stressen du lever med är inte alls bra. Så sök professionell hjälp. Vanlig familjeterapi kanske räcker om han inte vill utreda sig? Och om han vägrar söka någon hjälp alls och dessutom vägrar att ändra så, så skulle jag faktiskt råda dig att lämna honom. Det är inte ofta jag gör det rådet...... Stort lycka till och skriv igen om det är något!
Radera