I natt kröp M ner under mitt täcke, tätt intill mig och la sina kalla ben på mig. Jag väntade till han somnade om, trodde jag, och flyttade mig lite så jag också skulle kunna somna om. Men han följde efter, fortfarande tätt intíll mig. Då vände jag mig emot honom och höll om honom riktigt ordentligt, klappade och pussade honom och vi bara låg där och mös en liten stund innan vi somnade om.
Jag och M:s pappa har alltid gosat, kramat, pussat och myst mycket med honom. Och det är ju rätt självklart, för vi är hans föräldrar. Antingen så har han alltid tyckt om det eller så har han vant sig.
När jag hör talas om att aspergaren i filen "I rymden finns inga känslor" går runt med en knapp på bröstet där det står "Rör mig inte, jag har Asperger" ryser jag. Det skapar fördomen: Aspergare tycker inte om när man tar i dem, vilket är gravt generaliserande. I alla fall gäller det de flesta aspergare jag känner. Beröringen kan dock upplevas lite annorlunda. Sen finns det självklart aspergare som inte klarar beröring alls och aldrig kan vänja sig vid det, och de har rätt att slippa. Men tänk om folk tror att de inte ska röra vid aspergerbarnen. Då blir det kanske en självuppfyllande profetia!? Hur ska de då kunna vänja sig vid beröring? Rör vid dem, men fråga hur det känns och hur de gillar att bli kramade och klappade! (Det gäller väl alla barn förresten?) Om någon sen inte kan vänja sig, kan personen själv välja att gå runt med en knapp på bröstet. Jag föredrar dock att det står "Rör mig inte, för jag tycker inte om det!", dvs att de talar för sig själva och låter bli att generalisera om andra aspergare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar