Semester - nu är jag här igen

Nu äntligen har jag tagit mig för att blogga lite igen. Livet har varit för upptaget med jobb och fyra barn samt gymnasiestudier för M. Han valde att läsa naturvetenskaplig linje och det har krävt sitt av oss båda. 

Jag har dels fått ha tät kontakt med hans resurs, men även undervisa M på kvällar och helger. Han är jätteduktig och smart och har ett superminne, men det är fortfarande väldigt svårt med helheter och att hålla rätt tempo i pluggandet. Om jag ger honom uppgiften att läsa text i boken så kan varje uppslag ta en timme för han lusläser varje ord och läser om. Fastnar i tvång och vandrar iväg i tankarna. En gång när jag bad honon läsa själv kom han ut efter 3 timmar och hade bara läst 3 uppslag i religionsboken (som är relativt lättläst). Då tyckte jag mycket synd om honom och beslöt att jag måste hålla i taktpinnen. 

På grund av detta så har jag också fått lära mig teorin, eller kanske mer fräscha upp för jag har också läst naturvetenskaplig linje en gång i tiden. Men det tar ju så klart tid eftersom det måste göras. Matten har jag dock "gratis" eftersom det är det jag utbildat mig inom på universitetet. Det som tar tid där är att räkna tillsammans med M, eller att göra lösningar åt honom som han kan titta på när han räknar själv. 

Det har gått och han har t o m fått fina betyg men familjen är ansträngd på grund av detta. Jag skriver familjen eftersom maken då fått han plutten och lillebror och lillasyster fått mindre uppmärksamhet än de skulle ha behövt. Det är en himla tur att jag bara jobbar halvtid. 

Främst är det faktiskt huset som är eftersatt, alltså röran i huset. Barnens rum, ja egentligen alla rum i hela huset. Vi behöver rensa ut mycket. Och vi behöver göra ett nytt barnrum till plutten någonstans i huset. 

Men nu är det semester i 6 veckor och inget skolarbete, så lite ska jag/vi förhoppningsvis hinna göra här hemma. Och blogga lite. Jag har saknat det och det är ju en fantastiskt fin nedvarvning i slutet av dagen att skriva ner sina tankar. Hoppas att ni fortfarande är här och vill läsa.

Om bestraffningar vid affektutbrott

Jag läste någonstans på nätet om föräldrar som bestraffade sitt barn i affekt med att det fick gå ut och stå ute tills det lugnat ner sig och även genom att ta bort nätet för barnet. För att man minsann inte kan bete sig hur som helst och det måste man lära sig. Hur lätt är det att lugna sig om man mår dåligt, blivit utelåst och dessutom vet att man precis blivit av med nätet? Jag själv hade nog bara klarat det på ytan, inte inombords. Och jag är vuxen och har inte NPF!

Innan man kör någon bestraffningsstrategi på sina barn så kan man ju testa att köra den på varandra som vuxna. T ex om jag började bete mig illa för att jag mådde dåligt och/eller tappade tålamodet och min make sa åt mig att gå ut och skrika färdigt så hade det kanske känts lite motigt men ändå rimligt. Om han hade sagt att han dessutom tänkte stänga av nätet för mig resten av dagen hade jag nog däremot blivit heligt förbannad på honom. ¨

Vad har nätet att göra med att jag mådde dålig och jag gick ju ändå ut och skrek färdigt? Det hade känts elakt av honom och det hade definitivt inte blivit någon mysig kväll efter det. Det jag hade lärt mig är att jag hade gift mig med en elak idiot och det hade definitivt inte gett mig några bra strategier tills nästa gång. Jag hade förmodligen blivit ledsen för att han inte insåg att han behövde hjälpa mig innan jag hamnade i affekt och började bete mig illa (för det vill ju ingen göra egentligen). 

Och nästa gång det händer får jag inget hjälp heller. Det hade nog känts lite hopplöst faktiskt. Ingen hjälp nästa gång och av med internet. Dessutom hade jag tyckt att han var lite väl självgod som tyckte att han gjorde helt rätt eftersom "han inte accepterar sånt beteende och satta ner foten". 

Det är min tolkning och mina tankar. Ni andra känner kanske inte exakt likadant. Men man bör göra en sån tänkeövning innan man bestraffar så man kan stå för det man gör även i framtiden när barnen växt upp och blivit stora nog att ta upp saken med en.

Tankeexperimentet kan också föras vidare på andra sätt. Exempelvis om jag har svårt att slita mig från datorn på kvällen och maken identifierar detta problem, så kanske han tar upp det med mig och vi kommer överens om att stänga av nätet i huset en viss tid och gå och lägga oss. Detta gäller så klart i ett jämbördigt förhållande. Det är inte så det är mellan föräldrar och barn. Föräldrana har ansvaret och barnen kanske inte mognaden att förstå en sån sak. Det optimala är förstås att man kan ta beslutet i samförstånd och det går med mogna barn. 

Om barnen inte är mogna, så får man tänka sig mer att det är ens arbetsgivare (eller liknande). Exempelvis om man är iväg på konferens i en hyrd lokal och folk inte har vett på att gå och lägga sig inför nästa dag utan stannar i baren halva natten. Då kanske man väljer att be baren stänga tidigare den andra natten och inte servera något alkoholhaltigt eftersom man behöver att de anställda är pigga dagen därefter. Det finns en orsak som är logisk, precis som det är logiskt att stänga av nätverket hemma en viss tid kvällen innan en skoldag. Det tror jag att barnen har lättare att förstå. Det blir inte ett straff utan borttagande av något som inte funkar (dvs obegränsat med nät på kvällen).

Matte på whiteboarden, fortsättningen

CPS (Collaborate Problem Solving), dvs att problemlösa tillsammans med sina ungar är oftast det bästa sättet framåt tycker jag, men man glömmer lätt att göra det. Som t ex har jag och M båda varit frustrerade på sättet vi gjort matten tillsammans. Han säger att han lär sig bäst av att få räkna själv på papper (vem gör inte det?) men det tar alldeles för lång tid enligt mig och allt skolarbete blir lidande. 

Det handlar om att han fastnar och vill försöka för länge själv innan han ber om hjälp. Jag är inte alltid tillgänglig heller när han ber om hjälp eftersom de andra barnen behöver mig ibland. Jag har försökt att lösa det genom att vi tillsammans räknar på whiteboard (se förra inlägget) eftersom det går 10 gånger så fort. 

Nackdelen är som sagt att M känner att han inte lär sig det lika bra på det sättet. Så nu ikväll problemlöste vi eftersom vi båda känner att vi behöver hitta ett snabbare sätt för honom att räkna själv. Så kom jag på den uppenbara lösningen att jag skriver tydliga lösningar till honom i förväg, som han kan titta på vid behov. 

Rätt självklart egentligen, men jag antar att man har ett inre motstånd mot det eftersom det känns lite som fusk. Eleverna ska ju helst försöka själva och inte få allt serverat. Men för M är det inte alls något problem, för han är allergisk mot fusk och vill knappt kolla i facit. Han kommer bara titta precis när det behövs. Så färdiga, tydliga lösningar blir bra. I alla fall är det värt att testa. Men lite jobb för mamman. Men det tar jag. Kommer kräva mindre energi och tid totalt sett för mig. Och det är ju gymnasiematte så dessa tal jag fixar utan problem. (Så ska det vara när man läst matte på universitetet, annars får man skämmas. 😉)

Whiteboard istället för räknehäfte

Följande mejl föll i god jord hos Ms nya (gymnasie-)skola. Han kommer få skriva på en whiteboard som de ska skaffa istället för i sitt räknehäfte, när han vill.

