Svåra frågor

M låg i sängen. Det var dags att sova. Han tittade rakt på mig med stora ögon och så frågade han:

”Hade du tagit bort ett barn med Downs syndrom och utvecklingsstörning om du hade fått det nu?”

Jag svarade:

”Nej, det hade jag nog inte. Det hade varit mitt barn lika mycket för det. Och jag hade älskat det lika mycket som er andra tre.”

Han sken upp. Han vet att vi inte planerar fler barn. Vi är medvetna om att orken nätt och jämnt räcker till ta hand om de här tre barnen som vi har satt till världen. Vi måste fokusera på dem och se till att det går bra för dem i livet.

Jag tog mod till mig och frågade det som jag länge undrat:.
 

”Undrar du ibland om jag älskar dig mindre för att du har Aspergers och ADHD?”

”Näe, det gör jag inte. För det gör du väl inte eller?!” sa han rätt förvånad.

”Näe, självklart inte. Det har inte med kärleken att göra. Jag älskar dig så mycket som man kan älska någon. Men jag blir inte glad när ADHDn gör så du inte kan koncentrera dig eller när autismen gör så att du bara vill vifta. Då vill jag hjälpa dig, men det är ju nåt annat. Du vet lillasyster är ju allergisk mot mandel och det ställer ju till lite problem för henne. Men jag älskar inte henne mindre för det. Det vore ju tokigt.” 

Han har under hela sitt liv i princip varje dag fått höra vilken fin människa han är och hur mycket jag älskar honom bara för att han är han. Det är första gången denna fråga kommit upp under hans 10-åriga liv. Han verkar ju inte ha tänkt så själv, men jag ville hellre förekomma än vänta in hans undran, nu när han börjat fundera kring Downs syndrom. För steget är inte långt till att tänka så kring sitt eget syndrom.