Translate

torsdag 28 augusti 2014

Tema extra stöd: Min morgon

6.45: Klockan ringer. Jag trycker på snooze och somnar om. Jag är trött. Det blev visst lite sent igår. Det har varit mycket nu i och med skolstarten. Det känns som att jag går back med livet.

6.55 klockan ringer igen. Jag lägger mig och myser mellan lillebror och lillasyster. Drar mig lite till. Pussar och kramar på de sovande barnen. Och försöker väcka dem.

7.05 klockan ringer igen. Dags att gå upp. Rostar några mackor och steker hamburgare. Det är viktigt att killarna får proteiner i magen om de ska orka ända till lunch. Hinner en vända in i tvättstugan för att lägga in kläderna i torktumlaren, så lillasyster har ett par torra halkstrumpor att ta på sig när vi ska gå.

7.15 försöker väcka killarna. M ligger i sängen och vägrar gå upp. Försöker väcka lillebror utan resultat. Maken kommer upp och ger mig min mobil. "Den låg och ringde i sängen. Du hade glömt stänga av dem." Jag ber honom gå och väcka lillebror.

7.30 M vägrar fortfarande att gå upp. Maken och lillebror ligger och sover tätt ihop. Jag lyckas väcka lillebror. Lillebror går direkt upp till datorn på ovanvåningen och vägrar komma till matbordet. (Note to self - dra ur kontakten till datorn ikväll, så han inte kan börja spela imorgon morgon igen. Att dra ut kontakten när han spelar ger mer besvär än vad det ger hjälp - det blir ett utbrott/sammanbrott.)

7.40 Paniken växer. Jag ryter åt M att sätta sig och äta. Han lyder. Jag tar lillebrors tallrik och går upp med den till ovanvåningen och börja mata honom. Får sen springa ner och kolla så att M kommer ihåg att äta. Det gör han inte. Han tittar bara på filmen. (Filmen gör i alla fall att han sitter kvar vid matbordet.) Jag påminner honom och han äter. Jag springer upp och matar i lillebror mera mat. Håller koll på M. Jag håller på så till klockan 8.05. Maken sover. Hans hälsa är upp och ner, och nu är det ner igen och då är han inte till mycket hjälp på morgonen vare sig han sover eller är vaken.

8.05 M får gå från matbordet utan att ha ätit färdigt sin macka. Jag kollar så att han har med sig alla skolböcker och suckar åt att vi inte han repetera landskapen. Att lära sig 25 landskap på 2 dagar är rätt mycket för M. Jag skrev i kontaktboken att vi behöver minst 3 dagar på oss för sådana här läxor ska sitta. Jag hjälper M att klä på sig så det går snabbare. Tandborstningen hinns inte med. (Jag skäms och känner mig som en dålig förälder. Han har ju haft hål tidigare....) På med väskan. Är allt med? Tyvärr hade vi bara äpplen hemma. Och M behöver frukt för att orka under dagen. Undras hur det går för honom att äta äpplen med en lös framtand. Inte bra i kombination med halväten frukost. Jag släpper iväg M och vet att han hinner. Hans klassrum ligger 200 meter bort.

8.10 Jag ber lillebror att genast stänga av datorn och komma ner. Då han inte lyder går jag direkt upp och han går med på att stänga av datorn. Jag går ner för trappan, men lillebror stannar kvar uppe och sitter där på en stol och flinar åt mig. Jag går upp och bär ner honom för trappan. Eftersom han är en stor 6,5-åring och jag knappt kan bära honom, så blir det inte skönt för honom. Han tolkar det som att jag ville göra honom illa med flit och börjar slå på mig. Han sätter sig i soffan i vardagsrummet och vägrar samarbeta. Jag pratar lugnande med honom och lyckas byta kläder på honom. Jag bär iväg honom till dörren. Han sparkar på mig. Jag får på honom skorna och vi går iväg med fleecen och väskan i handen. Klassrummet ligger som tur är 50 meter bort. Vi har det bra som bor granne med skolan. Det underlättar. Lillebror är sur. Fler sparkar. Väl framme på skolan gömmer han sig bakom ett plank. Jag förvarnar personalen om konflikten. Lillebror kommer fram och ger mig två sparkar till och säger: "Den här var den sista". Nu var vi kvitt enligt honom alltså. Jag förklarar logiken för personalen, som nickar. Jag och lillebror skiljs åt, förhoppningsvis som vänner. Jag går in och tittar i hans nödlåda där vi har extra frukt och en energikaka jag bakat åt honom. Kakan är gammal. Jag tar med den hem. Traskar hem och funderar på om jag kom ihåg att låsa dörren, och hoppas att lillasyster inte ska ha sprungit ut efter mig på gatan där många föräldrar kör som idioter på morgonen på väg till skolan.

