På måndag är det dags att börja jobba igen. Det är verkligen dags. Visst har vi haft en skön sommar och kommit iväg på en massa utflykter. T o m semester i år för första gången på fem år. Jag har haft semester i 6 veckor nu och känner mig helt slut. Idag har
jag mest stått i köket samt plockat leksaker. Har inte hunnit alls så
mycket som jag tänkt. Men jag ska inte klaga. Det finns många som har det mycket värre. Slavarna i Asien t ex. Usch!
På måndag när kollegorna frågar om jag haft en bra sommar, så kommer det finnas två versioner. För de som är mer mottagliga berättar jag gärna hur jag mår och hur det varit. Men för de som inte alls begriper eller orkar lyssna så kommer jag säga "Ja, det har varit så bra så. Det har varit så skönt att vara lite ledig.". Och låtsas att jag vilat upp mig. För inte vill man dra ner stämningen med att klaga. Inte vill jag ge någon dåligt samvete med att säga att jag längtat så efter att få sitta ner vid jobbdatorn i flera timmar i sträck och koncentrera mig på ett jobb som ändå är rätt kul, utan att någon avbryter mig med:
"FÄÄÄÄÄRDIG"
"Mamma, kom hit! Jag vill visa dig en sak."
"Mamma, aj! Kom hit och ta bort XX. Han stör/slår mig."
"Mamma kan jag få ett glas vatten/en glass/ett äpple?"
"Mamma jag ä hungrig."
"Mamma har du sett XX? Hjälp mig att leta. Nu!"
"Mamma när kommer pappa hem?"
"Mamma jag har så tråkigt."
"Mamma, jag vet inte vad jag ska göra."
"Mamma sluta lata dig! Kom hit och hjälp mig istället!"
"Mamma jag vill ladda hem ett nytt spel på iPaden."
"Uähhhhhh!" (Lillebror slog M)
Osv, osv. Ja ni fattar. Just nu känner jag mig så matt att jag bara vill gråta. Jag är så trött på den här röran vi har här hemma. Jag har städat hela sommaren. Ändå så är det extremt rörigt här just nu. Och barnen har INTE lärt sig städa i sommar. Lillebror har INTE lärt sig somna utan maken i sängen. Och barnen somnar fortfarande för sent (p g a att det är ljust sent).
Vågar man påstå att det är lite skönt att semestern är slut och hösten är på ingång, eller blir ni arga då? Tillbaka till rutinerna. Barn som har det bra på skola och fritids och föräldrar som får en välbehövlig paus från de barn som de så innerligt älskar, men behöver vila sig lite ifrån. På ett ställe där någon annan städar.
Hej!
SvaraRaderaHar hittat till dig blogg nyligen och tycker att den är jätteintressant! Jag har själv inget barn med liknande diagnos, mitt barn är "neurotypiskt" och därför har det varit lärorikt att få läsa om ert liv. Jag förstår om du är utmattad, för jag som läsare blir stundtals helt chockad när jag läser om vissa situationer.
Själv är jag övertygad om att ett av mina syskon borde ha en diagnos. För 30 år sen var det som bekant inte alls som idag, och när mina föräldrar vände sig till bup när han var liten fick de bara kastat tillbaka att det var deras föräldraskap som brast. Det har medfört en extremt tuff familjesituation (de fick också tre barn tätt) och att han inte fått den hjälp han många ggr skulle behövt. Han skulle aldrig som vuxen gå och utreda sig heller, det finns inte på kartan tyvärr. Känner igen en del från det du skriver, om dessa våldsamma utbrott t.ex, och att ingenting får förändras för då ramlar allt ihop. Den dåliga empatin, oförmågan att relatera till andra, svårigheter med det abstrakta... Jag som syskon led mkt av detta, vilket säkert till viss del har med personlighet att göra då vårt andra syskon inte alls reagerade likadant. Hen var också hyperaktiv tidigare, och många i omgivningen trodde att hen hade damp/mbd som man ju pratade om då. Så i vår familj fanns det inte heller ork att umgås med folk, åka nånstans etc. Och det har jag som "vanligt" barn varit mkt ledsen för i perioder. Kan fortfarande känna en frustration att våra föräldrar gör allt för mitt syskon (som passerat 30 och är sambo), tom betalar räkningar eftersom han inte klarar av att ha den översynen. Då hade det varit lättare om han fått en diagnos så att man iaf förstod varför.
