Bägaren rinner över för lillebror på matteprovet

I fredags sprang lillebror hem från skolan för sjunde eller åttonde gången. Det är lite jobbigt för honom nu i fyran när allt är nytt. Och i fredags var många ordinarie sjuka. Skolan hade trott att det skulle funka ändå eftersom resursen var frisk. Även om hon fick dela lite på sig och vara i andra klassen med och hålla vissa lektioner. Det gjorde det inte.

När de skulle göra ett litet mattetest så fick lillebror panik och sprang hem. Fastän resursen satt in honom i arbetet dessutom i arbetsrummet dvs i lugn och ro. När han får panik så blir han väldigt impulsiv och bara sticker. Det händer på några sekunder. Som tur är bor vi granne med skolan och det är bra att han springer hem istället för ut på byn eller stannar kvar och beter sig illa. Eller stannar och mår dåligt utan att visa det. Jag anser att så länge han "bara" springer hem så har vi inte något stort problem. Det är ju bara att lugna ner honom, ge honom kärlek och lyssna och kanske lite mat om det behövs och sen skicka tillbaka honom. Det är bra att han står upp för sig själv och berättar vad han behöver. Jag har sagt åt honom att fortsätta med det, men vända sig till resursen innan han springer hem.

I fredags kom lillebror hem till mig och grät och kände sig misslyckad. "Det finns ingen som kan ta hand om mig. Ni är de enda som förstår mig." sa han och syftade på maken och mig. Vi kramades och jag försökte lyssna in honom. Jag hade samtidigt sms-kontakt med resursen. Vi beslöt att jag skulle försöka få tillbaka honom till NO:n som han älskar. Under tiden så kunde jag försäkra honom om att jag skulle se till så han fick bättre hjälp i matten.

Jag mejlade rektorn och skrev att lillebror behöver en resurs hela tiden vid sin sida nu i början och att om de inte kunde fixa det så får vi hålla honom hemma. För det knäcker honom att känna sig misslyckad gång på gång och han håller på att tappa förtroendet för skolan. Inte bra på lång sikt. (Jag fick senare svaret av rektorn att tanken är att det ska finnas en resurs hela tiden nu i början. Bra!)

Jag bad också resursen att få hem matteprovet så vi kunde göra det hemma tillsammans lillebror och jag. Det var inga problem. När jag tittade i räknehäftet och boken var det uppenbart för mig när det började kännas svårt. Det var när han inte längre klarade talen i huvudet utan var tvungen att ställa upp dem på pappret. Se skillnaden i svårighet mellan uppgift 1, 2 och 3. Det var ingen slump att han sprang hem när han skulle göra 3:an.

Igår så gjorde provet ("diagnos 2") tillsammans. Det var verkligen supernyttigt för jag såg många svårigheter. Matten är egentligen inte något problem - han är supersmart på matte. Han kunde allt själv, t o m ställa upp talen korrekt. Men han hade svårt att veta var på pappret han skulle skriva. Det blev lite trångt på vissa ställen. Han kunde inte planera sitt skrivande, se bilden.

Han var dock mycket noga med att det skulle bli läsligt för lärarna. Siffrorna tycker jag han formar fint även om han inte formar dem på vanligt sätt (syns inte i bilden). Kändes lite bakvänt för mig när jag såg honom skriva, men jag sa inget om det. Vem har sagt att mitt sätt är rätt? Det är ju resultatet som räknas. Och min pappa skrev hela livet åttor som två små cirklar ovanpå varandra. Det gick jättebra. (Har bloggat om det för länge sen.) Sen är just vanliga åttan en superbra form att kunna skriva, för hjärnan, så man kan absolut träna på det. Men inte under en mattelektion.

Det var också tydligt hur självmedveten han är. Han kändes osäker och jag fick peppa honom att fortsätta och säga att han är duktig osv. Självförtroendet var inte det bästa. Han som annars är rätt tuff.

Det märktes också att han hushållar med krafterna när han skriver. Han tycker att det känns som eld i handen när han skrivit länge. Oftast får han ta hjälp av ipaden och han har varit så långt framme i matten att han fått jobba med appar istället för att skriva i boken. Nu när han var tvungen att skriva så skrev han minsta möjliga. Han vill inte skriva "Svar:" utan säger att det räcker med en punkt. Så gör de i engelskan. Jag sa inget om det. Han har ju svårt med finmotoriken och det finns ingen mening med att tvinga honom att öva finstil OCH matte på samma gång. Det är många barn med NPF som man tvingar att öva på att skriva finstil hela dagarna tillsammans med allt annat och då blir det så klart mycket jobbigt att gå i skolan. Visst ska de öva sig att skriva fint, men inte hela tiden. Och handen på hjärtat - hur ofta skriver man själv för hand? Är det inte mest inköpslistor och post-it-lappar man skriver? Allt annat skrivs på datorn och då kan ju barnen lika gärna få göra det direkt om det passar dem bättre.

Men det som nog ändå var jobbigast för honom och fick bägaren att tippa över i fredags var alla synintryck på sidan. Han sa själv att det var för många sexor och sjuor på sidan. Att han fick panik av dem och att han då sprang hem. Så jag tog till det enkla knepet att skärma av allt annat än det tal han håller på med med vita tomma papper och vek bak motstående sida under boken. Det funkade kanon. Se bilder nedan.

Det är likadant för M. Han kan inte heller se sånt han inte ska räkna för stunden. Han hakar upp sig på detaljerna han med. Hans pedagoger har precis återgått till lösblad efter att ha testat matteboken på nytt.

Jag har givetvis tipsat lillebrors resurs om att testa lösblad och det skulle de. Jag har också tipsat henne om att testa att låta honom skriva med en tuschpenna för de kräver mindre tryck, så det blir kanske mindre "eld" i handen. Nackdelen är så klart att man inte kan sudda utan får börja om om man skriver fel. Men jag tänker att lillebror åtminstone kan få välja penna själv om han nu ändå ska skriva på lösblad. När han var liten så lärde han sig skriva med hjälp av en guldtuschpenna, för han älskade guld så mycket. (Jag har bloggat om det också för länge sen.)

Han ville också sitta med neddragen rullgardin och en lampa på istället för i dagsljus. Det bländade.

Allt detta har jag givetvis berättat för lillebrors resurs. Hon är pigg på att lära sig hur han funkar. Så guld värt!