Mejl till matteläraren, resursen, specialpedagogen och rektorn:
---------------------

Hej,
I helgen har vi räknat en del matte. Det är tydligt för mig att det går bra för honom att räkna utan för mycket inblandning av mig men att det tar en himla tid. Det är främst att han har svårt med finmotoriken samt att han fastnar i själva skrivandet. Man tänker kanske inte på det för han skriver numera fint, men han har det kämpigt med det, dvs det kräver energi och tid för honom. Det har tagit honom lång tid att lära sig skriva. Jag är verkligen jätteglad att han lärt sig skriva fint men jag ser ändå att jag måste minska ner på det eftersom det kommer äta upp för mycket tid för honom.

Sen är det det här att han är så noggrann. Håller på och suddar osv. Det är sen han i femman hade en lärare som var supernoga med att lära ut hur det skulle se ut på en sida. Han övergör det så det nästan blir ett tvång. Därtill är det så att om han fastnar kan han fundera själv för länge innan han ber mig om hjälp. Kan gömma sig på toa om det blir för svårt osv.

Av dessa anledningar så har jag i helgen fått honom att räkna på en whiteboard (exempelprovet, mina egna exempel) istället och det har gått mycket bättre. Han räknar snabbt och jag ser direkt om han fastnar eller zoomar ut. Jag kan också sudda och skoja bort det när han fastnar på fel saker. Det är ju lättare att skriva med en tuschpenna på en whiteboard än med blyerts på ett papper. Och jag suddar direkt ut det för att räkna nästa tal så det finns ju ingen poäng med att vara överpetig med layouten. Idag tänkte jag köpa en större whiteboard till oss så vi kan få plats med mer.

Som jag förstår det på M så kollar du/ni inte elevernas uträkningar (mer än proven), så jag undrar om det är okej att M skriver vissa (alla?) tal hemma på whiteboard. Han vill gärna det själv. Jag tar naturligtvis ansvar för att kolla så han gör rätt på varje tal, skriver tillräckligt många steg osv. Jag inser att jag också måste kommunicera till resursen vilka tal han gjort. Det går ju att bara skriva en mening om det i räknehäftet. Jag tänker att detta kan också resursen och M göra i skolan om ni tycker att det är en bra idé. Det går 2-4 gånger så snabbt på det viset. Finns det någon whiteboard i grupprummet? Det funkar förstås kanske inte om det är någon mer i grupprummet. Då får han räkna på papper i skolan och whitebord hemma. Naturligtvis får proven vara på papper.

Ett alternativ är annars att jobba med att få M att skriva snabbare på papper men detta vet jag att hans f d pedagoger jobbat jättemycket med utan att lösa, så det tror jag är mycket svårare.

Tankar?
Mvh

En nödvändig nödlögn

Vad gör en pragmatiskt NPF-mamma när hon kommer på att det är den impulsive storebrodern (i bloggen kallad lillebror eftersom han är Ms lillebror) som har tagit och gömt sin lillasysters mobil? På sitt rum t o m, i sin kista där förmodligen ingen kommer leta. Mobilen som lillasyster och hon själv letat efter en god stund.

Hon ser i lillebrors ögon att han kommer på hur dumt gjort det var och att han ångrar sig. Hon vet att lillasyster kommer få ett ilskeutbrott över detta tilltag och vilja puckla på sin bror för det, till varje pris. Hon vet också att lillebror är starkare än henne själv och slår tillbaka när lillasyster är tillräckligt hotfull. Det blir snabbt farligt och hon klarar knappt att gå emellan numera.

Vad gör hon, den pragmatiska mamman? Jo, hon går ner och ger mobilen till sin dotter och ljuger henne rakt upp i ansiktet: "Den låg där uppe på ditt bord." "Aha!" säger lillasyster och så är det inte mer med det.

Senare säger hon till lillebror "Du fattar väl att du inte kan göra om det där? Hon kommer vilja slåss om hon får veta. Nästa gång kan jag nog inte ljuga, utan då säger jag sanningen." Han nickar förstående. Lättad.

En nödlögn kan man gott kosta på sig för att skydda sina barn från en potentiellt farlig situation.

En svenskauppgift med många lärdomar

Det gick inte mer än 3 dagar på förskolan förrän plutten hade snor i näsan. Och nu har han smittat ner hela familjen. Vi COVID-testade honom direkt (ja, det gick faktiskt!) eftersom maken tillhör en riskgrupp, och han var som tur negativ. Det är nog bara en förkylning m a o. Det innebär ju ändå att man får hålla sjuka barn hemma, så nu är alla hemma. Vi tyckte att lillebror som inte är så särskilt sjuk skulle få jobba lite hemma så idag var jag och hämtade 3 skoluppgifter. Vi började med svenskan.

Uppgiften var att lillebror skulle berätta om ett spel han spelade. Och till det så var det några stödfrågor som han kunde använda. Och det var också lite frågor om nätmobbing som han skulle svara på. Lite om hur man är en bra vän på nätet, vem man kan prata med om något händer och hur man stöttar någon som blivit dåligt behandlad. Pedagogiskt och bra. Dessutom om hans enda fritidsintresse. Det fixar han lätt. Trodde jag..... 😂

Ja riktigt så lätt var det inte. Det är det sällan med lillebror. Men väldigt lärorikt för mig. Jag kunde inte låta bli att mejla hans nya svenskalärare, se nedan.

Hej,

Tack för den fina lilla uppgiften om datorspel, som ju rör lillebrors enda och stora fritidsintresse. 🙂 Så pedagogiskt. Det var en nyttig övning för oss, och jag tror att jag kom till många insikter som du kan ha nytta av framöver i undervisningen av lillebror och som jag gärna delar med mig av. Det var inte så lätt som jag först trodde. 🙈

Först och främst så insåg jag att han inte förstår att "berätta" betyder att man ska skriva en liten text. Han trodde att han skulle svara på frågorna bara med enstaka ord. Han behöver nog tydligheten d v s att det handlar om att skriva en mindre text med ungefär X antal meningar. Och när det gäller att skriva berättande text så har du kanske sett vad som står i unikum som förklaring varför han inte fick godkänt i svenska i femman:

"Tyvärr bearbetade du enbart inledningen av din berättande text, så du behöver öva på att slutföra dina uppgifter."

Dock fanns ingen info till honom hur han skulle göra för att öva på att slutföra texterna, fastän jag bad om det. 😒 Fick veta att det var på gång att lösa sig självt, så inget extra stöd behövdes, men det gjorde det alltså inte. Gamla skolan har alltså inte lyckats lära honom hur man skriver en berättande text.

Han vägrade först att skriva texten och ville göra muntligt. Men inte heller det, dvs att diktera, kunde han. Jag skrev en exempeltext om Pacman, som han vet att vi gamlingar 😉 spelade förr så han kunde se hur strukturen skulle se ut. Jag sa åt honom att skriva något liknande, men inte heller det verkade han kunna. Så då bad jag honom att ta min text och ändra i den dvs sudda och skriva dit sitt och det klarade han. Det är nog så man behöver göra. Ge rullstol, sen krycka innan han kan gå själv. Jag minns hur det var när han fick i läxa att göra en mindmap över sin farfars liv utan att barnen hade fått se något exempel på detta. Kanske hade de fått se på tavlan men det fanns inget exempel på papper som lillebror kunde titta på. Ärligt talat så undrar jag om någon femteklassare klarade detta utan hjälp från en förälder.

Det är givetvis du som är pedagogen 🙂, så detta är bara mina tips som "mammapedagog", så du får ta bollen av mig och fundera lite på hur du ska göra när du lär honom att skriva en berättande text. Avundas dig inte uppgiften.... Givetvis kan vi ha mer kontakt om detta om du skulle vilja. Jag skulle tro att detta är det allra svåraste för lillebror. Han förstår inte heller poängen med att skriva en sammanhängande text, speciellt inte om det rör något för honom meningslöst (så bra du valde datorspel!).

