Translate

onsdag 2 januari 2013

TEMA: Relationer - parförhållandet

Jag och maken har varit ett par sedan 1999. I 13 år alltså. Som jag berättat tidigare har maken många drag av asperger och ADHD, ja eller egentligen ADD. Jag är själv neurotypisk. Jag kan inte påstå att det alltid varit lätt att ha ett NT-NPF-förhållande. Men vi blir bättre och bättre på det.

De 5 första åren, tiden innan barnen, flöt förstås på rätt bra. Vi matchade varandra. Vi är egentligen rätt lika, förutom den där "NT-NPF detaljen". Maken hade naturligtvis sina intressen även då, och jag hade min volleyboll som tog mycket tid. Båda två hade alltså mycket egentid. Och jag visste inte på den tiden att många av makens drag och egenheter beror på NPF. Det förstod jag först när vi varit ett par i 8 år, när M var 3 år.

Vi hade tre rätt mysiga år som enbarnsföräldrar till M. Livet var helt okej, men vi började märka att vi hade en speciell liten kille...... Efter 3 år kom lillebror. När lillebror var 9 månader blev jag gravid med lillasyster. (Det skiljer 1,5 år mellan dem.) När lillebror var 2 år blev han hyperaktiv. Då var lillasyster ett halvår. Jag ska inte gå in i detalj med hur vi haft det på sistone. Det finns att läsa i detta långa gamla inlägg, om någon är intresserad. Sammanfattat så har vi haft det extremt tufft de senaste åren. Två barn med autism och ADHD, och lilla lillasyster som inte är något lugnt barn hon heller. I alla fall inte hemma.... Stressen har varit enormt hög. Livsfarligt läge flera gånger i veckan för de små, på grund av att det egentligen behövts tre vuxna för att ta hand om dessa tre små barn, stundtals.

I alla fall, det var bara en bakgrund jag ville ge er för att förklara att saker och ting förändrades här hemma. Så även vårt förhållande. Det har varit utsatt för en enorm stress och press. Lägg till att jag själv inte hade begripit hur maken fungerar och varför. Det var när jag läste Bo Hejlskovs bok som bland annat handlade om stress vid NPF som jag riktigt förstod vad som hade hänt. Varför maken varit så enormt förändrad, stundtals. Att det berodde på att hans stress var alldeles för hög, och att det var därför han ständigt kokade över. Och varför alla välmenande råd från vänner och släktingar bara gjorde allt värre.

Numera förstår jag mycket mer om maken. Nu när jag äntligen börjat lyssna på honom och mig själv samt läst på. Vi har utvecklat många strategier som funkar för oss, och som gör att vardagen faktiskt flyter på numera. Att vi har det bra tillsammans. :) Vi har kommit en lång väg....

Nedan har jag länkat ett antal inlägg. Det är rätt många. Det är för att detta är oerhört viktigt för mig. Det är så tråkigt att höra att par bryter upp fastän båda tycker om varandra, för att "NT-NPF-biten" är för svår.

När ni läser - var snälla att komma ihåg att jag är neurotypisk. Jag vet att många lever i förhållanden där båda har drag av NPF. Men kanske hittar ni en del inspiration ändå? Metoderna kan absolut vara desamma.

Poängsystemet: och arbetsfördelning
Att sätta siffror på hushållssysslor
Vårt poängsystem för hushållssysslor
Poängsätta varandras att-göra-listor
Löda radiobil och slå in paket
Älskar man varandra hjälps man åt
I pulkabacken
Familjens projektledare säger inte upp sig
Curling dess motsats och energivinster
Utnyttja varandras styrkor och erkänn era egna svagheter

Kodord och kommunikation:
Parterapi och andra lägen
Kodorden bryt och byt
Minimal och tydlig kommunikation
När man blir lite för arg: Garageläge
Komiska kodord
Skrik, is och hörselkåpor
Alternativ till jobbiga gräl
Exempel på tydlighet mellan makar
Vår beslutsgång och varför det blir fel

Några fler insikter från vår parterapi
Den gamle hunden fenomenet
Ångvälten och kokboken
Kulsprutan eller spottkobran
Tystnad - less is more
Att inte låta barnens beteende komma emellan en som par

Lite humor
Kommunikation - det tysta språket

Boktips
22 saker en kvinna måste veta om sin AS-man

Blandat
Mina bästa relationstips
"Go with the flow" när maken fixar
Utbrott - ta sönder något
Maken och hans mössa

 
Här hittar ni inlägg från andra neurobloggare om relationer.

