Tack kära läsare för det här året! Jag vet att det inte varit så många inlägg nu på slutet, men det har helt enkelt berott på att vi har haft det så bra att jag inte har haft så mycket att skriva om. Och M är 10 år nu och ofta känns det fel att utelämna honom, även anonymt. Vi var på badhuset igår och det gick hur bra som helst. De enda spår av negativa autismsymptom som kunde utgöra ett hinder var att M inte gillade när de tutade i högtalarna samt att han inte vågade åka rutschkana fastän han åkte den sist han var där och tyckte att det var kul då. Lillebror lekte som vilket barn som helst. Ingen hade ett utbrott och barnen löd oss. Fastän magarna var tomma på slutet så var det ingen som "rasade". Härligt! Nu kan vi göra roliga saker med barnen! Så underbart det var att se lillebror och lillasyster skina upp i stora leenden, första gångerna i sina liv då de var i stora poolen med vågor och bubbel. Tänk att de nästan hann bli 7 respektive 5,5 år innan de fick uppleva det. Det känns lite sorgligt, men jag vet att maken och jag båda gjort så gott vi kunnat genom åren och dessutom så hade det varit farligt att ta dit dem.
Ibland är det ovanligt lugnt här hemma. Som i morse när lillebror och lillasyster lekte fint tillsammans, och jag och maken kunde sitta i köket och snacka med varandra en liten stund. Harmoni!
Just nu så spelar killarna datorspel. Lillasyster leker med lera och jag går och pular. Det känns nästan lite tomt. Som att vi behöver aktivera oss mer. Vi har tyvärr tappat kontakten med nästan alla vänner vi umgicks med förr, så vi sitter här hemma ensamma ikväll på nyårsafton, men det är okej. Vi har inte orkat bjuda tillbaka till de som bjudit in oss. Vi har levt dag för dag så länge och inte orkat planera. Andra har kanske tröttnat på oss och våra barn? När vi har setts har det ändå varit svårt att vara social då vi fått ränna efter barnen. Och så verkar vissa uppleva att vår kost är en barriär helt i onödan. Några av de vänner som vi fortfarande umgås med erkände att de gärna vill träffas, men tycker att det är svårt med vår kost. Och det vet jag ju redan. Tycker det själv rätt ofta..... Så vi löste det så att jag tog med fika till alla, så kunde de slappna av och jag med då jag visste att barnen inte skulle få i sig något som de reagerar på. :)
Snart är jag förhoppningsvis så stark att jag/vi orkar städa huset plus laga middag till fler än bara vi 5 i familjen och då ska vi bjuda hit någon annan familj. Eller så får det bli knytkalas, för det viktigaste är ju inte vad man äter, utan att man träffas. Men det kommer att ordna sig på ett sätt eller annat.
God jul och gott nytt år allihopa! Jag kommer förmodligen aldrig sluta blogga, men jag kommer fortsätta blogga enligt min devis: Jag bloggar när jag har något att berätta. Annars är jag tyst. Kanske blir det många inlägg, kanske få? Vem vet vad nästa år bjuder på? Och jag vet att jag lovat några av er att skriva ett inlägg om Ms näringsterapi, och det tänker jag hålla. Så fort jag hinner och orkar.
Ha det riktigt bra i kväll alla fina!
Oj vad skööönt att se det där skrivet av någon annan! Det du beskriver om det sociala livet känns så bekant. Jag tycker vi levt tio år i en tunnel av allergier och bråk, och har man haft en lugn stund har man inte precis velat bjuda hem någon bara för att se ungarna gå i taket. Visst är de hur härliga som hellst och många bekanta har ju också sagt det och tycker vi överdriver, men ser ju inte vår vardag och kanske inte tidigare fattade hur korta stunder det gick att hålla ihop under ett besök och hur mycket förberedelser och kontroll det krävde att besöka någon. Sällan hann man annat än springa efter sina egna. Ändå har vi två "normalt vilda" ungar och bara en med svårt med koncentrationen och som speciellt tidigare kunde bli helt kaotisk eller angstfylld i gruppsituationer. Mycket har nu gått framåt, och jag har småningom själv vaknat till hur utbränd jag blivit över att man inte kan "flumma" genom föräldraskapet med barn som dessa utan måste på många fronter ha full koll. Men med samma är det en närvaro jag inte skulle vilja byta ut, trots jag nästa kroknar. Tack för din blogg, det hjälper massor att läsa dina erfarenheter i ord och känna igen sej. :)
SvaraRaderaHej och tack för din kommentar! Kan bara instämma i allt du skriver. Det är ju precis så det varit. Man måste vara på tåspetsarna och planera. Annars får man täcka upp för det man missat och det kostar mer energi för familjen. Vännerna förstår nog inte vilket jobb vi har, och de ser ju inte heller när familjen kraschar när man kommer hem igen till kaoset. Jag känner precis som du just nu faktiskt. Att det lugnat ner sig men att utbrändheten sitter kvar. Jag är fortfarande chockad över hur det varit. Och jag vet att de som inte är i motsvarande situation inte kommer förstå. På fredag är det midsommarafton och vi har inte orkat bjuda hit någon som jag ville, men vi ska nog ta ut barnen på ett offentligt firande och dansa lite kring midsommarstången.
RaderaSkriv gärna igen!