8.20 Dörren är låst. Puh! Jag förklarar för lillasyster att hon aldrig från springa efter mig och varför "okej!" svarar hon. Sen tar jag fram ny kaka från frysen och springer bort med den till skolan och hem igen.

8.30 Lillasyster har ätit själv under tiden och även kissat och bytt byxor. Hon behöver bara lite hjälp med att välja tröja. "Det ska vaja en fin, inte en häftig." Hon är rätt självgående, trots att hon är minst, så jag vet hur det kan vara och hur lätt vi hade haft det om vi hade haft tre barn som henne..... Jag hinner starta en tvättmaskin innan vi går till dagis. Maken får sovandes en hejdåpuss av lillasyster. Och "Pinkie Pie" ska med.

8.50 Vi går till dagis, som ligger 400 meter bort. Lillasyster har lite separationsångest, och behöver många pussar och kramar. Inte mig emot. Jag pussar och kramar och berättar hur mycket jag älskar henne och påpekar att vi ses snart igen. Fingertoppskänsla behövs så man går vid rätt tillfälle, inte för tidigt men inte heller för sent så hon hinner bli ledsen.

9.20 Kommer hem. Lägger in några räkningar till betalning samtidigt som jag äter frukost. Försöker varva ner eftersom jag vet att det är skadligt att stressa och äta.

9.30 kommer ekoleveransen hem till dörren. Bananer! Jag kommer på att jag måste sticka bort med två stycken till M i skolan. Cyklar dit i en hast och lägger dem i hans fack när ingen ser. SMS:ar resursen.

9.50 Går och duschar. Som om jag inte var stressad innan, så piper brandvarnaren för att det blivit för fuktigt. Maken sover. Vaknar inte av brandvarnaren.

10.10 Hoppar ur duschen och inser att jag måste sätta mig och skriva ner allt så jag inte kollapsar av stress. Få det ur mig. Så jag drar i bromsen för mig själv. Jag springer ju runt och stöttar alla andra, men ingen stöttar mig. Jag jobbar ju ändå halvtid. (Och det är en himla tur! Ja, jag vet att jag har det oförskämt bra jämfört med många av er andra.) Jobbet kan vänta 15 minuter, så jag hinner bli människa igen. Maken sover. Dags att väcka honom och se om han mår lite bättre idag.

Ursäkta eventuella stavfel. Måste till jobbet, så jag kan komma hem och hjälpa maken med barnen.... Han hämtar vid två och igår hade han nästan somnat på golvet i köket.

2 kommentarer:

  1. Hej! Låter väldigt likt mina mornar. Vet inte om man ska skriva att det är skönt att veta att det är fler som har det jobbigt men det är skönt att veta att det finns fler som vet hur en morgon kan se ut. Jag har själv ADHD, har fyra barn en Aspergare, en Asperger/ADD och en ADHD (hon är inte färdig utredd än) Så man vet att man lever.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Pillan! Förstår precis vad du menar. Men önskar inte någon annan samma öde, men nu när flera av oss finns, är det skönt att veta om varandra. :) Jag har inte själv NPF och tycker det är tufft ändå och har stor respekt för er med, som fixar det.

      Radera