Monopol på morgonvanorna

Klockan 8.30 satt jag och spelade Monopol med lillebror, innan frukost, innan jag hade haft en chans att gå på toa eller sätta på mig bh:n. Om en "vanlig" förälder hade sett mig så hade kanske den personen undrat varför jag inte satte någon gräns.

Ni som läser här tror jag förstår lite mer. När lillebror vaknade så såg han Monopolet som vi inte hann spela klart igår. Som han sa själv, han fick panik att M skulle trampa på det och skapa oordning. (Det gör M ibland.) Felet beror naturligtvis på att vi inte har något spelbord där ett spel kan få vara ifred till nästa dag.

Lillebror började skrika på M som satt lugnt i soffan och vaknade till. Då blev M rädd och skulle springa iväg. För att undvika lillebror så var han tvungen att ta vägen rakt över Monopolet. Då blev naturligtvis lillebrors farhågor besannade och han smällde till M innan jag hann flyga upp och gå emellan.

Lillebror var rasande. Hade ännu mer panik. Så jag lugnade honom och försäkrade honom om att jag hade koll på ordningen, för det hade jag. Ja, ni som har barn som funkar på liknande sätt fattar vad som händer om man försöker "sätta ner foten" i det läget. Total kaos och man tappar den lilla kontrollen över situationen som man faktiskt har. Jag bemötte istället lillebror låg-affektivt och pekade på fakta.

Kort därefter så satt jag där, yrvaken, hungrig, utan bh och spelade Monopol. Men lillebror hade slutat skrika och var nöjd och M fick vara ifred. Och min stress sjönk för varje skrikfri minut som passerade.

Det är tur att han är så liten att han inte fattar att jag bytte bort Centrum till honom så han kunde bygga på Centrum och Norrmalmstorg, så vi kunde bli klara snabbt och jag få lite frukost. Jag menar, det är ju jättemysigt att spela spel med sina barn, även om man har tröttnat på det för länge sen för egen del, men det finns ju liksom gränser ändå....