---------------------
Tillägg i efterhand. Det finns nyskrivna inlägg om parförhållandet:
Hur vi kommunicerar om problem
Ett tankeknep: Att jämföra med att vara ensamstående
Kontering - "För vems skull?" 

25 kommentarer:

  1. Hej,
    Vad är det skillnad på att ha drag av Asperger och faktiskt ha det? Är det för att diagnosen saknas? Vad jag kan förstå från det du skriver här så skulle ni båda högst troligen bli hjälpta av att din man får en diagnos, precis som era barn. Oavsett vilka svårigheter man har eller vilken stress man upplever så är det aldrig OK att ena parten får göra nästan allt i hushållet. Det håller aldrig i längden. Han verkar behöva få hjälp med hur han ska hantera situationen så att ni båda kan få en dräglig tillvaro. Läser man de gamla inlägg som du länkar till så verkar han alltid ha ont någonstans. Så kan det vara, men det kan också vara symptom på att han inte mår bra psykiskt. Så mitt råd är, kort & gott, se till att han får hjälp så att du själv också blir hjälpt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det. Om man inte är utredd och inte har diagnos, brukar man säga "drag av". Men för mig så har han det.

      Tack snälla för din omtanke om oss! :) Ingen skulle vara gladare än jag, om han bad om att få bli utredd. Just nu så är han inte mottaglig, det vet jag. Jag tror starkt på att han själv måste vilja, så att det inte blir jag som "tvingar" fram detta. Han kommer bli av med jobbet i sommar, och att få en diagnos eller två samtidigt, hade knäckt honom, tror jag. Visst behöver han mycket hjälp, och får också det av mig med det jag kan. Det hade varit spännande att se vad vuxenhab har att erbjuda honom, men men.....

      Vill förtydliga att han verkligen gör mycket. Han har alltid hand om barnen när jag gör det andra, och fixar med prylar och handlar mat. Det är absolut inte så att jag gör allt. Han sliter hårt han med. ;)

      Han har varit sjuk med olika sjukdomar på sistone: Avsliten hälsena, körtelfeber, Crohns och nu sist har han hugg i bröstkorgen. Jag har funderat lite på ångest, men han blir bara arg när jag eller andra säger det. Han tror själv på något fysiskt. Huggen i bröstkorgen kommer snabbt.

      Tack igen! Och har du några tips på hur jag ska få honom att själv komma på att utreda sig - skriv det!

      Radera
    2. En idé, om din vill, om ni överhuvudtaget kan prata om hans eventuella asperger/aspergerdiagnos, är att gå till tex www.aspergerforum.se. Läsa begrunda och kanske som jag och många andra hitta sitt eget beteende i så många andra, att plötsligt inse att det kanske inte alls bara är "mitt" sätt utan en del av diagnosen.
      För mig och många andra har just mötet med andra, med och utan diagnos, men alla med funderingen runt det hela, blivit livets stora AHA-upplevelse, och jag kan helt ärligt säga att det orsaken till att mina ungar alla med AS och ADD/ADHD faktiskt blivit fungerade och framför allt hela vuxna. Inga trasiga människor...

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    4. Tack snälla och förlåt! Jag glömde skriva här, att han "erkänner" att han är aspergare och inte har några problem med det, utan tvärt om är rätt bekväm med det. Fast det är så som du skriver - alla detaljer som beror på AS vet han inte om. ;) Jag har ett fantastiskt kontaktnät på facebook - många bra grupper - där många aspergare skriver att de funkar likadant och varför. Detaljer är viktiga, för då kan jag förstå honom bättre. Att han förmodligen har ADD, har han dock inte riktigt insett, men det beror på att han inte är tillräckligt insatt i det.