Sen det här med nätmobbing var också svårt för honom, för i hans värld så kan man bara blocka folk som är dumma. Han blir själv inte ledsen så lätt. Han är extremt hårdhudad vilket ju också är skyddande, men givetvis en nackdel socialt eftersom han också har mentaliseringssvårigheter och detta tillsammans ser ut som empatibrist fastän det inte är det. Han kan helt enkelt inte förstå varför folk blir ledsna lätt. Det är ju bara att blocka den som är dum när det gäller spel (och irl att inte ta åt sig). Jag tog ändå och tydliggjorde med ett exempel att han och hans kompisar (han har två kompisar som är bröder som han spelar mycket med) spelade med en fjärde person som fick en av killarna att bli ledsen. Inte heller det gick för det var för orealistiskt att tänka sig att kompisen skulle bli ledsen.

Jag försökte säga att ibland får man ta förutsättningarna som är givna. T ex om någon frågar mig vad jag skulle göra med pengarna om jag vann en miljon, så blir det fel om jag svarar att jag aldrig köper lotter och om jag gör det så är chansen så liten att jag vinner så att det inte är lönt att jag svarar. Vet ej om han förstod vad jag menade. Jag tror ändå att tankesteget var för stort. Det var för overkligt. Jag valde att stötta honom i att skriva sin förklaring istället och detta skrev han ner direkt helt själv. Argumentera kan han! 🙂

Du ser också att han behöver påminnas om att sätta stor bokstav och punkt. Jag vet att gamla skolan jobbat med detta i många år och även hemma har jag påmint om det varje gång jag sett det. Han brukar behöva rätta till det efteråt och fixar det inte direkt när han skriver texten. Om han inte orkar göra det i anslutning till att ha skrivit så kan han kanske ta en kort paus och återkomma till texten och göra det i efterhand. Jag tror att det helt enkelt blir för mycket att tänka på om han ska göra det helt rätt från början när han skriver. Det är viktigt att han får flyt i skrivandet först och främst inte har en massa hinder han ska över innan han kan skriva ner vad han vill ha sagt, eftersom själv författandet går så trögt. Så det är kanske bättre att han får hållas än att man avbryter honom och påminner om stor bokstav medan han författar texten. Det bästa är ju om man skriver stor bokstav på rätt ställen från början men som kompensatorisk strategi så funkar det ju att rätta till detta i efterhand även när man är vuxen. Stavningen har han desto lättare för. Det var bara en gång jag tipsade honom om att en dubbelteckning behövdes.

Hör av dig om du har några frågor. Du/ni får naturligtvis gärna dela med er av denna kunskap om lillebror till övriga pedagoger.

Med vänliga hälsningar

Ytterligare en bra skoldag

Det går fortfarande bra för lillebror. Han beter sig och deltar i allt. Men jag är rätt säker på att han anstränger sig för idag när han kom hem så kastade han av sig tröjan och strumporna, gick ut i regnet och sträckte ut armarna och väste "Låt mig vara ifred". Och precis som tjuren Ferdinands mamma så begriper jag att jag ska lämna honom ifred i det läget. Jag satt bara och jobbade. Jag ville också ha lugn och ro. 

Jag tänker vara så tyst som möjligt när han kommer hem på eftermiddagarna. Jag vet ju sen Ms skolår, och min egen också för den delen, att man kan behöva tyst ensamtid precis när man kommit hem. Inte läge att fråga "hur var det i skolan idag då?". Det får han berätta sen om han vill. Så länge kommunicerar jag med pedagogerna. Jag fick ett mejl med ett mobilnummer som jag kunde ringa. Och det räcker ju egentligen.

Tröjan förresten. Den som inte får vara strypig. I morse hittade jag en av mina egna gamla bomullströjor med lite lägre skärning i halsen. En mörklila, nästan mörkblå. Perfekt! Den var inte alls strypig. Så nu får jag gå igenom mina gamla tröjor och se vilka som är ostrypiga, så får han ta dem. Men jag håller tyst om att det är morsans gamla tanttröjor han fått ärva. 😀😂

Och skolskjutsen kom fem minuter före utsatt tid i morse och då var han redan på framsidan och väntade otåligt. Så han skuttade in i bussen och åkte iväg. De skulle direkt till hans skola. Perfekt! Det funkade t o m på hemvägen också. Så skönt, för då kan jag fokusera på att köra M tur och retur till hans skola. Det är lite för långt för att han ska kunna cykla själv. I alla fall just nu.

Och hur det gått för M? Jodå bra. De har en mjukstart med genomgångar, men också lite diagnostiska test. Matteläraren hade gjort misstaget att säga till klassen "Känn er inte stressade utan ta så mycket tid ni behöver." Det kan man inte säga till M för då tar han oändlig tid på sig. 😂 Det är nog det allra viktigaste han behöver lära sig för att klara sig i livet: Att få upp tempot. Jag tror att matteläraren lärde sig något. 😏För säkerhets skull så bad jag resursen boka in ett överlämningsmöte med pedagogerna från högstadiet. Han behöver nog deras input och kanske även någon att fråga under terminen mer än mig. Även om jag känner min son väl så har jag ju inte varit med i klassrummet när han jobbat.

Skolstart

 Då var det dags igen. I år byter både lillebror och M skolor. Jobbigt men spännande. 

M har börjat gymnasiet på en friskola. Naturvetenskaplig linje. Han har resurs men går annars i vanlig undervisning. Vi får se hur det går. Än så länge går det bra. 

Lillebror fick en plats på en resursskola. Det var dags. Han orkade inte längre gå i stor klass och hans lärare kunde för lite om speciella behov. Inget ont om dem. De är ju inte utbildade för det. De har anpassat, lyssnat på mig och gjort sitt bästa. De har absolut lärt sig efter hand, men i processen har lillebror blivit trött och tappat förtroendet för dem. Det är stor skillnad mot pedagoger med utbildning inom NPF och med mångårig erfarenhet som dessutom har lagt till med ett lugn i hela sitt kroppsspråk och sin röst.

I går var lillebrors första dag. Han var lite nervös för en gångs skull. Tänk jag visste knappt att han blev det, men han sa det lite kort. "Mamma kan jag inte få ha nätet på morgonen, för jag behöver lugna ner mig. Jag lovar att bara titta på Youtube, inte spela." Han fick nät och det gick bra. Man får lyssna och anpassa sig lite. Jag hade annars tänkt att det bästa var inget nät på morgonen och full fokus på skolstarten, men jag har ju inte alltid rätt.

Skolbussen skulle komma 8.20 för en 5-minutersresa till resursskolan. Egentligen så skulle vi kunna köra själva, men just nu behöver vi all hjälp vi kan få. Och det är lättare att få iväg honom på morgonen om han har en buss att passa än om han ska med en bil som liksom kan gå lite när som helst....

Bussen kom redan 8.05. Chauffören sa att han stuvat om lite i turen för att hinna bättre och undrade om lillebror var klar redan. Då skulle han få åka med och lämna av elever på 2 andra skolor innan han kom till sin skola. Jag förklarade att det inte alls gick eftersom han är åksjuk och mår illa i fordon p g a bensinlukt. Vi måste verkligen hålla alla resor så minimala som möjligt för de dränerar honom på energi. Och dessutom så fixar han inte att snabba på. Han satt ju vid datorn och åt då. Chauffören erbjöd sig att komma tillbaka senare men eftersom tiden var knapp så bestämde jag mig för att köra honom istället. 

När han kom ner från sitt rum så var han lite rufsig i håret och hade dragit sönder sin t-shirt för att den var för strypig. Han orkade inte byta tröja, så jag bestämde snabbt att han fick åka i sin trasiga tröja. Vad spelar det för roll? Och det långa håret struntade vi också att borsta. Inte heller det är viktigt i jämförelse med att komma glad och i balans, i tid till sin första skoldag. Det är ju en resursskola så man borde passa in även med lite oborstat hår och några hål på sin tröja.

Så långt gick det bra och när jag hämtade honom klockan 12 så fick jag höra att jag hade en så charmig kille. 

