Kyrkans unga!

För nästan exakt ett år sen konfirmerade sig M. Han är ju kristen men vi visste inte om han skulle orka konfirmationsundervisningen. Han hade stått över den som varit under terminen en onsdagskväll i veckan just för att han behövde vila efter varje skoldag. Som tur var hade de en snabbkurs. Under 2 veckor på sommarlovet kunde man få undervisning varje dag och sen var man klar. Helst skulle man ha gått på gudstjänst under terminen tidigare och det hade vi missat men han var välkommen ändå. Och så hade han tur som hittade två av sina kompisar från grundskolan i gruppen. Ett tvillingpar som han umgåtts en del med då de också behövde lite speciallösningar p g a andra funktionshinder.

Och vi var ärliga med hans diagnoser. De var dock inget problem utan tvärt om en styrka. Ledaren sa lyriskt till mig, när han testade de första dagarna: "Åh han är så bra att ha med i gruppen för han vågar ställa alla viktiga frågor som ingen annan vågar ställe." Så hon ville hemskt gärna ha kvar honom. Och så blev det. Folk brukar säga till mig att M är så mysig. Och det är han. Han är väldigt snäll.

Konfirmationsundervisningen var ett lyckokast förra året för det innebar ju också att M fick komma ut med jämnåriga varje dag. Men tyvärr tog den ju slut. Som tur var så tog kyrkans unga vid och de har träffar en gång i månaden. M har gått på alla träffar och längtar tills varje ny träff. Det är så skönt att han har ett sammanhang och kommer ut lite. Och de är så tillmötesgående i svenska kyrkan, både med hans personlighet och även specialkosten. Det känns verkligen att han är välkommen!

Vi funderade ett tag på om det fanns någon mer verksamhet som kunde passa M. Som inte har någon avbytarbänk där han blir sittande. Scouterna t ex. Han testade att gå på en träff men sen så rann det ut i sanden. Han var sjuk och så var det moment som jag inte kände passade honom som att äta pizza, baka tårta och baka pinnbröd över eld. Tyvärr eftersom han äter glutenfritt hade det blivit speciallösningar och kanske hade det känns som ett utanförskap för honom. Pinnbrödet hade kanske gått att lösa enkelt och pizza hade man kunna ta med själv. Det var nog också i kombination med att det var en viss självständighet som behövdes i moment som att cykla på stan och leta efter saker, som det inte kändes rätt. M är inte jättesäker på att cykla heller. Så jag lät det rinna ut i sanden.

Det som var glädjande var att hans kompisar från förr, tvillingparet, drog ihop en grillkväll igår som ersättning nu när kyrkans ungdom har paus under sommaren. De bjöd in hela gruppen och de var 5 killar som grillade tillsammans igår.

Jag frågade deras mamma hur det hade gått socialt för M och det hade faktiskt gått bra! Han hade deltagit på ett adekvat sätt. Zoomat ut någon gång men sen samlat sig och varit med gänget igen. Bra att han lärt sig det!

Så fint att han har kompisar han umgås med. Och killarna som bjöd vill göra om detta igen i sommar hemma hos sig. Jag är så lycklig!