Det jag är nyfiken på är lillasysters situation. Har ni övervägt t.ex. stödfamilj för hennes del? Då menar jag för att hon får komma nånstans och vara i centrum? Missförstå inte, jag är säker på att ni är de bästa föräldrarna, men jag hade själv önskat att mina föräldrar tänkt lite mer så. Jag fick oftast klara mig själv för att jag kunde, men det betyder ju inte att man mår bra av det. Läste att hon sagt att du tröstar brorsorna mer så jag antar att hon har ett språk som gör att hon kan berätta hur hon känner sig. Har hon insikt i att bröderna har funktionsnedsättningar och att alla familjer inte har det så? Skulle vara intressant att läsa mer om det där att vara syskon till en npf! Såg att du skrev lite om det på ett temainlägg, men det övergick rätt snabbt till att ändå handla mer om de andra två. Om man får "önska ämnen" alltså:)
Vill också säga att jag vet hur det är när man önskar stöd från sin omgivning och inte får det. I vår familj är det jag som drabbats av svår sjukdom, och med ett litet barn så gick vi på knäna. Plötsligt syntes det hur lite engagemang det fanns i släkten. Vi kämpade på, fick lite hjälp av kommunen (fast det blev ett moment 22 då det var jag som var sjuk och inte sonen), men ingen enda erbjöd sig komma förbi och t.ex. handla eller göra nåt annat. Ingen barnvakt, ingenting. Har varit mycket besvikelse över detta, och tyvärr är det väl så att det man ger får man tillbaka, så det finns vissa närstående som inte ska räkna med alltför mkt hjälp från vår sida senare. Ville bara säga att jag vet hur det känns:) Tycker att du verkar vara en fantastiskt förälder, på alla sätt som räknas! kram/tanja
Tack för din tänkvärda kommentar Tanja! Ursäkta så mycket sen sena svaret. Har inte hunnit med bloggen sen skolstarten, men jag har läst och tänkt. :) Tack för att du ger mig din synpunkt som syskon till ett barn med behov.
RaderaEftersom lillasyster har samma behov av glutenfri och mjölkfri kost så vågar jag nog inte lämna bort henne. Just idag är jag hemma med henne för hon har haft kräksjuka och behöver komma igång och äta. Man får hitta små stunder. Hon är väl rätt frisk idag, men behöver som sagt komma igång och äta. Vi försöker göra så att vi turas om att ta hand om killarna så en kan vara med henne, ibland. Hon har inte sagt så på ett tag. Det är ju främst oss vuxna hon saknar så jag är inte säker på att det är rätt att skicka iväg henne. Vi skulle snarare behöva skicka bort de andra två, eller lillebror som just nu har ett himla humör så gör att han tar för mycket utrymme från de andra två. Men jag vågar inte p g a kosten. Det är för mycket på spel. Nu när barnen egentligen mår rätt bra. Hon har insikt om killarnas autism, för vi har alltid varit öppna mot barnen. Men hon tycker inte att det är rättvist alla gånger. Lillebror blir ju mindre och mindre autistisk, så det blir mer och mer samma krav på honom. Ska fundera på ett blogginlägg om henne. Måste nog tänka lite till först.
Och här är det fortfarande mycket besvikelse på hjälpen vi inte fick när vi hade en akut kris. Alla dåliga ursäkter om hur fullt upp vissa hade/har det. Vi tänker som du - det går igen. Vi kommer inte hjälpa dessa personer i någon större utsträckning. Jag förstår inte hur de tänker.
Din bror borde verkligen få en diagnos och boendestöd. Det känns ju knasigt att dina föräldrar ska göra sånt åt honom när han har sambo. För deras del, borde din bror få hjälp att klara det själv.
Tack för alla fina ord och kul att du gillar min blogg! :) Skriv gärna igen. Ska försöka svara lite snabbare då.
Kram!
Åh, jag vet precis hur det är att längta till jobbet efter "semestern" eller helgen. Har tre ganska små barn tätt varav ett med ADHD/Asberger. När min chef inför sommaren sa: - Ha det så skönt och vila upp dig nu! svarade jag: - Nja, så mycket vila och lugn lär det inte bli med tre trollungar, men vi får miljöombyte i alla fall ;-) Och det svaret brukar alla få!
SvaraRaderaBra svar! :) Jag brukar svara att man får träffa barnen mycket i alla fall, men att man sen får vila upp sig på jobbet när man är tillbaka igen. ;)
Radera