Jag gissar att han höll ihop sig under skoldagen för han fick ett sammanbrott sen på eftermiddagen. Visserligen var blodsockret lågt för jag hade missat att ge mellanmål innan jag stack och hämtade M och så hade jag också glömt att säga att jag hade programmerat in en datorfri timme på förädlarkontrollen. Han kom ner och skrek och var som ett vilddjur och rev sig över hela kroppen för att han var svettig. Boxade på mig för att jag var dum i huvudet. Maken satte på nätet direkt medan jag fixade något att äta. I det läget kan man inte gå in i en konflikt med lillebror. Man måste backa och vara låg-affektiv. Om man är aggressiv blir han rädd och plockar upp tillhyggen för att försvara sig med. Eller springer iväg. Han är 166 cm lång och starkare än mig nu, men än så länge så klarar jag en box här och där. Jag har ju bollsportat massor och då får man ju lite törnar här och där. Han slår inte med full kraft. Så ingen fara. Men skulle jag gasa på med ilska i det läget så skulle de bli obehagligt för han slåss till slutet om han börjar. Han kan inte själv deeskalera. Vi lät honom vara. Han hittade själv in i duschen för att bli av med svetten. Maten satte jag vid datorn och sen var det löst.

Måendegrafen - när man tappar kontrollen över sig själv

Lillebror har supersvårt att förstå andra. Mentaliseringssvårigheter de lux. Ett sätt som det yttrar sig på, och som stundtals håller på att göra oss tokiga, är att han står på sig i alla lägen oavsett hur den andre personen reagerar. Han står på sig för han har rätt. Han viker inte en tum. För han har ju rätt.

Vi ett tillfälle när vi var på semester så stod jag och lagade mat åt familjen som var rätt så hungrig (i alla fall jag...). Plutten for runt i huset, som inte var vårt och därför inte lika barnsäkert som vi var vana vid. Jag var rätt så utmattad och det var förmodligen maken också. Mitt i allt detta så var lillebror törstig och han kom in i köket och krävde att få ett glas av c-vitaminen med colasmak som jag hade råkat köpa hem. Den var jättegod tyckte både han och lillasyster. Eftersom lillebror är rätt bra på att roffa åt sig så hade lillasyster givetvis gömt den utan min vetskap och hon erkände det inte heller för oss för då visste hon antagligen att jag bara skulle ge honom  den. Så jag letade lite, men bestämde snabbt att lillebror fick vänta. Matlagningen var viktigare. Det var inte ett av mitt livs bästa stunder. Och inte smartaste stunder heller. För jag vet ju att lillebror aldrig ger sig. Jag skulle stannat upp och andats och tänkt. Då hade jag nog klurat ut att lillasyster hade tagit den. 😉 Men jag var ganska arg, opropportionerligt arg när lillebror inte kunde dricka något annat. Eller vänta. Och inte lärde han sig något av det. Jag var en idiot. Han hade haft rätt. Och förmodligen låg det lite sanning i det.....🙈 Och hur det löste sig? Jo, när jag var tillräckligt arg kröp det ur lillasyster att hon hade tagit den, hon tog fram den och han fick ett glas. Han ger sig ju aldrig. Speciellt inte när han är törstig. Och jag behövde få vara ifred och laga mat.

Maken hade också ett sånt tillfälle när han var jättehungrig och bara ville äta och lillebror stod på sig, totalt blind för makens hangriness. Då lärde han sig inget mer än att maken också var en idiot och det låg nog något idet med....🙈 (Det var maken som hade börjat argumentera och sen orkade han inte fullfölja det eftersom lillebror som sagt aldrig backar.)

Sen här hemma hände det att jag tappade tålamodet en gång till, så vi kom att prata om detta. Jag erkände direkt att jag hade tappat tålamodet och bad om ursäkt. Han förstod inte alls vad som hände. Det var ju så självklart att han hade rätt. Och jag sa att visst, han hade rätt men jag hade inte varit mottaglig för det då. Han var fortfarande förvillad så jag ritade upp en graf. Ni ser den nedan.

Jag ritade tiden på x-axeln och mående på y-axeln och gjorde fyra olika nivåer (glad, neutral, sur och galen). Han gillar ju nivåer för han spelar ju mycket datorspel. Den översta nivån - den över den streckade linjen - är den "galna nivån", dvs då man beter sig illa. När man är där så är man inte mottaglig för något. Man har tappat kontrollen över sig själv. Och man kan ha hamnat där av många olika orsaker. Man kan ha stressat eller bråkat med någon annan. Det behöver inte ha med en den man pratar med att göra när man är där. Det är lite som ett isberg. Man ser bara varandras toppar.

Jag ritade lillebror som stod bredvid och sa "Jag har rätt!". Jag förklarade att det spelar ingen roll när motparten är på galen-nivån. Då måste man vänta tills personen kommer ner till en av de andra nivåerna. Och det händer automatiskt efter en tid. Man lugnar ner sig. Man behöver bara vänta cirka 10 minuter och sen testa igen. Går det inte då så får man vänta 10 minuter till. Detta illustrerade jag med gubben som säger "Aha!" och fattar att lillebror har rätt.

Lillebror undrade givetvis hur man vet att någon är på galen-nivån. Han ser ju inte det alls på folk dvs han kan nog inte läsa folk ansiktsuttryck, så jag lärde honom några kännetecken: När folk skriker, säger elaka saker, hotas eller slåss. Då vet man att de tappat kontrollen över sig själva och behöver få vara ifred och lugna ner sig.

"Vad ska man säga då?" undrade lillebror. 

"Jättelätt. Du är tyst och går därifrån. Du får gärna tänka vad du vill - t ex att människan är en idiot och inte går att prata med just nu. Tanken är fri! (Men du får inte säga det.)"

Vi pratade också lite om att man kommer upp till galet-nivån olika snabbt. Lillasyster kan t ex göra det av att man retas. Och man är olika lättstressade. Jag har också sagt till honom att vissa saker han gör flyttar folk uppåt i nivåerna. Som att härmas och retas. Han vill ju inte det egentligen. Sånt gör han bara för att han själv ska må bättre på insidan och han har nog inte tänkt igenom konsekvenserna för andra tillräckligt. Får hoppas att grafen kan hjälpa honom. Förresten så vill jag inte ta åt mig äran för den, för vi fick en liknande från HAB. Jag har bara anpassat den utifrån lillebrors förståelse. Ursprungsgrafen var till oss föräldrar för att vi skulle förstå barnet och förstå vitsen med låg-affektivt bemötande. Men barnet behöver ju också förstå detta!

Förutom att detta beteende (att stå på sig i alla lägen) är oerhört jobbigt för oss i hans familj, så är det ju farligt att hålla på så ute i samhället. Vi kan stå ut med det, men gör han så mot fel person så kan han åka på stryk. M och lillasyster hade pckså nytta av grafen. Vi kommer prata om den framöver för att förklara hur vi fungerar. M är t ex oftast på den glada nivån eller neutrala och har längre till den galna nivån. 

Chili Explosion

Ibland så tar man verkligen onödiga konflikter. Lillebror har sprungit iväg med vår "Chili Explosion" till sitt rum (där han oftast äter sin mat) ett otal gånger. Det har väckt lite irritation när andra också velat ha kryddstark mat och de har behövt gå upp till honom (som ofta inte är så trevlig när man knackar på) och hämta den. Så idag när jag var i mataffären för att köpa ny så köpte jag två nya. En till oss här nere och en till lillebror som jag skrev hans namn på. Problem solved! Det går jättebra att ha egna kryddor på rummet. (Och nej, jag får inga pengar för produktplaceringen i detta inlägg, men jag borde kanske? 😏)

Gymnasiematte på sommarlovet

Jag får nog skriva en följetong om Ms gymnasieval. Det har varit mycket med det. Får återkomma till hur han valt osv senare för det är mycket att skriva. Men han har valt naturvetenskaplig linje och det känns helt rätt, för det är där han har sina intressen. Främst miljö, biologi, fysik och matte. Och han är tillräckligt smart tror vi föräldrar och hans pedagoger, men extra stöd behövs helt klart.