      Skönt att höra att det gått så bra för er! Du har verkligen gett mig en tankeställare. Tack! Jag ska nog ändå försöka lägga fram detta för honom, på rätt sätt. Varför inte använda det du skrev precis? Att det brukar vara så. Han säger själv att han känt sig annorlunda hela sitt liv. Och jag tror verkligen att han hade mått bättre, kanske inte initialt, men till slut. Blivit hel. Tack! :)

      Radera
    5. Jag hoppas verkligen det går bra för er!
      Insikten om min egen diagnos, som jag senare fick, var att jag samtidigt fått redskapen att hjälpa mina barn.

      Pratade med minstingen häromdagen och han berättade för mig hur mycket det betytt för honom att jag aldrig gav upp som alla andra när han behövde hjälp att förstå något. Något som hände dagligen på vägen hem från skolan när han bröt ihop. Och jag förklarade och omformulerade ända tills han försått.
      Många sa åt mig att jag var knäpp. De ansåg att ibland får man faktiskt säga "SÅ HÄR ÄR DET BARA"

      Orsaken låg väl i att jag hade samma språkförståelse-problem som han. Jag nötte ut alla lärare och vänner med mina frågor och jag hatade uttrycket "SÅ HÄR ÄR DET BARA", för jag förstod ju inte.

      Som tur är hade jag en klok far som förklarade tills jag förstått och sen avslutade med att säga: "Det är aldrig dumt att fråga, men det är ganska korkat att inte fråga, det kommer du märka när du blir äldre och upptäcker hur många vuxna faktiskt inte förstår, men vägrar erkänna"

      Klok far :)

      Radera
    6. Att få en diagnos förändrar ju inte vem din man är som person - han är ju precis densamma som innan! Däremot är en diagnos kanske bra för att få hjälp att hitta fler verktyg så att vardagen fungerar smidigare, både för honom själv och övriga familjen. Många vuxna som får en diagnos senare i livet tycker väl att det är skönt att få en förklaring till varför de fungerar som de gör - det är inget fel på dem, de är inte konstiga men de råkar ha någon form av funktionshinder.

      Radera
    7. Tack! Och tack för alla klockrena kloka råd! :)

      Du har verkligen fått mig att inse att en utredning kan vara mer hjälp än stjälp just nu. Att det faktiskt hade kunnat få upp självförtroendet på honom, inte ner som jag trodde innan. Det är ju inte fel när han ska söka jobb....

      Vad klokt att du gjort så! Det finns alltid en anledning när ett barn frågar. Och man måste ta det på allvar. Annars slutar de fråga, och det är dumt för det finns saker som de flesta barn bör få veta av vuxna, istället för att upptäcka själva.

      Jag hatar också: "Så här är det bara." När vuxna säger så, är det för att de själva inte förstått. Det ska jag nog lära mina barn förresten.... Och att sen fråga mig istället. Jag gör som du. Förklarar och förklarar. Kan man göra annat, när man har ett panikslaget barn? Och vet man inte, så kan man idag faktiskt ta reda på det mesta via google.

      Och du hade en klok far med. Klokheten gick i arv. :)

      Radera
    8. Jag håller helt med dig om att han absolut inte förändras. Jag har ju själv redan insett att det är så. Jag hade blivit väldigt förvånad om han inte fick dessa diagnoser till och med.

