F-U mamma! Gå ut ur mitt rum!

Jag var precis inne med frukosthamburgaren i lillebrors rum. Han spelade förmodligen något onlinespel för han tog snabbt emot hamburgaren och satte sig vid datorn igen. Och jag tror att han pratade med sin kompis över nätet för han tecknade åt mig att gå ut. Så jag tecknade tillbaka att jag bara skulle dra ner hans insektsnät till fönstret som han öppnat på vid gavel.

Medan jag drog ner nätet så vände han sig mot mig och pekade finger. Så klart att jag störde hans koncentration. Jag drog snabbt ner nätet och gick mot dörren. Han pekade finger igen och såg sur ut. Betänk då att jag precis gjort honom två tjänster och han gör så där. Så hur ska man som förälder reagera på något sånt?

Well, han är 12 år och har autism (=svårt att först andras position och känslor) och ADHD (=impulsiv) och jag är 45 år och kvalificerar inte för någon diagnos..... Jag är mamman och han mitt barn. Jag vet att han älskar mig och uppskattar att jag ger honom mat och hjälper honom osv. Tänker på allt dumt jag sa till mina föräldrar i den åldern..... Och jag hade faktiskt klampat in på hans revir.

Så jag gjorde en slängkyss och log mot honom samtidigt som jag långsamt stängde dörren. Han pekade finger igen. Jag log större och gjorde en ny slängkyss. Fingret igen. Slängkyss igen. Han log. Kunde inte hålla sig längre. Låg-affektivt bemötande och affektsmitta at it's best! Jag stängde dörren och gick.

Om jag hade försökt att uppfostra i det läget? Satt ner foten för att så får man minsann inte bete sig? Då hade det givet blivit en konflikt. Utgångsläget var att han var superstressad med sitt spel. Och magen var ju rätt tom och blodsockret förmodligen på väg ner (det var ju därför jag gått dit). Det hade inte slutat bra. Dessutom är han starkare än mig nu. Pushar jag på så får jag stryk. Han reagerar som ett jagat djur. Jag vet det för jag pushade lite för mycket en annan dag och fick duschmunstycket över käften. Det är helt enkelt inte värt det. Och han lär sig absolut inget på det. Ändrar inte sitt beteende för att jag försöker uppfostra. Tvärt om blir fokus på att jag beter mig illa (enligt honom). Så det ger motsatt effekt här!

Autism och ADHD ger andra förutsättningar när det gäller barnuppfostran. (Jag har ju faktiskt ett barn utan autism och ADHD att jämföra med - lillasyster och har diskuterat detta med ett stort antal andra NPF-föräldrar under de 10 år mina haft diagnoser, så jag känner mig rätt säker på min sak här. 😏)

Om han inte hade lett tillbaka då? Ja, då hade jag bara gått. Undvikit konflikten. Han lugnar ner sig så småningom. Och han vill ju fokusera på spelet, inte på mig.

Det jag däremot kommer göra sen, när han inte spelar och är i balans är att prata med honom om hur det känns att få ett finger när man precis hjälpt någon. Inte för att jag själv bryr mig. Nej, jag är rätt hårdhudad och vet ju att han älskar mig. Men han kan inte göra så mot andra. Det kommer ge honom problem i livet. Men han är liten än. Det kommer förmodligen ta tid för honom att utveckla förmågan att hålla tillbaka impulsen att bete sig illa i det läget, men det kommer. Och det bästa är att ge honom kunskapen om varför han inte ska göra så. Folk kommer sluta hjälpa honom och ta avstånd från honom.

(Ok, lillasysters skylt men den får duga som bild.)