Att "springsimma" - ett farligt nöje

Vi har äntligen kommit igång med badutflykter. Man skulle kunna säga att vi fått lite rutin. Och perspektiv. Att åka iväg några timmar känns ju rätt enkelt jämför med veckan i stugan.

Idag åkte vi till den här badplatsen som jag skrev om förra sommaren:
http://aspergermamma.blogspot.se/2014/07/tema-semester-pa-djupt-vatten-och-ett.html
 

Målet förutom bad var att simträna alla barnen. Ingen av dem kan simma, men lillasyster är på god väg. Vi hade simpuffar, badringar och flytvästar till dem. Lillebror har haft det lite kämpigt med att förstå hur han ska göra och skriker bara när det inte funkar. Så maken lärde honom att trampa vatten. Det funkade några sekunder med simpuffarna och han fick äntligen lite självförtroende och vågade försöka göra något mer i vattnet än att kasta sten. "Springsimma" kallade han det.

Problemet var bara att han blev lite för modig. Jag vet inte om han tror att det är som i Minecraft som han gjorde förra året när han trodde att han kunde hoppa upp från botten och ta luft och sen dyka ner igen, men han fick för sig att han kunde trampa vatten ute på det djupa utan en vuxen. Han blev t o m irriterad på mig när jag var där och höll koll på honom. Och det fastän jag fick hjälpa honom till grundare vatten flera gånger. Noll förståelse och respekt för faran. Vi kom överens om att jag skulle hålla min arm framför honom, så kunde han ta tag i den så fort han inte orkade mer och höll på att sjunka. Det gick bra. Han fick ut sin lilla arm och jag stod naturligtvis och tittade på honom och plockade upp honom när det behövdes.

Så tröttnade han på det och övergick till att rulla sig i sanden istället. Den där familjen som vi hade sällskap med förra året dök upp och det var mycket trevligt. Kvinnan jobbar som psykolog, så de har en hel del förståelse för vår familjesituation. Vi kom att prata om hur det var förra året och de sa att vi verkar ha det mycket lugnare nu och det är ju sant. Sist så fick vi bokstavligen hindra lillebror från att drunkna eller försvinna från oss genom att en av oss var som ett frimärke på honom. Så skönt det kändes att bara få bli sedd. Att få bekräftat det man tycker: Vår situation är verkligen inte "normal". Vi har det slitigt och vi sliter som djur med och för de här barnen. Och också skönt att få det bekräftat som skolan säger - att lillebrors utveckling skjutit i höjden.

Så skulle vi ta sista doppet. Solen lyste mig i ögonen så där som ni ser på kortet ovan. Jag packade ihop och maken var med barnen i vattnet. Allt var lugnt. Så hör jag lillebror skrika "hjä" och ser hans lilla huvud ute på för djupt vatten. Han hade smitit ut på djupt vatten för att "springsimma". På några sekunder får ju upp honom. Maken som simtränade lillasyster trodde att jag hade full koll på lillebror eftersom jag var vänd mot dem. Och jag såg dem alla, men var rätt blandad av solen. Jag trodde att han hade koll på alla barnen. Så kan det lätt bli när hållt igång en hel dag, sovit dåligt, har blivit skrikt på och blodsockret är på väg ner. Och tyvärr är det lägstanivån som räknas i sådana lägen.....

"WARNING USE ONLY UNDER COMPETENT SUPERVISION" står det på hans simpuff. Sant. Jag känner mig inte så kompetent just nu, fastän jag hade full koll all övrig tid. Det var bara några sekunder som vi missförstod varandra maken och jag och som jag var bländad. Vi vet ju att vi måste hålla koll på honom hela tiden för att han hittar på bus och inte förstår sitt eget bästa. Det är energikrävande att hålla koll på en olydig 7-åring som är en fara för sig själv, helt klart. För att orka tänka på tillbudet, så tänker jag att i det enbart är resultatet som räknas. Jag fick ju upp honom och han hade inte svalt något vatten. Han mådde bra. Man får dock ta lärdom. Vi borde kanske inte åka och bada med honom? Men samtidigt är det svårt att skydda honom från livet. Jag tror inte det blir bättre för att vi håller honom hemma och hoppas på att han ska mogna under tiden. Han måste få erfarenhet av livet. Och han måste tyvärr uppleva det mesta själv för att förstå. Det räcker oftast inte att förklara. Han vill bara ha kul. Det är hans agenda. Att ha kul varje sekund.

Lillebror fick sig nog ändå en tankeställare. Man kan ju hoppas. Han har lovat mig att säga till en vuxen varje gång han ska "springsimma" så har jag lovat honom att vi ska följa med honom. Vi pratade om att i livet så har man bara ett liv, till skillnad från i datorspel, och om man dör så är det som om hela Minecraft kraschar och inte går att starta igen.

Snart är det dags att krypa ner i sängen bredvid lillebror. (Han sover hos oss.) Tacksam för att det gick bra. Tacksam för att vi orkat detta livet utan att gå in i väggen någon av oss. Tacksam för att det vänt och håller på att bli lättare. Bara en av oss hela tiden håller 100% koll på lillebror när vi är iväg så kommer det gå bra.