      Men han själv hade nog kanske inte sett det så initialt. Det hade kanske blivit en chock för honom att se det på papper. Men sen hade det nog vänt. Jag tror han snabbt hade kommit på att han är lika smart som han alltid varit för det. ;) Men visst hade det inte skadat att få lite fler verktyg. De kan man aldrig få för många av, och vi har allt att vinna på kontakt med vuxen-HAB. Jag hade gärna haft någon att fråga där också. Tack! :)

      Radera
  2. Hej !! Jag kan absolut förstå OCH relatera till det du skriver, då jag är (vad jag vet) NT jag med..... Men har en dotter med ADHD/AS och hennes pappa, min man som har ADHD - XL varianten ;) Det är en ständig kamp att hitta balansen och jag tror inte vi är där riktigt än, efter snart 15 år tillsammans...... Men vi kämpar på, och antar att ni gör det , ni med !! Lycka till i fortsättningen :) Lottis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja vi kämpar så klart på fortfarande vi med. Det blir dock lättare och lättare ju fler saker vi löser. Ungefär som vi kommit ur det kalla vattnet och har fast mark under fötterna.
      Lycka till ni med! :)

      Radera
  3. HAHAHA! "Garageläge" var lysande... Men allvarligt talat sätter du fingret på en extremt viktig punkt: bådas rätt att få kommunikation på sina faktiska villkor. Och DET är stort, det! Man kunde tro att detta vore en självklar sak - kommunikationen blir ju inte tvåvägs annars - men så är det sannerligen inte i många fall.

    Jag har själv en hel del aspsly i min inre vegetation, ehuru inte utrett. Jag kan ändå vittna om hur det ofta känns som om somliga neuroner i hjärnan skulle smälta på grund av överhettning - alltså mera stress än jag tål. Men sen har jag också levt med kvinnor som haft ADHD och/eller andra NPF med anslutande problem. Just svårigheten att kunna samtala om olika sysslors och ansvars "validitet" har varit oerhört jobbig att hantera.

    Som jag tror, krävs god självinsikt för att kunna nå dit ni nått. Samtidigt kan jag se den otroliga skillnaden, positiv, för de barn med NPF som idag får verkligt bra anpassningar i dagis och skola. Acceptansen för att man faktiskt är annorlunda och i sin självklara rätt att vara det, den börjar bli allt vanligare och det värmer hjärtat! Det är betydligt svårare för den som vuxit upp i en tid när det inte ens var tänkbart att anpassa något bara för att någon hade "myror i byxorna" och liknande.

    Min tro är att vi bara måste lära oss att INGEN kan spela med de kort man inte har. Min son har autism/ADHD och jag blir så glad för att han utan att fundera drar sig undan när hjärnan behöver vila. Och däri ligger nog visdomen också: att väl förvalta DET MAN HAR istället för att leva ett luv designat för någon annan. Är mn nu född annorlunda är utmaningen inte att knöla in sig i ett normalfack, utan att bli BRA på att vara annorlunda - eller rätt och slätt sig själv.

    Jag tror faktiskt det är precis det ni lyckats med! Glädjande! Inspirerande...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Fredrik för de kloka och värmande orden! :)

      Intressant det du skriver om överhettning. Jag ser den gånger 4 här hemma, och någon gång i veckan händer det mig själv. Det är nog som du skriver för att man fått utstå mera stress än man tål. När det händer mig, så inser jag hur stressade han och alla ni andra måste vara. Huh! Och att vi är mer lika än vi tror.....

      Ja det där med hushållssysslor kan man verkligen diskutera i oändlighet. Vi har gett upp diskussionerna, och tar numera första bästa sak som dyker upp i huvudet. Annars blir inget gjort.

      Vi har en lång väg dit, då alla får vara sig själva. Det bäste vore förmodligen att öka kompetensen på alla pedagoger inom NPF. Eller egentligen alla människor. Då behöver man inte gå den långa vägen med utredningar osv, utan folk kan få ha lite drag av det ena och det andra. Då kan man fokusera på drag och lämpligt bemötande för dessa, istället för på diagnoser.

      Håller helt med dig i resten du skriver. Det är det jag försöker med här på bloggen: Att vara mitt bästa jag. Det är sannerligen det enda jag kan vara riktigt, riktigt bra på i detta liv.

      Tack igen och lycka till med allt som jag vet du har i ditt liv!

      Radera
  4. Hej igen ;)
    Tycker att du har sammanfattat situationen i parförhållandet jättebra, och som du skriver, man kan inte övertala dem till någonting, tyvärr.

