Jag inser att det inte är så mycket jag skrivit om M på sistone. Jag har mest bloggat om lillebror. M går i åttan nu och det känns mindre och mindre rätt att skriva om honom. Han är en ung man, snart 14 år. En jättefin och go ung man som jag är så stolt över. Snäll som få, smart, klok och rolig. Med en del svårigheter, javisst, men på det hela taget en MYCKET behaglig person att umgås med.
Idag var vi på utvecklingssamtal med hans fröknar. Han går ju i en klass med 3 klasskamrater och 4 fröknar. Följer den vanliga läroplanen. Han har det jättebra. Kunde nog inte ha det bättre. Fröknarna är helt underbara. Duktiga med honom och lyckas med konststycket att lära honom och se till att han har det bra. Man måste pusha M en hel del, för startmotorn finns inte alltid där och han är en drömmare och återfaller i viftande om man inte påminner.
Och vi föräldrar och personalen förstår varandra så bra. Man kan nog lätt säga att vi är på "samma våglängd". På mötet kändes det som att vi mest nickade och höll med varandra. Det mesta går bra. Det är bara matten som inte flyter på och där han blir störd av att ha matteboken och börjar titta på alla tal. Matteförmågan är det dock inget fel på. Läraren ska återgå till lösblad igen. Och i hemkunskapen så går han och vrider ner plattan från max när vattnet ska koka upp eftersom han inte tycker att högsta behövs och han vill spara på miljön. (Men det är ju helt fel att tänka så.) Detta utan att resursen märker det.
Vi alla vill också få honom att våga ta mer initiativ. Och fröknarna pushade honom där med. Det gav effekt. Han var lite osäker men gick och hämtade mig och frågade om jag ville titta i hans fack vid hans bänk och se hur fint han skrivit i sin mattebok. Så klart att jag ville det! Hans handstil har blivit bättre.
Sen något som han behöver jobba på är att sitta still. Han går en runda i rummet, skuttar lite, ställer sig och viftar mot ett skåp, sätter sig på golvet och ligger ner på stolen. Det är kanske sött när man är liten, men det funkar ju inte riktigt när man är vuxen.
Får såna minnen från när min Gabriella var "liten" så det är härligt att läsa om din son. Och vad skönt att det funkar så bra i skolan med kontakten mellan dig och dom. Så viktigt och faktiskt tyvärr ganska sällsynt att läsa. Viftningar har min Gabriella också, men hon har lärt sig platser där det är okej att vifta, t.ex. kan hon gå in på toaletten då. Tyvärr kan det ju innebära att det tar vääääääldigt lång tid att få ut henne därifrån sen. Nån form av larm på telefonen har vi pratat om länge men svårt att införliva i annat än prat. Det är ju så att man inte orkar ta itu med allt utan det blir kvar i bara prat. Kram!
SvaraRaderaTack! Jo, jag vet hur sällsynt det är. Är jättetacksam men samtidigt ledsen för att så många andra ska ha det så kämpigt. Fantastiskt att hon lärt sig vifta på olika platser. Förstår absolut problemet med att komma ut från toa. Det har vi redan. Hur lärde du henne detta? M är inte riktigt mottaglig.
Radera