Han kommer gå i en vanlig klass med resurs på heltid och möjlighet att gå undan och jobba. Rektorn på skolan är väldigt stöttande och har erfarenhet av elever med NPF. Han sa t o m att "de ofta är en tillgång när eleven väl hittat rätt". 😊 Och rektorn har redan anställt en resurs.

Vi vet så klart inte om M kommer orka för det är en jobbig linje, men vi har också back-up-planer. Det finns en annan skola som är redo att ta emot honom om det inte funkar. Så han ska absolut få göra ett försök. Det finns ju en del anpassningar de kan göra idag och man kan också få 1-2 extra år på sig om man har extra behov. Det kommer ju bli jobbigt för honom att gå i en klass med 20-30 andra elever. Han är van att vara 1-7 elever i klassen, förutom tyskaundervisningen då där han gått i vanlig klass.

Jag har bestämt att vi ska öva lite matte nu på sommarlovet, bara så M får det lite lättare i skolstarten. Om han redan kan matten, så kommer det inte göra lika mycket om han zoomar ut för att han är trött i huvudet av allt det nya. Jag är civilingenjör och det finns ju många bra filmer på YouTube, så det är lätt att öva. Och kul. Stort tack till alla fina pedagoger som lagt ut bra filmer! 😊

Idag ritade jag upp en andragradsekvation (y=x²) och det ledde till lite panik. "Åh nej, jag som kunde högstadiematten utantill. Nu blandar jag ihop det och glömmer det jag lärt mig." Det är precis den reaktionen jag vill ska komma hemma nu, inte när han börjar skolan om en månad. Jag har en månad att förklara helheter för honom. Det är annars det svåra när man har autism: Helheter och sammanhang. Detaljer är lättare. Han tycker ju att det är kul att lära sig nya saker så paniken är oftast kortvarig och protesterna går snabbt över. Han glömmer att det är sommarlov och att han inte vill göra matte på sommarlovet och vi fastnar i en intressant diskussion och han deltar i med glädje. Så jag kommer köra på. Givetvis göra det så kul jag kan och undvika att han ska behöva sitta och räkna själv (om han inte tvunget vill då), utan mest teorigenomgångar.

Lillebror och plutten!

För ett tag sen så läste jag i ett forum om ett NPF-barn som hade sagt att han önskade att hans nya halvsyskon skulle dö. Föräldrarna hade blivit helt förfärade och bestraffat pojken.

Det där har vi hört i 2,5 år nu. Lillebror har sagt flera hundra gånger att han vill att plutten ska dö. "Varför mördar ni inte bara honom?"

Det kan tyckas markabert och hemskt. Men är det så mycket att ojja sig för? Det är nu den kända liknelsen av att mannen kommer hem en dag och säger "Du vet älskling hur mycket jag älskar dig och att ha dig som min fru. Det är så fantastiskt att jag har bestämt mig för att skaffa mig en fru till. Visst är det underbart!" 😧

Det är nog så många barn kan känna när de får småsyskon. Lillebror kände nog så redan när lillasyster kom och konkurrerade om plats och uppmärksamhet, fastän han inte kunde säga det då eller ens förstod det själv. Han var ju bara 1,5 år när hon föddes. Med plutten är det förstås också att hans ljud är störiga. Lillebror är ju så extremt känslig för ljud. Han har bättre hörsel än stålmannen!

Alla har vi rätt till våra känslor och jag tänker att det är deras sätt att uttrycka denna känsla. Det betyder inte:

1. Att de kommer göra sitt syskon illa - lillebror har inte gjort något mot plutten. 
2. Att man själv kommer mörda småsyskonet.

Så varför ojja sig? Det är ju jobbigt att höra och man kan ju säga att "så säger man inte" om man tycker att det är viktigt. Man kan också förklara vad som händer om en förälder mördar ett barn, rent rättsligt, om man tror att den kunskapen kan öka barnets förståelse för situationen. 

Jag har hela tiden tänkt att det kommer lösa sig tills den dag lillebror är 20 år och plutten 10 år. Någon gång däremellan kommer lillebror förstå att plutten är rolig, t ex om han lär sig spela dator lika tidigt som honom själv.

Och vet ni vad? Jag tror att det precis hände idag! Vi badade tillsammans i vår lilla pool. Bara det är fantastiskt för lillebror har inte velat vara nära plutten, helst inte i samma rum. Lillebror tog en boll under vattnet och släppte den så det skvätte. Jättekul tyckte plutten. Jag var inte lika road då poolen står i vårt uterum som inte mår så bra av extra fukt. Sen var lillebror superintressant för plutten. Och plutten började leka jagningsleken som han och lillasyster brukar göra. (De turas om att leka monster och jaga varandra.) När plutten gjorde det så kunde lillebror inte låta bli att skratta. Jag var själv förvånad. Det hände flera gånger och de höll på så en stund innan lillebror fick nog och gick ur poolen.

Nu på kvällen så ville naturligtvis inte lillebror prata om det. Jag försökte berömma honom för att han var duktig, men jag fick släppa det helt. Fast det gör inget. Huvudsaken är att det går framåt. 

Kyrkans unga!

För nästan exakt ett år sen konfirmerade sig M. Han är ju kristen men vi visste inte om han skulle orka konfirmationsundervisningen. Han hade stått över den som varit under terminen en onsdagskväll i veckan just för att han behövde vila efter varje skoldag. Som tur var hade de en snabbkurs. Under 2 veckor på sommarlovet kunde man få undervisning varje dag och sen var man klar. Helst skulle man ha gått på gudstjänst under terminen tidigare och det hade vi missat men han var välkommen ändå. Och så hade han tur som hittade två av sina kompisar från grundskolan i gruppen. Ett tvillingpar som han umgåtts en del med då de också behövde lite speciallösningar p g a andra funktionshinder.

Och vi var ärliga med hans diagnoser. De var dock inget problem utan tvärt om en styrka. Ledaren sa lyriskt till mig, när han testade de första dagarna: "Åh han är så bra att ha med i gruppen för han vågar ställa alla viktiga frågor som ingen annan vågar ställe." Så hon ville hemskt gärna ha kvar honom. Och så blev det. Folk brukar säga till mig att M är så mysig. Och det är han. Han är väldigt snäll.

Konfirmationsundervisningen var ett lyckokast förra året för det innebar ju också att M fick komma ut med jämnåriga varje dag. Men tyvärr tog den ju slut. Som tur var så tog kyrkans unga vid och de har träffar en gång i månaden. M har gått på alla träffar och längtar tills varje ny träff. Det är så skönt att han har ett sammanhang och kommer ut lite. Och de är så tillmötesgående i svenska kyrkan, både med hans personlighet och även specialkosten. Det känns verkligen att han är välkommen!

Vi funderade ett tag på om det fanns någon mer verksamhet som kunde passa M. Som inte har någon avbytarbänk där han blir sittande. Scouterna t ex. Han testade att gå på en träff men sen så rann det ut i sanden. Han var sjuk och så var det moment som jag inte kände passade honom som att äta pizza, baka tårta och baka pinnbröd över eld. Tyvärr eftersom han äter glutenfritt hade det blivit speciallösningar och kanske hade det känns som ett utanförskap för honom. Pinnbrödet hade kanske gått att lösa enkelt och pizza hade man kunna ta med själv. Det var nog också i kombination med att det var en viss självständighet som behövdes i moment som att cykla på stan och leta efter saker, som det inte kändes rätt. M är inte jättesäker på att cykla heller. Så jag lät det rinna ut i sanden.

Det som var glädjande var att hans kompisar från förr, tvillingparet, drog ihop en grillkväll igår som ersättning nu när kyrkans ungdom har paus under sommaren. De bjöd in hela gruppen och de var 5 killar som grillade tillsammans igår.