    Jag önskar att även din man läser detta:
    Jag har varit tillsammans med min man i 18 år, men efter 13 års förhållande så fick jag nog, han kunde få utbrott o skrika, banka i väggen mm (dock aldrig något mot mig, men man tröttnar som sagt med saker som går sönder mm), men det var ju när jag sade mot honom, på ett sätt som han uppfattade som kränkande, och det är inte speciellt svårt att kränka en as person. Det kunde vara att jag ville att han skulle sätta upp tavlan med en grövre spik än den han hade valt (och jag ville ju inte att tavlan skulle ramla ner). Hur som hellst, hur mer han hade på jobbet att göra, hur mer stressad han blev, desto mer av dessa utbrott blev det hemma och jag hade sedan tidigare bett honom gå i familjeterapi med mig, men han hade vägrat. (Din man har dock följt med dig, toppen)
    Så en dag fick jag nog, sade att nu skiljer vi oss, nu fyttar jag. Och då valde han att gå i familjeterapi med mig men det som bättre var, var att han fick hjälp av sitt företag att träffa en KBT psykolog pga stressproblematik, 10 gånger, och faktiskt, han har inte fått ett enda utbrott sedan dess, inte alls i den kalibern. Han mår bättre, jag mår bättre och jag valde att skaffa barn med honom, låter smått otroligt.

    Jag tror att din familj skulle vara mycket hjälpt av en sådan person, nu var detta privat regi, och jag tror att det kan vara värt pengarna att gå privat. Min man har ingen diagnos idag, och kommer inte att utredas för det heller, för att han inte vill, och som jag ser det, när han fick ett lugnare temperament, så kunde han bättre lyssna in vad jag säger, och även ta "order" av mig, vilket i stressade situationer verkligen behövs. Ibland, orkar man inte förklara varför man behöver ha vissa saker gjorda, utan göra bara ;) även om man inte förstår varför, eller tycker att det är oviktigt.
    Mitt råd är alltså: strunta i diagnos, ta hjälp av en KBT psykolog istället. (för ärligt, jag trodde inte att det gick att ändra på, men så var inte fallet).
    Kram :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Linda för att du delar! Verkligen tänkvärt.

      Men jag vet inte om jag vågar visa honom din text. Då känner han sig nog kränkt och frågar om jag hotar med skilsmässa. Och vad jag skrivit i bloggen egentligen..... ;)

      Maken har gått på KBT ca 3-4 ggr för ett tag sedan. Han tyckte det var väldigt bra, och jag minns att jag märkte en förbättring då. Jag kan absolut tänka mig att betala för det i privat regi, om han vill gå och jag tror att terapeuten är bra.

      Vad underbart att höra att ni höll ihop och skaffade barn efter detta!

      Jag blir supernyfiken på vilka tips han fick. Vet du? Och var det någon som kunde NPF? Egentligen borde alla sådana psykologer kunna det, även om det inte vet om att det just är NPF.....

      Att ge snabba order funkar dock. Det gör vi båda åt varandra, främst med kodorden. Och det är han som har koll på spikarna och tekniken, och jag som inte fattar vilken den ska vara. ;) (Nu börjar jag bli trött och flamsig.)

      Tack Linda och kram!

      Radera
    2. Ha ha, ja så hade han kanske också kunnat tolka det, tokigt.

      Jag träffade min mans KBT-psykolog en gång, jag fick den uppfattningen att hon var mycket kompetent inom alla områden faktiskt, så hon hade i alla fall kunskap om olika npf tillstånd.
      Jag fick komma en gång för att berätta om vad jag tyckte var mest problematiskt och hur jag såg på vissa saker, om alla KPT psykologer har samma kunskap vågar jag inte säga, som min man sa, personkemin dem emellan är viktigast, och att samtalet leds av KBT-personen och att den frågar mycket och ger förslag. (Eftersom min make inte själv är så talför ;)

      Det min make har haft mest nytta av i vardagen (jag frågade honom aldeles nyss) är att känna igen sina stressymptom, innan de går överstyr, så att säga.
      Först så känns det fysiskt i kroppen vid stress och sedan så blir det övertryck i huvudet. Så man kan vara uppmärksam på hur ens egna stressymptom visar sig, som tryck över bröstet, hjärtklappning, domningar i fingrarna, huvudvärk mm. För hans del brukar det börja med att han känner sig stel i nacken, sedan tryck över bröstet, och när han känner symptomen så sätter han sig ner, eller tar några djupa andetag i situationen, eller bara helt sonika tittar åt ett annat håll för att varva ner. Då hinner det aldrig bli "härdsmälta".

