Idag pratade jag med en mamma till en flicka i Ms klass. En väldigt trevlig och öppen mamma. Vi kom att prata om våra barn och jag berättade direkt om Ms funktionshinder. Hon kände inte till det innan, men hade via sin dotter förstått att något var annorlunda. Dottern hade sagt att M har en sjukdom och jag fick intryck av att hon också trodde det var en sjukdom. Herregud, tänkte jag! Jag måste prata med barnen och förmodligen även föräldrarna så fort som möjligt!
Väl hemma frågade jag M om han trodde att Asperger är en sjukdom. Då kom det direkt fram att två tjejer sagt till honom att han har en sjukdom. Jag kan nog inte uttrycka hur ledsen jag blev när jag hörde detta. Inte för att tjejerna hade ont uppsåt, för det hade de alldeles säkert inte, utan för att M inte sagt något till oss föräldrar om detta. Hur länge har han gått och trott att han har en sjukdom?
Jag sa givetvis till honom att det inte är någon sjukdom. "Känner du dig sjuk?" frågade jag och det gjorde han inte. "Då är det ju ingen sjukdom." sa jag och fortsatte: "Det är ett annat sätt att tänka. Din hjärna funkar lite annorlunda än de flesta andra skolbarnens hjärnor. Men du tänker som de flesta andra Aspergare. Du är en väldigt vanlig Aspergare."
Och jag sa till honom att han skulle protestera om någon sa att han är sjuk. Att han skulle säga att de har fel och inte vet vad de pratar om. Att de skulle fråga en vuxen. Och jag lovade honom att prata med de två flickorna. Och om någon vuxen tror att det är en sjukdom, så lovade jag att berätta för dem också.
Vilken tur att jag var öppen mot den här mamman, så att jag fick veta detta! Som jag skrivit innan: Man tjänar oftast på att vara öppen och det är sämre att folk går och fantiserar ihop något felaktigt. (Och om någon säger något elakt, så tänker jag strunta i det, men det har hittills aldrig hänt....)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar