Läxhjälpen!

Det är ju helt fantastiskt att Rädda Barnen erbjuder läxhjälp efter skoltid. Verkligen ett stort plus i kanten till dem och alla som gör det idéellt! Verkligen! (Ej ironisk) Fantastiska människor!

Det är bara ett litet problem. De här reglerna fick vi hem idag.

Jag känner att de inte riktigt förstått vad många av barnen behöver hjälp med. Allt det där som de skriver om i sina regler!

Jag kan nog inte skicka M, för han klarar förmodligen ingen av reglerna. Han kommer ofta för sent för att han har dålig koll på tiden. Ibland vet han vilken läxa han har, men oftast är det tur att resursen skrivit upp i detalj vilka läxor han har. Och han pratar rätt ut och glömmer att hålla tyst och räcka upp handen. Allt detta har han och pedagogerna jobbat med sen dag 1. Det är helt enkelt svårt för honom. Ligger inom svårigheterna p g a NPF. Visst blir han bättre på det, men det tar lite längre tid för honom än för de andra barnen.

Det får bli läxläsning här hemma även i fortsättningen. Men jag kommer nog göra ett litet försök, att via skolan påpeka för Rädda Barnen att barnen behöver hjälp med det är också. Vi har väldigt bra personal, så det krävs nog inte mycket för att de ska förstå det. Det gör de nog redan skulle jag tro. Men hur säger man det till Rädda Barnen, nu när de gör en sån här fin insats? Inte vill man klaga egentligen!

Den guldiga regeln

Som jag berättat tidigare så gillar lillebror allt som är guld. Nu i samband med att M och jag övade inför Ms religionsprov (det gick jättebra!), så kom jag på att den gyllene regeln ju är jättebra för lillebror också. Och den heter givetvis "den guldiga regeln". Vi har prata om den några gånger och den är ju enkel med genialisk:

"Gör mot andra som du själv vill bli behandlad"

Lätt att förstå och komma ihåg. Varje gång han hittar på något fuffens (det händer rätt ofta), så påminner jag honom:

"Tänk på den guldiga regeln! Vad hade du tyckt, om någon hade ......... mot dig?"

Och det funkar rätt bra faktiskt. Han stannar upp, tänker på den guldiga regeln och avbryter sig själv. Liksom M, har han lättare att mentalisera om man hjälper honom att byta roller i tanken.

Gott nytt år!

Tack kära läsare för det här året! Jag vet att det inte varit så många inlägg nu på slutet, men det har helt enkelt berott på att vi har haft det så bra att jag inte har haft så mycket att skriva om. Och M är 10 år nu och ofta känns det fel att utelämna honom, även anonymt. Vi var på badhuset igår och det gick hur bra som helst. De enda spår av negativa autismsymptom som kunde utgöra ett hinder var att M inte gillade när de tutade i högtalarna samt att han inte vågade åka rutschkana fastän han åkte den sist han var där och tyckte att det var kul då. Lillebror lekte som vilket barn som helst. Ingen hade ett utbrott och barnen löd oss. Fastän magarna var tomma på slutet så var det ingen som "rasade". Härligt! Nu kan vi göra roliga saker med barnen! Så underbart det var att se lillebror och lillasyster skina upp i stora leenden, första gångerna i sina liv då de var i stora poolen med vågor och bubbel. Tänk att de nästan hann bli 7 respektive 5,5 år innan de fick uppleva det. Det känns lite sorgligt, men jag vet att maken och jag båda gjort så gott vi kunnat genom åren och dessutom så hade det varit farligt att ta dit dem.

Ibland är det ovanligt lugnt här hemma. Som i morse när lillebror och lillasyster lekte fint tillsammans, och jag och maken kunde sitta i köket och snacka med varandra en liten stund. Harmoni!