      Det är också till nytta när han känner att åh så irriterad han blir t ex när barnet skriker, och då kan känna in i sin kropp, aha, jag är trött, så därför är jag just nu irriterad över att barnet skriker. Bara genom att synliggöra för sig själv att han är trött, gör nu för honom att stressnivån sänks. (Men det har tagit några år, även efter att han hade gått klart KBT, innan han har kommit till den nivån i stresshanteringen som han har idag, övning ger färdighet.) Jag har själv inte tänkt på det, men första tiden efter KBT så sade han själv till att nej, nu tar jag en paus. Men de senaste åren har han inte gjort så, utan mer i stunden hittat sätt att varva ner, mentalt.

      Han tycker själv att meditation är ett bra sätt, att varje dag sätta av en stund för sig själv, men det passar inte alla, menar han.

      Hoppas att det hjälper er.

      Och, ja, samma sak här, det är han som har hand om tekniken och snickrandet, många gånger jättebra, men jag har ibland bättre öga för hållfastighetslära, medans han tycker att äh, vi sätter upp och så får vi se vad som händer, och då göra om. (de har en kultur i släkten av att göra om samma sak flera gånger vilket jag inte har från min släkt, så därför krockar vi ibland)

      Kram ;)

      Radera
  5. Ett annat tips, min man har kopplat ihop kalendern i mailprogrammet på datorn med våra mobiltelefoner.

    Så jag hade till denna julen skrivit upp i kalendern, på datorn, tex när vi behövde titta på Luciakläder för barnet ett visst datum, så kommer det upp i mobiltelefonen hos honom och mig, man kan sätta larm på hur lång tid i förväg från deadline som man vill att det ska synas.

    På så vis blir han "förvarnad" när jag börjar prata om ett visst ämne, för han har dålig koll på tex när Lucia är. Även tex när inköp av julklappar ska göras, eller barnets olika tider för läkarbesök etc. (när man lägger in i kalendern kan man också välja att det ska vara återkommande tex varje år, så det har jag gjort, så då slipper jag skriva upp det igen nästa år). Även semestrar har jag fyllt i, tex ett visst datum så kan han också fundera på vad vi kan tänkas vilja göra på semestern, och är bättre förberedd när vi faktiskt ska diskutera ämnet, och jag slipper hålla bollarna i luften. Det är också kopplat så att om han lägger in en tid i sin mobiltelefon så uppdateras det även i datorn och kommer som en påminnelse till mig. Mycket praktiskt, tycker vi i alla fall :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så har maken också gjort för oss! Problemet är nog att jag inte riktigt förstått potentialen med detta och inte börjat använda det på rätt sätt. Och inte ser hans tider, men han ser mina. Hrumpf! ;)

      Tack för att du berättar alla möjligheter. Jag har bara använt det som en kalender, men inser att jag kan använda det som en att-göra-lista för oss båda. Perfekt! Vågar man lägga in byta till sommardäck osv..... Sånt som bara är hans? ;)

      Detta ska jag absolut börja använda mer. Jag är superdålig på att berätta mina planer för honom. De brukar han ju ändå glömma, så det är liksom inte lönt. Men han kommer ihåg allt som finns i hans kalender och som han ser i mobilen. Om inte annat för att påminnelser ploppar upp.

      Tack igen!