Jag frågade deras mamma hur det hade gått socialt för M och det hade faktiskt gått bra! Han hade deltagit på ett adekvat sätt. Zoomat ut någon gång men sen samlat sig och varit med gänget igen. Bra att han lärt sig det!

Så fint att han har kompisar han umgås med. Och killarna som bjöd vill göra om detta igen i sommar hemma hos sig. Jag är så lycklig!

Hur gör man när man röjer ett superstökigt kök?

Idag så fokuserade vi på diskningen, dvs jag försökte lära M och lillasyster hur man gör när man måste röja ett superstökigt kök.

M kan diska för hand sen hemkunskapen. Och det är att diska så som man gör ute på landet om man är i en stuga med begränsat med vatten och värme. Man häller upp varmvatten i en ho och kallvatten in den andra eller i en bunke. Så diskar man i den första och sköljer av i den andra. Så är det väl inte många som diskar idag utan de flesta gör nog det under rinnande vatten, åtminstone sköljningen. Men han fick hållas. Jag väljer mina strider.

Det som jag ville lära honom är hur gör man egentligen när det är stökigt i hela köket, dvs blandat med ren och smustig disk överallt? Hur reder man ut en sån röra (som det ofta är i den här familjen 🙈)?

Jag gjorde en lista. Listor är ju bra för honom och det använde min pappa sig mycket av. Ni ser ordningen här:

Man bör alltså inte ställa sig och diska för hand det första man gör. Men man kan välja om man vill göra 1a eller 1b först. Det viktigaste är att man lär sig att ta undan det som är rent först, för annars blir det väldigt jobbigt. Det här måste vi försöka nöta in för han kan ju faktiskt inte flytta hemifrån utan att kunna röja sitt eget kaos. Så att vi diskade tillsammans blev en sak att skriva på "happy list". Och en annan att lillasyster kom igång med måleriet. Så skönt att hon släppte skärmarna och var lite kreativ! Enjoy! 😊

Positiva listan - Happy list

Om jag ska vara ärlig så har det känts rätt segt här hemma senaste veckan med röran i huset. Det känns som att jag städar och städar och det blir aldrig bättre. Jag har försökt röja färdigt vardagsrummet varje dag i en vecka nu, men det står liksom still. Nya saker kommer ut. Och så måste jag ju hela tiden pausa för att laga mat, hålla koll på plutten, hjälpa de andra, tvätta osv.

Okej, misstolka mig inte nu. Det är inte så att maken inte gör något. Han gör också mycket. Men vi har ju 4 barn, och ett hus med en liten trädgård samt 2 bilar att ta hand om. Vi har precis satt in nya takfönster (så vi får in dagsljus i allrummet där uppe) så maken håller på att planera hur han ska göra när han flyttar inneväggarna. Så vi har båda enormt mycket att göra. Och semestern har inte börjat än, men det har sommarlovet för de 3 äldsta.

Lillebror sitter mest och spelar dator. Ibland kommer han ner och är med oss andra eller hoppar studsmatta. Eftersom plutten och maken har varit förkylda denna vecka så har familjen varit i karantän, så M och lillasyster har mest varit hemma och gått och dratt. De tar sig liksom inte för något. Kanske sitter vid en skärm men inte mer än så.

Och det är samma sak när man ber dem städa. De vet liksom inte hur. Jag tänker att det nog kan jämföras med om maken skulle be mig städa garaget. Var skulle jag börja? Var är det han vill ha sorterat? Hur? De behöver båda bra arbetsledning. Man måste ge konkreta uppgifter. Då hjälper de till. Det är samma med matlagning, men där funkar det bra att ge "chefsuppdrag". "Då är du chefen för salladen/dukningen/potatisen!"

Idag så tröttnade jag på att ha "piskan på" både mig själv och barnen och den smått oändliga att-göra-listan. Så jag sa åt dem att vi skulle göra en positiv lista. Lillasyster älskar sånt så hon nappade genast och gjorde listan. Hon fick välja vad den skulle heta och valde "Happy list". Hon har precis börjat läsa engelska i skolan.

Tanken är att vi ska fylla den med bra saker vi lyckas göra under sommarlovet. Det kan vara vad som helst, litet som stort; Städning, någon utflykt, renovering, ny maträtt, annat. Idag klädde vi om två gamla stolar med vaxduk. Det var nog inte det jag ville göra. Jag ville ju städa vardagsrummet. Men ibland är det viktigare att komma igång med något, vad som helst, än vad man gör och i vilken ordning. Därefter lagade vi tacos tillsammans och det gick bra. Då hade vi redan arbetsformen inarbetad.

Det blev en rätt bra dag. Vi har i alla fall haft det väldigt trevligt när vi har umgåtts och gjort saker tillsammans. Det blir fler dagar med bra arbetsledning och positiva projekt i sommar. Det sägs ju att positiv förstärkning funkar 10 gånger bättre än att ge negativ återkoppling.

                                         Till höger; före och till vänster; efter

Glad midsommar!

Det blir ett tredje inlägg idag, nu när jag ändå är igång. 😊

Hoppas att ni alla har haft en okej midsommarafton. Jag skriver okej, för jag vet att det inte alltid är så bra som man ser i flödet på facebook 😏 hos majoriteten, när man har barn med NPF.....Vår dag var väl okej totalt sett. Rätt så kaotisk bitvis.

I år firade vi bara vi i familjen och hemma. Det var så i flera år när vi hamnade utanför kompisgänget av olika anledningar, så vi är rätt vana. Vi lider inte så mycket av coronaisoleringen. Att det blev så var nog en kombination av att vi hade för jobbiga barn (både för en själv och övriga i sällskapet), äter specialkost (svårt att laga för den som bjuder) och att vi var så himla dåliga på att bjuda tillbaka själva. Ni vet när man nätt och jämnt håller ihop hemmet själv är det ganska svårt att ställa till med en trerättersmeny för flera familjer. Knytkalas hade i och för sig nog löst de två sista problemen om man hade tagit upp det för diskussion vid tillfället, men, men.... Jag förstår det. Och ärligt så kan jag tycka att det ändå hade varit svårt att sitta och kallprata för man har så olika liv. De hinner ju renovera på huset och orkar åka på långsemestrar med barnen. Numera så umgås vi i alla fall med en annan familj som nog förstår oss bättre och det funkar jättebra. Nu sen Coronan så har vi inte träffats dock, av försiktighetsskäl. Idag hade det specifikt inte funkat för plutten är snorig och maken har haft ont i halsen i  veckan.

Vårt firande började med att lillasyster och jag fick åka och handla midsommarmaten så fort lunchen var äten, för det hade vi inte kunnat förbereda p g a olika omständigheter. Maken fick ha sönerna, vilket inte alltid är ett bra utgångsläge just eftersom det tröttar ut honom. Han har superhöga krav på sig själv med plutten, dvs plutten får absolut inte slå sig och måste ha kul helst hela tiden, så det blir rätt jobbigt för maken. Men ändå kul för plutten som så klart älskar att få så mycket uppmärksamhet av sin pappa. Jag skulle aldrig orka hålla på så, men då har jag också plutten betydligt mer.

När vi kom hem så tog vi direkt melon, jordgubbar och glass. Det gick bra initialt, men sen gick det snett när lillebror kom ner och bara skulle ha två bitar melon till. Det fanns bara två bitar kvar på fatet och M hade inte fått så mycket. Jag sa åt lillasyster som blivit förbannad, att jag hade en halv vattenmelon kvar, så lillebror kunde ta de två bitarna. Men det gick ändå inte in. Lillasyster har rätt hetsigt temperament och började skrika efter lillebror som då råkade tappa en bit melon i trappan. Som väl var så klarar han ganska bra att vara låg-affektiv i det läget. Han vet att jag är rättvis och ordnar upp det till slut när lillasyster beter sig illa. Så han gick lugnt till sitt rum med den melonbit han hade kvar. (Jag såg så klart till att han fick en bit till senare, när jag hade delat upp den andra halvan.)

