Tidiga utredningar har varit bra för oss på flera sätt:
- Vi har fått "en karta" till barnens funktionssätt och fått ökad förståelse för hur och varför de fungerar som de gör. Vi har fått en massa verktyg som varit mer eller mindre framgångsrika.
- Vi har gått från att vara nojiga föräldrar som övertolkar, till att bli betrodda, i omgivningens ögon. "Åh, var det autism/ADHD ändå?!"
- Barnens pedagoger har tidigt fått extra stöd. Utredarna har faktiskt återkopplat till pedagogerna vad de sett, vilka saker skolan/förskolan kan förbättra och det har varit oerhört värdefullt. Speciellt för lillebror där pedagogerna först inte trodde att han hade "något". Det var inte hemmiljön och de kunde hitta strategier för att förbättra för lillebror!
- Vi har tidigt kunnat sätta in stödåtgärder på alla fronter i skola/förskola INNAN det gått åt skogen för någon av dem. Detta har vi gjort genom teamarbete tillsammans med pedagogerna. Alla har haft samma utgångspunkt (autism), vilket är oerhört viktigt vid svåra situationer.
- Barnen har själva fått veta tidigt och jag tror det är en stor fördel. De flesta vuxna med diagnos som jag känner säger själva att de hade velat veta så tidigt som möjligt. Detta har också gjort kommunikationen med barnen lättare. Syskonen undrar ju ibland vad olika beteenden beror på.
- Vi har kunnat ta bort stämplarna: "Sjuk" och "Skitunge" i skola/förskola och kunnat förklara med andra ord (autism) och därmed förmodligen förhindrat en hel del retande och kanske till och med mobbning. Barnens kamrater har blivit mer förstående och snällare så fort de fått alla beteenden förklarade. Varför viftar M med snören? Varför blir lillebror så där tokarg ibland?
- Vi föräldrar har tidigt fått träffa någon som förstår en. Kanske inte genom att de själva har upplevt motsvarande, utan genom yrkeserfarenhet. Efter år av "men jag tycker att M/lillebror är så fin" och "det växer nog bort" är det oerhört skönt att sitta öga mot öga med folk som förstår vad det handlar om. Som inte förringar barnens svårigheter, utan tar dem på allvar. Som inte ger en massa beskäftiga uppfostringstips (men som lite försynt påpekar vilka strategier som brukar funka för "de här barnen"). Som ser på en och frågar en hur man själv egentligen orkat. (Okej, egentligen har man inte orkat, men man har tagit hand om barnen efter bästa förmåga ändå.) Någon som plötsligt kom innanför den där försvarsmuren och som såg mig som jag var. Som såg min kamp och hur trött jag var. För en liten stund så var det väldigt skönt att sitta öga mot öga med någon som förstod ungefär vad det handlar om, utan att man först behövt förklara och försvara sig själv och överbevisa. Ingen som säger: "Men mina barn gör också så där" i ett välment men misslyckat försök att trösta. Utan någon som verkligen lyssnar utan att ifrågasätta. Trist att det bara var en liten stund.....
- Sist men inte minst så har utredningen gjort att man själv tagit kontakt med andra föräldrar i liknande situation. Och jag har kunnat fråga vuxna med egen diagnos/diagnoser många viktiga frågor. Det är nog det som har gett mig mest. Jag som inte själv uppfyller några NPF-kriterier och därför är beroende av sådan input för att försöka förstå. Tack för det alla ni fina öppna människor som jag har haft och har kontakt med!
Tack själv, du! :) Och jag förstår precis vad du menar...;)
SvaraRaderaMina tårar rann när jag läste detta inlägg. Allt är så nytt för mig, och när du klär det så bra i ord, så går det rakt in i mitt hjärta. Tack även för alla tips via messenger på fb :)
SvaraRaderaTack för de orden! Håll ut! Jag tror att det vänder även för er, även om det kan ta lite tid. <3
Radera