      Radera
    2. Japp, jag tror absolut att du kan lägga in däcksbyte i kalendern, det är en sådan typisk sak som jag skulle lägga in. Det viktiga är att ni är överrens om att det är ok att du ger honom uppgifter på det viset, så att han utför dem. Sedan så har vi även börjat med en regel om att om det krånglar för honom, t ex att det är för dåligt väder för att byta däck, så ska han komma till mig och fråga om alternativa lösningar. Tex ringa en däckverkstad, eller att jag ringer, men det funkar sisådär fortfarande, men det blir bättre med tiden.

      Sedan så är jag tydlig med vissa saker, tex så skriver jag: BVC, makens namn, vilket då betyder att han också ska vara med dit. (så att det inte blir några missförstånd). Om något jag har skrivit i kalendern är otydligt för honom skickar han ett sms eller mail o frågar mig.

      Sedan så har han huvudansvaret för kalendern, även om jag skriver in en hel del. Om vi tex är på BVC och vi får en ny tid där, och han är med, så skriver han in det direkt på sin mobiltelefon i kalendern, och jag tar tidsbokningslappen från BVC sköterskan och fyller i vår "en månads papperskalender". (Det blir lite dubbelt, just med möten, men det är för att vi inte ska missa något). Han tittar också med jämna mellanrum på papperskalendern, utifall han har glömt att skriva upp något.

      Det blev lite rörigt inlägg detta, men jag tror du förstår andemeningen :)

      Radera
    3. Det låter bra att man är överens. Han brukar dock vara rätt bra med däcken, så kanske att jag tipsar honom att skriva in det själv. Och påpekar att det kan vara som återkommande. Det blir nog bättre. Här har det snarare varit att vi kommit överens om däckverkstad, men sen är han ute i för dålig tid och får göra det själv.

      Aha, smart med tydligheten. Den behöver vi också! Tack så ska jag göra!

      Smart att göra det direkt. Det gör maken också. Annars glömmer han. Men vet i 17 om jag vågar ge honom huvudansvaret.... ;)

      Inte alls rörigt. Jag förstår precis. Tack!
      Kram

      Radera
    4. Ehum, mja, huvudansvaret är väl kanske att ta i om jag är helt ärlig, men om vi "delar på ansvaret" vill det gärna bli så att han inte gör det, så för oss har det varit bäst att göra på detta viset, men helt ärlig, jag är ändå den som har koll, i slutändan. Men det blir helt klart mycket mer samspel sedan han har haft ansvaret, för då prioriterar han det, verkligen, och han har själv sagt att han kommer ihåg det bättre när han gör det själv.

      Som innan jul, hade det varit en hel del för oss, så helt osannolikt hade han glömt att skriva upp barnets dietisttid, och jag hade glömt att skriva det i papperskalendern, så helt plötsligt poppade det upp i mitt huvud, hm, det var länge sedan vi hade varit dit. Så jag ringde och kollade, dagen efter skulle vi dit. Att han skulle ha kommit på det, med hjälp av minnet, det finns inte, som du vet redan.

      Japp, för oss har det också varit samma sak med däckbytet, men jag tycker det har blivit bättre sedan kalendern. Jag tror att det mer kommer upp i hans "radar" när det syns som en påminnelse i kalendern.

      Vi har pratat mycket om just däckbyte, för det är ju sååååååå irriterande att ha fel däck på bilen, när man har pratat om det. Så för vår del så köpte han en mutterdragare (eller vad det heter) och en riktig minilyft för att göra däckbytet smidigare för honom eftersom det i poäng säkert var en 10:a att få in däcken i bilen inför däckverkstan, han tyckte det blev dubbeljobb, men bättre verktyg inför däckbytet löste biffen.

      Jag gör det rätt ofta, om det är något som inte blir gjort, så frågar jag vad han tycker är mest problem med arbetsuppgiften, och så försöker vi lösa det med verktyg, eller flytta på saker etc för att det ska bli lättare för honom, för han fastnar gärna på problemet. I detta fall var det att han tyckte det var jobbigt med att skruvarna satt så hårt i däcken, men samtidigt så tyckte han att det var onödigt med en mutterdragare. Men efter diskussion så kommer han liksom över tröskeln för att köpa en maskin. (Han har de senaste åren fått mer problem med sina leder, så han får så ont efter han har ansträngt dem, och det irriterar honom)

      Kram!