Sak nummer två var det här som jag nämnde i förra inlägget. Att maken råkat säga "nu går vi upp" till plutten som då trodde att han skulle få gå upp till ovanvåningen och lillasysters lego. Plutten är alltid superförsiktig med hennes lego och maken och jag visste att plutten inte skulle ge sig förrän han fått komma upp. I hans koordinatsystem så hade han ju blivit lovad det. Så maken tog upp honom en kort runda. Men det klarade inte lillasyster. Hon började skrika och kasta saker. Sparkade på pluttens pool vilket så klart gjorde att hon fick sig en rejäl utskällning av maken. Hon började skrika att hennes liv var förstört osv. En rätt rejäl överreaktion, även om jag fattar att det är jättejobbigt för henne att ha två autistiska brorsor och en lillebror som pillar på hennes saker.....

Direkt efter att plutten och maken gick ur poolen så skulle M och lillebror bada tillsammans. Men det hade slutade med att M gick ur poolen och grät. Lillebror hade verbalt terroriserat honom för att han drack poolvatten och var långsam i vattnet. "Han har antimateria i hjärnan!" var en förolämpning bland flera. M var åtminstone smart nog att gå ur poolen och vänta på att lillebror skulle bada klart så han sen kunde få hoppa i och ha poolen för sig själv. Men han grät. Jag försökte förklara för lillebror att om man har rätt i sak ("drick ej poolvatten!") och vill att folk ska lyssna på en så måste man framföra det på ett trevligt sätt. Tror inte att det gick in.

Och mitt under allt det här kaoset så hade jag insett det underliggande problemet: Tomma magar och lågt blodsocker hos vissa (lillasyster!). Som väl var hade jag förberett potatisen, så det var bara att hälla ut köttbullarna och prinskorven på en ugnsplåt och låta ugnen laga maten.... Sen blev det en enkel buffé med sill och lite grönsaker, som åts i skift allt eftersom folk kom till bordet. Efter det blev stämningen lite bättre.

Kaos, ja ni hör...... Tänk på det när ni ser alla glada och fina bilder i flödet på facebook som folk lägger upp för att skryta om sin midsommar..... 😂

Ni får se en bild av jordgubbarna som numera är i våra magar. Det är nog det jag kan skryta med. 😂 Belgiska jordgubbar för 129 kr/kilot. De svenska jag köpte för samma kilopris som ryggbiff fastnade visst inte på bild. Attans! 😉

Nej tack!, sa plutten

Plutten pratar inte så mycket och vi misstänker att det till stor del beror på att han har vätska bakom trumhinnorna. Alltså han har vätska bakom trumhinnorna, för det är utrett. Audionomen fångade det på testet och öronläkaren såg det när han tittade i öronen. Vi väntar på en tid för insättning av rör. När det blir beror lite på hur pandemin utvecklar sig, dvs om narkosläkarna behöver vara hos -COVID-patienter eller inte.

Lillebror hör tydligen ungefär som man själv hör under vattenytan. Vi jobbar just nu på att prata högt och tydligt till honom för hjälpa honom komma igång med talet så gott det går. Han förstår mycket. Det märkte vi när maken sa: "Nu ska vi gå upp" när de var i poolen och han missuppfattade och trodde att det var upp till ovanvåningen och lillasysters (hans storasysters) lego som maken menade. Han ställde sig vid grinden och skrek.

I alla fall, det ger lite resultat att vi talar högt och tydligt. Igår började han säga "Nej tack!" Det låter ganska näpet när en 2,5-åring säger "Nej tack!" Väluppfostrat. Men ingen skulle väl få för sig att lära en 2,5-åring att det heter "Nej tack!" inte "Nej!"? Vi har absolut inte gjort det. Lillebror säger "Nej tack!" för att vi andra gör det. Han härmar.

Det sägs att vid autism så har man svårt att härma. Det har med spegelneuronerna att göra. De har tyvärr ganska få. De har helt enkelt svårt att härma. Det märkte vi så fort M skulle lära sig någon nytt. Han kunde inte lära sig genom att se någon annan göra något. Man fick bryta ner det i småbitar och guida honom när han gjorde det. Att gunga var ett exempel.

Jag kommer aldrig glömma när lillasysters kompis mor sa att hon var så väluppfostrad. Barnpsykolog är hon också. Jag blev rätt paff, för efter att ha haft barn nr 1 och 2 med autism så är inte aktiv barnuppfostran det man lägger krut på. Alltså att drilla barnen till rätt beteende, för det går liksom inte med barn med autism. Så när lillasyster kom så gjorde vi inte det med henne heller. Men hon härmade oss vuxna antar jag. Gjorde mot andra så som vi gjorde mot henne. Och hon lärde sig givetvis också på förskolan.

Det är ju faktiskt inte konstigt att barn med autism inte blir "väluppfostrade". Hur ska de kunna? Mycket av det bygger på att man kan härma. Sen är det en massa annat som också spelar in som mentalseringssvårigheter, sensoriska svårigheter (som gör en trött och att man har svårt att hänga med i det sociala), men det tänker jag inte gå in på nu.

Fortsättningen på "Gå ut ur mitt rum"

Nästan direkt när jag hade lagt upp förra inlägget kom lillebror ner och skuttade runt i vardagsrummet och berättade glatt för mig att han hade vunnit i Fortnite tillsammans med sin kompis.

Det visar tydligt några saker:

1) Han var inte längre sur på mig för att jag kommit in på hans rum och stört.
2) Det var inte direkt någon stor konflikt vi hade, enligt honom. (Vuxna kan nog få för sig sånt.) Alternativt så är han inte så särskilt långsint.
3) Jag är tillräckligt viktig för honom för att han ska vilja dela sin glädje med mig.
4) Han vet att han är viktig för mig och att jag glädjs med honom.

Vad hade då hänt om jag hade gjort en stor sak av det tidigare? Försökt att uppfostra alltså? Hade han kommit över det så fort? Hade han i sitt hjärta velat dela sin framgång med mig? Hur hade vår relation fortsatt under dagen?

Jag är rätt säker på att det är bättre att bibehålla en bra relation till sitt NPF-barn är att försöka uppfostra om ditten och datten. Har man en nära relation, där barnet litar på en och kommer till en, så löser man det mesta. Kanske inte direkt men till slut.

Jag försökte problemlösa med honom enligt CPS-metoden men det gick inget vidare. Han hade inte så många förslag. Jag förelog att han skulle sätta ut en varningslapp, typ post-it lapp med texten "Onlinespel pågår!" eller "Fortnite", men han var inte så sugen på det. "Då måste jag ju sätta upp lappen varje gång." Så det är kanske bättre att jag utgår ifrån det varje gång jag knackar på.

Knacka måste man förresten, annars blir han vansinnig. En gång när jag stormade in för att jag inte tänkte mig för så blev han ursinnig. Jag bad om ursäkt och bad att få backa bandet och göra om. Jag gick ut igen, ställde mig och knackade på och frågade om jag fick komma in. Det godtog han.

Och naturligtvis sa jag åt honom att han inte kan bete sig illa mot folk som hjälper honom. Även om de är störiga. För då slutar de helt enkelt att hjälpa honom.

F-U mamma! Gå ut ur mitt rum!

Jag var precis inne med frukosthamburgaren i lillebrors rum. Han spelade förmodligen något onlinespel för han tog snabbt emot hamburgaren och satte sig vid datorn igen. Och jag tror att han pratade med sin kompis över nätet för han tecknade åt mig att gå ut. Så jag tecknade tillbaka att jag bara skulle dra ner hans insektsnät till fönstret som han öppnat på vid gavel.