Just nu så spelar killarna datorspel. Lillasyster leker med lera och jag går och pular. Det känns nästan lite tomt. Som att vi behöver aktivera oss mer. Vi har tyvärr tappat kontakten med nästan alla vänner vi umgicks med förr, så vi sitter här hemma ensamma ikväll på nyårsafton, men det är okej. Vi har inte orkat bjuda tillbaka till de som bjudit in oss. Vi har levt dag för dag så länge och inte orkat planera. Andra har kanske tröttnat på oss och våra barn? När vi har setts har det ändå varit svårt att vara social då vi fått ränna efter barnen. Och så verkar vissa uppleva att vår kost är en barriär helt i onödan. Några av de vänner som vi fortfarande umgås med erkände att de gärna vill träffas, men tycker att det är svårt med vår kost. Och det vet jag ju redan. Tycker det själv rätt ofta..... Så vi löste det så att jag tog med fika till alla, så kunde de slappna av och jag med då jag visste att barnen inte skulle få i sig något som de reagerar på. :)

Snart är jag förhoppningsvis så stark att jag/vi orkar städa huset plus laga middag till fler än bara vi 5 i familjen och då ska vi bjuda hit någon annan familj. Eller så får det bli knytkalas, för det viktigaste är ju inte vad man äter, utan att man träffas. Men det kommer att ordna sig på ett sätt eller annat.

God jul och gott nytt år allihopa! Jag kommer förmodligen aldrig sluta blogga, men jag kommer fortsätta blogga enligt min devis: Jag bloggar när jag har något att berätta. Annars är jag tyst. Kanske blir det många inlägg, kanske få? Vem vet vad nästa år bjuder på? Och jag vet att jag lovat några av er att skriva ett inlägg om Ms näringsterapi, och det tänker jag hålla. Så fort jag hinner och orkar.

Ha det riktigt bra i kväll alla fina!

Det bästa med julafton

"Jag vill ha tje (3) spel. Det jäckej." sa lillebror innan jul. Han ville alltså inte ha något mer i julklapp. Han har tröttnat på leksaker fastän han inte ens är 7 år. Lillasyster däremot ville ha typ allt i leksakskatalogen. Det var likadant förra året. Hon pekade på leksak efter leksak och sa : "En tånn, en tånn, en tånn....." Ja, hon var rätt bedårande (men fick inte allt hon pekade på). :) M visste inte alls vad han önskade sig. Han har också tröttnat på leksaker. Ärligt talat så har de här barnen ganska mycket leksaker, böcker och andra prylar redan. Pust!

Vi kom på några saker som vi kunde ge till M bl a en bok om Karl den tolfte, en bok om rymden och en tredje bok om/med Sven Nordqvist - Ms favoritförfattare, en diskolampa, ett schackspel och ett alfapet-spel. Lillebror fick också en diskolampa till sitt 2-kvadrat stora "rum". Det var tidigare en garderob, men en dag så skällde han på mig och frågade varför jag hade "mögat ner" hans rum. "Det ä snyggt" säger han varje gång vi föreslår att han ska dela lillasysters rum med henne istället. Ja, jag antar att han gillar det lite spartanskt - han har bara några få grejer i rummet. Och jag kan inte säga annat än att jag förstår honom.... Jag försökte ge lillebror några tuschpennor i år också, men de gav han direkt till lillasyster för att han inte behövde dem. Det ena spelet - Little Big Planet 3 fick han förstås för några dagar sen. Han hade inget att göra och vi frågade honom om han ville ha det i förväg. Det ville han! Och han tittade konstigt på oss när det gick upp för honom att vi redan haft det hemma ett bra tag. Han sa:
"Ni skulle ha gett mig det dijekt."

Så lik maken han är. Traditioner är inte hans grej.

Lillasyster fick det ena pysslet efter det andra och var helt salig. Pyssel-heaven! Och naturligtvis så ville hon att jag skulle pyssla med henne. (Det vill hon alltid.)

När dagen var slut så frågade jag barnen:

"Vilket var nu det bästa med julafton?"

Lillasyster var först med att svara:

"Att sitta i tomtens knä...... för att det var så mjukt."

Hon visste ju om att det var jag som hade klätt ut mig. Förra året som kom lillebror och lillasyster på att det var maken som hade klätt ut sig, så i år så gjorde vi en rolig grej av det. Lillasyster och jag hade planerat att det skulle vara jag och brorsorna fick inget veta. (M fick förstås veta i förväg, i smyg, för jag var lite osäker på hans reaktion om det inte blev som han hade tänkt sig. Plus att jag inte visste om han skulle känna igen mig. Han har lite svårt att känna igen folk när de klär ut sig. Lillebror fick inget veta, för jag visste att han skulle känna igen mig.) Lillasyster gick in för "luret" men ville ändå fortsätta att tro på tomten. Lite grann. :) Så hon spelade med. Den där fleece-dräkten var tydligen väldigt mjuk att sitta på.

Lillebror behövde inte heller fundera så länge på vad det bästa var med julen:
"Det va spelen."