      Radera
    5. Hehehe, du funkar precis som jag. Det viktigaste är ju att detta funkar för er. Och jag kan tänka att hans självkänsla verkligen fått ett lyft, nu när han kommer ihåg det mesta. :)

      Jag tog faktiskt upp det där med återkommande däckbyte: "Vi använder inte outlooks fulla potential...." Det föll i god jord. :)

      Aha smart med bättre verktyg. Ska höra med maken. Han klagar också över lyften, men muttrarna sitter rätt hårt, så han är glad över att få hjälp. Man kan förvara däcken på firman också, men det hände här att en sådan firma kursade och sålde däcken utan att folk fick reda på det. Säkrast att ha dem hemma.

      Smart att göra en ordentlig problemanalys. Det borde jag nog göra oftare och grundligare.

      Vad många kloka tips du har! Speciellt bra under detta inlägg som jag redan har 650 klick på. ;)
      Kram

      Radera
    6. Oj, 650 klick, det var mycket det. Va kul för ditt inlägg!

      Ja, absolut har hans självkänsla blivit bättre av att "komma ihåg" och så ser han ju att jag är gladare, så det är ju en vinst för honom att följa kalendern. Trevligt att din make tyckte också att ni kunde använda outlook bättre, spännande.

      Problemanalys är ett stort plus att göra, eftersom han och jag tänker som sagt var inte likadant, har tagit många år att förstå det.

      Det är dock viktigt att din make köper de saker som han ska använda (så att du inte gör det åt honom, för om du köper sakerna, vill det gärna bli så att de inte används, egen erfarenhet ;)

      Och, javisst ja, de har svårt för att överblicka, så ibland, när min make ska köpa något, så kommer han numera till mig med tre förslag på en produkt, t ex rakapparat, så får jag titta på dem och hjälpa honom att välja. Elgiganten har bra jämförelsesidor med produktspec, eftersom jag är bättre på att se hans behov. I detta fall tyckte jag att han skulle lägga på några 100 lappar för att få en rakapparat som gick snabbt att ladda (eftersom han glömmer att ladda sina saker ganska ofta), och det blev han glad över.
      Tidigare hade han köpt en, och sedan blivit besviken, och då köpt en ny, och jag hade blivit irriterad över att han inte köpte det han behövde på en gång, vi har vandrat en låååååång väg tillsammans, men naturligtvis, det han har stenkoll på själv, mutterdragare, etc, det kommer han inte till mig med om det inte är något dyrare sak, eftersom vi har gemensam ekonomi.

      Jag känner också att du och jag tänker likadant så det är roligt att läsa dina inlägg.
      Kram

      Radera
    7. Aha intressant. Det är för er som för oss. Jag har slutat köpa födelsedagspresenter och julklappar. Istället får han köpa vad han vill. Det funkar mycket bättre.

      Maken läser alltid "bäst-i-test-testen". Han kan läsa på jättelänge och jämföra. Det är lite av hans styrka. Jag får dock gå in och avbryta och säga att det inte är värt 5 arbetsdagar för att spara 200 kronor..... Och jag kan också komma med sådana tips, över vad han ska prioritera. Ofta måste han ha lite hjälp att unna sig själv saker.

      Du såg mitt senaste inlägg va?! ;)
      Kram

      Radera
    8. Ha ha, ja, hur länge kan männen gräva ner sig i ett ämne? Jag går också in o avbryter vid djupdykningarna...så att vi kan komma till beslut.

      Japp, jag såg ditt senaste inlägg :) blev så klart förvånad, men tycker det är jättekul att du tyckte mina kommentarer är till hjälp.
      Jag och min man har kämpat så länge (som så många andra) så kan man hjälpas åt att finna nya vägar är det ju toppen. Det har varit tungt att försöka lista ut allt själv, vi var verkligen från olika planeter när vi träffades, men trodde att vi var på samma planet, det kan bli hur tokigt som hellst.
      Kram

      Radera