Medan jag drog ner nätet så vände han sig mot mig och pekade finger. Så klart att jag störde hans koncentration. Jag drog snabbt ner nätet och gick mot dörren. Han pekade finger igen och såg sur ut. Betänk då att jag precis gjort honom två tjänster och han gör så där. Så hur ska man som förälder reagera på något sånt?

Well, han är 12 år och har autism (=svårt att först andras position och känslor) och ADHD (=impulsiv) och jag är 45 år och kvalificerar inte för någon diagnos..... Jag är mamman och han mitt barn. Jag vet att han älskar mig och uppskattar att jag ger honom mat och hjälper honom osv. Tänker på allt dumt jag sa till mina föräldrar i den åldern..... Och jag hade faktiskt klampat in på hans revir.

Så jag gjorde en slängkyss och log mot honom samtidigt som jag långsamt stängde dörren. Han pekade finger igen. Jag log större och gjorde en ny slängkyss. Fingret igen. Slängkyss igen. Han log. Kunde inte hålla sig längre. Låg-affektivt bemötande och affektsmitta at it's best! Jag stängde dörren och gick.

Om jag hade försökt att uppfostra i det läget? Satt ner foten för att så får man minsann inte bete sig? Då hade det givet blivit en konflikt. Utgångsläget var att han var superstressad med sitt spel. Och magen var ju rätt tom och blodsockret förmodligen på väg ner (det var ju därför jag gått dit). Det hade inte slutat bra. Dessutom är han starkare än mig nu. Pushar jag på så får jag stryk. Han reagerar som ett jagat djur. Jag vet det för jag pushade lite för mycket en annan dag och fick duschmunstycket över käften. Det är helt enkelt inte värt det. Och han lär sig absolut inget på det. Ändrar inte sitt beteende för att jag försöker uppfostra. Tvärt om blir fokus på att jag beter mig illa (enligt honom). Så det ger motsatt effekt här!

Autism och ADHD ger andra förutsättningar när det gäller barnuppfostran. (Jag har ju faktiskt ett barn utan autism och ADHD att jämföra med - lillasyster och har diskuterat detta med ett stort antal andra NPF-föräldrar under de 10 år mina haft diagnoser, så jag känner mig rätt säker på min sak här. 😏)

Om han inte hade lett tillbaka då? Ja, då hade jag bara gått. Undvikit konflikten. Han lugnar ner sig så småningom. Och han vill ju fokusera på spelet, inte på mig.

Det jag däremot kommer göra sen, när han inte spelar och är i balans är att prata med honom om hur det känns att få ett finger när man precis hjälpt någon. Inte för att jag själv bryr mig. Nej, jag är rätt hårdhudad och vet ju att han älskar mig. Men han kan inte göra så mot andra. Det kommer ge honom problem i livet. Men han är liten än. Det kommer förmodligen ta tid för honom att utveckla förmågan att hålla tillbaka impulsen att bete sig illa i det läget, men det kommer. Och det bästa är att ge honom kunskapen om varför han inte ska göra så. Folk kommer sluta hjälpa honom och ta avstånd från honom.

(Ok, lillasysters skylt men den får duga som bild.)

Lillebrors nya kläder

I veckan så kom lillebrors nya kläder. De ser ut så här:

  Och från andra sidan:

Om någon undrar vad det är ni ser så är det 6 stycken likadana 2-pack med pyjamasar i storlek 170, alltså totalt 12 pyjamasar i två olika utseenden - en med ränder och en med stjärnor. Han har haft samma tidigare i storleken mindre som nu börjar falla sönder och nu hittade jag dessa på rea. Lika bra att slå till!

Det är ju så för många med autism att man har sensorisk överkänslighet i huden vilket gör att man störs extra mycket av stela och obekväma kläder. M a o så mår man bäst i de mjukaste kläderna som finns. Pyjamas.

Pyjamasen är alltid på hemma. Lillebror har annars på sig mjukisbyxor när han är i skolan, och en av dessa pyjamaströjor. Det syns ju inte att det är pyjamaströjor så jag låter honom hållas. Tröjan måste förstås dras ut i halsen lite grann när den är nytvättad. Annars är den för "strypig". Maken var visst likadan när han var liten. Och jag kan villigt erkänna att jag själv också hatar när tröjor sitter åt i halsen. Vem gillar strypiga tröjor egentligen? Så lillebror får gärna dra lite i sin tröja. Det är bra att han löser det problemet själv och att tröjorna håller för det. Någon tröja har han dock dragit sönder i frustration, men det är smällar man får ta och inte göra en konflikt av.

Ovan ser ni en bild av lillebror när han gick till sin skolavslutning. Han fick välja om han skulle ha sina vanliga kläder eller finkläder. Som ni ser blev det de vanliga kläderna. Pyjamaströja och svarta mjukisbyxor.

När maken såg kortet så sa han spontant: "Han måste lära sig att gå i vanliga kläder." Javisst. Det är bra att kunna om man blir bjuden till ett bröllop eller liknande. Samtidigt tror jag att folk då är mer upptagna av att titta på brudparet och att man som 12-åring kan komma undan med att komma i svarta mjukisbyxor och en vit (ostrypig) tröja. Eller så syr man något liknande fast finare av ett mjuka tyg. Det går att lösa.

Till vardags så tänker jag att det är så bekväma kläder som möjligt som gäller. En sak mindre som stjäl energi från honom och därmed kan leda till att han tappar kontrollen över sig själv och börjar bete sig illa. Om han har bekväma kläder i skolan är det lättare att lyssna på lärarna och att fokusera på uppgifterna. Och dessutom ska han börja på en resursskola efter hösten, så vem bryr sig?! 😕

I början när sönerna fick sina diagnoser och man insåg alla svårigheter som följer med dessa så tänkte jag att en massa saker behövde tränas. Som att lära sig packa sin gympapåse. Men jag insåg snabbt att det var fel strategi för oss. Människor som kämpar extra mycket i vardagen och som behöver mer återhämtning än andra mår inte bra av att behöva öva på en massa saker efter en lång skoldag. Eller innan den heller för den delen. Det gäller att hushålla med energin. Så jag packar faktiskt gympapåsarna än och lägger fram kläder om killarna inte tar dem själva. Och jag tvingar dem inte att gå i obekväma kläder för att öva på det. (Går det ens?!) Jag tänker att de kommer kunna det mesta så småningom, om vi bara väntar in lite mognad först. Ja, M kan redan packa gympapåsen. Han packar sin väska själv när vi åker på semester. (Och det spelar ingen roll att det tar honom 2-3 dagar att skriva packlistan.😂) Och gissa vad han går i till skolan? Jo, chinos, tröja och en stickad kofta. Utan att jag har tränat honom eller tvingat. Det funkar bara allt är blått. 😂 Så jag nojjar inte så mycket över att lillebror bara går i mjukiskläder. Han är bra 12 år. Och om någon stör sig på lillebrors kläder så kanske den personen får jobba lite med sig själv istället för att min son ska behöva ha det obekvämt....

Och varför jag köpte så många som 12 par? Lillebror byter kläder väldigt ofta. När han kommer hem från skolan. När han ska lägga sig. När han åkt bil (för lukten sätter sig i kläderna säger han). Om han kladdat mat på dem. Blir han stressad så kan han göra det efter toabesök. Och det är för att hålla hygienen och det är ju i grunden en bra sak. Om han har nojjat för mycket och tagit av en ren pyjamas smyger jag den tillbaka in i garderoben igen när han inte ser, för att slippa tvätta så mycket.

Med 12 par så finns det alltid en ren pyjamas i hans garderob och det underlättar enormt. Mindre letande. Färre konflikter. Mindre stress för alla inblandade.  Se, jag hushåller med min egen energi också! Det är bäst när man är NPF-förälder. Och med tanke på hur mycket pyjamasarna används så kommer nog alla vara utslitna innan det är dags för nästa storlek. Vuxenstorlek....