Ikväll var det lucia i fjärdeklassen. De ska lussa för hela skolan imorgon, så ikväll var det generalrepetition för föräldrarna. M hade övat. Lucialinnet var struket, vita kläder t o m vita strumpor att ha under var medtagna. Det hade gått bra att öva, även om M hade varit lite orolig över de levande ljusen som tärnorna, vissa av stjärngossarna och lucian hade. Som jag skrev om igår var han rädd att någon skulle råka tända eld på hans långa hår. Vi hade kommit fram till att han kunde stoppa det innanför linnet om han ville. Frid och fröjd - nästan, trodde vi.
Morgonens övning med släckta ljus gick bra. På eftermiddagen kom oron. Oro för att barnen hade gått lite huller om buller i slutet av luciatåget. Hur skulle det bli med tända ljus? Och så var det väldigt mörkt i gympasalen där de började och slutade tåget. Jag fick ett mejl från resursen att M hade brutit ihop och varit jätteorolig och fått för sig att vi skulle bli jättebesvikna om han inte var med i luciatåget. Resursen hade gjort vad hon kunde för att lugna och trösta och sagt att M inte behövde vara med, men M hade ändå varit ledsen. Så jag packade mina saker och åkte hem från jobbet. Maken har en låsning i ryggen, så jag satt ändå beredd.... Dessa dagar så är jag tacksam för att jag jobbar deltid med ett flexibelt arbete.....
Jag kände mig faktiskt rätt ledsen. Inte för att M inte skulle vara med just idag. Utan för att hans utanförskap blev tydligt för mig. Han ville egentligen vara med, men vågade inte.
Väl hemma så lugnade jag och maken M.
"Det allra viktigaste för oss är att du har det bra. Vi är redan oändligt stolta över dig och kan därför inte bli stoltare. Vi vill inte att du ska utsätta dig för obehagliga saker bara för att göra oss glada."
Att backa och inte ställa några krav samt att få honom att bli trygg igen är det enda som funkar i det läget. Vi lämnade det helt upp till honom om han ville var med på generalrepetitionen. Han ville inte.
Jag, lillasyster och M gick och satte oss i publiken istället. Resursen var också där. Barnen såg lite förvånade ut när de såg M i publiken, men jag tror inte att M noterade det. Ibland är det en fördel att ha svårt att tolka andras ansiktsuttryck.....
M såg att:
* Det inte började brinna i någons hår.
* Barnen inte gick huller om buller på slutet.
* Att någon släckte ljusen när barnen gick ut.
* Att det fanns vattenhinkar på flera ställen i lokalen.
* Att tomtarna bakom stjärngossarna inte hade några riktiga ljus i sina ljuslyktor.
Men han var fortfarande orolig för att det var så mörkt då de skulle gå in och ut ur matsalen och in i den kolsvarta gympasalen. Det är ju ett lösbart problem. Vi kom fram till att vi skulle ta med en ficklampa som resursen kan lysa med eller ge till M.
M och jag stannade kvar och pratade lite med pedagogerna. (Lillasyster hon klättrade i ribbstolarna.) M fick gå runt och titta på allt och vänja sig vid tanken, att kanske, kanske skulle han våga vara med imorgon. Resursen gick igenom med honom hur det skulle gå till. M kom fram till att han till 70% vill vara med imorgon. Tänk, från 0% till 70% på bara en timme! Så bra att han kunde titta på ceremonin i trygghet först!
Och vi hade en reservplan.
"Vad är det värsta som kan hända?" undrade jag.
"Jo, att du blir rädd och då får du bara gå ur tåget."
Vi gick ut när pedagogerna skulle låsa och larma. Lillasyster ville kolla in lekplatsen och det kunde vi ju göra en liten stund. M och lillasyster sprang runt där en stund. Så snubblade M och skrubbade benet. Tur vi bor nära. På 1 minut var vi hemma.
När han skulle sova så pratade vi om det här med rädslor och farliga saker. Han konstaterade att det inte hade blivit farligt på uppträdandet.
"Ja, du ser. Det är även farligt att springa runt på en lekplats. Man kan snubbla på en kant och skrapa upp sitt ben. Man kan t o m snubbla på sina egna fötter och landa så illa att man dör. Så när man vaknar på morgonen - ska man verkligen gå ur sängen då?"
M flinade. Han förstod precis vad jag menade. Jag klappade honom på pannan och så fortsatte jag:
"Och vet du förresten att de allra flesta människorna som dör ligger i sängen. Så vågar man ligga kvar i sängen? Vad ska man göra? Gå ur sängen eller ligga kvar?"
Han flinade ännu mer. Inget slår att försöka övertala honom med logik.....
"Så ska man gå ur sängen och försöka göra det man vill och inte oroa sig för mycket?"
"Ja, det ska man." svarade M innan han somnade.
Hur det blir imorgon när M vaknar får vi se..... Då kan lika gärna oron vara tillbaka och t o m så räknar jag med det. Men vi gör ett försök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar