Det är med ljud och att vänja sig vid dem

Oj, nu spottar jag ur mig inlägg. Har en del jag vill få ur mig tydligen.

Det här med att lillebror har svårt för vissa ljud det har maken också till viss del. Maken tycker ofta att jag daltar för mycket med lillebror och har för mycket förståelse och att det i sig gör honom funktionshindrad. Och det kan jag förstå för maken och lillebror är ju så lika på många punkter. Maken har/har haft samma svårigheter som liten men fått hitta sina egna strategier, för på den tiden så hade man ju inte samma kunskap som man har nu. Rätt imponerande faktiskt, även om det känns väldigt sorgligt att han varit så ensam med detta. (Och jag klandrar inte svärföräldrarna för de visste ju inte ens om varför maken fungerade så här och jag tycker nog ändå att de har varit bra på att lyssna in maken och följa sitt eget hjärta med uppfostran. Det är kanske därför som maken haft utrymme för att hitta sina egna fungerande strategier.)

Maken får ofta förklara för mig hur han har klarat vissa saker och så anpassar vi lite efter lillebror och testar om det funkar för honom också. Ibland funkar det, men ofta så känns det som att lillebror behöver mer tid. Och de är ju inte heller samma person, så det är ju inte säkert att samma strategier funkar. Men vi kämpar på. Maken sätt att lösa saker är oftast den bästa utgångspunkten. Sen får man modda efter hand. Jag tror att vi är bra tillsammans, maken och jag. Vi balanserar varandra och håller tillbaka varandra. Jag har en tendens att dalta för mycket och maken kan ibland vara för hård. Tillsammans blir vi bättre än var för sig.

Angående det här med ljud så förklarade maken detta för lillebror. "Jag har samma problem som du, men ibland så måste man lära sig att stå ut med ljuden. Till exempel om man träffar en tjej som helt perfekt förutom att hennes käke knakar när hon äter. Då får man lära sig stå ut med det." 😮🙈😍 (Äntligen hittar jag emojis här så jag kan göra bloggen lite mer levande.) Det var ju nästan lite romantiskt sagt. 😘