Han och maken har spelat nya datorspel en stor del av dagen. Lillebror är väldigt duktig, och spelar egentligen på för hög nivå. Han spelar vuxenspel. Han behöver maken till att läsa texten och hjälp med att komma igång med spelen. Maken tycker väl inte alltid att det är så kul, men han gör det för lillebrors skull. Det är deras sätt att umgås.

M visste inte vad det bästa var med dagen. Men när jag pressade honom lite så sa han:
"När vi myste i sängen, Sven Nordqvistboken och att farmor kom."

Vi hade börjat julafton med att ligga i sängen och kramas en lång stund, han och jag.

Tänk, alla tre barnen svarade att det viktigaste var kontakt, tid och närhet med en vuxen i deras liv. (Förutom på den där boken då.) Tänkvärt, eller hur?!

Jag och maken då? Vi brukar sällan ge varandra något faktiskt. Ingen av oss gillar överraskningar eller att få presenter. (Eller julen faktiskt.) Men jag lagade en av hans favoriträtter; hemfriterad pommes och hamburgare. Maken är inte så förtjust i julmat så han blev rätt hungrig framåt eftermiddagen. Där tror jag att vi har en ny tradition faktiskt. Jag ska göra likadant nästa år.

Imorgon ska vi nog spela lite schack och lite alfapet. Och pyssla lite mer gissar jag....

"Kan du hitta på ett botemedel för M?"

På väg hem från dagis såg jag M på skolgården. Han sprang runt för sig själv och viftade. Det brukar han göra på förmiddagsrasten. Jag gick fram till honom, sa hej och frågade hur religionsprovet hade gått. (Vi övade i två timmar igår, pust!) Medan vi pratade kom en annan kille fram till mig. Det var en lillebror till en av Ms klasskamrater. Han har varit hemma hos oss en gång, så han kände igen mig. Han tittade på mig och frågade:

"Vad är det för någon sjukdom M har?"

Jag tänkte: Ojdå, den diskussionen nu igen. Och nu hör M dessutom vad vi säger, så jag måste svara något bra. Man har ju hittat samband mellan autism och inflammatoriska markörer osv, men ingen erkänd forskare eller forskargrupp har gått ut och sagt att det är en sjukdom. Och den diskussionen kan jag ju inte gå in på med ett barn, speciellt inte när M hör. Så jag svarade.

"Det är ingen sjukdom. Det kallas autism. Eller Asperger. Det betyder att M fungerar lite annorlunda bara."

Killen fortsatte: "Vad jobbar du med?"

"Jag jobbar med att hitta på nya mediciner. Det kallas läkemedelsutveckling."

M var tyst. Och viftade. Killen fortsatte:

"Kan du hitta på ett botemedel för M?"

Tystnad. Jag tänkte några sekunder innan jag svarade. Det lönade sig nog inte att gå in på diskussionen om att det inte går att bota, för att det inte är en sjukdom. Killen såg Ms behov av hjälp och då spelar det ingen roll om man kallar det sjukdom eller något annat.

"Nej, det är nog svårt. Och jag vill inte bota M heller, för det är mycket som är bra med autismen."

Killen inflikar: "Ja, M är jättesmart!"

Han sa det rätt ut så M hörde det. Bra! Jag fortsatte:

"Men jag vill hjälpa honom med det som är svårt för honom. Det vill ju alla föräldrar. Förbättra för sina barn. Och det är t ex därför som vi tagit bort gluten och mjölk, för att M mådde dåligt av det."

Jag måste vara ärlig. Om jag intalar mig själv och andra att "M bara är annorlunda och ska få vara som han är" så sviker jag M. För han lider av känslan han har i kroppen som gör att han vill vifta. Han lider av ångesten. Det säger han själv. Jag behöver lyssna på honom och ta honom på allvar. Och viftandet är den största "pusselbiten" som vi har kvar och som kostomläggningen faktiskt inte gjort någon skillnad på. Vi får hoppas att sensomotoriken kan hjälpa. Det blir att göra övningar i jul.

Efteråt frågade jag M hur det hade känts att killen hade trott det där med sjukdomen, och det hade inte känts bra. Så klart. Frågan kommer säkert upp fler gånger. Och det är klart att de andra barnen kan få undra och har rätt att få svar på sina frågor. De är ju bara barn. Så ärligt som det går fast med hänsyn till Ms känslor. En svår balansgång.